På årets sista dag

 

Karpfiske i Spree- en nyårstradition en gång för länge sedan. Målning av Wilhelm Geissler.

Så ringer vi snart in ett nytt år och med det tar vi farväl av 2020, ett år som får gå till historien som ett veritabelt annus horribilis. Under december månad har inspirationen trytit för mig och läsningen har mest ägnats åt ” skåpmat från hyllorna”. Biblioteket är igenbommat och möjligheterna till yttre stimulans tämligen begränsade, men förlagen fortsätter att ge ut böcker och på mitt läsbord finns en färsk Lire- Magazine Littéraire. En ” vill läsa- lista” håller på att ta form och jag måste våga hoppas på bättre tider. Det kommer en vår, sägs det ju.

Jag önskar alla ett Gott Nytt År. 

PS Tack, Lena för dina vänliga rader.

Bortglömd?

 

Julien Green ( 1900-1998). Foto: Carl van Vechten.

Julien (eller Julian ) Green. Född i Paris och med amerikanska föräldrar vilket gjorde honom tvåspråkig från allra första början. Ett omväxlande och rikt liv fick han och författardebuten kom år 1927 med ”Adrienne Mesurat”, en bok som fanns på många litteraturlistor så sent som på 1970-talet. Green skriver ” Mauriacskt” och i svensk översättning finns också hans ” Moira” och ” Landet långt borta”. Den senare romanen har handlingen förlagd till de amerikanska sydstaterna och är en del av en trilogi. Julien Green blev invald som ledamot av den Franska akademin år 1971. Jag tänker återknyta bekantskapen med Julien Green och har därför beställt både ” Moira” och ” Landet långt borta”. Har jag tur dyker böckerna upp om någon vecka. Jag funderar också på att läsa hans kärleksförklaring till den franska huvudstaden, ”Paris”, som finns i engelsk utgåva från 2012 i serien Penguin Modern Classics. Bortglömd författare? Kanske här i Sverige men inte i Frankrike där det finns många nyutgåvor av hans romaner att kasta sig över. 

Den vilda trädgården

 

Stockrosen kämpar på i decembermörkret.

Mörkret har sänkt sig över oss och året går mot sitt slut. Trädgårdsarbete är kanske inte det som upptar den mesta tiden just nu men för att skingra den svarta omgivningen tänker jag grotta ner mig i Dave Goulsons bok ” Den vilda trädgården. Det rika livet i en lagom tuktad täppa”. Goulson har tidigare skrivit om humlor och andra insekter och nu ger han sig alltså på trädgården. 

Jag bor på gammal havsbotten och för bara hundra år sedan var mitt närområde del av stora så kallade utmarker, oskiftade dessutom. Med järnvägen påbörjades en helt ny tid och idag ligger husen tätt på de gamla vångarna. Områdets själ har man helt glömt bort. Jag tänker att Dave Goulson kan ge goda råd som passar mig och som kanske kan skapa en viss mera ”organiserad oreda.” En vild trädgårdsbok känns mycket passande. Trots decembermörkret.