Visar inlägg med etikett Glömd litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Glömd litteratur. Visa alla inlägg

lördag 27 augusti 2011

Från bibliotekens gömda vrår

Fotot har ingenting i sig med biblioteket att göra (men så här såg min himmel ut i morse).


Biblioteken gömmer skatter i sina magasin. Det är synd att de flesta av dessa magasin är stängda för allmänheten men kanske blir det långsamt en ändring på detta. När "mitt" bibliotek öppnar på nytt efter renovering (förhoppningsvis till våren) blir en av attraktionerna just ett helt så kallat "öppet magasin". Tänk så spännande att kunna gå in där och botanisera bland den äldre litteraturen. Äldre och äldre förresten- böcker är tyvärr färskvara och det dröjer inte länge förrän de går ur tryck och/eller förpassas bort från de mera frekventerade hyllorna. Så blir många böcker som hade förtjänat ett bättre öde helt sonika tämligen bortglömda. Passar man sig inte så rensas de ut helt också. Borta - putz weg. Jag förstår att man inte kan samla på alla böcker men nog kunde man väl ha en uppsättning av de så kallade klassikerna- är inte de värda att ha i lager?


Under året som gått har jag anlitat bibliotekens magasin ganska flitigt (tycker jag själv i alla fall)- jag är så tacksam för att man kan fjärrlåna- en ypperlig institution.


De här fina böckerna (som jag har läst i år) skulle i vart fall ut från magasinen:


Radetzkymarschen av Joseph Roth


Fanjunkaren i snön av Mario Rigoni Stern


Tadellöser & Wolff av Walter Kempowski


Drömmen om Sansibar av Alfred Andersch


Källan av Walter Ljungquist


torsdag 18 februari 2010

Someone at a Distance av Dorothy Whipple



Persephone Books är ett Brittiskt förlag som specialiserar sig på "glömd 1900-talslitteratur" och främst då böcker skrivna av kvinnliga författare. De bäst säljade av dessa upphöjs så småningom till "Persephone classics". "Someone at a Distance" har hedrats med denna utnämning.
-
Boken kom ut för första gången år 1953. Dorothy Whipple var då en välkänd författarinna med flera bästsäljande böcker. Whipple var även ett stort namn i USA. "Someone at a Distance" kom att bli hennes sista roman- hon fortsatte att skriva men koncentrerade sig på noveller och barnböcker.
-
I förordet till "Someone at a Distance" skriver Nina Bawden mycket tänkvärt- hon talar om att "Time is a notorious monster of ingratitude" och hon prisar Whipples "gentle, domestic tales".
-
Jag började läsa Whipples roman igår- och- den fångade mitt intresse direkt. Det var helt omöjligt att släppa boken och åt fanders med OS och allt vad TV heter för den delen-ingenting går upp mot en välskriven berättelse. Är det stor litteratur? Nej, det kanske det inte är- jag skulle vilja sätta Whipple i kategorin "mycket passande bokcirkelbok" (och jag menar det med all respekt)- men det är stor berättarkonst.
-
I romanen möter vi familjen North- den goda, osjälviska hustrun Ellen- hennes man Avery (stilig och delägare till ett bokförlag)- sonen Hugh som fullgör militärtjänstgöring och dottern Anne, 15-årig hästflicka- inackorderad på internatskola. Averys mor- gamla fru North (en riktig harpa och mardröm till svärmor för Ellen) är också en av huvudpersonerna.
-
Så skapar Whittle en intressant intrig genom att lägga till en orm i detta nästan-paradis. Louise Lanier är en ung och vedervärdigt egoistisk och bortskämd ung dam (Nina Bawden utnämner henne till en modern Emma Bovary)- bosatt i en liten fransk håla, dotter till en bok-och pappershandlare ("spécialiste du Stylo"). Louise är missnöjd med sin tillvaro och sätter in en annons i the Times där hon erbjuder sina tjänster i form av lätt hushållsarbete och fransk konversation... Gamla Mrs North svarar och in i handlingen kommer nu ondskan personifierad.
Hela familjen Norths tillvaro omkullkastas i olika omgångar. Slutet är kanske något för väl tillrättalagt men romanen i sin helhet är väl värd att läsa- mycket för de fina människoporträttens skull.
-
"Louise smiled wryly. It was a book she knew by heart. The only character in literature for whom she felt profound sympathy, with whom she felt affinity even, was Emma Bovary. No one, she often said to herself, understands better than I do why she did as she did. It was the excruciating boredom of provincial life".
-