Någon gång på 60-talet läste jag Ella Wilckes böcker om Mona. Jag älskade denna sorgsna, tankfulla flicka som hade så enormt stark integritet. Den här trion var och är faktiskt fortfarande en favorit..... och jag är väldigt glad att jag inte gjort mig av med den.-
Jag försökte nog att identifiera mig med Mona - men lyckades inte så bra- jag var alldeles för barnslig och hade inte gått igenom så svåra saker som Mona hade- men en förebild var hon. Nu sätter jag böckerna på hedersplats i hyllan.
