Storkmålaren

Affisch till Baltiska Utställningen 1914. Konstnär: Ernst Norlind.

När man letar efter något särskilt händer det ibland att man hittar något helt annat än det man tänkt sig. Så gick det för mig igår. Margit Abenius Karin Boye- biografi fanns inte att uppbringa ( den dyker väl upp så småningom) i stället drogs mina blickar till en stor och vackert illustrerad bok med titeln ” Livsouvertyr”, författad av Ernst Norlind som är mera känd som konstnär. Utgivningsåret är
1940 och Norlinds biografiska berättelser från barn- och ungdom visade sig vara en julklapp till min
mor från en väninna just det året. När jag bläddrade bland sidorna hittade jag mera historia- blad från en utställning i Vellinge ( Ernst Norlinds födelseplats). ” Ernst Norlind - 100 år. En minnesutställning.” Året var 1977 och man hade fyllt det dåvarande biblioteket, Lindesgården, med utvalda konstverk av Norlind. Flera av tavlorna föreställde storkar, ett favoritmotiv.
Ernst Norlind föddes i ett litet halmtäckt hus vid en landsväg, starkt trafikerad och inte långt från kyrkan. Ett av husets vindsrum omvandlades till skola men resten av vinden blev en riedomsgrotta för allehanda fynd, främst i form av böcker. Vinden och trädgården utanför kom att prägla barndomen. Vill man veta mera om Ernst Norlind ( han var äldre bror till Emilia Fogelklous Arnold) kan man bege sig till Borgeby slott mellan Lund och Landskrona där det idag finns ett Norlindmuseum i Kulturens regi.

Borgeby slott. Foto: Gunnar Bach Pedersen.

” På himmelen vandra sol, stjärnor och måne
och kasta sitt fagraste ljus över Skåne,
På  höga och låga, på stort och på smått,
På statarens koja och ädlingens slott.
——
På storkarna tror också Borgeby herre
Fast de här nere i Skåne blir färre.
När parken vid  Borgeby doftar viol
Då stämmer Ernst Norlind sin träskofiol.

( Hjalmar Gullberg).

Brev

Det handskrivna brevet är på utdöende. Desto viktigare då att vårda det som finns kvar av denna numera så sällsynta konstform. Jag är mycket glad över att ha haft äldre släktingar som inte kastat utan sparat. Det göms en hel del i mina ” brevlådor”. Till kvällslektyr har jag nu Klara Johansons ” Brev” ett urval epistlar som löper genom ett författar - och kritikerliv. Åh, vilken stilist hon var, K.J. - många är adressaterna och speciellt fastnar jag för breven till ” kära Klou” , Emilia Fogelklou - det är två diametralt motsatta personligheter som ändå kan mötas i det skrivna ordet. Klara Johanson skrev ofta från sitt ” bokrum” en oas i den lägenhet hon under så många år delade med ” Choice”. I bokrummet var det tyst och stilla och den yttre världens larm och buller kunde stängas ute.

” Böckerna är mitt instrument som jag spelar mina egna stycken på. De kan också förliknas vid språngbrädan från vilken jag kastar mig ut i havet- simma kan jag gudskelov i de böljorna.”
( ur brev till Sigrid Fridman 25.3 1925).

Per aspera ad astra

Nybakade studentskor anno 1906 och från Åbo finska flicklyceum.
” Och den ljusnande framtid är vår”.

Blomsterprydda, allvarligt förväntansfulla - en sextett unga kvinnor från en annan tid. Jag kunde inte motstå det vackra fotot. Jag har läst ut Carina Burmans välskrivna biografi om Klara Johanson som tog sin mogenhetsexamen ( studentexamen) år 1894. Ett mycket rikt liv fick hon men det kostar på att vara i hetluften. Mot slutet var Klara Johanson mycket trött, sjuk och fattig. Sorgligt är det att läsa om hur hon i princip ställdes på bar backe när hennes livskamrat Ellen Kleman ” Choice” hastigt dog i september år 1943.

” På Parnassen hör Klara Johanson till de fläckvis ihågkomna. Hon sitter under lagern, och läsarnas sol når då och då fram genom bladverket och lyser upp hennes smala ansikte, med det korta håret och den klarblå blicken bakom tjocka glasögon. Det finns K.J.-älskare. Namnet ” Klara Johanson” väcker sällan igenkännande- men ibland lyser ögon upp och någon börjar berätta om läsning av en essä, ett kåseri... Faktiskt har jag mött män, som passionerat talat om sin affär med Klara - och så visar hon sig vara en sedan länge död kvinna, som de känt genom böcker”. ( Carina Burman).

Målning av Andrea Appiani (1811).

Den besvärliga Klara Johanson

Klara Johanson(1875-1948)

Två vackert linneinbundna böcker har hamnat på mitt läsbord. Klara Johansons ” Brev” från 1953 och ” K.J. Själv” från 1952. Båda böckerna är arvegods från min mor och inbindningarna har min far gjort, noggrant och aktningsfullt. Ett stycke familjehistoria i yttre bemärkelse. Som en början och ett komplement har jag lagt till Carina Burmans ” K.J. En biografi över Klara Johanson” (2007)- min alldeles egen bok. Jag börjar med biografin för Klara Johanson kräver en del av sin läsare, har jag en känsla av och jag vill ha åtminstone ett hum om människan bakom orden innan jag tar itu med det väsentligaste. Breven ser jag särskilt fram emot - de säger så mycket både om avsändare och adressat.
” Så älskade jag ordet! Kyskare kärlek sågs aldrig, och aldrig perversare.” ( Klara Johanson)

Tidevarvets kvinnor

Godset Fogelstad i Julita socken

Den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad drevs mellan 1925 och 1954 av en grupp bestående av fem kvinnor. Tillsammans gav de också ut en tidning, Tidevarvet men vilka var de, dessa kvinnor? Jag har lånat Ulrika Knutsons ” Kvinnor på gränsen till genombrott” från 2004 för att bättre försöka förstå var, när, hur och varför. Ulrika Knutson skriver i inledningen att ” Knappast läser vi dem, pratar om dem eller lyssnar på dem längre. —- de ingår inte i det allmänna medvetandet. De har inte ens fått en vilostad i den kulturhistoriska kanons stora sarkofag.” Kanske var det för att de inte följde någon partilinje, allra minst sin egen liberala, säger Knutson vidare och deras åsikter var mycket skiftande. De var starkt kritiska mot allt partiväsende och Elisabet Tamm skrädde inte orden ” Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet”. Men - glömskans mörker kan ha flera orsaker. Jag tycker att ämnet är intressant och det finns mycket att läsa och lära.

Tillvarons väsentligheter

Emilia Fogelklou 1878-1972.

” Arnold var gången. Och ingen uppgift kom och hämtade den kvarblivna. Mi levde i tomrummet mellan två världar, en oryggligt förgången och en okänd. Hon hade fått oändligt långt till Livets centrum, tyckte hon, och trängts långt ut någonstans i en utanför-värld. Hon andades i en töcknig atmosfär av minnen och möjligheter inför nödvändigheten att förtjäna sitt bröd”.
Så inleder Emilia Fogelklou den tredje delen av sin självbiografi ” Resfärdig”. Hennes make och själsfrände, den högt älskade Arnold Norlind, var död efter bara sju års äktenskap och nu var världen tom och kall. Man skrev 1930-tal, massarbetslöshet och svår depression men Emilia Fogelklou kastade sig ut i världen och mötte många nya miljöer och människor. En outtröttlig sökare och resenär framstår hon som och jag ser fram emot att läsa om hennes tankar och upplevelser i en stor och problemfylld värld. Passande läsning i dessa tider.
Kanske ska man läsa biografier i kronologisk ordning men nu väljer jag det motsatta.

Bland okapis och tapirer

Tapir

Man ska inte skjuta upp till morgondagen det som göras kan idag. Ett bra ordspråk som jag önskar att jag hade åtlytt vad gäller den planerade turen till Nivå och Nivågårds konstmuseum på andra sidan sundet. Redan i februari öppnades en specialutställning med väl utvalda verk av Hans Scherfig. Scherfig (1905-1979) började sin bana som konstnär och övergick sedan också till författande - fram till i juni visas nu hans praktfulla målningar av exotiska djur på savann och i urskog. Här trängs tapirer i blått med okapis, elefanter och giraffer och det är färgsprakande och vänligt på en gång. Tyvärr går det inte att se utställningen i verkliga livet - det satte viruset ”p” för och dessutom är gränsen stängd. Återstår virtuell verklighet och den får jag nöja mig med och samtidigt svära över min senfärdighet. En guidad tur med muséets egen ciceron finns tillgänglig och den rekommenderas varmt.

Henri Rousseau ( le douanier) var en inspiration för Hans Scherfig.

Samtidigt tar jag fram romanen ” Det forsømte forår” från hyllan. Inledningen hör till en av litteraturhistoriens mera kända ” For en del år siden døde en aeldre mand på Østerbro efter at have spist en maltbolsje.” Det forsømte forår” som kom ut 1940 är Scherfigs mest berömda bok och jag läste den för första gången i ett enmanstält en regnig midsommar i Randers. Jag känner fortfarande stor tacksamhet gentemot stadens bokhandlare som rekommenderade boken den gången för många år sedan nu.

Framletat

Under läsningen av ” Den besvärliga Elin Wägner” av Ulrika Knutson hopas de spännande kvinnorna från förr, ” forna tiders kvinnor”( ”O, forna tiders kvinnor ! Att tala om er är som att tala om himmelriket: idel skönheter voren I, idel ljus”) Här finns Emilia Fogelklou, Amelie Posse och så hela Fogelstadsgruppen med Elisabeth Tamm som speciell drivkraft - så mycket att fördjupa sig i, så mycket att läsa.

En hel del kretsade den gången runt frågan om kvinnlig rösträtt, en kamp som fördes under många år. I England var denna kamp väldigt våldsam och jag minns serien ” Sida vid sida” som visades ( var det på 60-talet?) som hade Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia i fokus.
Men- jag tänker starta mindre våldsamt med Emilia Fogelklou och hennes kärleksförklaring till maken Arnold Norlind som dog alldeles för tidigt.

Hämtad

Äntligen har jag den i min hand - Ulrika Knutsons biografi över Elin Wägner. Jag har också plockat fram Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora verk om Wägner från åren 1977-1980. Det kommer att bli inspirerande läsning respektive omläsning och redan har jag antecknat att jag tänker skaffa Elin Wägners debutbok, novellsamlingen ” Från det jordiska muséet” ( från 1907) som finns i ny utgåva.

I allt tjugotvå noveller och flera av dem inspirerades av egna och bittra erfarenheter, framför allt vad gällde kärlek och svek och med en rejäl portion humor ( ofta av det svarta slaget).
” Vilket sorgligt öde att söka efter en livsåskådning och finna filosofie kandidat Simon Karlsson”.

Ett stycke kvinnohistoria

En mäktig kvinna. Görvel Fadersdotter Sparre (1517-1605).

Jag väntar på att få läsa Ulrika Knutsons biografi över Elin Wägner ” Den besvärliga Elin Wägner”. En annan kvinna som säkerligen ansågs besvärlig på sin tid var Görvel Fadersdotter Sparre (Grip- Ulfstand- Brahe -för hon blev gift tre gånger). Görvel var, när hon dog, Nordens rikaste kvinna och hon ägde ” gods och gull” i både Danmark och Sverige. Det fanns sedan unionstidens dagar släktband mellan dansk och svensk adel och Görvel är ett exempel på detta. Äktenskap med ett svenskt riksråd ( Grip) och två danska dito ökade gradvis på tillgångarna och Görvel hade dessförinnan ärvt stora tillgångar av sina tidigt bortgångna föräldrar. Allt skulle förvaltas och tas om hand i oroliga tider men Görvel var en ytterst duglig och klok kvinna som lyckades väl i sitt långa liv.

Hörspelet ” Himmeldronningen” ( som handlar om Görvel Fadersdotter) finns som norsk ljudbok och nog kunde man önska sig en pappersvariant och också en ” redig” biografi över denna synnerligen intressanta kvinna. Görvels porträtt finns att beskåda i Lunds domkyrka och det är också i Lund som hon fått sin sista vila.

Den destruktiva abstraktionen

Caspar David Friedrich - ett hav av is.

Friedrichs tavla med is och elementens långsamma raseri blev ingen succé på sin tid. Inspirationen hade han hämtat från William Parrys arktiska expeditioner. Jag har lånat hem Torgny Nordins bok ” Arktis- en gränslös värld” och berättelsen ( eller snarare berättelserna) tar sin början i ett tält på den magnetiska nordpolen och där ligger författaren frysande och mediterande över polarhistoriens oändlighet. Ämnet är sannerligen bottenlöst men någonstans måste man ju börja och så inleds allt med Nordvästpassagen och kampen för att hitta den. Jakten på kryddor var en del av den historien och i den jakten offrades många liv. En av flera expeditioner var  Jens Munks (1579-1628) med fartygen ” Enhörningen” och ” Lamprenen”. Året var 1619 och Christian IV hade stora förhoppningar på det djärva företaget, förhoppningar som mycket tragiskt kom på skam. Så gott som hela expedition en dukade under av skörbjugg och bara Jens Munk själv och ytterligare två man kunde ta sig hem igen. Om detta berättar expeditionsledaren i ” Navigatio Septentrionalis” och jag citerar Torgny Nordin ” Att tjusas av det arktiskt sublima är omöjligt efter att ha läst Navigatio Septentrionalis. Det är en bok som borde förskräckt alla läsare och manat till absolut avhållsamhet från arktiska resor. Så borde ha skett. Men det skulle bli precis tvärtom.”

För min egen del tänker jag fortsätta äventyret - på behörigt avstånd och i behaglig vårvärme.

Tegelstenar i farsotens tid

” Krig och Fred” har jag läst om den senaste veckan, en roman som faktiskt handlar om en slags pest - nämligen Napoleonkrigen. Att vara utsatt för Napoleons härjningståg genom Europa måste ha varit minst lika skrämmande som vilket farsotsangrepp som helst. Nästa tegelsten på mitt läsbord blir Thomas Manns ” Bergtagen” och här är det tuberkulosens slutna värld som är i blickpunkten. ” Bergtagen” är en redig bit på nära ett tusen sidor.

Axel Oxenstierna 1583-1654

Gunnar Wetterberg har avporträtterat Axel Oxenstierna och hans tid i två tjocka volymer ( Atlantis förlag). Vill man göra ett försök att förstå ett land och stora delar av dess kultur ska man kanske börja här. Axel Oxenstierna hade sina fingrar med i många spel under en lång tid och var en mycket dominerande person vad gäller organiserandet av svensk statsförvaltning. Någon direkt nöjesläsning blir det förmodligen inte ( svensk statsförvaltning är inget putslustigt ämne direkt) men lärorikt lär det vara och små bitar i taget får det bli.

En ren nostalgitripp

Biblioteket är numera så gott som folktomt och mina besök dit har glesats ut men igår tog jag en snabb vända och lyckades norpa åt mig Anders Brodins ” Smartast bland mesar”. Det handlar om talgoxen och jag hamnade nästan genast i 1950-talet. Jag mindes promenader på Gamla kyrkogården i Malmö, promenader i lummig grönska och med en liten påse blandat nöthack att mata fåglar med. Det var många småfåglar som flockades kring godsakerna och de ivrigaste och mest orädda var talgoxarna- de åt direkt ur händerna. I Brodins bok läser jag också om talgoxattacker mot mjölk- och gräddflaskor. De som är av min generation minns nog att för länge sedan kunde man få mjölkprodukter levererade till grinden/tomtgränsen- mjölk och grädde i flaskor med kapsyl i folie. Talgoxar är intelligenta fåglar och de listade snabbt ut hur man skulle få tag på de åtrådda produkterna. Godast var så klart grädden och framför allt då vispgrädden. Kapsylerna blev snabbt forcerade och försedda med hål.
Det är fascinerande inblickar i denna fågels liv som Anders Brodin bjuder på och anrättningen kryddas med andra fågelupplevelser som till exempel en kvinnohatande papegoja och en talande korp.
Det känns bra att läsa om talgoxen, speciellt i dessa tider för denna- den smartaste bland mesar- är en överlevare.

Den keltiska kalendern

Enligt den keltiska kalendern går vi nu in i videts eller pilträdets månad och där stannar vi till den 12 maj. Sälgträden är månens och poeternas träd och i pilträdets skugga kan vi träda in i glömskans och drömmarnas värld. Allt enligt den keltiska mytologin som jag läser om i ” Träd i marker och myter” av Jan Danielson och där Katarina Ryckenberg skriver om kelternas förhållande till träd.
Och jag dras till druidens sång, Amergins sång - här några rader.

I am the wind on the sea
I am the wave of the sea
I am the bull of seven battles
I am the eagle on the rock
———
Who can till the ages of the moon?
Who can tell the place where the sun rests?

De sista druiderna av Alphonse de Neuville.

En evighetssymbol

Gällstaöeken (1916).

Eken är ett mäktigt träd och med sina vida grenar skapar det ett hem åt mängder av varelser- framför allt fåglar och insekter och så sprids trädets kropp och själ över markerna med hjälp av alla dessa bevingade varelser. Jag läser om eken i Jan Danielsons ” Träd i marker och myter” . Tors träd, ett trollträd- myterna är många. ” Hin Onde kom till vår Herre och beklagade sig över att han fick så få själar. Till slut tröttnade Vår Herre på allt klagande och kom med ett förslag.” Så länge löven sitter på träden går själarna till mig, men under den tid då de alla träd står kala tar du hand om själarna.” Detta gick Hin Onde med på. Men då skapade Vår Herre vintereken, som inte släpper bladen förrän de nya bryter fram. Alla träd stod aldrig kala. Och Hin Onde stod där med lång näsa.”.
I Tolstojs ” Krig och fred” får eken också en huvudroll- åtminstone tillfälligt när Andrej Bolkonskij är på väg bort från sitt första möte med Natasja Rostova - omtumlad och förvirrad far han i sin öppna vagn och ser upp mot himlen och ett stort ekträd som just har slagit ut- samma träd som stod där helt kalt bara någon dag innan. ”—- alla nyss nakna och förskräckliga armar var nu klädda i ung och saftig grönska, i löv som skälvde i den lätta brisen, ut ur stammen och ut ur bulorna i den hårda barken hade unga skott skjutit, och den trotsiga gamlingen firade yvigare och mer majestätiskt än alla andra våren, kärleken och hoppet.”( översättning: Staffan Skott).

Modets tyranni och lite till

En panier eller styvkjol ( på engelska också kallad ” hoop”).

Frances ” Fanny” Burney var anställd som kammarfru hos drottning Charlotte under cirka fem år i slutet av 1780-talet. Hon har gett en mycket noggrann beskrivning över hur hennes dag brukade förlöpa och det var sannerligen ingen sinekur- hon fick slita rejält för sin lön. Upp klockan sex för att bege sig till drottningens sängkammare för att vara behjälplig med påklädningen ( bland annat skulle majestätet ” tryckas in” i en panier och det gällde att inte glömma överdelen som kom först i ordningen. Sedan morgonbön i kapellet, frukost som Fanny fick avnjuta solokvist ( en behaglig paus) Efter det gick allt i ett fram till midnatt och under en stor del av dagen tvingades Fanny dessutom frottera sig med den förskräckliga Juliane von Schwellenberg, en av de andra ( och den ”viktigaste”) kammarfruarna. Von Schwellenbergs framfart i gemaken blev till sist för mycket för Fanny, men drottning Charlotte blev hon fäst vid.

Drottning Charlotte med ”hoop” under klänningen. Förevigad av Thomas Gainsborough.

Sophia Magdalenas brudklänning, ett skräckexempel vad gäller panier.

Et ungt fruntimmers inträde i verlden

Frances Burney (1752-1840)

Jag letade efter svenska översättningar av Frances Burneys böcker men resultatet blev rätt klent - det som fanns hörde hemma i antikviteternas värld ( som illustreras av rubriken). John Aubrey,som jag nuddade vid i gårdagens inlägg, hörde hemma i det engelska1600-talets mycket turbulenta värld med krig, pest och bränder. Fanny Burney, som föddes in i 1700-talet, fick ett långt liv och med stundtals mycket äventyrliga vändningar. Från George III:s hov till Napoleonkrigens Frankrike och så en fasansfull operation ( mastektomi) - utan bedövning, en operation som Frances överlevde dessutom.
Två dagböcker - John Aubreys ( visserligen fiktiv, men dock) och så Frances Burneys som är ” äkta vara” har hamnat överst i läshögen. Två århundraden, två liv, två historier. Jag tackar ödmjukt från min plats längre fram i en tid som aldrig står stilla.

En engelsk gentleman

John Aubrey (1626-1697).

De flesta bokälskare har en uppsättning så kallade hyllvärmare i sina hus, så även jag. Nu, om någonsin, är det väl dags att damma av ett urval av dem för närmre placering på läsbordet. Jag hittade Ruth Scurrs fiktiva biografi/dagbok över John Aubrey ” John Aubrey - My Own Life”, en bok som blev mycket omtalad ( och rosad) för ett par år sedan. Om John Aubrey vet jag inte så mycket men han levde sannerligen under det som kan kallas ” interesting times”. England under 1600-talet måste ha varit en farlig plats för många - det var en tid av uppror, krig och kungamord men också av vetenskapliga framsteg och nya tankar. Mitt i allt detta befann sig alltså John Aubrey, en man som rörde sig i vida cirklar och som var nyfiken på det mesta. Fornforskare, författare, boksamlare... listan kan göras lång. Jag börjar läsningen och Wiltshire är första anhalt.
” I was born about sun rising in my maternal grandfather’s bedchamber on 12 March 1626, St. Gregory’s Day, very sickly, likely to die. I was christened before Morning Prayer. My father was nearly twenty-two years old, my mother only fifteen and a half.”

Vulkanernas land

Farligt aktiv: Kljutjevskaja Sopka.

Kamtjatka är vulkanernas land och listan över dem blir lång. Mest känd är Kljutjevskaja med sina nära fem tusen meter över havet och synnerligen mullrande och eldsprutande. Inget som inbjuder till närkontakt.

” Kljutjevskaja, den stormar uppåt mot skyn. Det är som visste den att den är hela världens största vulkan och därför vill nå ännu högre, som om den rasar över att vara bunden vid jorden och bryter sig upp genom rymden för att nå ända till himlen i vild, omätlig fåfänga.”

Ester Blenda Nordström bodde och levde invid  Kljutjevskaja några år under 1920-talet ( ungefär samma tid som Sten Bergman och hans expedition genomkorsade halvön). Om denna tid skriver Ester Blenda i boken ” Byn i vulkanens skugga”.

När jag avslutat min resa med Sten Bergman kommer jag att fortsätta med Ester Blenda Nordström.

På resa med Sten Bergman

Sten Bergman (1895-1975)

Sten Bergman var forskningsresande och från min barndom minns jag speciellt mycket spännande böcker om Papua Nya Guinea och paradisfåglar. I en av mina bokhyllor hittade jag en av Bergmans klassiker ” På hundsläde genom Kamtchatka” från 1924. Den svenska Kamtchatkaexpeditionen lämnade Sverige den 16 februari 1920 och anlände via Suezkanalen till Japan den 10 maj. Så börjar äventyret och det får en dramatisk upptakt, minst sagt. Resan med båt skulle utgå från hamnstaden

Hakodate men det visade sig svårt att hitta ett lämpligt fartyg. Till slut kunde man dock gå ombord på ” Kommandor Bering” med packlårar i stor mängd. Allt gick enligt plan under ett par dagar men en halv mil utanför Kamtchatkas sydvästkust gick fartyget på grund - och sjönk. Alla ombord kunde räddas men mycket av utrustning och proviant försvann i djupet. Efter en ängslig tid av väntan i ett provisoriskt uppsatt läger kom räddningen och expeditionen kunde ta sig till Petropavlovsk.

” Petropavlovsk har ett mycket vackert läge på en bergssluttning. Vid huvudgatan äro alla handelsbodar samlade. Det är mest kinesiska men även några japanska och ryska samt en amerikansk.— Där kan man köpa svenska primuskök, kaliforniska fruktkonserver, japanska tändstickor och för övrigt allt man kan begära på en sådan plats som Petropavlovsk och mycket därutöver.”

Jag har påbörjat en mycket lärorik resa. Fortsättning lär följa. För den som vill läsa mer om Sten Bergmans resor finns denna tämligen nyutkomna bok.

Så var dom här

För bara någon dag sedan var strandängen så gott som tom, en eller annan andfågel syntes kanske men i övrigt den stora stillheten. Så, igår, hade världen ändrats och i vattnet och på Landgrens holme syntes en mängd svart-vita fläckar. Skärfläckorna har kommit. Ett sant och glädjande vårtecken i denna svåra tid. I ” Fågelns blick” skriver Torsten Green-Petersen att skärfläckorna nog är lite felaktigt hopsatta med sina upp och nedvända näbbar. Han liknar dem vid vandrande grafik och visst ser de lustiga ut de här fåglarna. I Erik Rosenbergs fågelklassiker från femtiotalet ( Fåglar i Sverige) hämtar jag dessa rader ” Skärfläckan står i en klass för sig ibland småvadare,— vid flyktigt påseende en högbent och smäcker vadaretyp, till färgen snövit med svart på hjässan och något svart på rygg och vingspetsar.— I slutet av 1920-talet började skärfläckan visa sig på Flommen invid Skanör och slog sig sedan ned för att häcka i denna lämpliga terräng.” I hundra år nu har alltså denna sällsynta fågel vandrat runt på strandängarna här - nog måste man betrakta den långväga gästen med andakt och hoppas på en lyckosam häckning med många små dunbollar. Skyddande staket har satts upp runt holmen ( tidigare har räven härjat svårt) och även korna har fått maka på sig. Ett år hade kossorna bara helt sonika intagit holmen och lagt sig över bona.
Jag tycker att Harry Martinson passar bra att läsa en sådan här dag och jag hittade diktsamlingen ” Tuvor” i hyllan.

” Att minnas ännu medan tiden svinner som små streck
alla ögonblick tätt intill
nuens närhållsliv,
Solstrålens morgonsting i tuvan,
harkrankens spinkbensafton.

Prästens lilla kråka

Huvudparten av Ernest Shackletons polarexpedition -Elefantön- 1916. Foto: Frank Hurley.

De senaste dagarnas nyheter och diverse presskonferenser har osökt fått mig att tänka på sången om prästens lilla kråka ( än slank hon hit och än slank hon dit etc.). Ena dagen är det si- nästa dag är det så och vad vet man egentligen när inga vettiga frågor verkar ställas. Och- folks hamstringspreferenser upphör inte att förvåna. Toalettpapper och jäst ( färsk jäst som inte har särskilt lång hållbarhet) för att ta ett par exempel. I ” Snöns historia” av Mats Ekdahl läser jag om Ernest Shackletons olycksdrabbade expedition med ” Endurance”, fartyget som sjönk ner i isen och lämnade männen strandade på den lilla ogästvänliga Elefantön. På Elefantön fick man klara sig på vad som hade räddats ur ” Endurance” och på vad naturen kunde erbjuda. Toalettpappret var oftast isbitar -  inte så behagligt-så ibland lyxade man till det med sidor ur en encyklopedi. Möjligen använde man också delar av drottning Alexandras expeditionsgåva ( biblar). Överlevde gjorde man och det tack vare Shackletons mod och sunda förnuft. Om Shackleton och hans Endurance-expedition kan man läsa i ” South” - en Penguin Classic.

Otis tarda

Otis tarda. Stortrapp. Foto: Andrej Chudy.

Namnet ” trapp” har slaviskt ursprung och lånades in via tyskan, allt enligt Elof Hellquist. Stortrappen finns inte längre att beskåda i Sverige men för drygt  hundra år sedan spankulerade en del av dessa originella fåglar runt bara ett stenkast från där jag just nu befinner mig. I området finns också en rätt så stor ”farled” kallad Stortrappsvägen. Stortrappen kan väga upp till tjugo kilo så visst är det ett rejält stycke fågel. Världens tyngsta flygande fågel, läser jag i nätencyklopedin och vill man se stortrappen i större mängd är det säkrast att bege sig till Extremadura i Spanien - som Torsten Green-Petersen. En spelande stortrapp är säkert en överväldigande syn för den fäller ut alla sina fjädrar och blir som ett enormt, vitt, fluffigt moln.
I England har man lyckats återinföra denna sällsynta fågel, ett experiment som verkar slå väl ut. Det finns en del filmklipp från  Wiltshire att titta på om man är intresserad ( great bustard är det engelska namnet på stortrapp). Kanske finns det hopp om en återetablering av stortrappen även i Sverige - vad som krävs är ,såvitt jag förstår det, främst öppna landskap.

Ett sagolikt öppet landskap. Skanörs ljung. ( foto: Sven Rosborn).

Tid för klassiker

Cora Sandel- skickligt avporträtterad.

Mats Ekdahl skriver om Cora Sandel och hennes berättarkonst i ett kapitel i ”Snöns historia”- Tromsø var hennes stad ( och Paris). Från bokhyllan plockade jag fram ” Kranes konditori” (1945 och översatt till svenska 1946), en roman som mycket ingående beskriver småstadens futtigheter med fokus på sömmerskan Katinka och hennes värld. ” Satirens piska driver det förfärade småstadsfolket ut och in genom etablissemangets svängdörrar” ( orden lånade från baksidestexten). Med Cora Sandel blir det avgjort lättare att uthärda coronaisoleringen.

En annan klassiker med anknytning till snö är ” Krig och fred” ( Tolstoj) - en rejäl tegelsten där jag väljer att återknyta bekantskapen med vissa valda delar. Snö finns det gott om i boken- jag tänker speciellt på Pierre Bezukov och hans upplevelser vintern 1812 men det finns mera. Mats Ekdahl skriver om den unga, levnadsglada Natasha som drömmer i sitt rum en vinternatt med blicken riktad mot ett frostklätt fönster- för att ta ett exempel.

Napoleons återtåg från Ryssland 1812. ( Adolph Northen).

I stormarnas tid

Sommarnatt i Tromsø. Foto: Mark Ledingham

Utanför fönstren viner vinden- det ryter och skramlar. Det här året är ett stormarnas år och månader av turbulens återstår. Tillvaron har blivit begränsad på många sätt men har man böcker, trädgård och diverse hobbymaterial blir det trots allt uthärdligt. Promenader är tillåtna än så länge och naturen förbereder sig på varmare väder även om man inte skulle kunna tro så just i detta ögonblick. Jag läser om ett kapitel i Mats Ekdahls ” Snöns historia” och hamnar i Tromsø. Författaren berättar om en resa dit som sammanföll med en jämn födelsedag (70) och så citerar han Longfellow: ” To be seventy is like climbing the Alps. You reach snowcovered mountains and see behind you the deep valley stretching miles and miles away, and before you other summits, higher and higher, which you may have the strength to climb or you may not. Then you sit down and meditate and wonder which it will be.”
” Porten till Arktis” kallas staden för och vill man se norrsken är Tromsø en lämplig plats att vara på. Man kan också, som Mats Ekdahl, läsa Cora Sandel och se på Grönlandsnyheterna i dansk television. Jag tänker att oavsett väder och årstid så är Cora Sandels böcker något som är värt att fördjupa sig i. Grönlandsnyheterna säger jag nog ”pass” till för tillfället.

Med eld i blicken

Foto: David Hemmings

Hon lever i snö och is - jagar om natten. Kärt barn har många namn och på franska heter fjällugglan ” harfang des neiges” - en vacker benämning. Andra namn är häruggla och snöuggla. Det är något alldeles speciellt med ugglor och mytologi och litteratur är båda fyllda av detta bevingade väsen. Jag läser om fjällugglan i ” Fågelns blick” av Torsten Green-Petersen och fastnar för både de illgula ögonen ( skärbännargul, säger Green-Petersen) och för de byxklädda benen( fjäderlurviga ända ut över klorna.) I Sverige är denna uggla sällsynt men Kanada är ett säkert revir för arten och Green-Petersen lyckades träffa på de vita skönheterna just där- inte utan vissa umbäranden ” Jag har krupit i kanadensisk geggamoja, frusit som en hund i snålblåst och hagel på andra sidan jordklotet. Men drömmen och den intensiva blicken från fjällugglorna lär aldrig släppa taget. Gul iris. Nåja. Illgul. Visst.”