Det var en gång ett land- en plats där människor och djur strövade kring, levde och dog. Sedan kom havet och skapade glömskans mörker. Doggerland är det namn eftervärlden har gett åt den stora landytan och fynden talar sina alldeles egna språk. En mammutgrav, spår av neandertalare och gamla förstenade trädstubbar har man hittat och arkeologerna letar vidare.
Över denna förlorade värld mediterar Julia Blackburn i sin bok ”Timesong- searching for Doggerland”. Jag läser recensionen (på hela två sidor) i den anrika tidskriften the Spectator och får veta att detta är en bok med många lager och fylld av tankar och meditationer. ”Meditation-cum-memoir” blir beskrivningen och det är vare sig historia eller vetenskap i egentlig mening. Förståelse av platsen blir beskrivningen, fångandet av Doggerlands själ och hjärta.
Dryas octopetala-fjällsippa-kanske växte den en gång i Doggerland och kanske fylldes luften av vadarfåglarnas skrin...
”This book is a wonder” avslutar recensenten och jag känner att en läsupplevelse av detta slag får jag inte missa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar