En dispyt om Brendan Behan

Brendan Behan år 1960

Jag stannar kvar i Dublin och låter mig lotsas fram med Jolo som guide. Det blir många intressanta och ovanliga sidospår för Jolo kunde konsten att leta fram det som inte var känt och sätta ljus på detta. Så arbetar en god journalist och idag finns det inte särskilt många av den sorten kvar. Tyvärr.
En bok som "I Dublins vackra stad" behöver man alls inte läsa i kronologisk ordning och jag gjorde genast ett nedslag i slutet- det handlar om ett gräl om Brendan Behan. Jolo ventilerade åsikten att Behan nog inte hade mycket avsikt med de pjäser han skrev - och då blev det genast mothugg både i kroppslig och verbal form från en irländare i Jolos omedelbara närhet (den kroppsliga attacken bestod i att ett pipskaft kördes in mellan revbenen på Jolo). Irländaren fick sista ordet och med de orden avslutas också hela boken. De är värda att återges:
"Behan hade ett mycket angeläget budskap. Han var troende katolik. Han ville meddela oss alla att Gud har blivit tokig och världen har blivit ett dårhus och att Gud inte tar hand om den längre".

I Dublins vackra stad

Ha'penny Bridge över Liffey (fotot är lånat).

Idag ska det visst bli halv storm i mina trakter - och regn. Typiskt väder för Valborg med andra ord. Det blir kanske inte så mycket läst just idag men något kapitel i Jolos bok från 1968- I Dublins vackra stad- hinner jag nog med. Boken är ett utgallringsfynd (fast jag tvekar att använda ordet "fynd" i sammanhanget för jag tycker mest att det är sorgligt att man gör sig av med den).

Jag går bakåt i tiden och minns tidningarnas förstasidor från början av maj år 1974. Det var då han gick till historien- Jolo- eller Jan Olof Olsson. Han rycktes bort alldeles för tidigt.

Vandring i gränstrakter

Station Island, Lough Derg i County Donegal. (Irland).

År 1986 for Colm Toibin på en resa längs den engelsk-irländska gränsen - han använde sig mestadels av apostlahästarna för att ta sig fram och resultatet blev en bok som kom ut året därpå. Toibin reste i spåren av det så kallade "Anglo-Irish Agreement" från november 1985- ett slags valhänt försök att lösa problemen i norr. "The Troubles" hade då plågat Nordirland sedan slutet av 60-talet och tusentals människor hade mist livet. Överenskommelsen av år 1985 blev ett totalt misslyckande och våldet fortsatte.

Colm Toibins reportageresa är mycket välskriven och sidorna är fyllda av den kusliga och obehagliga stämning som rådde i de här trakterna vid den här tiden. Toibin färdas fram och tillbaka - ibland vet han inte vilken sida av gränsen han befinner sig på och det gäller att vara noga med vem man frågar.
I Donegal (Eire) deltar Toibin i pilgrimsvandringen på Station Island. Det är en tre dagars barfotavandring runt olika "stationer" och under fasta och nattvak. Kapitlet har mycket passande fått titeln "Dark Night of the Soul" och det är sannerligen ingen sinekur att företa den här vandringen.

I Enniskillen (County Fermanagh, Nordirland) passerar vandraren förbi Portora Royal School- en institution som plågat både Oscar Wilde och Samuel Beckett. Så här skriver Beckett om sin tid där:
"They gave me courses on love, on intelligence, most precious, most precious. They also taught me to count, and even to reason. Some of this rubbish has come in handy on occasions, I don't deny it, on occasions which would never have arisen if they had left me in peace. I use it still, to scratch my arse with."

Toibins reportageresa slutar i County Armagh och det sista han fäster blicken på är de mörka moln som tornar upp sig vid horisonten. Det skulle dröja tjugo år till innan gränstrakterna blev mera fredliga. Toibins bok känns som ett viktigt tidsdokument och gränsen mellan de två länderna kommer att hamna i fokus snart igen i och med Brexit.

Åter till klassikerna

Det finns många biografier om Heinrich von Kleist (1777-1811)- jag har valt att skaffa Peter Michalziks dito. Men - jag kommer också att plocka fram en del romaner/noveller och skådespel av Kleist - "Den sönderslagna krukan" , " Markisinnan von O" och så "Michael Kohlhaas" kommer först i raden. Två hundra år gamla böcker som lever än.

Kleist skrev med patos och man dras in i hans berättelser omedelbart. "Den sönderslagna krukan" handlar om ett rättsfall med en alldeles speciell utgång och den sorgliga historien om Michael Kohlhaas bygger på verkliga händelser - plockade från andra oroliga tider i historiens stora väv. "Markisinnan von O" är ett mysterium i sig.

Von Kleist levde själv under mycket svåra tider- centrala Europa var en enda stor krigsskådeplats och Napoleon härjade omgivningarna som en pest. År 1811 tog Kleist sitt eget liv. Med honom i döden följde hans kärlek- Henriette Vogel.

Ett monument över odödlighet vid Kleiner Wannsee i Potsdam.( fotot är lånat).

Store bededag

Promenad på Köpenhamns vallar på Store Bededag. (Tavlan är målad av Andreas Herman Hunaeus).

Idag riktar jag blickarna mot andra sidan sundet (Öresund) och tänker mig bakåt i tiden. Det är helgdag i Danmark - trots Struensee ( som inte lyckades ta bort Bededagens betydelse från almanackan ). Traditionen med Bededag skulle väl för övrigt behövas bättre i Sverige - fritt fall och mestadels elände kan man sammanfatta situationen med.

På biblioteket har man gallrat- radikalt. Magasinet gapar snart tomt och det skär i hjärtat på mig när jag ser hur dyrgriparna bara slängs ( i princip) på avskrädeshögen. Vad som hamnar på hyllorna i stället funderar jag över. Jag har nog aldrig räddat hem så många utgallringar som nu, under den senaste tiden, men det är sannerligen en klen tröst. Så kallad smalare litteratur ( det begreppet verkar bli vidare med åren, för övrigt) införskaffas i form av e-böcker - så slipper man att dekorera hyllorna med dem.

Jag får väl försöka trösta mig med "Stormän och strider"  - en bok om medeltiden i Skåne,Halland och Blekinge och så tar jag fram "Med en Gammeldansk på väg"  och gör en kulinarisk resa genom Själland.

Vinterdrottningen och hennes döttrar

Elizabeth Stuart (1596-1662). På målningen cirka tio år gammal.

Hon föddes in i en turbulent tid, Elizabeth (uppkallad efter drottningarnas drottning Elizabeth I av England). Elizabeth Stuart var andra barnet till James I och Anna och eftersom hon "bara" var flicka hystes inga andra planer än att gifta bort henne så förmånligt som möjligt. När tiden blev mogen stod friarna på rad - en av dem var Gustav II Adolf av Sverige men Elizabeths morbror hette Christian (IV) och var kung av Danmark så giftermål var uteslutet. Den "lycklige vinnaren" i äktenskapslotteriet blev i stället Fredrik V av Pfalz som kom att erbjudas och acceptera att bli kung av Böhmen. Den tronen föll med ett brak redan efter ett år ( vi skriver det trettioåriga kriget) och så fick Elizabeth sitt namn- Vinterdrottningen. Hon fick leva en stor del av sitt liv i landsflykt, blev tidigt änka men hann ändå med att föda en hel drös av barn. Dottern Sofia kom att få en alldeles speciell betydelse för en ny vändning i Englands historia. Sofias äldste son hette George och han blev så småningom George I av England. Så trädde den Hannoverska ätten in på scenen.

Jag läser Nancy Goldstones bok om Vinterdrottningens fyra döttrar - alla begåvade och samtliga fick ovanliga och intressanta liv. Elizabeth (den äldsta) blev nära vän med Descartes, Louisa var en mycket duktig konstnär, Henrietta Maria gjorde karriär på äktenskapsmarknaden och så var det Sofia- som beskrivs som en "Jane Austen-hjältinna" och en dam med mycket förstånd och slagfärdighet. Mycket speciella kvinnoöden i ett oroligt Europa.

När bilderna talar

Kalkmålning i krämarekapellet, S:t Petri kyrka, Malmö. Foto:Sven Rosborn.

Malmö är min hemstad och Sankt Petri var min första församling. Sankt Petri kyrkas interiör är hisnande vacker och när man betraktar kalkmålningarna i krämarekapellet tas man omedelbart till en annan värld och en annan dimension av tillvaron.

Så far jag över Öresund och landar i Ringsted, en stad som jag har många barndomsminnen från. Här finns Sankt Bendts kyrka - även den fylld av de vackraste målerier och med bilder från stora delar av Danmarks historia. Här ser man både Valdemar Sejr och Erik Plogpenning och på en speciell plats, under predikstolen sitter drottning Dagmar - målad av Joakim Skovgaard. ( Den målningen är av betydligt yngre datum).

Just nu läser jag Maja Hagermans bok "I miraklers tid- bland madonnor, stenhuggare och helgon i medeltida kyrkor" och så funderar jag på att skaffa "Bildernas predikan" av Åke Nisbeth. Dessa gamla målningar talar ett språk som är odödligt - ett språk som lockar mig och som tar mig med på en svindlande tidsresa.

Bring back Bernard Malamud

Bernard Malamud (1914-1986)

För tio år sedan skrev Stuart Evers en artikel i tidningen The Guardian med rubriken " Bring back Bernard Malamud". Då hade den en gång så upphöjde författaren blivit så gott som helt bortglömd och hans böcker kunde bara fås med hjälp av "print on demand". Evers frågar sig hur detta kunde ske och så skriver han om de sju romanerna och det femtiotal noveller som Malamud producerade under sin livstid. Naturligtvis kommer "The Fixer" (Syndabock) att stå i fokus- "a novel that could change your life", enligt Evers.

Jag är nu mitt uppe i läsningen av just detta mästerverk, för något annat epitet för denna roman kan jag inte hitta. Handlingen utspelar sig i Kiev år 1911 och det är de sista skälvande åren av tsar Nikolaus styre. Världen är i gungning och för Rysslands stora judiska befolkning än mera så. Yakov Bok är en fattig mångsysslare som just har anlänt till den stora staden för att söka lyckan på nytt. Han stöter genast på svårigheter och så kommer katastrofen: Yakov blir anklagad för ett bestialiskt mord på en liten pojke och eftersom han är jude blir han dömd på förhand.

Malamuds språk är klart, rakt och utan krusiduller och onödiga ornament. Läsaren dras in i denna tragiska malström på en gång och sedan går det inte att ta sig ut. Yakov utsätts för de värsta prövningar men han vägrar att erkänna ett brott han inte gjort sig skyldig till. Mod, uthållighet och en okuvlig vilja att bevara sin integritet- så kan man sammanfatta en del av boken men den innehåller så mycket mer och den är framför allt en berättelse om moral och frihetslängtan.

Det går numera att hitta de flesta av Malamuds böcker i nya utgåvor - men man får läsa dem på originalspråket (engelska). Nu har jag beställt "The Assistant" och funderar också på Philip Davis biografi över Malamud.

Bernard Malamuds magiska verklighet

En värld av färgstarka och udda (ofta på livets skuggsida) karaktärer - det hittar man i Bernard Malamuds novellsamling "Den magiska tunnan" ( svensk översättning 1981, Atlantis förlag- originalet kom ut redan 1958). Tretton berättelser innehåller samlingen och oftast utspelar sig handlingen i New Yorks judiska kvarter men ett par av novellerna gör nedslag i den gamla världen - Italien.

Jag tycker om Malamuds sätt att skildra dessa oftast mycket utsatta personer och det svävar en sorts dyster humor över anrättningen också. En av mina favoriter är "The Last Mohican" som handlar om en konstnär som vill söka sin lycka som författare och därför far till Rom för att skriva om och närmare studera Giotto och hans verk. Fidelman, som huvudpersonen heter, är inte rik men han har snålat och sparat för att kunna vistas i Italien under ett helt år. Så gott som medelbart efter ankomsten till den eviga staden möts han av en man som kommer att bli en slags surrealistisk och mardrömsaktig gäckande skugga- Susskind. Susskind lyckas hela tiden dyka upp på alla de platser där Fidelman vistas och han ställer hela tiden krav- på pengar och annat bistånd. Malamud lyckas verkligen måla fram en thrillerartad stämning och slutet blir helt formidabelt. En annan novell som fastnar är den som givit namn åt samlingen "The Magic Barrel" - här möter läsaren en rabbi som ackorderar med en äktenskapsmäklare - och vad månde han hitta i sin magiska tunna...

Malamud var ingen särskilt produktiv författare - men flera av hans verk har blivit odödliga. Jag kommer att fortsätta med "The Fixer" från 1967- en roman som tilldelades både Pulitzerpriset och The National Book Award. (Den svenska titeln är "Syndabock"). Malamuds böcker är förmodligen utgallrade från bibliotekens hyllor men har man tur finns de att beställa från ett eller annat biblioteksmagasin.

Om att leta efter stjärnor i Maine

Portland Head-fyren vid Casco Bay i Maine.

Alan Lightman har en sommarstuga på en ö i Casco Bay (södra Maine). Ön är liten, bara cirka två kilometer lång och drygt hundra meter bred. Sex familjer samsas om utrymmet och vill man ta sig in till fastlandet måste man stå för transporten själv. Här finns ingen färjeservice.
Alan Lightman är fysiker och författare- mest känd för sin bok "Einsteins drömmar" som blev en bästsäljare nu fortsätter Lightman lite på samma spår och allt börjar en natt på havet där vid Casco Bay. Lightman sitter ensam i sin båt, natten är mörk men plötsligt blir han varse att himlen är fylld av gnistrande stjärnor - det blir ett magiskt ögonblick, ett sådant ögonblick som för evigt etsas in i själen.
" I felt an overwhelming connection to the stars, as if I were part of them. And the vast expanse of time- extending from the far distant past long before I was born and then into the far distant future long after I will die- seemed compressed to a dot. I felt connected not only to the stars but to all of nature, and to the entire cosmos. I felt a merging with something far larger than myself, a grand and eternal unity, a hint of something absolutely."
I denna värld av flyktighet och osäkerhet finns det ändå eviga och bestående värden och Lightman tar läsaren med på en resa in i både filosofi och fysik. Han skriver om natur, konst och om sig själv - fragment, tankespån och funderingar - så kan man kanske sammanfatta boken men ett är säkert man lämnas inte oberörd och klokare blir man förhoppningsvis också.

Gåtfulla platser

Odensjön i april (lånat foto).

Milda vindar från söder har inlett den här veckan och jag tänker på utflykter i ett vårlikt och snart grönskande Skåne. På biblioteket hittade jag "Gåtfulla Skåne - en guide till mytomspunna platser" av Caroline Alesmark och Polgara Järnefelt. I den här boken får myterna och folktron ta stor plats och man får lära sig att hitta till många bortglömda platser. Jag fastnade vid Odensjön som ligger strax intill Röstånga i mellersta Skåne. Nog kan man förstå mystiken som omger sjön när man ser fotot ovan. Odensjöns skapelse är ännu inte helt klarlagd men man lutar åt att ett gigantiskt vattenfall har format denna jättegryta. Sjön sägs ha hemliga förbindelser med olika platser i världen- bland andra Wottensee i Schweiz. En kväll i augusti år 1963 tog sig Hasse Alfredsson och Tage Danielsson ett dopp i det iskalla vattnet - Alfredsson var sist kvar när han plötsligt kände hur allt började virvla runt honom och han höll på att dras ner i djupet (19 meter). Han räddades enbart genom sina vänners rådiga ingripande ( de slängde i en repförsedd träbänk och lyckades dra Alfredsson i land). Vattnet hade på ett par minuter sjunkit med en hel meter. Förklaringen till detta dramatiska skeende kan man läsa mer om i boken.

I ett annat kapitel läser jag om den koleriske och maktfullkomlige kyrkoherden i Brunnby, Erik Sinius, en man som inte drog sig för att starta en häxprocess så sent som 1720. Jag konstaterar att det finns en mängd platser att utforska i "mitt" landskap.

Maudie

Så har jag sett filmen om Maud "Maudie Lewis" en ovanlig kvinna och en lika ovanlig konstnär. Hon drabbades tidigt av ledgångsreumatism men hon lät sig inte kuvas av sjukdomen. Inte heller accepterade hon att bara sitta instängd och sysslolös hos sin moster i Marshalltown, Nova Scotia utan Maudie tog sitt mycket lilla pick och pack och flyttade in hos fiskaren Everett Lewis ( de gifte sig efter ett tag). Den enkla (minst sagt) stugan som Everett bodde i ( ett rum och sovloft) dekorerades undan för undan med Maudies färgglada målerier och hon började också att sälja sin konst- först i form av vykort men undan för undan också som "vanliga" tavlor. Med tiden blev stugan en vallfartsort för många - och det gjordes reportage om Maudie och Everett i flera tidningar.

En kopia av Maudies och Everetts stuga i Marshalltown.

Maud Lewis målningar är fyllda av glädje och tilltro till livet och jag är så glad att jag fått ta del av hennes historia. Maud Lewis levde mellan 1903 och 1970 och det finns flera böcker om hennes konstnärsgärning.

Kvinnoporträtt

Förra sommaren grottade jag ner mig i franskt salongsliv och mätresser (som inte var vilka älskarinnor som helst utan lärda och smarta damer som både kunde föra sig och idka kulturliv)- jag köpte på mig en del böcker om "dess forna tider" och allt hann jag så klart inte läsa. Nu stundar en ny sommar och när den årliga storstädningen av trädgården är klar blir det förhoppningsvis dags och tid att ta fram "resterna" från förra säsongen. Jag har plockat fram Benedetta Craveris "Reines et favorites" och det första kapitlet handlar om Catharina av Medici ( hon med Bartolomeinatten ). Boken bjuder på nära tjugo kvinnoporträtt- alla hämtade från den franska historien.

Benedetta Craveri är en italiensk historiker och hennes böcker har översatts till flera språk (engelska, franska och tyska bland andra). Det är ett sant nöje att följa med på Benedetta Craveris strövtåg genom historien och nog är det synd att det inte går att läsa om dem på svenska.

Den blå boken

Det är dags att läsa tyskt igen och jag funderar på att skaffa Erich Kästners dagboksanteckningar från 1940-talets Tyskland. Kästner var åsyna vittne till bokbålen år 1933 då hans egna verk kastades på lågorna under pöbelns jubel. Trots detta valde Erich Kästner att stanna kvar i hemlandet och han gick i "inre exil". Dagböckerna skrev han i största hemlighet och precis som Samuel Pepys en gång använde Kästner sig av stenografi. Nu finns en färsk utgåva av dessa dagboksanteckningar och jag är säker på att de bjuder på intressanta inblickar i en svår tid.

Nyfiken är jag också på Rüdiger Safranskis Goethe-biografi som finns i engelsk översättning. Safranski har för övrigt skrivit flera biografier över både filosofer och författare.

Atomer och stjärnor

K2. Foto: Vittorio Sella, 1909.

" No country claims it, no latitudens and longitudes and geography, no dictionary words. No, just the bare bones of a name, all rock and ice and storm and abyss. It makes no attempt to sound human. It is atoms and stars". ( Fosco Maraini, 1959.)

Jag har läst om K2:s historia i Ed Viesturs bok " K2- Life and Death on the World's Most Dangerous Mountain" ( skriven tillsammans med David Roberts). Viesturs är amerikan och en av inte alltför många alpinister som överlevt mer än trettio års bergsbestigning på världens allra högsta och farligaste toppar. Ed Viesturs berättar ( något rörigt) om de mest kända expeditionerna till detta svårbemästrade berg. Jag fastnade i år 1909, det år då Ludvig Amadeus, hertig av Abruzzerna drog iväg till Himalaya med en skara andra våghalsar för att pröva lyckan. Det gick hyfsat bra ( hertigens sällskap nådde cirka 6000 meter upp) men man lyckades inte besegra berget. Däremot har den väg man tog än idag namnet "the Abruzzi Ridge".

Med i expeditionen år 1909 var fotografen Vittorio Sella och hans foton är enastående i sitt slag, fyllda av bergens lockelse och faror.

K2 övermannades till slut, men det tog många år till. Först att nå toppen var Lino Lacedelli och Achille Compagnoni. Året var 1954.

Strövtåg längs gränsen

"The Border", handlar den här boken om- det vill säga landgränsen mellan Irland och Storbritannien. Garrett Carr har skrivit om trakter med historia ( oftast mycket blodig sådan) . Under ett år tog sig Carr fram till fots och med kanot i gränstrakterna och resultatet av strövtågen blev en bok och en mängd foton. Människor, landskap och minnen och jag kommer att läsa med stort intresse.

Colm Toibins bok är av något äldre datum men jag är säker på att den kommer att bli en så kallad modern klassiker.

Hänryckningens tid

Skärfläckor på lånat foto

Det är lätt att låta sig berusas av vårens alla dofter, ljud och färger. De första humlorna har vaknat och surrar i kör vid de blommor som rådjuren inte konsumerade som efterrätt. Även myggorna har vaknat till liv och en av dem flyttade raskt in i sängkammaren - den oönskade gästen gjorde sin närvaro påmind under natten. Flyttfåglarna dyker upp- en efter en - i flock. Snart börjar skärfläckorna att häcka på Landgrens holme nere vid flommarna och längs väg 100 håller man på med "grodarbeten" och gör en inventering av amfibiebeståndet. Små plastspannar grävs ner i dikeskanten. Naturen har börjat vakna med andra ord.

För att riktigt grotta ner mig i vårkänslorna har jag plockat fram tre samlingsvolymer (lyrik) - mitt val blev dikter av Harry Martinson, Werner Aspenström och Hjalmar Gullberg. Jag borde förstås letat upp en bok av Anders Österling också. Dessa fyra författare var mästare i genren naturlyrik - de var också medlemmar av Svenska Akademien på den tid då denna institution var något att vara stolt över. Idag blir jag enbart deprimerad när jag läser om alla turer och alla utfall. Då känns det nödvändigt för mig att vrida klockan tillbaka till en annan och i det här sammanhanget bättre tid.

Förvånande mängd av violiner
som legat gömda under snön!
Nu öppnas de svarta fodralen.
Citronfjärilen finstämmer
sina vingar. Svalan
uppdyker ur sjön.
---
Från " Våretyd för två fingrar" av Werner Aspenström.

När våren kommer till Bretagne

Collage med piplärkor (lånat).

Chateaubriand ägnar ett par sidor av sina omfattande minnesanteckningar åt den bretagnska våren och den är fylld av färger,dofter och ljud.

Våren kommer tidigt här och med den alla flyttfåglar. Marken täcks av tusenskönor, violer, liljor, hyacinter och olika slags anemoner. Bin och humlor surrar och äppleträden blommar i rödaktiga toner. Chateaubriand citerar Plinius som sa att " Brittany is a peninsula keeping watch over the Ocean".
Så fortsätter Chateaubriand med sin beskrivning : " Skylarks from the fields fly with sealarks. The plough and the fishing boat, a stone's throw apart, furrow the land and the water alike.--- The multicoloured sands, the variegated heaps of shells, the kelp, and the silvery fringe of foam rise up to the blond or green edges of the wheatfields."

Sommargyllingen är en av de fåglar som flyttar till Bretagne när våren kommer.

Nu kommer blommornas tid

Målning av Johan Laurentz Jensen (1800- 1856).

Vill man se fler av Jensens utsökta blomsterporträtt kan man bege sig till Nivå och Nivågårds museum strax norr om Köpenhamn som ställer ut verk av Jensen denna säsong (fram till slutet av augusti).

Äntligen har våren kommit och det är dags att citera Linné " Jag har inte tid för sjukdomar, Flora kommer strykande med hela sin armé." Hos mig har förstås armén något decimerats på grund av rådjurens framfart men nu slår påskliljorna snart ut (de får vara i fred) och de vilda blommorna är på gång. Jag väntar på smörblommor och mandelblommor. Från hyllan har jag plockat fram första delen (vårens och försommarens örter) av Harriet Hjorths "Blomstervandringar" (1958). Harriet Hjorth kåserar och berättar om blommornas värld med åtskilliga avstickare till litteratur och konst.

" Nu porlar alla diken. De rinner till från berg och stup, forsar ner över slänter och stigar i skogen, vidgas till bottenosynliga sjöar under granarna, tvingar sig fram över markerna i alla riktningar och störtar befriande ner i ett dike för att strax glimma fram över ett gärde".

Carl Batsch var en tysk professor (medicin) och botaniker - år 1810 publicerades hans skrift "Botanik för fruentimmer" . Harriet Hjorth berättar om boken och citerar - för det är underhållande på ett icke avsett vis. Batsch uttrycker sig som till små barn och nog är det skrattretande alltid. "De flesta växter hava en allmän prägel i deras bildning, varigenom de genast skilja sig från djuren.- Småningom utvecklade väsenden av en grön färg, som med trådar äro fästade vid marken där de stå, skjuta mer eller mindre greniga upp i höjden och bära gröna utbredda flatheter."
Kanske går det att hitta flera utdrag av Batschs oändliga vishet på "Gutenberg" eller någon annan stans.

Nu har jag placerat Harriet Hjorths lilla trevliga bok bredvid mig på läsbordet - för vidare läsning i vårljuset.

Kvinnor och politik (och en katt)

Pauline de Beaumont (1768-1803). Porträtt av Élisabeth Vigée -Lebrun.

Francois-René de Chateaubriand hade två stora passioner- kvinnor och politik. I hans liv fanns många damer och han var aldrig utan kvinnligt sällskap. Jag läser om Pauline de Beaumont ( som hade egen salong i Paris under Napoleons första tid vid makten) och hennes tragiska öde. Pauline miste så gott som hela sin familj under den franska revolutionen och sedan drabbades hon av TBC. Hon dog i Rom och i armarna på Chateaubriand som skriver om henne i sina memoarer.

En annan av Chateaubriands stora kärlekar var Juliette Récamier ( även hon hade en berömd salong i Paris. Hon var 71 år gammal när hon föll offer för koleran som härjade Paris år 1849.

Chateaubriand gifte sig år 1792 (eller snarare tvingades till giftermål) med den då artonåriga Céleste de Lavigne. Det blev inget lyckat äktenskap och Chateaubriand levde separerad från sin fru under många år. Enligt författaren Victor Hugo var Céleste stel, ful och föga omtänksam. Hur som helst så tråkade hon ut sin make och Chateaubriand hyste förmodligen ömmare känslor för sin katt, Micetto.
Micetto var en gåva från påven Leo XII och så här berättar Chateaubriand:" My companion is a large red and grey cat, banded with black. He was born in the Vatican, in the loggia of Raphael. Leo the twelfth reared him on a fold of his white robe, where I used to look at him with envy, when as ambassador, I received my audiences. The successor of Saint Peter being dead, I inherited the bereaved animal. He is called Micetto, and surnamed the Pope's cat, enjoying in that regard much consideration from pious souls. I endeavour to soften his exile, and help him to forget the Sistine  Chapel and the vast dome of Saint Angelo, where far from earth, he was wont to take his daily promenade."

Nostalgi

Det var det där omtalade året- 1968- och jag hade hamnat i Lund för att läsa engelska. Litteraturlistorna var omfattande och kurserna var för det mesta mycket tidskrävande men nästan allt var nytt och roligt. Jag älskade det engelska språket (det gör jag ännu). Tyvärr är de där listorna bortstädade sedan mycket länge - jag hade gärna fördjupat mig i dem nu, femtio år senare - som äldre läser man med andra ögon och annan erfarenhet. Jag minns en del författarnamn med extra stor tydlighet och Bernard Malamud är ett av dem. "The Fixer" fanns på en av listorna, en roman som handlar om Ryssland och judeförföljelser (tsartiden). (Syndabock är titeln på den svenska översättningen som kom år 1968 och originalversionen är från 1967).

Nu tänker jag läsa om och för säkerhets skull skaffar jag mig en novellsamling också "The Magic Barrel" (Den magiska tunnan) från 1958 (den svenska översättningen kom år 1981).

Realiteter

Fallen Monarchs av William Bliss Baker

William Bliss Baker (1859-1886) dog alldeles för ung och innan han hunnit göra sig ett större namn inom konstens värld. Realismen var hans skola. På mitt läsbord finns just nu ( och kommer att bli kvar där under lång tid framöver) Erich Auerbachs "Mimesis". Jag läser på engelska men boken finns  att få på svenska också. Undertiteln är "the representation of reality in western literature".

Hur har författare genom tiderna beskrivit verkligheten?  Hur ska man bäst läsa "western literature"? Här går resan från Odysseus irrfärder och fram till och med Virginia Woolf. Många stopp blir det på vägen och jag har vikt sommaren åt denna tegelsten som hör till litteraturhistoriens klassiker.

En sväng in på magasinet

Sardinien. Foto: Rolf Dietrich Brecher

Jag talar förstås om biblioteksmagasinet- som på "mitt" bibliotek inte är så särskilt stort och tyvärr utsätts det också för regelbundna och radikala utrensningar. Det gäller att norpa åt sig klassikerna i tid innan de skattar åt förgängelsen och/eller blir bortslumpade till vrakpris. Jag hade tur den här gången för Göran Börges " På Sardernas ö" fanns fortfarande kvar i hyllorna. Det är en mycket annorlunda reseskildring och snarare en djup inblick i Sardiniens historia. Sardinien är en ö med urgamla rötter och med svindlande vackra landskapsvyer om man ska tro på fotona ( och det ska man nog).

Jag har aldrig varit på Sardinien men det är en plats jag mycket gärna skulle vilja se och uppleva. I brist på den äkta varan nöjer jag mig gärna med Göran Börges klassiker och sneglar också lite på det jag kan läsa om den Sardinska litterära våren. Till den rörelsen hör till exempel Milena Agus och Michela Murgia - men det finns också andra författare att utforska.

En sommar med tegelstenar

Den långa vintern verkar äntligen vara på upphällningen och ljuset har kommit tillbaka. April och maj är intensiva månader för den som har trädgård och även om min ambitionsnivå inte är särskilt hög finns det dock många måsten, måsten som alla tar sin tid. När andra trampar, skuttar, lyfter etc. på gym får jag rikligt med motion bland träd och buskar. Lästiden krymper något nu men det tar jag igen längre fram. Då blir det dags för ett par tegelstenar. Den första ut i raden blir en del av Chateaubriands memoarer: Minnen från andra sidan graven. Jag har läst en del av dem förut men i yngre år. Nu är jag äldre och läser med andra ögon. Han levde verkligen under " interesting times" Francois-René de Chateaubriand (1768-1848), och det var ett rent mirakel att han lyckades överleva den franska revolutionen. Mellan åren 1768 och 1800 (som den del jag tänker läsa, täcker) hann Chateaubriand med åtskilligt- barndom i Saint Malo, promenader runt pappans slott i Combourg, jaktutflykter med Ludvig XVI i Versailles, franska revolutionens blodbad, möte med George Washington i USA och så en hopplös förälskelse under exilen i England.

Ett urval av Chateaubriands memoarer finns att läsa i svensk översättning.

Dröm och mardröm

Annapurna

Bergsklättrare är ett speciellt släkte. Individualister är bara förnamnet och kanske också ibland en förskönande omskrivning. Jag har läst Maurice Herzogs bok "Annapurna" från 1952, en bergsklättringens klassiker som finns översatt till flera språk.

År 1950 hade ännu ingen lyckats besegra ett 8000-metersberg (dessa hittar man i Himalaya) men visst hade åtskilliga försök gjorts- många med dödlig utgång. Maurice Herzog och ett antal medlemmar i den franska alpinistklubben ville se om de inte kunde bli de första att stå på denna höga höjd och så skapades en expedition som skulle gå till Annapurnamassivet i Nepal. Trakten var då tämligen outforskad och de kartor man hade tillgång till skulle visa sig felaktiga. En stor del av Herzogs berättelse handlar därför om hur man försökte att hitta "rätt berg" att bestiga.

Under övermänskliga ansträngningar och med faror lurande överallt ( laviner, seracs, glaciärsprickor, kyla - listan kan göras mycket längre) lyckades till slut Herzog och Louis Lachenal nå toppen. Priset blev högt. Både Herzog och Lachenal tvingades amputera fingrar och tår (Herzog både och).

Kanske ska man vara klättrarfrälst för att till fullo uppskatta den här boken men trots att jag inte hör till den skaran blev jag ändå tagen av Herzogs berättelse och nog kan jag förstå den iver och den längtan som finns i jakten på det som tros vara ouppnåeligt.

" Annapurna, to which we had gone empty-handed, was a treasure on which we should live the rest of our days. With this realization we turn the page: a new life begins. There are other Annapurnas in the lives of men." (Herzogs slutrader).

Där gräset blommar

Takehiko Fukunaga (1918-1979) var en mycket uppburen författare i Japan under framför allt 1950-talet. Idag är han mer eller mindre bortglömd och det enda jag har lyckats hitta i översättning är Dalkey Archive Press utgåva av "Flowers of Grass". Jag drogs till den här romanen eftersom den har handlingen förlagd till ett sanatorium (Fukunaga drabbades själv av TBC så en hel del i boken är självbiografiskt ).

Titeln är hämtad från bibeln (Petrusbrevet 1:24): "allt kött är såsom gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster--" ( For all flesh is as grass, and all the glory of man as the flower of grass.)

Vackert, vemodigt och filosofiskt - så lyder en del omdömen. Nu tänker jag bilda mig en egen uppfattning och jag stiger in i sanatoriets värld där det finns en trädgård med rosor och kamelior och en "crepe myrtle" (lagerstroemia).

Crepe myrtle. Foto: Southern muse.