Lupiner, lupiner

Just nu blommar de lite varstans i vårt avlånga land- ofta längs med vägrenar för de är av ett tåligt släkte. Vanligast är den lila varianten men rosa förekommer också inslängd i allt det violetta.

Extra fint blir det med en tvåfärgad variant- här får den stackars blomman slåss med ogräs i en mycket svår miljö.

Den gula sorten är inte lika vanlig kanske men blommar rikligt och är man snäll mot den blir det till och med två blomningar.

Lupinen är en mycket gammal växt som har sitt ursprung i medelhavsländerna- några tror att Egypten var den allra första växtplatsen. I det gamla romarriket förekom lupinen på matbordet- och Plinius säger så här:

'No kind of fodder is more wholesome and light of digestion than the White Lupine, when eaten dry. If taken commonly at meals, it will contribute a fresh colour and a cheerful countenance.'

 

Jag kan inte påstå att jag känner någon större längtan att sätta i mig lupiner (jag har tidigare läst att de ska vara giftiga). I mina rabatter får de stå där de står och jag njuter av blomsterprakten så länge den varar.

Slit och släp och belöning

Man vet att man inte är 20 år gammal längre när man har asat hem tre säckar kogödsel á 50 liter stycket. Puh och aj, min rygg. Nu ligger de stabilt förankrade vid husväggen (dem lär ingen flytta på i första taget).

Då känns det skönt att få sätta sig ner med och läsa den mycket efterlängtade "As a Man Grows Older" av Italo Svevo. Nu befinner jag mig i Trieste!

Meditationer under pyramideken

Jag har en gammal pyramidek som sträcker sig uppåt himlen- varje höst (och tidig vår) fäller den mängder av löv- sega, läderartade löv som inte försvinner i första taget- krattan till trots. Här under pyramideken mediterar husdjuret gärna- eller också ligger han bara där och känner höstens dofter. Vad vet jag om vad som rör sig i en hunds hjärna... men nog kan han se fundersam ut ibland, min vitpälsade vän.

Jag hoppas att mitt vackra träd får stå kvar i många år än. Det här trädet bringar en hälsning från en annan tid och tänk om det kunde tala.... då skulle jag lyssna med andakt.

Grodperspektiv

Fast det är nog en liten padda som tittar upp ur blomkrukan. Han trivs säkert i vätan. Jag har ingenting emot paddor så länge de inte kissar på mig .

Och så hittar jag en liten dikt som passar så bra till min lilla padda:

Lullaby for a Baby Toad

For if ,my toadling

Your face were fair

As the precious jewel

That glimmers there,

Man, the jealous,

Man, the cruel,

would look at you

And suspect the jewel.

So dry the tears

From your horned eyes

And eat your supper

Of dew and flies;

Curl in the shade

Of the nettles deep,

Think of your jewel

And go to sleep.

Stella Gibbons