En mycket kortvarig furstesaga

"Prinsen och prinsessan av Albanien" står det under det här fotot.

Jag ska inte lämna Sven Auréns "Europeisk orient" utan att återge den otroliga berättelsen om prinsen av Wied.

År 1912 (efter balkankriget) blev Albanien självständigt (villkoren var dock inte särskilt förmånliga och det där med självständighet var nog mest ett ord på papperet). Stormakterna bestämde att Albanien dessutom skulle få en alldeles egen furste och han skulle hämtas från "den civiliserade världen" dvs Västeuropa. Den tyske prinsen Wilhelm av Wied ansågs vara en ypperlig kandidat till posten. Så börjar en skrattretande karusell. Aurén skriver med stor slagfärdighet:

"Prinsen av Wieds kortvariga furstesaga blev en utmärkt läxa för ett övermodigt Europa. Det är lätt att rycka på axlarna åt Balkan och tala om operett. Den otroligaste operett, som Europa skådat, hade dock inte någon Balkanädling i huvudrollen, utan en centraleuropeisk prins, den preussiske officeren Wilhelm av Wied.. Stormaktskonferensen i London hade spelat uvertyren. Den 7 mars 1914 gick ridån upp för första akten."

Man hittade en turkisk paschas boningshus och försökte göra detta till ett "slott". Man hade väldiga problem främst med råttorna som inte ville försvinna från "tronsalen" och mottagningssalongen. Wilhelm själv var strängt sysselsatt med att komponera en alldeles egen fursteuniform- han använde helt och hållet sin egen fantasi och resultatet blev en ljusgrå vapenrock med breda guldränder runt ärmarna och granna axelklaffar . På huvudet skulle en liten vit pälsmössa bäras försedd med Skanderbegs gyllne örn och en kraftig med tofsar försedd guldträns. Lägg till detta en halv meter hög plym "som hade fursten burit en permanent exploderande miniatyrbomb på huvudet".

Den 7 mars år 1914 kommer så det nya fursteparet till hamnen i Durazzo (Durrës) med den österrikiska jakten "Taurus" och de mottas under stort jubel. Glädjen blir dock inte långvarig - Albanien är ett oroligt land och det blir för mycket för den stackars prinsen av Wied.

"Den 3 september (samma år) gick ridån ner för den albanska fursteoperetten. Wilhelm formade själv operettens slutreplik, och det gjorde han på ett sätt, som skänkte den en nästan monumental resning, som formade den till ett säreget äreminne över den österrikiska förkrigsdiplomatiens valhänta Balkanpolitik."

 Innan han störtade iväg till den italienska jakten, hann han med att rikta en avskedshälsning till sitt albanska folk, en proklamation av följande lydelse:

Fursten av Albanien har ansett det lämpligast att för någon tid resa västerut.

                    Wilhelm I

Här är fursten iförd sin albanska uniform med den tjusiga plymförsedda mössan.

Resandets svåra konst

Kaval (en flöjt som är vanlig i balkan-länderna).

Nu har jag läst två böcker i kategorin reseskildringar- båda modell äldre (från början av 1930-talet): Makedoniska flöjten av Åke Claesson och Europeisk orient av Sven Aurén.

Man ska inte jämföra äpplen och päron och de här två berättelserna är skrivna i olika syften och av helt olika skribenter. Åke Claesson är den (det måste man väl säga) glade amatören vad gäller pennans konst medan Sven Aurén har en proffsigare framtoning- han är ju etablerad journalist och utrikeskorrespondent- skrivandet är hans yrke och levebröd.

Jag börjar med Claessons bok- och fastän den är skriven av en "icke-författare" är den både medryckande, lärorik och klar som en fjällbäck i stilen. Här har vi den typiske "Wandervogeln" som reser med lätt packning och alltid i tredje klass- beredd på äventyr och obekvämt liv. Man kan gott säga att Claesson skriver med hjärtat. I den Makedoniska flöjten går resan från ett allt brunare och obehagligare Tyskland vidare till och genom ett flertal balkanländer. Den tyske reskamrat som författaren hade hoppats få sällskap av har drabbats av reseförbud och han är fånge i sitt eget land.

En hotellstäderska i Berlin får låna en av Claessons böcker (om Berlin) och det får obehagliga följder. Nästa dag kommer en ilsken portier med samma bok och den här lilla dialogen utspelar sig:
" Här har ni er usla bok! Vet ni inte, att det slags litteratur är förbjuden i Tyskland. Smuts! Smuts! skrek han utom sig av vrede. Han skälvde av helig harm.- Var har ni fått tag i den här boken."

Inte nog med att boken blir utskälld- portieren har dessutom klottrat i den - kommentarer som"das ist das richtiche Schwein" och "Lump" . "Jag bläddrade vidare: "Thomas Mann ser man sällan i en offentlig restaurang" stod det i boken. "Gott sei dank"! var portierens lakoniska blyertsanteckning, o.s.v.. När han dessutom vill behålla boken sätter Claesson ner foten och säger betsämt " Nej, först nu har den fått värde även för mig", tar volymen, stoppar den i fickan och försvinner sedan ur portierens åsyn. Hotellets karboldoft börjar sticka i näsan och resan går snabbt vidare mot mera civiliserade platser.

Det blir en fortsatt färd med många möten och med många sällsamma inblickar i en gången tid och med oförglömliga både syn- och hörselintryck. Claesson har stor respekt för sin omgivning och det betalar sig för honom- han får vara med om mycket och blir inbjuden dit där den vanlige turisten aldrig kommer.

Här en scen från Makedonien- och det är middag hemma hos Spiru Babu.

"Man hade tänt ljus, sången och musiken fortforo. Jag kunde nu närmare ge akt på den flöjtspelande Hristu och hans instrument. Flöjten var gjord av en gammal bösspipa, som blivit avsågad på mitten och försedd med hål. Röret tycktes vara av rätt grov kaliber- refflat. Hristu förbrukade mycken luft på att få pipan att ljuda. Om alla bösspipor i världen kunde frambringa vackra toner, musik! De borde sågas av, man borde slå hål i dem, göra dem till instrument, på vilka man kunde framställa underbara melodier- skapa harmoni mellan människor!--- Den makedoniska flöjten symboliserar förbindelselänken mellan gammalt och nytt, det gemensamma språket mellan olika folkslag, olika människor, Ariadnes tråd, som leder långa vägar i världens labyring- rakt till människornas hjärtan."

"Den makedoniska flöjten" lägger jag åt sidan med saknad.

Kung Zog (han "stack iväg" år 1939).

Sven Auréns "Europeisk orient" handlar om Albanien. Så gott som uteslutande om Albanien och det är en välskriven bok (naturligtvis) och den är dessutom illustrerad med en hel del fina foton. Aurén reser med sin fru och de bor så klart inte på så kallade "balkanhotell" (där får man oftast dela rum med oväntade personer ...) utan här är det första klass som gäller. Resan går hit och dit i detta lilla bergiga land och det är främst de mera kända platserna som besöks- speciellt intressant tycker jag det blir när Aurén gör historiska tillbakablickar. Nu sitter vi ju här med facit i hand men då skrev man 1934 och Albanien styrdes av en kung som hette Zog. Mussolini var i faggorna och de italienska fascisterna var alldeles för nära- både i tid och i rum.

Aurén gör nedslag bland dervischer och kurorter och han skriver om den utbredda blodshämden. Jag tycker att "Europeisk orient" är en lättläst och underhållande bok som ger en väldigt bra bild av ett komplicerat land under en komplicerad tid.

Albanien, Bethmann- Hollweg och Sven Aurén

Albanien är ett bergigt land. (lånat foto)

Jag har aldrig varit i Albanien. När jag var ung var landet svårtillgängligt, slutet och det kändes inte lockade att åka dit. I vart fall inte för mig.


Nu har jag fått tag på en bok (fjärrlån från Malmö stadsbibliotek) från 1936- skriven av journalisten och utrikeskorrespondenten Sven Aurén 1906-1985 (han var flitig med pennan även vad gällde författandet av böcker).

Jag konstaterar genast att Aurén verkligen kan fånga intresset redan på första sidan:

"Albanien är ett obetydligt bergland beläget någonstans på Balkan i sydöstra Europa. Det bebos av ett antal primitiva och för sitt häftiga lynne sorgligt beryktade bergsstammar. Huvudnäringen är röveri. Man överfaller fredliga resenärer, vilka utplundras in på guldplomberna för att sedan kvarlämnas nakna i någon bergsskreva, värnlösa offer för varg och björn. Som omväxling skjuter man till måls på den rikligt förekommande kramsfågeln , varvid de gamla rövarna hantera sina mynningsladdare med en skicklighet, som är känd och omvittnad över hela Balkan. Under de mörka nätterna flamma lägerbålen från bergens toppar. Männen stryka sina långa mustascher och berätta om sina bragder så att lögnerna står som blå lågor ur munnarna. Kvinnornas ögon är tefatsstora av beundran".

Innan Sven Aurén begav sig iväg hade han gjort en enkät bland sina vänner och bekanta och texten ovan är en sammanfattning av svaren. Det är alltså inte Auréns uppfattning- den får jag läsa mig till så småningom.

Den här mannen hette Theobald von Bethman-Hollweg och han var rikskansler i Tyskland mellan 1909 och 1917 (han avsattes av kejsar Wilhelm II). En gång stod han tillsammans med kejsaren (fortfarande Wilhelm II) på Korfu (där hade Wilhelm sitt sommarresidens) och betraktade de albanska bergen i fjärran. Han imponerades inte alls av den vackra utsikten utan sa i stället: Det landet skulle jag inte ens vilja ha till skänks. På inga villkor."

Auréns bok om Albanien som har titeln "Europeisk orient" har varit flitigt utlånad och mitt exemplar är tämligen slitet- men jag hoppas att det kommer att klara sig från att bli uppeldat eller nedmalt till toalettpapper.