Den kommer ut i nya upplagor lite då och då, René Marans Batouala. Den senaste franska versionen är från 2002. Den svenska översättningen är mycket äldre- från 1920-talet och jag undrar om det kommer en ny? Det är synd att den här boken inte kan nå en större publik.
René Maran tilldelades Goncourtpriset för Batouala (1922) och jag förstår precis varför. Den var säkert en roman i tiden och den ansågs mycket frispråkig med både fysisk kärlek och med hård kritik av kolonialismen. En del franska kritiker skrek "skandal"! "Obscent"! "Illa sammanfogad"! men boken blev läst och det stora priset fick den, som sagt. Det lär ha tagit författaren hela sex år att skriva boken och han bearbetade alla detaljer mycket noga. Så här skriver Maran i sitt kontroversiella förord (1937):
Civilisation, civilisation, pride of the Europeans, and their burying-ground for innocents; Rabindranath Tagore, the Hindu poet, one day in Tokyo, said what you were! You build your kingdom on corpses. Whatever you want, whatever you do, you act with deceit. At your sight, gushing tears and screaming pain. You are the might which exceeds right. You aren't a torch, but an inferno. Everything you touch, you consume...."
Romanen om Boutouala har handlingen förlagd till Ubangui-Shari (ett tidigare namn på Centralafrikanska republiken) och i 13 kapitel följer läsaren hövdingen Batoualas liv och död. Det må vara Batouala som är huvudpersonen men han är absolut inte ensam- hans favorithustru, den vackra Yassigui'ndja, hennes åtrådde (den vackre och virile) Bissibi'ngui och flera djur (som alla har namn) är också med på den här resan.
Maran behärskar berättandets konst till fullo och man dras in i historien från så gott som första raden. Det ligger också något ödesmättat över alltsammans. Slutet kan man kanske ana men säker går det inte att vara. Skickligt beskriver författaren också kvinnornas värld och han lever sig in i Yassigui'ndjas tankar och känslor på ett ovanligt insiktsfullt sätt. Att djuren har en speciell plats i författarens hjärta går heller inte att ta miste på. Den lilla röda hunden Djouma blir nästan mänsklig och ett mera ömsint porträtt av ett litet djur får man nog leta efter.
Språket är vackert och nästan varje ord är betydelsebärande, det känns att Maran har vägt dem på guldvåg.
" Over there between Soumama and Yakidji the darkness of the clouds dissolves in grayish streaks which join the earth to the sky. It is the rain. Driven by the same power which directed the clouds, it plunges into the Bamba, it rushes on Grimari. As it moves along it overwhelms with fog the lands it has conquered.
Ouhououou!... At last! A great warm wind arises out of nowhere. The leaves of the banana trees dash against each other. Croakings answer each other and mingle. They are the hosts of Ko'omba the frog, and Létreu the toad, who call the rain.
The wind blows. A howling precedes it. It turns back the grass, twists the branches, bullies the creepers, tears the leaves, sweeps the earth, carries off its red dust, passes by, flees, weakens...."
Vill man försöka förstå åtminstone en liten bit av Afrika och dess själ tycker jag att man ska läsa Batouala.
