Farväl till Lyckolandet och Solstaden

Med stor saknad lägger jag "Minsk" åt sidan. En berättelse om en stad- och vilken berättelse! På ett mycket poetiskt språk betraktar Artur Klinau sin hemstad i skrift och dessutom ger han oss en historisk bakgrund. Väl så intressant. Som en extra bonus finns alla de talande fotona. Solstaden... i landet Utopia. Diktaturer gör ofta anspråk på att vara utopier (Herta Müller utvecklar den diskussionen i " Hunger och siden").

Minsk är staden som ständigt förändras- som har raserats, förstörts och åter byggts upp.

"Jag är född i Visionernas Solstad, där det finns två städer: Lyckosamhället som man trodde på, och därtill själva Staden. Den första Staden har smält bort, den andra finns kvar som ett monument över en strävan efter det som inte kunde förverkligas, ett grandiost scenario för en romantisk, högstämd pjäs med titeln "Lycka". Utopin som blev till Verklighet. Den fanns verkligen- Ön som icke finns! Det finns två som kan vittna om detta: Solstaden och jag.

Vi vandrar med Klinau längs boulevarderna och han berättar stadens över tusenåriga historia- ofta en grym och blodig sådan. Vi får bakgrunden till byggnader, parker och statyer- och lär känna de människor som bott här.

Vi får också en del skrönor om de så kallade "Gudaskulptörerna" (de som gjorde statyerna av Lenin och övriga kommunistledare) - ibland söp de här skulptörerna till ganska ordentligt och si- då fick Lenin plötsligt ståta med två huvudbonader- och hans utsträckta arm pekade någon gång rakt mot ortens spritbutik. Historien om den flygande Lenin är obetalbart rolig- den här gången ville "gudaskulptörerna" ha betalt i förskott. Naturligtvis söp de upp pengarna - vad göra? Jo, man tillverkade en staty av frigolit som målades i bronsfärg. Sedan utkvitterade man resten av arvodet och stack illa kvickt från platsen. Samma höst kom en rejäl storm- och Lenin flög iväg- högt över staden och där snurrade han runt och pekade "än västerut, än österut, än söderut, än norrut, än mot marken och än mot Mars. "Gudaskulptörerna" fick man inte fatt på igen....

Boken avslutas så här poetiskt:

"Om ni lämnar Staden en sommarkväll efter en gassande dag andas en fuktvarm vind mot er från det hav som inte finns i Staden. Om det är vinter kommer ni att minnas den genomträngande svartvita, frostiga klarheten hos Staden, denna besynnerliga Stad, borttappad i sin ensamhet där Europa slutar och kontinenten drar vidare mot oceanerna".

"Minsk- Drömmarnas solstad" är en av de vackraste böcker jag läst. Den glömmer jag inte i första taget. Översättningen är gjord av Lars Erik Blomqvist. Ersatz förlag.

På väg till Minsk

(fotot är lånat från Wikipedia)

Mitt resesällskap är Artur Klinau- och resan äger rum i bokens värld- med "Minsk- drömmarnas solstad."

Här en mycket kort sammanfattning (hämtad från Wikipedia) av stadens historia.

"Staden Minsk omnämns för första gången i Nestorskrönikan efter att staden 1067 blivit nedbränd av Kievrikets invasionstrupper. På den tiden var Minsk sydlig gränsstad i furstendömet Polotsk, den första historiska stadsbildningen inom dagens vitryska territorium. Staden återuppbyggdes sedermera. År 1326 blev Minsk en del av Storförstendömet Litauen. Orten fick stadspriviligier 1499 . År 1569 gick Litauen och Polen ihop i en union och Minsk blev en del av Polen-Litauen.
År 1655 erövrades staden av Aleksej I av Ryssland men den återtogs snart av Johan II Kasimir av Polen År 1793 annekterades staden av Ryssland. Från 1919 fram till att Vitryssland blev självständigt 1991 var Minsk huvudstad i den sovjetiska delrepubliken Vitryska SSR."

Så här börjar boken - och det är omöjligt att inte dras in i berättelsen genast:

" Jag är född i Solstaden. Det första jag minns av den är en väldig betongplatta som jag försöker ta mig uppför. Jag klättrar på den där kalla, grå stenbumlingen, klamrar mig fast med armar, ben och tänder- och när jag precis med stor möda har fått fäste växer det fram ännu en likadan betongplatta över mig. Jag kryper upp på den, men medan jag försöker ta mig upp dyker nästa platta fram- och så en till, en till och ännu en."

Vilket äventyr detta ska bli!

Minsk ligger i Vitryssland (Belarus)

Så här vacker och idyllisk såg staden ut i mitten på 1800-talet. Idag är den en sjudande metropol med över miljonen invånare (och hög kriminalitet). I mitt gamla uppslagsverk (från 1937) läser jag: "Minsk, vitryska Mensk; huvudstad i Vitryska socialistiska sovjetrepubliken, nära polska gränsen; 153,494 invånare (1931) därav 42 % vitryssar och 41% judar.-- Minsk är Vitrysslands kulturella medelpunkt och har tre läroanstalter av universitets rang, muséer och stort bibliotek. Minsk är en viktig järnvägsknut samt har bl a cellulosaindustri, kvarnar och metallverk. Minsk är en mycket gammal stad, som vid Polens andra delning 1793 tillföll Ryssland; 1919-20 hölls den besatt av polackerna."

Andra världskriget for härjande fram i staden vars invånare fick utstå stora lidanden under den tyska krigsmaskinen.

Polens delningar. En sorglig karta.

Mina egna associationer till Minsk.... "Sparven från Minsk- Olga Korbut". Gudabenådad gymnast på 70-talet. Jo, jag minns.....

I Uwe Radas bok om Memel (som saknar register- morr i kubik- ) får Minsk inte så stor plats- mer än som platsen där flodens källor finns (i närheten av, vill säga).

Jag har beställt Artur Klinaus bok - "Minsk- drömmarnas solstad" för att få ett begrepp om hur "moderna tider" har skapat något nytt av den gamla staden.