För två år sedan (nästan exakt) skrev jag lite om Marcus Aurelius- hans självbetraktelser finns i det som en gång var min mammas bokhylla. Nu har jag tagit fram boken igen- det finns så mycket tänkvärt i den.
Marcus Aurelius var kejsare över det romerska imperiet 161-180- han var också en stor filosof.
Hans självbetraktelser tillhör världslitteraturens verkliga klassiker.
Betraktelserna är indelade i olika böcker som i sin tur är indelade i numrerade segment- jag väljer några som jag särskilt har fattat tycke för:
-
"Den mänskliga livstiden är ett ögonblick lång, människans väsen är som en rinnande ström, hennes förnimmelser äro dunkla, kroppens vävnad är hemfallen år förruttnelse, själen är ett snurrande hjul, dess öde är en gåta, människans dom över människan godtycklig. Kort sagt, vad till kroppen hör är en ilande flod, vad till själen hör är dröm och dunst; livet är en kamp och en färd i främmande land; eftermälet är glömska. Vad finns då som kan leda en igenom? Endast och allenast filosofin."
-
"Tro aldrig, att något är gagneligt för dig som föranleder dig att svika ett förtroende, bryta mot hedern, hata, misstänkliggöra, önska ont över eller hyckla för en människa."
-
"Alexander av Makedonien och hans mulåsnedrivare ha efter döden hemfallit åt samma öde, ty endera ha de återupptagits i samma världsfrö, eller ha de båda upplösts i atomer"
