Visar inlägg med etikett Kamerun. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kamerun. Visa alla inlägg

tisdag 4 maj 2010

Nyfiken på... Mongo Beti


Mongo Beti (1932-2001) Kamerunsk författare.
-
Le pauvre Christ de Bomba ('The poor Christ of Bomba') (utkom 1956) torde vara hans mest omtalade bok. Per Wästberg har med ett utdrag ur den i sin antologi "Afrika berättar" (Cavefors). Boken blev förbjuden i Kamerun- den gick hårt åt missionärerna i synnerhet och kolonisalismen i allmänhet.
-
Mongo Beti var universitetslärare och han bodde i Frankrike under större delen av sitt liv. Han återvände till Kamerun år 1991. Några av hans böcker finns översatta till engelska.

Ännu talar träden av Calixthe Beyala

För det facila priset av 24 kronor (Adlibris) kan man få en stor läsupplevelse. Det är billigare än vilken dålig veckotidning som helst. Calixthe Beyalas bok finns nämligen utgiven i pocketutgåva (En bok för alla).
-
"Ännu talar träden" (Les arbres en parlent encore) är översatt av Åsa Larsson. Omslagsfotot är taget av den svenske forskaren och botanikern Per Dusén och avporträtterar tre flickor från Kamerun (1890-talet). Den svenska originalutgåvan av boken kom på Leopard förlag och året var 2003- den finns även som talbok.
-
Calixthe Beyala föddes år 1961 i Douala i Kamerun och bor numera i Paris. Hon har skrivit flera böcker men jag har bara kunnat hitta ytterligare en bok av henne som är översatt till svenska-"Vår förlorade heder".
-
"Ännu talar träden" är en berättelse som sätter kolonialismen i fokus- vi är i Kamerun och det är tidigt 1900-tal. Bokens jag är Eden - en äldre kvinna som berättar om sitt liv i byn Issogo (hennes far var stamhövdingen Assanya Djuli). I sexton kapitel- och ett för varje kväll som historien varar -talar Eden om sitt lands och sin bys och sin egen historia. Varje kapitel inleds med hennes egna tankar om "la condition humaine" (människans villkor). Det är humoristiskt, bitande och också mycket poetiskt. Persongalleriet är mycket rikt.
-
"En berättelse nedskriven på ett främmande språk är alltid en lögn. Vi ljuger på Baudelaires språk" (inledningsraderna... mycket talande....)
-
Det muntliga berättandet följer den afrikanska traditionen- och Calixthe Beyala har sagt att detta är hennes mest afrikanska roman.
-
"Det jag vet är att på den tiden fanns våra gudar överallt och medicinmännens grytor var fortfarande varma. De gröna andarna skyddade oss och ljudet från de rituella sångerna lät inte så annorlunda när ungdomarna sjöng dem.---- Floderna förde med sig guld och fåglarna förstod människornas språk. Det var en förtrollad tid när gudarna talade till människorna, när talet var vackert som skrift och majsstjälkarna var av silver" " Det var en storslagen tid så alla afrikaner fortfarande ägde en smula mänsklighet."
-
Vi får möta kolonisatörerna i den ordning de anländer- fransmän och tyskar- i slutänden avgår fransmännen med segern i detta roffartåg. Urtypen för kolonisatören är " Michelangelo de Montparnasse- fanjunkare i reguljära franska armén"-han finns med från början till slut- och han får många skepnader.
-
Tyskarna blir avporträtterade på ett synnerligen komiskt sätt.
"En grå katt kom och strök sig mot Kommendantens ben och han böjde sig ner för att smeka den. Knappt hade han nuddat den förrän katten, sällsynt illvillig, klöste honom på händerna. Han skrek till av smärta. Jag skrattade och de som stod bredvid skrattade också hjärtligt. Kommendanten drog fram sin revolver och sköt. Främlingen tjöt till och huvudet sjönt ner.
-Negerkatter är ouppfostrade, sade den mycket Höge Representanten för Andra Riket och stoppade tillbaka revolvern i bältet." (Den tyske kommendanten dör sedan i sömnen.....).
-
I slutänden är detta dock en sorglig berättelse- det är en berättelse om stort mänskligt lidande. "Överallt låg liken efter män, kvinnor och barn som det skulle dras ett rött streck över så att Afrikas utveckling kunde ta form i vriden linje mot framtiden".
-
Den här boken glömmer man inte i första taget.
-
Ännu talar träden av Calixthe Beyala ingår i Bibliofilias Afrika-utmaning.

söndag 24 maj 2009

Nattens inre av Leonora Miano


Boken har också recenserats av Hermia
Leonora Miano kommer ursprungligen från Kamerun men i boken skriver hon om ett helt fiktivt land i Afrika. Det är en skrämmande bok- en mycket otäck bok. Jag var bra nära att lägga undan den- men fortsatte läsningen trots allt för vad Miano skriver känns oerhört viktigt.
Huvudpersonen i boken är Ayané- hon återvänder till sin hemby för att vara med sin mor som är döende. Ayané betraktas som en utböling, något av en häxa till och med- hon utgör en kontrast till de gamla sedvänjorna- de som många i hembyn inte vill på något sätt förändra.
När Ayanés mor har lämnat det jordiska händer något fruktansvärt- byn intas av milis- rebelltrupper. Dessa rebeller är fullständigt galna av hat - och det mest mardrömsaktiga scenario utspelar sig framför ögonen på byborna- tortyr, våld, ond bråd död. De värsta av övergrepp.
Leonora Mianos bok skapar många tankar- och i den ställs det gamla Afrika mot det nya Afrika- också- vem bär skulden till detta våld? Kolonisatörerna? Afrikanerna själva? Hur långt kan man gå/sjunka som människa för att rädda sitt eget liv? Finna det något hopp om en fredlig samexistens?
För att citera baksidan på boken" I sin bok undersöker Leonora Miano vad som får människor att acceptera det värsta och vad som utgör den afrikanska identiteten ida. "Nattens inre" är en skakande och suggestiv uppgörelse med Afrikas demoner, som samtidigt är våra egna.