Badbesvär (och lite annat)

Så här såg 1870-talets badmode för herrar ut om man ska tro bilden från tidskriften Punch. Jag fortsätter med Francis Kilvert och hans dagboksanteckningar från 1870-1879.

I juni år 1874 besökte Kilvert Isle of Wight och badade i havet vid Shanklin. Hans "badedräkt" var inte lika "solid" som den här ovan och han hade vådliga besvär där i vattnet.

"At Shanklin one had to adopt the detestable custom of bathing in drawers. If ladies don't like to see men naked why don't they keep away from the sight? Today I had a pair of drawers given me which I could not keep on. The rough waves stripped them off and tore them down round my ancles. While thus fettered I was seized and flung down by a heavy sea which retreating suddenly left me lying naked on the sharp shingle from which I rose streaming with blood. After this I took the wretched and dangerous rag off and of course there were some ladies looking as I came up out of the water."

Holman Hunt - Our English Coasts (1852)

Kilvert fortsatte sin resa till London och besökte flera muséer (bland annat). Mäkta förgrymmad blir han över ett konstverk av Holman Hunt "Shadow of Death". Målningen (en Kristusbild) finns att beskåda på Wikipedia .  Teatralisk och avskyvärd var Kilverts omdöme och helt fel har han inte, tycker jag.

Chanctonbury Ring (foto: Jamie Kitson)

Chanctonbury, sweet Chanctonbury, thou wilt always be a green and beautiful spot in my memory.
 (anteckning från 11 augusti 1874).

Chanctonbury Ring hittar man i västra Sussex och den här fortifikationen har rötter ner i järnåldern. Jag minns en annan vandring till Chanctonbury Ring- den kan man läsa om i Galsworthy's "The Forsyte Saga"

The Down dipped and rose again toward Chanctonbury Ring; a sparkle of far sea came into view, a sparrow-hawk hovered in the sun's eye so that the blood-nourished brown of his wings gleamed nearly red. Jon had a passion for birds, and an aptitude for sitting very still to watch them; keen-sighted, and with a memory for what interested him, on birds he was almost worth listening to. But in Chanctonbury Ring there were none--its great beech temple was empty of life, and almost chilly at this early hour; they came out willingly again into the sun on the far side. It was Fleur's turn now. She spoke of dogs, and the way people treated them. It was wicked to keep them on chains! She would like to flog people who did that. Jon was astonished to find her so humanitarian. She knew a dog, it seemed, which some farmer near her home kept chained up at the end of his chicken run, in all weathers, till it had almost lost its voice from barking!

Det här stycket är ett av de mest romantiska i hela detta stora verk- och när den filmatiserade versionen (den från 1960-talet) visades var nog inget öga torrt. Ung kärlek- fylld av hopp.

Associationsbanor

George Morland (1763-1804) var en engelsk konstnär - känd för sina lantliga motiv. Jag har nu kommit till Themsen i Nina Burtons trevliga bok om de tre floderna (Rhône, Rhen och Themsen). Hon börjar vid källorna även den här gången och snitslar sig därefter framåt mot flodens mynning. Under resans gång hamnar hon i Mapledurham och då klickar det till i skallen på mig- var det inte där Soames Forsyte (i Galsworthys "The Forsyte Saga") bodde på äldre dar? Soames köpte på sig konst och hade en gedigen tavelsamling. I ett av de många avsnitten i TV-serien (som visades i mitten på 60-talet i Sverige och som säkert har gått i repris efter det) köper han en "Morland" föreställande en häst (vill jag minnas). Så fick det bli en bild på en Morland-tavla då. Hundar tycker jag är lite roligare än hästar (som visserligen är mycket vackra djur men kanske lite "opersonliga" enligt mitt förmenande). 

Serier som denna....

görs inte längre- "Forsytesagan" som visades på svensk TV år 1967. Inspelad av BBC och med otroligt fina skådespelare i rollerna- Jag vill minnas att det var i allt 36 avsnitt. Jodå, vi satt alla som klistrade vid dumburkarna . När avsnitten visades var det inte lönt att ringa någon- och man diskuterade och hade åsikter om samtliga roller. Min farmor brukade t ex prata ilsket om "den där "Sammy" (Soames) som hon tyckte var en ärkeknöl och kvinnoförtryckare. "Såg du vad den där Sammy gjorde - usch, ett sånt otäckt manfolk". Och...hela svenska folket levde sig in i kärlekshistorien mellan John och Fleur.
-
Det kom en nyinspelning år 2002 men det blev bara en blek kopia (fastän den är "färglagd"). John Galsworthy fick Nobelpriset för böckerna om familjen Forsyte. (Jo, jag har Forsytesagan i bokform också- det kändes tvunget att läsa böckerna efter att ha sett serien).

Jag önskar att vi kunde få se sådana produktioner igen.... (i stället för alla dessa förbaskade reality-program).