Och nu blir det lite franskt.....

Goncourtpriset har flera kategorier och en av dem är "Goncourt du premier roman" - alltså en författares första roman. I år gick priset till Michel Rostain med "Le Fils"- om en fars ovillkorliga kärlek till sin son. Det kommer att krävas ett lexikon om jag ska kunna tillgodogöra mig boken på rätt sätt- men det är bara att jobba på. Franskan ser trots allt inte alltför svår ut.

Romanen om Jayne Mansfield kunde jag inte motstå- hon fascinerar mig den kvinnan- kanske myten ännu mera förstås... det ska bli intressant att se hur Simon Liberati attackerar ämnet.

Den korta biografin/essän om "Perla" har jag redan läst ut. Mer om den i morgon. På cirka 90 sidor tecknar Frédéric Brun ett kärleksfyllt och vackert porträtt av sin mor- kvinnan som överlevde Auschwitz. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa - språket är poetiskt och tankarna är många- en stor läsupplevelse. Tänk så synd att ingen har velat översätta denna lilla stora bok till svenska. Ytterst beklagligt- nu går väldigt många miste om ett mästerverk. "Perla" tilldelades "Goncourt du premier roman år 2007."

En bok om döden

Jag har läst "Avled stilla" av Simone de Beauvoir. Hela tiden har jag några rader ur en dikt av Tomas Tranströmer surrande i huvudet på mig:
-







---

"Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta"

-

Simone de Beauvoir skriver om sin mors död i cancer. Hur Simone och systern Poupette får stå vid sidan av och se hur modern långsamt tynar bort- dag för dag ofta under svåra plågor. (Boken är skriven 1964 och den palliativa vård som kan ges idag fanns inte då). Simone har konstant dåligt samvete- modern får aldrig veta sanningen om sin sjukdom- vad är rätt och vad är fel? Ska man berätta allt för den sjukdomsdrabbade? Är det bäst att tiga? Ska man operera fastän det bara förlänger och drar ut på plågan? Hur ska man förhålla sig till döden? Boken är mycket intressant och då menar jag på det filosofiska planet- den är givetvis också tung att läsa eftersom den innehåller så mycket mänskligt lidande.

-

Jag delar inte Simone de Beauvoirs syn på döden. Så här säger hon t ex: " Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och- och även om den är väntad och motsedd med resignation- ett otillbörligt våld."

-

Jag tror att vi människor gör mycket klokt i att bekanta oss med döden - den är oundviklig. Kostymen har redan mätts upp. Det vi kan göra är att utnyttja tiden vi har till vårt förfogande så att vi kan känna att vi levat på ett så gott sätt som möjligt. (ja, det må låta klichéartat men vad annat kan vi människor sträva efter?)

Jag kan dock känna igen en del beskrivningar på sjukvårdsapparaten (och de håller jag med om) "Man fastnar i ett kuggverk, man är maktlös inför specialisternas diagnoser, prognoser, beslut. Patienten har blivit deras egendom: försök bara ta den ifrån dem"

-

Till slut kan jag enas med Simone de Beauvoir i följande: "Antingen man föreställer sig odödlighet såsom himmelsk eller jordisk förmår den inte trösta den som älskar livet och måste dö".