Ibland tar man sig för pannan....

I BLM- årgång 1947 (maj-juni -numret) läser jag en kommentar av Åke Runnquist (och hans kommentar är mycket vettig, tycker jag). Veckopressen är på tal och han berättar att ett sextiotal författare "gått till storms mot den låga litterära kvaliteten och verklighetsförfalskningen hos stoffet i den övervägande delen av veckotidningarna". Det var pappersransonering under en stor del av 40-talet och detta gav de nämnda författarna luft under vingarna för att underteckna ett upprop.

"Det vädjades till statsmakterna att ytterligare beskära papperstilldelningen för den litterärt och kulturellt värdelösa veckopressen för att i stället låta tilldelningen för böcker och ambitiösare tidskrifter förbli intakt. Eftersom de åsyftade veckotidningarna inte förmedlade några idéer eller bildade opinioner skulle, menade man, åtgärden inte äventyra tryckfriheten".

Mot detta tänkesätt protesterar Runnquist (med all rätt). Jag skulle bra gärna vilja veta vilka dessa 60 författare var- men det får man inte veta i artikeln. Runnquist "undanber sig litterära kommissarier" och frågar sig också hur "sovringen av materialet" skulle gå till och vem som skulle göra den.

Ja, detta var en liten rapport om vad som hände 1947.... Någon "censur" av veckopressen blev det aldrig vad jag vet. Tur var väl det. Man tycker att de där 60-talet författare skulle ha lärt sig något av det stora krig som alldeles nyligen avslutats.

Den omättlige bokläsaren - essäer av Åke Runnquist

Åke Runnquist (1919-1991) var redaktör för BLM (Bonniers Litterära Magasin) 1949-1961 och direktör på Bonniers från 1960. Bokförlaget Trevi gav år 1992 ut en samling av Runnquists essäer och kåserier. Förordet är skrivet av Sven Delblanc. Boken består av ett 30-tal stycken som har titlar som "Flickorna Mitford", "Samtal från Stalin", "Visit hos Edith och Violet" och "Visst lever poesien"....
-
Jag fastnar för den första essäen som har rubriken "Den omättlige bokläsaren"- här bör alla vi bokälskare känna väl igen oss. Runnquist skriver om den ständiga oron över att inte ha något att läsa och hur han ibland fått ge sig ut i desperat jakt efter något- nästan vad som helst att sätta ögonen i. Han beskriver "tvångsläsningssyndromet".
-
"Jag klarade mig svårligen utan en bok i ensamma stunder, på morgonen medan huset sov, på tåg och bussar, på stranden utan sällskap, eller innan jag somnade. --- I den nuvarande, nästan boklösa skolan hade jag nog blivit rubricerad som missbrukare och utsatt för vård."
-
Så skriver han om hur svårt det kan vara i länder där man inte kan språket- om hur man på "hotellen i Östeuropas socialiststater i bästa fall kan hitta ett 14 dagar gammalt nummer av det franska kommunistorganet "L'Humanité", gulnat och tummat." Hur man kan få nöja sig med en samling "Ukrainska folksägner" på franska. I en kiosk i central-Europa hittad Runnquist t ex "Ökenrävarna, Rommels veteraner" och "Nätter i min alkov". De fick duga över en helg.
-
Han talar om fynd man kan göra i gamla sommarstugor- där böcker har gått i arv i flera generationer- böcker som "Kusinerna på Sjövik", "Klämmiga pojkar" och "Kryssarklubbens årsbok". "Tvångsläsaren grips inför sådana hyllor nästan av paralysi. Han kan välja bland allt detta underbara, plockar ett par titlar på måfå och betraktas sedan som en svår belastning på weekendens trevnad genom att placera en vilstol i något svårupptäckt lähörn, där han kan försjunka i dess gömda skatter."
-
"Den omättlige bokläsaren" är en bok som gör varje bokläsare och bokälskare varm om hjärtat och i själen. Boken finns på mitt bibliotek (och inte magasinerad!) och säkert på många andra bibliotek också. Passa på och läs innan allt "svarttryck" slängs ut och/eller mals ner till toalettapper.