” Skönhet, hvad tvång! Tusen dödar kring dig stimma; Ändå i din kärleks timma Måste du din död förnimma - Masken dold i blomman, bådar blommans död.” Fredmans epistel nr 43 , Carl Michael Bellman).
( Lånat från kapitlet om fåfängligheters fåfänglighet - vanitas vanitatum, som inleder boken).
Det ena ger det andra- som sagt. Jag är lycklig ägare till en hel rad böcker av Jeepe Aakjaer och nu har jag lagt novellsamlingen ” Vadmalsfolk” på läsbordet. Den här samlingen finns faktiskt i svensk översättning ( av äldre datum, förstås.) ” Vadmalsfolk” är en del av Aakjaers ” Hedefortaellinger” så jag stannat alltså kvar i det jylländska hedlandskapet. Aakjaer kan verkligen Berätta - med stort B. Det där med berättarkonst verkar inte vara så högt i kurs längre och jag längtar ständigt efter författare som behärskar hantverket i fråga. Den första novellen i samlingen har rubriken ” Mens pølsen koger” och det är väl valt. En gris får spela huvudrollen och det blir (givetvis) en sorglig ände för det bortskämda och matslukande djuret. Den här berättelsen är ingenting för känsliga läsare- men det handlar också om människorna på gården och lite kärlek kommer in i bilden - med viss förveckling. Allt är skildrat med värme och minsann kommer det en knorr på slutet också. Det kommer att bli mera läsning av Aakjaer.
Så brukar det bli i litteraturens värld. Jag läste Ida Jessens senaste roman ” Kaptajnen og Ann Barbara” som har handlingen förlagd till den jylländska heden och så inspirerades jag att skaffa Jens Gregersens bok om samma magiska plats. Undertiteln ” i urfuglens tid” passar bra ( urfugl= orre) men idag är orren ett minne blott på heden. ” Den jyske hede” är en bok att sakta bläddra sig fram genom- läsa och betrakta - illustrationerna är många och man sjunker helt in i det säregna landskapet och alla dess fågel- och djurarter. Två danska författare ( i synnerhet) var väl bekanta med hedlandskapet: Blicher och Aakjaer.
” Heden er underet midt i vort ellers så borgerlige land. Skøn er den ved dag, endnu skønnere ved nat, når Karlsvognen spejler sin braekkede stang i dammen, hvor hjejlen ruger, og tavsheden går med tyssende fjed mellem fjerne, ensomme hyttelys.” ( Hjejle= ljungpipare)
Citatet är Jeppe Aakjaers.
Till kategorin gamla mästare måste man räkna Guy de Maupassant och framför allt noveller var hans forte. Det finns många samlingar att välja bland och det är en sann glädje att få grotta ner sig i Maupassants rika persongalleri. Jag parallelläser med noveller av Somerset Maugham. ( Fast Maugham var inte alls särskilt förtjust i Guy de Maupassant. Så här syrligt uttryckte han sig.
” Guy de Maupassant had the soul of a well-fed bagman, his tears and his laughter smack of the commercial room in a provincial Hotel”
Olika syn på skrivsätt och tillvaro - men båda två skapade odödlig litteratur.
Vintern är på väg bort och vårtecknen dyker upp lite varstans. Ett säkert sådant är den lilla modiga snödroppen som trotsar is, kyla och snö. Jag hittade en vacker och mycket lärorik bok om just snödroppen ( galanthus nivalis) ” Snödroppar- en galantofil kärlekshistoria” av Gunnel Carlson och Elisabeth Svalin Gunnarsson. Här bjuds man på historia, konst, botanik och mängder av undersköna illustrationer.
. Det visar sig att det finns en oändlighet av snödroppssorter - formen och färgsättningen kan växla mycket även om grundfärgen är vit. Namnen kan också växla och kapitlet om snödroppen och kriget dröjer jag mig kvar vid extra länge. Kriget i detta fall är Krimkriget som rasade under några år på 1850-talet. Kylan och sjukdomarna tog fler liv än striderna. Våren 1855 - efter en osedvanligt kall vinter kunde soldaterna se hur små vita blommor forcerade den frusna jorden. Livsgnistan tändes åter. Blommor plockades, en del grävdes upp och skickades hem. Galanthus plicatus eller Krimsnödrppe kom att etablera sig på många platser i England.
Snödroppens historia är rik och vill man bilda sig om den torde ” Snödroppen- en galantofil kärlekshistoria” vara en mycket bra början.
År 1849 lämnade författaren Henry David Thoreau tillfälligt sitt hem i Concord och begav sig ut på vandring runt Cape Cod. Möten med människor och natur blev så småningom till en bok och jag har precis läst en svensk utgåva från 2015.
Cape Cod är namnet på den metkrokslika udden som utgör ” slutänden” på delstaten Massachusetts. Idag är Cape Cod en turistmagnet med vita sandstränder och havet ständigt närvarande. När Thoreau gjorde sin utflykt rådde ännu stillhet och lugn här. Fisket var huvudnäring och framför allt torsk och skaldjur stod i fokus. Boken är indelad i flera kapitel och två av dem handlar om Provincetown- den allra yttersta spetsen på metkroken. En enda gata och massor av omgivande sanddyner- så beskriver Thoreau den lilla staden. Den mest marina stad han varit i - men redan då började den utvecklas och växa. Idag är Provincetown ett stort och livligt besöksmål, fyllt av konstgallerier och små caféer. En ” oamerikansk” bit av USA.
Thoreau skriver också om mötet med den gamle ostronfiskaren, en man som en gång såg George Washington rida genom Boston. Fyren, Highland Lighthouse, tillägnas ett kapitel men genom allt strömmar också den unika naturen med en stor artrikedom. Thoreau iakttar och antecknar flitigt.
”Här finns källornas källa och vattenfallens vattenfall. En storm på hösten eller vintern- det är då man ska fara hit med en fyr eller fiskarstuga som det riktiga hotellet. Där kan man stå och känna hela Amerika bakom sig”.
( översättning: Gustav Sandgren).
En dag som denna, i gråkalla februari, kan jag längta våldsamt efter ljuset på Cape Cod.
Till Söderhavet går färden och jag gör först nedslag i Pago Pago på Samoaöarna. Jag har plockat fram ” Collected Short Stories- Volume 1” av Somerset Maugham och den första novellen i samlingen är den kända ”Rain” som filmatiserats ett par gånger. Mest bekant är versionen med Rita Hayworth i huvudrollen som Sadie Thompson. ”Rain” utspelar sig under en mässlingsepidemi dessutom så nog är den passande läsning just nu. Men- novellerna i boken rör sig runt hela jordklotet och Somerset Maugham är hemmastadd på många platser och en makalöst skicklig berättare är han. Oslagbar.
På 1960-talet visade svensk TV en serie med Maughams bästa filmatiserade noveller. De borde visas igen men det kan man väl bara drömma om i dessa reality-tider.
Utgåvan är från 1946 - lite lagom sliten och noggrant läst för den ingick i kurslitteraturen för engelska språket en gång för länge sedan nu. Hon som studerade gick tragiskt bort i den polioepidemi som drabbade Sverige på 1950-talet. Gunnel ( för så hette hon) hann överlämna en del av sina böcker till min mor och nu vårdar jag den här klassikern ömt.
Somerset Maugham har ett speciellt och mycket personligt sätt att skriva och ofta är han själv med i handlingen - han styr och leder framåt ganska handgripligen. Här låter han dock ljuset främst falla på Larry Darrell och hans sökande efter mening i livet. Det blir en lång och vindlande resa genom både tid och rum och de övriga karaktärer som avporträtteras ger stark färg åt handlingen. Maugham kan vara mycket bitsk emellanåt och han avslöjar lögner och hyckleri utan omsvep. Den röda tråden är kärleksförhållandet mellan Larry och Isabel. Kärlek med förhinder och kryddad med svek, list och ond, bråd död.
” Den vassa eggen” var en mycket givande läsupplevelse som fick mig att skaffa ytterligare två romaner av Maugham ( ” The Painted Veil” och ”Cakes and Ale”). Två novellsamlingar finns sedan gammalt i min bokhylla.
Jag har stannat i Sibirien - ett oändligt stort område och för att citera Anton Tjechov : ” The plain of Siberia begins, I think, from Ekaterinburg, and ends goodness knows where.”
Det har blivit dags att resa med Sophy Roberts och leta efter glömda och gömda pianon. En del av inspirationen hämtade hon från ett foto av ett piano som står ute i den karga kamtjatska naturen- komplett med vulkaner i bakgrunden. Även på de oländigaste av platser gör sig musiken hörd. Kamtjatka är en stor halvö i det nordöstra hörnet av Sibirien och en del av det som kallas det sovande landet för ” sibir” kommer enligt språkvetare från tatariskan - och ja, sovande är just roten till det hela.
” Siberia is far more significant than a place on the map: it is a feeling which sticks like a burr, a temperature, the sound of sleepy flakes falling on snowy pillows and the crunch of uneven footsteps coming from behind.” ( s.13 The Lost Pianos of Siberia, Sophy Roberts).
Jag har en känsla av att jag kommer att dröja mig kvar länge bland de sömniga snöflingorna i det sovande landet.
Jonathan Slaght letade efter sina fiskuvar i områdena runt Ussuri Krai - eller som det officiellt benämns - Primorsky Krai. Här är livet hårt och kargt. Snö och is fyller dagarna under många av årets månader. Farorna är otaliga både i form av väderlek och djur. Svartbjörnar, vildsvin och tigrar kan man stöta på och det är inte alltid att de uppskattar intrånget.
Vladimir Arsenjev drabbades av en alldeles speciell passion för de ogästvänliga trakterna i öster och han kom så småningom att bosätta sig här. Mest känd är han nog för boken om pälsjägaren Derzu Uzala, en bok som blev till film i regi av Akira Kurosawa.
En annan bok av Arsenjev är ” Across the Ussuri Krai” ( i engelsk översättning 2016 tack vare Jonathan Slaght). Nog skulle det vara intressant att få se ett par nya svenska översättningar av Arsenjevs verk.
Jag borde väl fördjupa mig i böcker om sommar och värme i denna kalla vinter men så damp den ner i brevlådan, Jonathan Slaghts epos om den stora utrotningshotade Blakistons fiskuv. Slaght är amerikan, från Minnesota och till yrket biolog. Rysslands östra kust är hans ”specialområde”. I den här boken berättar han om de resor han företog för att kartlägga den sällsynta ugglan. Snön yr, floderna är is- och farofyllda- i de här trakterna får man kämpa mot elementens raseri så gott som varje dag. Ännu har jag inte fått möta den jättelika ugglan som har ett vingspann på nära två meter men den lär dyka upp på de närmsta sidorna. Slaght bjuder på det verkliga äventyret och jag kan bekvämt luta mig tillbaks i soffan och resa med genom Primorye ( huvudorten är Vladivostok).
Den vackra skådespelerskan Gene Tierney pryder bokomslaget på Triangle Books utgåva av ” The Razor’s Edge”. Hon hade en av huvudrollerna i filmatiseringen av Somerset Maughams roman med samma namn. År 1944 kom boken ut och filmen började visas två år senare. ” Den vassa eggen” som är den svenska titeln torde vara en av Maugham’s mest berömda romaner ( den filmades faktiskt igen år 1984). Somerset Maugham var en mycket produktiv författare och det är svårt att hinna läsa alla hans böcker så jag gör ett urval. Nu blir det alltså berättelsen om Larry Darrell och Isabel Bradley och deras vägar genom livet som hamnar överst på läsbordet.
” Kärlekens triumf” är den alternativa titeln Somerset Maugham valde för sin roman ”Mrs Craddock”. Det är berättelsen om den unga och vackra Bertha Ley som blir förälskad i Edward Craddock från granngården. Det rosafärgade skimret skymmer sikten och kärleken blir blind. Undan för undan skingras dock dimmorna och fram träder verkligheten- en självgod tråkmåns av sällan skådat slag. I en föga inspirerande omgivning blir det hela en tragikomisk tillställning och Maugham är skicklig i att teckna elaka och mycket träffande porträtt. Edward sköter den gemensamma egendomen praktiskt och dugligt men så drabbas han av viss hybris och ställer upp som kandidat i ett kommunalval. Ett tal måste han så klart hålla och här excellerar Somerset Maugham i ironi: ” Det finns inget som är så svårt som att övertyga folk om att de inte vet något. Bertha som överdrev betydelsen av saken ansåg att det var charlataneri att åta sig en uppgift utan att kunna något och utan att ha förmågan att klara den. Lyckligtvis tänker inte de flesta människor så, annars skulle regeringen i detta upplysta land gå över styr.” ( Översättning: Gunilla Nordlund).
Talet ( fyllt av intetsägande plattityder) blir så klart en succé. Edwards lycka är gjord.
För Bertha blir tillvaron mera komplicerad men Maugham knyter ihop alla trådar på ett passande sätt. Jag konstaterar att ”Mrs Craddock” var en mycket underhållande läsupplevelse och en klassiker är alltid en klassiker.
Mycket långt borta och väldigt okänt för mig är Nya Kaledonien, en ögrupp i Melanesien drygt 100 mil öster om Australien. Området blev franskt i mitten på 1800-talet och användes bland annat som straffkoloni. Idag är Nya Kaledonien ett så kallat ” icke-självstyrande område”. Och så till saken.
Det senaste numret av Lire Magazine Littéraire innehåller en stor annons från ett bokförlag med säte på Tahiti ” Au vent des iles” , ett bokförlag som har verkat i trettio år med fokus på litteratur från Oceanien. På förlagets hemsida hittar jag en novellsamling ” Caledonia blues” av Claudine Jacques. Novellerna målar alla upp bilder från det nutida Nya Kaledonien och de beskrivs som ” ofta tragiska” - det här är ett komplicerat samhälle, fyllt av spänningar.
Jag drar mig till minnes en bok av Tord Wallström, ” Vattenrymden” från 1977. Wallström reste runt i Oceanien och hann med ett besök på Nya Kaledonien också. Han gillade inte det han såg där. Nickelgruvor och tristess är det som har fastnat hos mig. Det skulle därför vara intressant att läsa ” Caledonia blues” och få ytterligare bildtillskott även om de kanske inte bidrar till en glättigare upplevelse av ön och ögruppen.
En stor frimärkssamling bildar grunden till Bjørn Berges ” Länder som försvunnit 1840-1970”. Många är de platser som framträder på denna alldeles speciella karta och allt är nedtecknat i kronologisk ordning- lätt att följa och det blir, som författaren säger, lite som en sagobok. Ett kapitel vid sänggåendet varje kväll rekommenderas. En omfattande litteraturlista får man också - utmärkt för fördjupning.
Spännande läsning är det förvisso och mycket allmänbildande. Obock, som avbildas ovan var en gång en fransk besittning på Afrikas horn och den var bland annat tillflyktsort för Arthur Rimbaud som kom att syssla med vapenhandel här under 1880-talet. Obock spydde han sin galla över i åtskilliga brev till hemlandet.
” Den lilla franska administrationen är bara sysselsatta med att arrangera banketter och dricka upp statliga pengar, och kommer inte att tjäna in ett enda öre i denna förfärliga koloni, som bara bebos av ett dussin snyltare”. Skrev Rimbaud och han flydde så småningom till Aden.
Bokrekommendation: I promise to be good. The letters of Arthur Rimbaud. ( Wyatt Mason, 2003).
Biblioteket har öppnat igen här i min lilla stad söder om landsvägen. I begränsad skala- men dock. Den närmaste omgivningen har under en längre tid långsamt förändrats. Det planeras för så kallade superbussar och en bit av Alabuskekärret har offrats - grodorna lär inte vara glada över utvecklingen trots att de nu fått ett alldeles eget övergångsställe.
Inne i biblioteket rådde stort lugn och stamgästerna har återvänt. Ovanligt många böcker fick följa med mig hem den här gången och mest förväntansfull är jag över lånet av Somerset Maughams ” Mrs Craddock” ( Wahlström & Widstrand, 1978). Tänk att den överlevt alla utgallringar! ” Mrs Craddock” är ett ungdomsverk av författaren ( från 1902). Det handlar om den passionerade Bertha Craddock som har sett med alltför rosafärgade glasögon på sin utvalde. ” Ironi och lätt satir i skildringen av den viktorianska miljön” står att läsa på bokens baksida. Ett understatement skulle jag vilja säga efter att ha läst en tredjedel av sidorna. Maugham kan verkligen vara bitsk ( och mycket underhållande) i sina personbeskrivningar.
Fortsättning följer.
Om Fantin-Latour läser jag i Julian Barnes essaysamling ” Keeping an Eye Open- Essays on Art” (2015).
.JPG)
