I mörkrets tid

Mörkret omsluter oss från alla håll och jag längtar efter ljus, öppenhet och andlig upplysning. Det alltmer ensidiga yttre rapporterandet väljer jag att stänga av. Soffan i gästrummet är för tillfället fylld av böcker och det känns befriande att se bokhögarna och känna fläkten från både andra tider och andra tankar. Vi skriver snart december och julstressen kopplar greppet med den där eviga konsumtionshetsen. Man skulle väl vara björn och gå i ide.

Förra årets december ägnade jag i rätt så stor del åt öar, det var nämligen just öar jag läste och sedan skrev om här, på denna lilla plattform i cyberspace. I år kommer mitt fokus fortsatt att kretsa kring vatten och jag har valt ut ett eget sjörike att hänge mig åt. Så får vi se varthän resan går för någon detaljplanering kör jag inte med. Jag tänker att det blir en hel del om gamla tider.

Min danska hylla har fått ett tillskott i form av Knud Sønderbys essaysamling "Danmarkskortet" ("udvalgte essays om landskaber og mennesker"). Där ska jag först kasta mig över "Forår på Christiansø". En plats att längta till.

En dansk Pinneberg

Det blev ett kärt återseende av en älskad bok och nu ska jag läsa om Mogens Klitgaards "Det sitter en man i en spårvagn" ((från 1937). Mogens Klitgaard (1906-1945) har hamnat under kapitelrubriken "Vagabonderna" i Gyldendals stora danska litteraturhistoria och där passar han förmodligen mycket bra in för han levde kort och intensivt. Det är ett svårt öde att bli tidigt föräldralös, växa upp på barnhem och sedan utlämnad åt en hård och skoningslös värld. I den uppväxten ingick också TBC, sjukdomen som så småningom skulle ta Klitgaards liv.

"Det sitter en man i en spårvagn" handlar om August Lundegaard, en man utan tur i livet, en manufakturhandlare som gått i konkurs och som försöker att klara livhanken med att arbeta som inkasserare. Att ha hand om andras pengar innebär ofta en frestelse och Lundegaard kan inte stå emot- det dåliga samvetet dövas med universalmedicinen alkohol och så går det som det går. Handlingen tilldrar sig i Köpenhamn och den stora staden är närvarande i skickliga beskrivningar - hela tiden. Romanen ger också en mycket detaljerad bild av den tidens Danmark och det blir en väl avvägd blandning av det lilla och det stora i tillvaron.

" Januari är en trist månad i Köpenhamn, och den är ett helvete i en bakgård på Vesterbro. Människor fryser och hungrar, luften hänger tung och klibbig över de smutsiga husen, till och med råttorna vantrivs. Endast prästerna tycks reda sig förvånansvärt bra i denna stadsdel. Slumarbete fattas dem inte, och arbetarna i Herrens vingård försummar inte de timliga behoven för de andliga. Står det inte skrivet, att man skall förvalta sitt pund? Vår Herre ser i nåd till prästerna."
(Den svenska översättningen är gjord av Willy Falkman, "Det sitter en man i en spårvagn" är utgiven i Sverige på Gebers förlag, 1938).

Böcker med tyngd

Johan Svedjedal skriver fina biografier. Jag har just läst hans levnadsteckning över Karin Boye och nu har jag gett mig i kast med en annan klassisk svensk diktare, nämligen Birger Sjöberg. I mina egna hyllor hittade jag bara "Kvartetten som sprängdes" men den (tre delar) räcker ett tag.

Skrivaredans
 Ej för lagrar löpa!
Fränhetens frasfria visa
Orons eldmetoder
Statyernas samkväm
Förklingande ton
I ditt allvars famn ( från diktsamlingen Kriser och Kranser).

Birger Sjöberg är inte bara Vänersborgsidyll och Fridas visor. Det finns något mycket mörkt och svårtolkat hos denne författare som dog alldeles för tidigt.

En annan bok med tyngd är Peter Frankopans "Sidenvägarna". Den kommer att bli julens läsning. En berättelse om historiens upprepningar och om hur världen av idag är på väg att radikalt förändras. Jag är tacksam över att vara så gammal som jag är.

För att muntra upp mig i allt detta kommer jag snart att grotta ner mig i idel dansk litteratur. En liten adventskalender här på bloggen kanske det också blir. I fjol skrev jag om öar och geografi är ett vidsträckt ämne så det går nog att hämta mera inspiration från den källan. Qui vivra verra.

En resa till mörkrets hjärta

Jag har läst Brian Moores "Black Robe" (från 1985).

Vi befinner oss i 1600-talets Kanada, en ogästvänlig och glesbefolkad plats. Fader Laforgue är en jesuitpräst som skickats från hemlandet (Frankrike) för att leda in "vildarna" till den "rätta" tron och nu är han på väg till en avlägsen utpost i norr för att avlösa en prästkollega som ligger döende. Så ger han sig iväg med en grupp algonquin-indianer och en ung skyddsling, Daniel Davost. Färden går genom oländiga, vilda trakter och är fylld av umbäranden. Här möts två helt skilda världar och trosföreställningar och Brian Moore skildrar den tidens verkligheter på ett sanningsenligt och ofta
mycket brutalt sätt. Låt mig säga med en gång att den här boken inte är något för den känslige och/eller äckelmagade.

Brian Moore gräver djupt och skoningslöst och tvingar läsaren att stanna till och reflektera oupphörligen. Vad är rimligt att offra i idealens namn? Fader Laforgue tvingas igenom både kroppsliga och själsliga elddop och svaret på allt ställs i en fråga alldeles i slutet av berättelsen.

Jag kan bara beklaga att den här romanen, mig veterligen, inte blivit översatt till svenska. ( Däremot finns det tydligen en filmatisering).

Efter Kardinalen: Black Robe

Jag tyckte mycket om " Kardinalen" av Henry Morton Robinson, en resa in i den katolska världen och med fokus på både Vatikanen och New England. Huvudpersonen är Stephen Fermoyle som har växt upp i ett fattigt hem i Boston och det är hans vandring upp i de högsta sfärerna som vi får följa i boken som ger många intressanta inblickar både i kyrkans värld och i den vardagliga tillvaron i ett irländskt-amerikanskt arbetarhem. Henry Morton Robinson lyckas mycket väl med att skildra både den tidens samhälle och de prövningar som en präst kan ställas inför. Trots att den här romanen är nära sjuttio år gammal känns den inte det minsta "dated" och "Kardinalen" borde plockas ut ur magasinen och få nya läsare.

Jag stannar kvar i kyrkans värld och fortsätter med Brian Moores "Black Robe" ( som glädjande nog precis har kommit ut i ny utgåva med förord av Colm Toibin. ) Här förflyttas man till 1600-talets Kanada och får följa en jesuitprästs vedermödor i Nya Frankrikes vildmarker.

En kärleksförklaring till naturen

Alex Preston älskar naturen och han känner sig mest hemma i fåglarnas värld. "As Kingfishers Catch Fire" är en mycket personlig litterär antologi - en bevingad sådan- för jag tror att man får vingar när man läser den, vingar så att man kan lyftas högt och se och upptäcka nya ting i både naturens och litteraturens värld. Boken är dessutom vackert illustrerad och givetvis kunde jag inte motstå denna frestelse. Den blir en något tidig julklapp till mig själv.

Titeln är hämtad från Gerard Manley Hopkins dikt:

As king fishers catch fire, dragonflies draw flame;
As tumbled over rim in roundy wells
Stones ring; like each tucked string tells, each hung bell's
Bow swung finds tongue to fling out broad its name;
Each mortal thing does one thing and the same:
Deals out that being indoors each one dwells;
Selves -- goes itself; myself it speaks and spells,
Crying What I do is me: for that I came.

I say more: the just man justices;
Keeps grace: that keeps all his goings graces;
Acts in God's eye what in God's eye he is --
Christ. For Christ plays in ten thousand places,
Lovely in limbs, and lovely in eyes not his
To the Father through the features of men's faces. 

Nyfiken på... Vladislav Vančura

Vladislav Vancura (1891-1942).

Vladislav Vancura var och är en mycket älskad tjeckisk författare. Han utbildade sig till läkare men ganska snart tog skrivandet överhanden. Det kom att bli många böcker under 1920-30-talen.Flera av dem blev stora försäljningssuccéer. Så kom kriget. Vancura tog tidigt ställning mot den tyska ockupationsmakten och gick med i motståndsrörelsen, tillfångatogs och torterades av Gestapo. Vancura avrättades i juni år 1942 i de hämndaktioner som organiserades efter attentatet mot Heydrich.

Jag har letat febrilt efter svenska översättningar av Vancuras verk men inte hittat en endaste bok. Vill man läsa något av denne författare är urvalet på tyska dock hyfsat stort. En relativt färsk utgåva på engelska finns dessutom av "Summer of Caprice". Den tänker jag läsa. Handlingen tilldrar sig i spa-miljö (Karlsbad) och det hela ska vara mycket komiskt på ett alldeles speciellt sätt. Romanen är från 1920-talet och den engelska översättningen är försedd med fina illustrationer.

"On the remarkable River Orsh there lies a town of good reputation and good water. The water bubbles up in shady places and the nine most powerful springs, secured in nine wells, have been designated with the names of the nine Muses. This is the spa town of Little Karlsbad. It is a town open to view, built half in brick and half in mud and stone, a town of doubtful construction and enduring health." (Inledningen).

En interiör från flydda tider

Bokomslagens vackra konst

Det finns mycket vackert i bokomslagens värld men mera ovanligt torde det ändå vara med bilder i broderi. Nog blir storpocketversionen av Vilhelm Mobergs stora epos plötsligt än mera lockande.

Bonniers förlag och formgivaren heter Karin Holmberg.

En bästsäljare från 1950

Kardinal Francis Spellman (1889-1967)

Henry Morton Robinson var en amerikansk författare som gjorde succé med romanen "The Cardinal" år 1950. Boken blev översatt till många språk (och även filmatiserad), även svenska. Jag lyckades hitta ett icke nedmalt/utgallrat/utsålt exemplar på Malmö Stadsbibliotek och nu ska jag ta mig an berättelsen om kardinalen som är modellerad (åtminstone i stora drag) på den på sin tid mycket mäktige kardinal Spellman och hans väg till den katolska kyrkans topp.

Det finns nya utgåvor av boken men då får man läsa på engelska.

När drömmar blir till mardrömmar

Nikobarernas blåa duva (lånat foto).

Nikobarerna är en ögrupp (19 öar) i Bengaliska bukten . Öarna är platta och reser sig inte många meter över havsytan. Den 26 december 2004 skulle invånarna på ögruppen komma att drabbas mycket hårt av den stora tsunamin som drog fram över stora delar av södra halvklotet. Många miste livet här.

Kelvin Lindemann ägnar flera kapitel i "Huset med det gröna trädet" åt de danska försöken att kolonisera Nikobarerna och han har säkert gjort grundliga efterforskningar i källor och litteratur. Boken handlar om familjen Isert som styr över ett kryddimperium i Köpenhamn och man har stora drömmar om att lägga beslag på egna odlingar av dessa åtråvärda varor. Den danska utrikespolitiken i mitten och slutet av 1700-talet öppnar så nya möjligheter för handelsexpansion och med folk och fä seglar så skeppen iväg till de där lockande öarna. Allt slutar förstås i sjukdom, uppror, död och allmänt elände. Att leva i tropikerna var vid den här tiden ytterst farligt för hälsan. Skildringen av de nyanländas liv på öarna är mycket detaljerad och hemsk. Danmark tvingades ganska snart ge upp koloniseringsförsöken.

"Huset med det gröna trädet" är både en spännande, välskriven roman och en underhållande lektion i dansk (och europeisk) historia - en riktig bladvändare. Den kände danske litteraturkritikern Hakon Stangerup tyckte att Lindemanns bok var "så bra som en roman kan bli". Jag kan bara instämma och är mycket glad att jag hittade den gömd i mina hyllor.

Huset med det gröna trädet

Fort Christiansborg på den Danska Guldkusten (nuvarande Ghana).

Kelvin Lindemann (1911-2004) var en dansk författare som rönte mycket stor uppmärksamhet under framför allt fyrtiotalet. I romanen "Den frihet väl kan bära" (1943) handlar det om Bornholm av år 1658 och upproret mot svenskarna (Bornholmarna lyckades kasta av sig det svenska oket i december samma år). Danmark blev som bekant ockuperat av tyskarna den 9 april 1940 och Kelvin Lindemanns böcker uppskattades inte av de nya makthavarna. Lindemann tvingades i landsflykt till Sverige och Finland men hans röst blev inte tystad. Han fortsatte att skriva.

År 1942 gavs hans roman om den danska kolonialhistorien ut " Huset med det gröna trädet" och det blev en enorm försäljningsframgång. Boken vann en stor romanpristävlan och blev översatt till många språk. Det som på ytan kan verka underhållning går djupare än så - de danska kolonisatörerna betedde sig just som kolonisatörer och livet i kolonierna var inte vackert.Just nu har jag "Huset med det gröna trädet" på mitt läsbord och ser fram emot en resa till andra tider- både utgivningsmässigt och historiemässigt.

En bok leder ofta till flera andra

Och så ska det väl vara. Jag har ägnat en stor del av helgen åt Johan Svedjedals biografi över Karin Boye, en mycket välskriven och fyllig bok som recenserats flitigt i dagspressen så jag avstår från att skriva mer om just den läsupplevelsen. Nu har jag plockat jag fram Svedjedals "Spektrum- den svenska drömmen" ur hyllan (utgivningsår 2011) och så ska jag läsa om med pennan i hand. Tidskriften Spektrum blev inte långlivad, sagan varade från 1931 till 1935. På förlaget med samma namn gavs ett mindre antal böcker ut, böcker som nu i bästa fall göms i bibliotekens magasin eller i antikvariatens hyllor.

Nu letar jag efter Hermann Kestens "Lyckliga människor" och Osip Dymovs "Vlas". Samtidigt sneglar jag åt Bonniers Gula serie (den levde mellan 1931 och 1953) som består av "samtida skönlitteratur i översättning". I den serien finns det många idag bortglömda godbitar.

I Tyskland har man börjat att publicera nya utgåvor av Michail Osorgins verk. Mellan 1932 och 1940 gavs fem titlar av Osorgin ut på Tidens förlag och nog skulle det vara förnämligt om denne fine författare kunde få nytt liv även här.

Michail Osorgin 1878-1942

Havets hemligheter

Foto via sidescan-sonar av ett vrak utanför Cape Hatteras, USA.

På Falsterbo Strandbad visas just nu en utställning under temat "Till havs". Flera konstnärer/fotografer deltar och jag fastnade särskilt för Magnus Peterssons bilder som tagits med hjälp av sidescan-sonar. En sidescan-sonar är ett marinteknologiskt instrument som läser av havsbotten med hjälp av diagonala ljudvågor vilka omtolkas i en dator till en bild. Så kan vi plötsligt se dolda världar och historien tränger fram från de dunkla djupen.

Magnus Peterssons bilder är från Östersjön, ett hav utan skeppsmask och ett hav som varit livligt trafikerat under många århundraden. Botten döljer många hemligheter och många tragedier. "Ögonblick av desperat kamp och kaos har frysts i havsdjupens stillhet då fartyg och besättningar förlorat mot ett övermäktigt hav."

En av bilderna visar vraket av lastfartyget Bengt Sture, som lastad med kol var på väg från Danzig till  Oxelösund via Trelleborg en höstdag år 1942. Bengt Sture kom aldrig fram till Trelleborg och man fann inga spår av fartyget. De anhöriga väntade förtvivlat på besked. Sovjetunionen förnekade all inblandning och så gick åren. År 1963 skrevs en artikel om mysteriet i Svenska Dagbladet, det hade framkommit rykten om att besättningen tagits till fånga av den ubåt som sänkte fartyget.Chrusjtjov förnekade all kännedom om Bengt Sture och först efter 1989 kom det fram att ubåten SC 406 under befäl av kapten Osipov sänkte det svenska skeppet och tillfångatog besättningsmännen.
Vad som sedan hände är höljt i dunkel men man tror att samtliga sju ombordvarande avrättades i Stalins fängelser.

Besättningsmännen var: kapten Sture Hedberg f.1898, förste styrman Arne Walter f.1918, andre styrman Ivan Kappelin f. 1918, förste maskinist Gustav Roslin f. 1890, förestånderskan Ketty von Hamm f.1898, kocken Eskil Thelin f. 1918 och andre matrosen Nils Fritz f. 1919. Kanske kommer en dag sanningen om dessas öde att uppenbaras.

Breven från Amerika

Reportrar som Alistair Cooke får vi aldrig uppleva mer. Han hörde till en annan tid, numera alltför långt borta. Cooke var engelsmannen som blev amerikan utan att ge upp sin engelska gentlemannamässighet. Till USA kom han i början av 1930-talet som ung student och han fastnade sedan där och blev amerikansk medborgare bara några dagar innan "the Day of Infamy " den 7 december 1941. Under nära sextio år levererade han sina radiokrönikor, "Letter from America" , det sista brevet kom bara någon vecka innan han gick bort i mars 2004.

Jag har nu skaffat mig ett urval av Cookes krönikor om livet på andra sidan Atlanten (1946-2004). Eftersom det är november går mina tankar till den där ödesdigra, hemska dagen år 1963, och jag är gammal nog att minnas själv. Det var så många drömmar som släcktes i Dallas. Alistair Cooke skrev sitt brev den 24 november och jag citerar från det.

"This charming, complicated, subtle and greatly intelligent man, whom the Western world was proud to call leader, appeared for a split second in the telescope sight of a maniac's rifle. And he was snuffed out. In that moment, all the decent grief of a nation was taunted and outraged. So that along with the sorrow, there is a desperate and howling note over the land. We may pray on our knees, but when we get up with them, we cry with the poet:

Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Alistair Cooke 1908-2004.

En modern klassiker

Laurie Lee är mera känd för romaner som "Cider with Rosie" och "As I walked out one midsummer morning" men jag lockas just nu av hans "Village Christmas", en samling berättelser och essayer från flydda tider och från olika platser i England. Jag tippar att det finns många nedslag i the Cotswolds. Boken är kort, under två hundra sidor och den handlar tydligen inte främst om jul och vinter.

Laurie Lees romaner är utgallrade på "mitt" bibliotek, tyvärr och i mina egna hyllor gapar det också tomt. Så går det när man flyttar land och riken runt, en del jordiska ting bara försvinner.

Laurie Lees barndomshem i Slad. Vackra vyer.

Nja....

Japansk ekorre som njuter av hösten. (Lånat foto).

Så särskilt inspirerad blev jag nu inte av Susan Hill och hennes årskrönika som inte handlade enbart om böcker och läsning även om det förvisso var den röda tråden. Det blev för mycket "twitter" av det hela - mer yta än djup och jag blir inte förtjust i en författare som inte verkar gilla/ ha förståelse för de där små oberoende bokhandlarna och deras svårigheter. Hill är nog mera svag för de stora kedjorna, som det verkar. Många av Hills rekommendationer gäller deckare (en genre jag inte gärna ägnar mig åt) men det finns så klart en del klassiker med också. Sammanfattningsvis blev inte min nyfikenhet väckt av "böckerna i Jacob's rum" så jag får vandra vidare. På läsbordet finns Brian Moore's "No Other Life" och Anthony Gottliebs " The Dream of Enlightenment" . De räcker nog en stund.

Bok om böcker och lite till

Det har varit si och så med läsinspirationen denna höst. Kanske blir det lite bättre med sällskap av Susan Hill's "Jacob's Room Is Full of Books". Boken är skriven som en årskrönika och varje månad har sin beskärda del av boktips och funderingar kring läsande, skrivande och litteratur.

En till bok av Brian Moore fanns i brevlådan idag. "No other Life"(från 1993) handlar om den katolske prästen fader Michael och hans liv som missionär på en avlägsen ö i Karibien. ( Ön är tydligen Haiti).

En önskebok

Christopher de Hamels "Meetings with Remarkable Manuscripts" blev prisbelönad både 2016 och 2017 för sina djupdykningar i tolv utvalda så kallade illuminerade böcker/manuskript. Det var på den tiden då Gutenberg ännu inte hade revolutionerat världen, en tid då det fanns ett yrke som hette skrivare och då man inte massproducerade papper. Läskunnigheten var inte stor och för att underlätta konsumerandet av "ordet" illustrerade man i vissa fall böckerna och det var en svår och mycket omständig process. Man dekorerade givetvis också texterna för att det skulle se vackert ut.

"Meetings with Remarkable Manuscripts" är en omfattande och rikt illustrerad bok och den kostar så klart en slant att införskaffa. Jag tänker att det är en god investering.

Bernhard av Clairvaux i en illuminerad skrift.

Book of Hours. 1400-tal.

Jag stannar i Frankrike

New York Review of Books ger ut många bortglömda böcker och det är alltid spännande att se vad förlaget har på gång. Just nu ligger "The Child" av Jules Vallés på mitt läsbord ( det finns en svensk översättning, "Barnet", från 1980) och trots att denna barndomsskildring är fylld av tragedi så saknas det ändå inte humor i eländet. Bokens dedikation väcker intresse " dedicated to all those who were bored stiff at school or reduced to tears at home, who in childhood were bullied by their teachers or thrashed by their parents."

Mannen med den brinnande blicken- Jules Vallès (1832-1885). Vallès var anarkist, kommunist och han deltog aktivt i Pariskommunen. Han tvingades sedan att gå i landsflykt men återvände till Frankrike år 1880 då regeringen hade utfärdat en amnesti för kommunarderna.

All gone into the world of light

Vid nekropolen i Avocourt nära Verdun (lånat foto).

I  "Le dépaysement- Voyages en France" skriver Jean-Christophe Bailly om resor han gjort till olika delar och platser i Frankrike. Bailly är kulturhistoriker och han går djupt ner i tidslagren. Jag stannade till extra länge i kapitlet om Avocourt och Verdun och här är historien fylld av tragedi och meningslösa offer på krigets altare.  Bailly inleder med att berätta om den engelska kulturhistorikern Frances Yates, som miste sin ende bror år 1915 -  i det krig som skulle bli det allra sista (the war to end all wars).

Frances Yates hade jag inte hört talas om och så väcktes min nyfikenhet. Yates levde mellan 1899 och 1981 och hon fick kämpa för sin utbildning. Så småningom kom hon att bli något av en expert på framför allt renässansens idéhistoria. Mest känd blev hon nog för sin bok om Giodano Bruno (Bruno brändes på bål för kätteri i Rom i februari år 1600.) I Yates produktion finns också ett stort verk om de kända Valoisgobelängerna från cirka 1580.

Gobelängerna ägdes en gång av Katarina av Medici och idag finns de i Florens (dock inte till allmänt beskådande). Yates hann också med att skriva en kort självbiografi och det är den som gett Bailly en del av inspirationen till kapitlet om Avocourt och Verdun. Rubrikens rader är hämtade från dikten "They are all gone into the world of light" av Henry Vaughan (1621-1695).

They are all gone into the world of light! 
  And I alone sit ling'ring here; 
Their very memory is fair and bright, 
    And my sad thoughts doth clear.---

Lovsång till långsamheten

Broderiets historia är lång och detaljrik och det finns massor av litteratur i ämnet. Gail Marsh har gjort en historisk odyssée genom ett par sekler av utsökt textilkonst. Just nu har jag fastnat i 1700-talet som verkligen var en rik tid för denna långsamma konst.

Broderandet sysselsatte en hel yrkesgrupp som levde på beställningsarbeten från de mera bemedlade i samhället men givetvis broderades det i hemmen också. Gamla, slitna kläder kunde exempelvis få nytt liv genom en dekoration, broderad i de material som fanns att tillgå.

Gail Marsh berättar om material och tekniker och illustrerar ofta med foton från Gallery of Costume, Platt Hall, i Manchester.

Den här utsökt arbetade jackan hör dock hemma i 1600-talet. Broderiets konst är tidlös. Det är rogivande att arbeta långsamt med nål och tråd och se hur ett tyg kan förändras till ett konstverk. Själv är jag inte särskilt framstående vad gäller textilslöjd men jag är en stor beundrare av denna konst. Samhället av idag är en stressfylld plats där allting ska gå snabbt - tekniken piskar människan till lydnad och inrättande i de allt mera fartfyllda leden. Då kan det vara bra att stiga åt sidan och ägna sig åt något som går mycket långsamt.

Del av Gustav II:s kröningsdräkt.