Stregapriset 2017 och lite till

Gick till Paolo Cognetti för hans roman "Le otto montagne" (De åtta bergen). Redan finns översättningar till flera språk (bland andra franska, tyska, norska, finska och danska). Man får väl hoppas på en svensk version också. Jag avvaktar men ser annars fram emot att läsa på engelska så småningom. Cognetti har skrivit om vänskap mellan två män från helt olika världar.

En roman av den ungerska författarinnan Magda Szabó (1917-2007) nyutges av New York Review of Books. (Originalutgåvan är från 1969). Det finns en svensk översättning från 1970 men den kan nog vara lite svår att få tag på. Jag tänker absolut läsa den här boken som handlar om livet i Budapest under det svåra 1940-talet. Under tiden fortsätter jag att dyka ner i samma tid och samma plats med hjälp av Sándor Márai.

Rysk humor

I sin självbiografiska "Land, Land!" skriver Sándor Márai mycket om Ryssland och det ryska. Han fick ett övermått av kontakt med " ryskheten" (baksidan, då) under fyrtiotalet. Den ryska litteraturen var Márai mycket insatt och kunnig i - jag har fått leta febrilt efter många av de författare som nämns och jag känner mig fruktansvärt obildad. Allt detta letande väcker givetvis inspiration och en stor önskan att råda bot på min okunskap. Jag blev därför glad när jag hittade en tämligen (1995) färsk översättning av en del av Arkadij Avertjenkos (1881-1925) noveller.

Avertjenko lämnade sitt hemland strax efter revolutionen och flyttade sedan från land till land. Sista anhalten blev Prag. Jag misstänker att hans berättelser har mycket svärta i sig.

Land, land

Tyvärr finns det inte så mycket översatt till svenska av den ungerske författaren Sándor Márai. Jag letar bland tyska titlar i stället för att få mera att välja mellan. "Land, Land" är skriven från exil och är en skildring av Márais liv i Ungern mellan åren 1944 och 1948. Det inleds med tyskarnas ockupation i mars 1944 (samma dag som författaren firar sin namnsdag) och när tyskarna gett sig av några månader senare är det dags för nästa ockupant, den röda armén.

När friheten försvinner under stöveltrampet kan en bildad människa som älskar ordet i alla dess former inte längre leva, bara existera. Sándor Márai tvingas lämna Ungern i september 1948. Hans slutliga hem kom att bli i U.S.A.

Jag citerar de sista raderna från den dikt Márai skrev julen 1944.

Weit geöffnet dein Tor, Apokalypse
Die Blutschuld kreischt über der Welt
Morgen begrab ich, die ich heut küsse
Morgen wird sterben, die ich umarme
Morgen verkauft mich, die am Abend mich wiegt

Översättning: Hans Skirecki

Inspiration från Lire

Den franska författarinnan Alice Ferney (fotot är lånat).

Höstens bokflod väller fram även i Frankrike och jag låter mig så klart inspireras. Alice Ferney är en av de författare jag blir nyfiken på (en av hennes böcker har översatts till svenska "Kärlekssamtalet" år 2002). I september kommer "Les Bourgeois" och här handlar det om en familjekrönika. Borgerligheten och dess värderingar löper, enligt uppgift, som en röd tråd genom boken.

En annan bok som intresserar mig är Philippe Bessons " Un personnage de roman" och då hamnar man mitt i historien om Macrons väg till makten.

Amélie Nothomb är produktiv. Årets roman har titeln "Frappe-toi mon coeur" och den får goda recensioner.

Marie-Hélène Lafon kommer ut med "Nos vies" och jag tror nog att vi kommer att se denna bok i svensk översättning inom kort. Det hoppas åtminstone jag.

Peter Poulsen

Peter Poulsen under en diktuppläsning. Fotot är lånat.

I de "vanliga" bokhandlarna behandlas oftast lyriken ytterst styvmoderligt (egen hylla får den sällan). Det är bara att beklaga. Tyvärr är det lika illa ställt på biblioteken där inköpen av denna genre sannerligen inte är särskilt generös. Peter Poulsens dikter hittade jag helt av en slump på ett kulturcentrum i Svaneke (Poulsen har bosatt sig i Danmarks "smukkeste købstad"). Poulsen (f. 1940) har skrivit en stor mängd diktsamlingar och jag är nu lycklig ägare till två av dem - det kommer att bli flera. Jag tycker så mycket om hans "Aspenströmska" stil, iakttagandet och så den där sammanfattande slutklämmen som ställer allt på sin spets. Vasst är det och sällan utan humor. Ändå finns det också ett vemod i Poulsens rader som jag väldigt gärna låter mig dras in i. Ämnena är högst varierande. I dikten "Lonesome Riders" handlar det om "stille tykke maend på knallertet" som kör genom skogen eller längs kusten. Vad är hemligheten i deras liv? Jo, det får man veta i diktens sista rad.
"Hund  Vågner" inleds så här: " Hundens gud er en herre med stråhat,
                                                    som laegger en skinke for naesen af den."

En annan dikt handlar om det obehagliga med att ha kalla fötter och om stelfrusna underbyxor på klädstreck (även det obehagsframkallande) men redan på nästa sida skriver författaren om Bornholm under vintern, snön som tynger taken och om drömmar om en svunnen sommar.

Diktsamlingen i min hand just nu heter Bestyrelsemøde i evigheden och jag läser, funderar, ler och känner längtan efter så mycket i och mellan raderna. Och ja, visst kan jag föreställa mig Sartre i Vestermarie.

Hamnen i Svaneke. Lånat foto.

Ett revolutionens offer

Han blev bara 48 år gammal, Leonid Andrejev (1871-1919). När bolsjevikerna tog makten flydde han till Finland och dog där i stor fattigdom några år senare. Andrejev var en produktiv författare men många av hans verk har inte blivit översatta. Jag tänker fördjupa mig i en av hans kortromaner (eller längre noveller) "Seven Hanged" som har getts ut av Penguin Classics. Boken kom ut på originalspråket, ryska, år 1908 och den handlar om sju dödsdömda fångar och deras sista dagar.

Från Gudhjem till Svaneke

Oluf Høst- muséet i Gudjem (Bornholm).

Sommaren är sakta men obönhörligen på väg bort men än finns det tid och lust för utflykter. Det blev två dagsresor i rad till Bornholm. Tur nummer ett gick till Gudhjem och Oluf Høst-muséet som i år har en specialutställning med Drottning Margrethes och Prinsessan Benediktes Høst-tavlor. Den 16 april 1958 fyllde dåvarande kronprinsessan Margrethe 18 år och fick i födelsedagspresent från "De Danske Andelsselsaber" en tavla målad av Oluf Høst. Det kom att bli en tavla som drottningen kom att sätta mycket och extra stort värde på. Nu har hon alltså mycket generöst lånat ut sin samling Høst-tavlor till muséet fram till slutet av oktober.

Muséet öppnade sina portar 1998 och det är inrättat i Hedvig och Oluf Høsts villa i Gudhjem. Från ateljéfönstren har man en vidunderlig utsikt ut över Östersjön. Det blev en mycket minnesvärd dag i den dramatiskt belägna lilla staden.

Igår var det dags att ströva runt i Svaneke och väninnan och jag masade oss upp för den branta backen till kyrkan och kyrkogården där en stor del av min släkt ligger begraven. De dödas åker hålls i oklanderligt skick. Den här staden är mycket välskött- överallt. På kulturcentret, Svanekegården, inhandlade jag ännu en diktsamling av Peter Poulsen. Jag håller verkligen med Politikens recesensent" Der er ikke nogen helt magen til Peter Poulsen blandt tidens poeter."

Vykortssommar

Kraftig smaragdflickslända. Foto: Christian Fischer.

Jag hoppas att vykortens tid aldrig upphör. Jag blir på så gott humör av ett vackert och ofta särskilt utvalt vykort med hälsning från andra platser. Alldeles nyligen damp ett utsökt vackert papperskonstverk ner i min brevlåda - med några rader från min kusin som befinner sig på Gotland. "Gotländskt rikkärr" heter akvarellen som är målad av konstnären Gebbe Björkman. Rikkärret gör skäl för sitt namn för arterna är otaliga i både flora och fauna. Jag fäster blicken alldeles speciellt på trollsländorna som skiftar i alla regnbågens färger. Svävande på sina tunna, genomskinliga vingar förebådar de den kommande hösten.

Vill man läsa och lära sig mer om trollsländor finns det en hel del böcker att välja på. Jag hittade också den här:

Trollsländans land av Monica Braw handlar om Japans historia. Nog så intressant.

En bok som tog nära femtio år att skriva

Redan år 1909 satte Thomas Mann igång med att skriva romanen om Felix Krull, svindlaren, som vandrar sin väg genom livet med hjälp av allehanda tricks och lögner. Inte förrän 1954 kom så boken ut och den senaste svenska utgåvan (Brombergs förlag) är från 2007. Jag blev glad när jag hittade den i hyllorna på biblioteket.

Om familjen Mann finns det mycket att läsa. Jag har valt en biografi skriven av den "okände" brodern Viktor (1890-1949). Viktor levde i skuggan av sina två äldre bröder och boken på bilden blev hans enda. Viktor skriver, enligt uppgift, mer om sina systrar Julia och Carla än om Thomas och Heinrich.

Någon svensk översättning har jag inte hittat så det får bli läsning på originalspråket.

Den skärande flamman

Skogvaktarbostad av det finare slaget. (Lånat foto)

Otto Rung (1876-1946) var en dansk författare med hög produktivitet och popularitet på den tid det begav sig. I antologin "Brott från hela världen" är han representerad med novellen "Den skärande flamman". Det är en kuslig och något makaber historia med hög spänningsgrad. Jag blev mycket förtjust i berättarstilen som är ovanlig. Om Otto Rung kan man läsa bland annat: " Faelles for alle Rungs arbejder var en sky for det vedertagne og en trang til at lodde ned i det ubevidste sjaelsliv." Jag läser vidare att Rung inspirerats en hel del av Edgar Allen Poe.

"Den skärande flamman" är en stundtals mycket obehaglig berättelse om en beräknande tjuv på stöldturné i Danmark (Abelsen, som han heter, är annars bosatt på andra sidan Öresund - i Helsingborg). Just den här stöldresan spårar ur helt och det hela börjar i den öde skogvaktarbostad som Abelsen sökt nattro i och där han gömt sitt stöldgods. Det visar sig att han inte är ensam i stugan... Här finns nämligen också en herr Niklason på rymmen från Sankt Hans mentalsjukhus (avdelning C för livsfarliga patienter). Historien utvecklar sig på ett ytterst bekymmersamt sätt för Abelsen.....

Den här novellen ingår också i samlingen "Skaelme og skurke" från 1934. En del av Otto Rungs romaner och novellsamlingar finns att tillgå som e-böcker. Pappersvarianterna är det mera tunnsått med. Tyvärr.

Möte med Arvid Järnefelt

Arvid Järnefelt (1861-1932). Tavlan är målad av brodern Eero Järnefelt (1888).

Han var kanske mera konstnär än författare, Arvid Järnefelt (född i Sankt Petersburg och död i Helsingfors) men det är ändå som författare som han gjorde sitt namn och han var både produktiv och mångsidig. Ett omväxlande liv fick/skapade han också. Idag är hans böcker svåra att få tag på (åtminstone de svenska versionerna)- biblioteken har gallrat friskt och trots en nyutgivning av romanen "Mina föräldrars roman" år 1989 är exemplaren få. Jag är därför mycket glad över att ha fått stifta bekantskap med Järnefelts författarskap i Helge Åkerhielms antologi " Brott från hela världen". Titeln på novellen jag har läst är "Huliganen" och det är en berättelse med stor psykologisk inblick och spännande handling. Huliganen heter Ranssu och han är en odåga av första klass - men som så många av hans slag besitter han stor charm och utstrålning. Kvinnorna faller som mogna frukter och syster Margit på ortens sjukhus är inget undantag därvidlag. Det är kusligt att följa utvecklingen i den här historien som innehåller både omöjlig och möjlig attraktion, slagsmål, fylla och ond bråd död. I centrum står förutom syster Margit och Ranssu även den stelbente länsmannen  Kuusinen. Triangeldramat har många vridningar och även om slutet ger "facit" så fortsätter man som läsare att grunna och fundera. En mästerligt skriven berättelse och jag vill gärna läsa mer av Arvid Järnefelt.

Brott från hela världen

Sarawak i slutet av 1800-talet

I en av mina hyllor står två antologier sammanställda av Helge Åkerhielm. Båda böckerna är utgivna på 1940-talet och de är arvegods. Den ena, Humor från hela världen, har jag skrivit lite om tidigare och nu har turen kommit till bok nummer två, Brott från hela världen. Jag trodde först att berättelserna enbart skulle handla om ond och bråd död- möjligen med en del snaskiga inslag och därför har jag inte lockats av just denna antologi. Den har fått stå oläst i hyllan där den således har fört en tynande tillvaro. Men- jag hade så klart helt fel i mina farhågor för "Brott från hela världen" innehåller många små och större litterära mästerverk. Mestadels består samlingen av noveller men det finns också utdrag från romaner (till exempel "Brott och straff"). Helge Åkerhielm berättar i förordet om hur han fått ett brev från en upprörd eventuell läsare som undrade om " vi inte ser tillräckligt med brott runt omkring oss i världen utan att därför behöva läsa om uppdiktade sådana, till på köpet hopade i en särskild volym?" Åkerhielm svarar: " -- en samling konstnärligt värdefulla skildringar av brott av författare från olika länder och tider har inte blott ett litterärt intresse och ett fängslande förströelsevärde utan också en social betydelse."

Först ut i antologin är novellkonstens okrönte kung, William Somerset Maugham, och det med en kuslig berättelse som har sin rot i norra Borneo. "Före bjudningen" skildrar hur Mrs Skinner och hennes två medelålders döttrar förbereder sig inför en fest. Här diskuteras klädsel och vad som kan vara lämpligt att ta på sig när man har sorg (dottern Kathleen är ganska nybliven änka). Undan för undan lättas det på förlåterna till dess att sanningen kommer fram. Det hela är rasande skickligt hopsatt och den stigande spänningen gör det alldeles omöjligt att släppa berättelsens alla vinklar och vrår. Livet i kolonierna var oftast inte en dans på rosor.

Nästa novell på tur är skriven av en dansk författare. Mer om den så småningom.

Det var en gång

Falsterbo i början av förra seklet.

Jag tycker mycket om att leta bland gamla böcker i biblioteksmagasinet . Nog gallras det även där förstås och ibland lite väl hårdhänt också men en av traktens stora författare finns ännu representerad i ganska rikt mått. Jag talar om Anders Österling, Svenska Akademiens ständige sekreterare (1941-1964) och "sommarbosatt" i Falsterbo under ett stort antal år.

I min hand just nu har jag en samling essäer utgiven 1958: "Skånska utflykter". Här blandas nytt (för den dekaden) och gammalt och minsann, det blir två extra utflykter också till Blekinge och Danmark. Det skänker ett sådant lugn att följa i Österlings spår både i tid och rum och språket är så vackert och (givetvis) poetiskt.

"Om kvällarna kan jag från min altan i Falsterbo se två ljusbågar på himlen i nordväst. Den större är Köpenhamn, den mindre är Malmö, och det lilla avståndet mellan dem fylles av Öresunds fuktiga töcken, där klockbojen ringer och båtlanternorna glimma."

Det känns inte som så länge sedan men Skånes somrar har ilat sedan dess (1932) och idag finns det ett stort brospann som reser sig mäktigt över Öresund. Klockbojen har sedan länge tystnat men havet och vågornas brus rår inte ens tiden på.

Berättelser från Vendsyssel

Kystmuséet i Løkken. Bilden är lånad.
Vendsyssel kan enklast beskrivas som den allra nordligaste delen av Jylland. Limfjorden bildar gräns söderut. Här är man verkligen utsatt för vädrets makter.

Under sommaren (som snart är slut) har jag rensat bland gamla brev. Min familj har varit och är fortfarande mycket utspridd och därför finns en stor mängd av just brev. Alla varken kan eller vill jag spara på men det gäller att sortera ut med försiktighet och att ta sig tid att läsa de skrivna orden. Halva min släkt är dansk och i en "epistel" daterad någon gång under det senaste stora kriget hittade jag en bokrekommendation. "Moster Marie" skriver om "Den Danske Arv" av Thomas Olesen Løkken och hon tycker att romanen ger en mycket god beskrivning av det danska samhället. Jag hittade Olesen Løkkens bok i hyllan och den har inköpts en gång (1941 troligtvis) i Ejnar Nygaards bog-& papirhandel i Ringsted. Sedan har den hamnat i Västra Tunhem och därifrån vidaresänts ner till Skåne.

Om Thomas Olesen Løkken visste jag inte mycket så det blev till att leta information. Han levde mellan 1877 och 1955 och fick en mycket svår uppväxt. Pengar till utbildning fanns inte och Olesen Løkken sattes i skomakarlära vid fjorton års ålder. Han längtade säkert bort till andra världar och han läste så mycket han orkade på sin fritid. Skomakeriet fick utökas med diverse påhugg för att försörja den växande familjen. Han arbetade som chaufför, som bokhandlare och så skrev han för diverse tidningar. Debutromanen kom 1917 men kunde inte ges ut förrän åtta år senare. Sedan följde en rad av böcker och Olesen Løkken var på sin tid en av Danmarks mest älskade författare (det blev många översättningar till tyska, engelska och svenska). Idag är dessa romaner kanske något "dated" men jag tror ändå att de har bestående värde. Olesen Løkken är främst känd för att vara en enastående folklivsskildrare och Vendsyssel kunde han på sina fem fingrar. "Den danske arv" har hamnat högt upp i högen på mitt läsbord.

" En roman om en stor vendsysselsk bondeslaegt---" och så kommer det meddelande om ett amerikaarv...

Vägen heter Ryssland

Anders Mård (finländsk journalist och författare) har varit bosatt i Sankt Petersburg i över femton år. I "Vägen heter Ryssland" berättar han om sin resa längs riksväg M10 (mellan Sankt Petersburg och Moskva)- en resa som går i Alexander Radisjtjevs fotspår. (Radisjtjev gjorde resan i slutet av 1700-talet). Precis som Radisjtjev är Anders Mård betänksam och orolig för utvecklingen i det ryska samhället. Han talar om isolering, personkult, västhat, stormaktstänkande och militarisering. Han hyser oro för sina barn som ska växa upp i detta samhälle.

Cirka femton stopp gör Anders Mård på vägen och varje ort har sin historia och sina bekymmer. I boken får man många ovärderliga inblickar i rysk historia och Mård gör sig också mån om att söka upp "den vanliga människan" för samtal om då och nu. Den nära sjuttio mil långa färden ger även upphov till nedslag i litteratur, kultur och politik och Mård gör åtskilliga kritiska reflektioner och jämförelser. "Vägen heter Ryssland" är en i mitt tycke utmärkt fängslande skildring av Ryssland av idag men gräver också djupt i det gamla Ryssland.
"Det är med en viss nervositet som jag börjar sätta punkt för min resa. Vägen tar snart slut och bilden av "Ryssland" börjar ta form. Det som oroar mig är att publiken får för sig att det här är en objektiv rapport om det samma Ryssland. Det är det inte. I stället är boken ett försök till en saklig och ärlig berättelse som mest bara avslöjar min personliga syn på Ryssland." Citat från "Vägen heter Ryssland" av Anders Mård. (Förlaget AB 2017).

Enkel biljett till Sibirien

Alexander Radisjtjev  (1749-1802)

Det är många som fått offra livet för sina åsikters skull. Den ryske författaren Alexander Radisjtjev är en av dem. År 1790 gav han ut en bok med titeln "Resa från Sankt Petersburg till Moskva". Radisjtjev var starkt kritisk mot den rådande ryska samhällsordningen och i boken skildrade han sina intryck från framför allt landsbygden. Till straff för sin frispråkighet förvisades han till Sibirien och boken blev beslagtagen. Inte förrän år 1905 gavs den ut igen och då hade Radisjtjev varit död i över hundra år. Det finns en svensk översättning av verket (från 1970-talet). I väntan på att läsa om Radisjtjevs resa fördjupar jag mig i Anders Mårds reseberättelse från senare tid.

"Vägen heter Ryssland" kom ut i år och Anders Mård (finländsk journalist, bosatt i Sankt Petersburg sedan många år) följer i Radisjtjevs fotspår.

En resa i Ryssland

Slussvakten Pinchus Karlinskij, 84 år gammal, förevigad av fotografen Sergej Prokudin-Gorskij år 1909.

Sergej Prokudin-Gorskij ( 1863-1944) var en av fotograferingskonstens pionjärer och hans område var främst färgfotografering, en konst som han utvecklade och specialiserade sig i. Hans stora mål var att dokumentera sitt hemland, Ryssland, i färg och han fick tsar Nikolaus (II) välsignelse och stöd. Det kom att bli cirka 2000 bilder i allt och merparten av dem följde med Prokudin-Gorskij när han tvingades fly undan revolutionen år 1918. Idag finns en stor del av denna värdefulla bildskatt i USA (kongressbiblioteket).

Sergej Prokudin-Gorskij (1915).

Det går att se många av dessa unika färgfoton på "nätet".

På andra sidan Sundet

Rungstedlund. Karen Blixens hem. (Fotot är lånat).

Vi for iväg en måndag morgon med siktet inställt på Rungsted Kyst, några stationer bort från Köpenhamn och vackert beläget vid ett glittrande Öresund. Från stationen går man genom lummig lövskog och når efter någon dryg kilometer det berömda huset med anor från 1600-talet. I det lilla trivsamma caféet serverades smörgås/kakbuffé med mousserande vin och te/kaffe och sedan var det dags att vandra genom rummen som alla har Karen Blixens ande svävande i sig. Det jag imponerades mest av (förutom de välfyllda bokhyllorna) var alla utsökta blomsterarrangemang. Levande blommor, odödlig litteratur .... en oslagbar kombination.

I butiken kan man botanisera bland både det sedvanliga tingeltanglet och många utgåvor av Karen Blixens böcker. Jag kom hem med en essaysamling. Jag blev också intresserad av att läsa mera om Karen Blixens äventyrlige far, Wilhelm Dinesen, han som kämpade med frenesi i det ödesdigra kriget år 1864 där han var en av de allra yngsta officerarna.

På biblioteket hittade jag ett par novellsamlingar av Karen Blixen och jag ser fram emot omläsning. Blixen är en gudabenådad berätterska.

Tre nedslag i 1950-talet

Det är alltid lika spännande att botanisera i den något äldre litteraturen. År 1985 gavs Laura Talbots roman "The Gentlewomen" från 1952 ut på nytt i serien Virago Modern Classics. Laura Talbot är nom de plume för Lady Ursula Chetwynd-Talbot som var äldsta dotter till viscount Ingestre och "The Gentlewomen" handlar om klass och om snobberi med världskriget (1939-1945) som bakgrund.

Ithell Colquhoun är kanske mera känd för sin konst (surrealism) men hon skrev åtskilliga böcker också. Jag är nyfiken på hennes reseberättelse från femtiotalets Irland. Det finns en ny utgåva (2016- Peter Owen Publishers.)

På mitt läsbord finns också Sándor Márais "Der Wind kommt vom Westen" som beskriver en resa genom U.S.A. i slutet av femtiotalet. (Piper Verlag, 2002). Márais resa går från kust till kust med början i Californien.

Franska kvinnor, franska slott

Anne Marie Louise av Orléans "La Grande Mademoiselle" (1627-1693)

Jag fortsätter med mina franska strövtåg och har just nu ögonen i en biografi om damen på porträttet ovan. Hon var för övrigt kusin till Ludvig XIV och nog hade hon rejält med skinn på näsan. Hon lät sig inte giftas bort utan hade en högst egen vilja vad gällde eventuella äktenskapspartners - dessutom var hon politiskt aktiv (hon deltog med liv och lust i den så kallade Fronden). "La Grande Mademoiselle" hann också med att skriva sina memoarer.

Slottet Chambords spiraltrappa. (Foto: Christophe Finot).

Mademoiselles far, Gaston, innehade Chambords slott i Loiredalen och han restaurerade det med varsam hand. Så här skriver Mademoiselle i sina memoarer:
"En av de mest annorlunda och anmärkningsvärda sakerna i huset är trappan, som är utformad på så sätt att en person kan gå upp och en annan gå ner utan att de möts, även om de ser varandra. Monsieur (Mademoselles far) tyckte mycket om att leka denna lek, särskilt med mig. Han stod högst upp i trappan när jag kom, han gick ner när jag gick upp och skrattade hjärtligt när han såg mig springa för att komma ifatt honom. Jag var mycket glad att detta beredde honom nöje, och jag blev ännu gladare när jag kommit fram till honom."
(Citatet är hämtat från "Slotten i Loiredalen" av Robert Polidori och Jean-Marie Pérouse de Montclos.) Om "La Grande Mademoiselle" läser jag i Francis Steegmullers bok med samma namn.

Fem kvinnoporträtt

Hyppolite Clairon i rollen som Medea (konstnär: van Loo).

Boken jag läser heter "Love in Five Temperaments" och här avporträtteras fem kvinnor som en gång gjorde sig kända i Frankrike. Alla var de passionerade och gick in med liv och lust för det de brann för. I Hyppolite Clairons fall var det scenen som lockade och hennes stora genombrott kom år 1744 i Phèdre. Då var hon 21 år gammal. Hyppolite Clairon fick ett långt och händelserikt liv (hon dog år 1803 och lyckades således överleva den franska revolutionen). Några år dessförinnan gav hon ut sina memoarer (man kan säkert hitta dem på "nätet").

Julie de Lespinasse (1732-1776) var salongsvärdinna och kom att leva och dö för sina förälskelser i "fel män".

I boken kan man också läsa om Madame de Tencin (nunnan utan skrupler som blev älskarinna åt bland annat två kardinaler) och Charlotte Aissé som brevväxlade med Voltaire.

Kring Medelhavet

Tavlan ovan är målad av Edward Lear (1812-1888). Han är kanske mest känd för sina så kallade nonsensverser men framför allt var han en gudabenådad konstnär och dagboksskrivare. Många resor blev det genom åren och penna och staffli medföljde. Tyvärr är dessa resedagböcker ganska svåra att få tag på i bokform idag ( de finns däremot i digital form för den som kan "exmera" den typen av läsning. Jag tillhör inte den skaran.)

"I am a part of all that I have met; Yet all experience is an arch wherethro' Gleams that unravelled world whose margin fades, for ever and for ever when I move. How dull it is to pause, to make an end, To rust unburnish'd, not to shine in use!"
Från Journey of a Landscape Painter in Corsica (1870) av Edward Lear.

Om Edward Lear, Prosper Merimée och andra som skrivit om Korsika (och platser runt Medelhavet) läser jag i Dorothy Carringtons bok och kärleksförklaring till den ö som skulle bli hennes hem under många år.

Där kartorna har ritats om

Det gamla Habsburgska riket sträckte sig långt österut och det omfattade många språk och kulturer.
Så kom krigen- kartorna ritades om och städer bytte namn. Människor flyttade, flyttades och försvann i förödelsen som följde.

Staden Eperjes heter idag Presov och det gamla kortet ovan visar en gammal och svunnen tid. Sándor Márai skriver om Czemète som en gång var en stor badanläggning i en stor skog strax utanför Eperjes, en skog som var fylld av hallonsnår och förgätmigej och där rådjuren betade i stillhet. Márai beskriver den här platsen som en slags livets verkstad, en blandning av kyrkogård och lekstuga. Om kvällarna lyser månen och i badanläggningens stora matsal tonar musiken sakta ut. Stearinljusen fladdrar på borden- det elektriska ljusets tid har ännu inte kommit.

"Wenn der Wald erhalten bleibt, mit Reihen und Himbeeren, man auch an den Holzzubern festhält, prophezeie ich Czemète eine schöne Zukunft in meiner Erinnerung".

Gamla tiders träbadkar. Konstnär: Viggo Johansen. På badanstalterna användes givetvis större modeller. Jag tror inte att Czeméte finns kvar längre men Sándor Márai har ändå lyckats göra platsen odödlig.

Konstnärer på resa

Veere, Nederländerna. Foto: Wouter Hagens.

Jag har storstädat och samtidigt gjort en del läsfynd. Ur en hyllas mycket dunkla vrår drog jag fram ett litet häfte med titeln "3 konstnärer på resa" utgivet av Folket i Bilds konstklubb. Året var 1959.

Först ut bland de resande är Gunnar Norrman (1912-2005), Malmöpåg och så småningom bosatt i Lomma. Norrman har illustrerat åtskilliga böcker och hans gravyrer är verkligen utsökta. Ingen kunde som han fånga naturens detaljer. I mitt häfte berättar han om den lilla nederländska staden Veere.

" Varje eftermiddag utom lördagar och söndagar dunkar Arnemuidens svarta fiskeflotta in till 1300-talsstaden Veere. De tjärade näten hänger i masttopparna som sorgflor. Vare sig havet är såpgrönt eller ljusblått är denna fiskeflotta absolut det svartaste av svart, lika svart som ett nederländskt begravningståg. Det är breda platta båtar, somliga uppnästa hoogaarzen, andra med kupiga domherrebröst. De seglar i ett platt landskap och i grunda öppna vikar och bukter."

Jag har aldrig varit i Veere men Norrman målar upp en så vacker tavla av staden att längtan blir stor att se allt med egna ögon. Blomstrande medeltid möter holländskt fiskesamhälle...men idag skriver vi 2017 och jag misstänker att mycket har ändrats.

Ett år med Sándor Márai

Sándor Márai (1900-1989).

Han var länge en bortglömd författare, Márai, men så för några tiotal år sedan återuppväcktes hans alster och det kom nya översättningar, bland annat på svenska. Mycket återstår dock att göra. De svenska titlarna är än så länge inte särskilt många och själv läser jag nu på tyska ( för här finns det mest att hämta).

I "Die vier Jahreszeiten" delar Márai med sig av tankar och funderingar i takt med årets gång. Det handlar om vitt skilda ämnen och platser men människans förgänglighet och fåfänga sökande efter lyckan går som en röd tråd genom dessa dagboksanteckningar från år 1938.

Om hur man ska bäst planera sitt liv skriver Marai om i en kort notis från början av året. Sluta röka, undvik alkohol och utsvävningar, älska hustrun, tidigt upp och tidigt i säng, långa promenader och så ska man vara en god och tålmodig vän. Så lätt är det att ha ett bra liv. Så synd, säger Márai, att detta är ett helt omöjligt företag.

I en anteckning om staden Nice berättar Márai att hit ska man bara åka om man är farfar/morfar. Då kan man sitta på en bänk vid den Engelska Promenaden och diskutera liberalismen med likasinnade och även skriva vykort. Han kallar Nice för en vacker vattenkuliss för borgerlighetens bättre bemedlade, en plats där man spelar whist och där man kan se äldre damer med lila sidenklänningar.

"Die vier Jahreszeiten" är en bok fylld av underbara överraskningar .