Visar inlägg med etikett Sven Delblanc. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sven Delblanc. Visa alla inlägg

söndag 16 maj 2010

Att anropa tystnaden


"Kom, tystnad, kom! Med dunkelblåa vingar
mig överhölj och näps de fräcka ljuden,
som våga själens helga sabbat störa."
-
Mot sitt livs afton tecknade Sven Delblanc ner sina minnen av en hemsk och sorglig barndom. En barndom som sträckte sig över två kontinenter- från Manitoba i Kanada till Mölna i svenska Sörmland.
-
Han föddes som ett oönskat barn (vilket fadern gärna påpekade). Om arv och miljö skriver Delblanc att "arvet var betungande, tiderna onda". Han har en mycket pessimistisk syn på tillvaron och ibland blir det också svårt och tungt för mig att läsa- men språket.... Delblancs språk... det lyfter mig upp och gör att jag orkar med att ta in tankarna om morgonens ångest och det fall som måste komma, om längtan efter slutet- att få "ligga kolonnrak i stenvit vila".
-
Över dessa memoarer kretsar den grymme och hänsynslöse fadern- den fader som genom hot och slag förpestade livet för både barn och hustru. Hela tillvaron för barnet Sven går ut på att gömma sig undan fadern- det "blev en livsdrift, som behovet av näring, vätska och värme". Vid Mölna finns en skog- där kan barnet känna sig fredat- dit in når inte faderns straffande gestalt.
-
Boken ger också inblickar i släktens historia bakåt i tiden- Sven Delblanc hade mycket intressanta och varierade rötter- Värmland, (Väse), Frankrike och Kolding i Danmark. (Danska farmor har för övrigt fått en egen bok "Kära farmor"). Jag läser denna sorgliga berättelse som egentligen är så mycket mera än memoarer- den är lika mycket en filosofisk betraktelse över livet och över tillvaron över huvud taget- och språket.... språket....
-
"Läsare, om du tröttnar på detta mummel och dessa spasmodiska skrik, vet att jag förstår dig. Om jag utrustats med en smula språklig talang borde den nyttjas till annat än detta: att ännu vid ålderdomens gräns sitta fjättrad vid det förflutnas brunn, blicka ner på dessa osälla, krälande varelser, som förtär sig själva och varandra, mumla, berätta, skriva av smärtsamma minnen."
-
Slutorden tycker jag också är värda att citeras:
-
"Fadern hade givit honom en bild av Gud, barndomen en bild av livets villkor, att leva som bödel när man mäktade, som offer när man måste.
Bara kärlekens blommande träd i skogen stod kvar som en gåta i denna klara och kalla bild av livet.
Om denna blomning måste han vittna, innan slutligen bara tystnaden återstod."
-
Sven Delblanc är en stor författare. Läs hans böcker! (och här en länk till Lustigkulles läsdagbok)

onsdag 12 maj 2010

Sven Delblanc. Några funderingar.


I Hermias blogg läste jag lite om Sven Delblanc- och är precis som Lena Kjersén-Edman ledsen över att Delblancs böcker verkar att behandlas tämligen styvmoderligt numera. Delblanc gick bort år 1992- och det är ju inte särskilt länge sedan alls.

-

I min hand just nu har jag hans "Livets ax" från 1991. En barndomsskildring som sträcker sig från Manitoba i Kanada till svenska Sörmland. Jag står i tacksamhetsskuld till mina föräldrar som båda var stora beundrare av Delblancs författarskap och därför köpte på sig om inte alla så i vart fall väldigt många av hans verk. Ofta pratades det om böcker som Maria ensam, Samuels bok och Kära farmor. Jag tror att Delblancs empati och framför allt hans ömsinta kvinnoporträtt var det som var så extra tilltalande.

-

Delblanc var mycket produktiv. Jag tycker själv bäst om hans senare verk- de som är mera berättande och allra helst läser jag om Maria.

-

"Över gula, skövlade fält flyger skriande kajor och kråkor, det är höst över detta land, som inget paradis var, Maria är sviken i sitt hopp, och hon har ingen tröst att vänta från systern Elin, hon har nog med sitt, hon måste själv anamma all tröst Maria kan ge, ty Eskil sändes i strid så snart han lärt sig hantera ett gevär, och i kampen om Madrid blev han sårad av en granatskärva i halsen, och nu ligger han tyfussjuk och eländig i någon barack där nere, och Benjamin drar nog i alla tåtar han har för att få pojken tillbaka, men när det ska lyckas vet Gud allena, ja, Elin skriver ofta om Gud, numera, och hon ryter av sorg som en lejoninna berövad sin unge, om mor och Rebecka vet hon inte besked, hon är likgiltig för allt, utom för sonen, likgiltig även för Marias sorg, det är som det är och måste- Maria ensam!

(från Maria ensam- 1985)

-

Länken till Sven Delblanc-sällskapet lägger jag till här.
-
Jag tänker läsa om mina ärvda Delblanc-böcker- det blir ett långtidsprojekt men jag ser fram emot detta för Delblanc var en stor författare och förtjänar en evig plats i den svenska litteraturhistorien. (och på biblioteken också, inte att förglömma).