År 1949 firades 100-årsdagen av Strindbergs födelse och den fina tidskriften All Världens Berättare inledde året med en artikel titulerad "Hur de mötte Strindberg".Fem författare berättar om den betydelse Strindberg haft i deras liv. Jag fastnar för Stig Dagermans tankar om den store skalden.
Stig Dagerman skriver att han står i stor tacksamhetsskuld till Strindberg som var den förste diktare som betydde något för honom. Strindberg hjälpte honom "att vara mig själv i ett ögonblick då alla andra och allt annat ville att jag skulle vara annorlunda." Så nämner Dagerman en dikt - "Vargarna tjuta"
Vargarne tjuta på Skansen,
isarna råma på sjön,
furorna knaka i backen,
tyngda av första snön.
Vargarne tjuta i kölden,
hundarne svara från stan;
solen gick ner efter middan,
natten börjar på dan.
Vargarne tjuta i mörkret,
gatornas lyktor sitt ljus
sända som norrsken i höjden
över de hopar av hus.
Vargarne tjuta i gropen,
nu de få blodad tand,
längta till fjäll och till urskog,
när de se norrskensbrand
Vargarne tjuta på berget,
tjuta sig hesa av hat,
mänskorna gav dem för frihet
tukthus och celibat.
Dagerman skriver också om hur han under kalla vinterkvällar brukade gå längs gatorna i Stockholm- och han tyckte sig höra de där vargtjuten från både sig själv och ett brinnande, skövlat Europa. "Den Strindberg jag älskade var ynglingen Strindberg, den ensamme, smalaxlade, frysande, han som under livets vinternätter kunde värma sina händer vid hoppet om att en gång få tända en jätteeldsvåda av allt kallt, grått, murket, trist och smutsigt. Denne yngling förstod jag och älskade jag som bara en yngling kan förstå och älska en annan yngling.
De övriga fyra författarna som skriver om Strindberg i artikeln är: Jan Fridegård, Herbert Grevenius, Eyvind Johnson och Gustav Hedenvind-Eriksson.
Om jag själv fick välja något av Strindberg skulle det nog bli hans "Mäster Olof". (Det var icke segern jag ville- det var striden).
.JPG)
