.jpg)
Den franske författaren Robert Merle (1985)
I dagarna firas befrielsen av den tyska ockupationen i många av Europas länder. Det är 70 år sedan nu- och det kan tyckas vara en lång tid. För mig känns den tiden inte så avlägsen men det är kanske inte så konstigt för jag är född tämligen nära inpå krigsslutet.
År 1949 hade det bara gått fyra år sedan det stora firandet och det präglar den krönika som Carl Gustaf Bjurström skrev i novemberutgåvan av BLM det året.
I "Brev från Paris" skriver Bjurström om hur man i Frankrike börjat intressera sig för krigets början (1939-1940) " Nederlagets ödestragedi utgör porten till vårt absurda tidevarv." Flera författare kom det året ut med böcker som handlade om just de här åren. Själv fastnar jag för recensionen av Robert Merles "Weekend à Zuydcoote" (Boken belönades för övrigt med Goncourtpriset och det kom en svensk översättning "Weekend vid kanalen")
Robert Merle blev nära 100 år gammal- han var lärare i engelska och "Weekend à Zuydcoote" blev hans egentliga debut som författare. Det handlar om hans egna upplevelser under slaget vid Dunkerque. En solig sandstrand, semester och så plötsligt spräcks idyllen av den anstormande fienden. Belägringen är komplett och för de fransmän som befinner sig på stranden ges ingen utväg. Fartygen tar bara ombord engelsmän och franska enheter. Romanen innehåller ett flertal porträtt som beskrivs som oerhört levande - precis som många scener. Huvudpersonen är "den absurde hjälten".
Så här lyder slutklämmen i recensionen: "Weekend à Zuydcoote" är en av de bästa krigsskildringar som utgivits efter detta krig, och en genom sin enkla, mänskliga stil mycket gripande bok.
Jag skriver genast upp den här romanen på min "vill-läsa-lista" (som börjar anta astronomiska proportioner).
