Så var äntligen köandet slut och jag fick boken i min hand- Philippe Grimberts självbiografiska "Hemligheten". Jo, den är värd alla lovord den har fått- jag sällar mig till kören av övriga entusiaster. Till vilket pris sanningen? Och jag säger till det priset att ingen ska bli glömd, ingen ska suddas bort på grund av rädsla, skam, plågor.Pojken Philippe är sina föräldrars enda barn- för att råda bot på sin ensamhet skaffar han sig en bror (en låtsasbror)- och han känner på något sätt en närvaro av denne bror, mycket påtagligt - det är något som "inte stämmer". En liten leksakshund med stickad kappa som hittas på vinden blir början till ett uppvaknande och han får ta del av ett svårt och sorgligt kapitel i familjens historia. Så rullas tragedin långsamt upp- berättad av familjens vän Louise. Hon vet besked för hon var med när allt det hemska hände. Louise berättar om en mor som förråder sin son och samtidigt sig själv- det oundvikliga- transporten österut- döden som kommer barmhärtigt snabbt.
Den här boken kan man inte läsa utan att beröras mycket starkt. Det är en kort men intensiv roman och tankarna som väcks är många.
"Många år efter att min bror hade övergett mitt sovrum och jag hade begravt alla dem som var mig kära, gav jag till sist Simon den grav som han aldrig hade fått rätt till. Där skulle han sova, tillsammans med de barn som hade delat hans öde, på den sida som innehöll hans fotografi, alla data från hans korta liv och hans namn, vars stavning skilde sig så föga från min. Denna bok skulle vara hans grav."
Bokstödet har också läst. Jag stämmer in i hennes uppmaning: Läs, läs!! Även Mrs C på bloggen "A Room of My Own har läst"
.JPG)
