(Jag har läst boken i engelsk översättning). Den här romanen kom alltså ut år 1934. 1934. Det tål att upprepas under läsningens gång (och det gjorde jag också). Så otroligt insiktsfullt han har skrivit om nazismen och dess rätta ansikte- Lion Feuchtwanger. Han fattade med det samma vad som skulle ske. Den här romanen är ett mästerverk, tycker jag. Just för att den är så klok- skrämmande klok. Den blev också en bästsäljare på sin tid (ja, inte i Tyskland förstås- där brändes den upp på bokbålet i maj 1933).Den judiska familjen Oppermann består av flera bröder och systrar," ingiftingar" och några barn. När boken börjar fyller Gustav Oppermann femtio år och allt är väl- det blir en lycklig familjesammankomst. Det dröjer dock inte länge tills de första orosmolnen börjar hopa sig. Oppermanns äger ett möbelimperium och man har alltid lagt sig vinn om att sälja hyfsade möbler till mycket konkurrenskraftiga priser (sådant väcker givetvis avund).
"One's foundations were firm, one was equipped with comprehensive knowledge, enjoyed the fine things bygone centuries had developed, had a substantial bank balance. It seemed ridiculous to imagine that the tame, domesticated beast- the common man- threatened to revert to his wolfish nature."
I tre delar får vi nu följa hela familjens via dolorosa. "Yesterday- Today- och Tomorrow". Snaran knyts åt allt mer- och så går imperiet under. Det är skildringen av denna väg som är så skickligt gjord av författaren- det är otäckt och skrämmande. Man tänker. "Ja, så måste det ha varit." När jag läser tänker jag också på Ionescos "Rhinoceros"- om hur till synes helt "vanliga" människor förvandlas - till något fult och fasansfullt.
Jag grips särskilt av Berthold Oppermanns öde- Berthold, den unge gymnasisten med en så ljus framtid- en framtid som helt grusas bara för att han vågar ha en egen åsikt om Arminius ("Herman the German") som inte gillas av den brunfärgade läraren.
"It was only by means of revolt, even at the risk of defeat that the Germans came to understand their own natures, crystallized themselves, learned to live. If they had not revolted in those days, they would never have entered history, they would have had no history and would have vanished into obscurity. It was only through Arminius that they won a name and arrived. Name, reputation, is all that counts. What sort of a man the real Caesar was, is without interest: what lives is the legendary Caesar."
Jag tycker att det är mycket synd att "Familjen Oppermann" inte finns i nytryck- det är en oerhört stark och viktig roman om en tid som vi aldrig får lov att glömma.
