Christopher Fowler skriver i " The Independent" och han har haft och fortsätter att ha en serie inlägg som handlar om bortglömda författare. De första 100 artiklarna kan man få i bokform (tack, för det) och det är verkligen mycket givande läsning.
Det finns många författare som förpassats in i glömskans mörker och många av dem också väldigt oförtjänt. Här finns det pärlor att hämta och det man inte själv tycker om kan ju någon annan vara/bli förtjust i.
Det kan vara en ren sinkadus, en ödets ironi, vem som ska få vara kvar och vem som ska försvinna in i mörkret. Jag citerar Fowler: "Changing tastes, shrinking budgets, poor cataloguing and the need to pump the publishing spend into this month's single sure-fire title all conspire against the author. Sometimes the authors conspire against themselves. They're difficult, not pretty enough or new enough, they won't do publicity, don't interact with their readers, or simply grow sick of fruitlessly trying to sell themselves."
Några engelska förlag som anstränger sig för att ge ut "gamla guldklimpar" är t ex Virago, Persephone och Tartarus Press. (Det finns flera andra också).
Först ut bland de bortglömda författarna är EM Delafield; 1890-1943 (Edmé Elizabeth Monica Dashwood var hennes "riktiga" namn). På sin tid (främst 1920- och 1930-talen) var hon en mycket läst och synnerligen populär författarinna. Nu är hon i det närmaste bortglömd (jag hittar bara två av hennes böcker i svensk översättning). Hennes bästa böcker (enligt Fowler) är de som är självbiografiska och mest känd är hennes "The Diary Of A Provincial Lady"- ett litet mästerverk som är fyllt av de dagliga strävandena i en hemmafrus liv under förra seklets "mellersta år".
Fowler avslutar sin artikel så här: "Delafield's reasonable voice is currently out of favour, but thankfully she survives in the nation's second-hand bookshops and specialist imprints, awaiting discovery.
