Det hårda livet

 

Tavlan ( som numera finns i Boston) har titeln ” The Squatters” och är målad av George Caleb Bingham ( 1811-1879). Bingham kunde fånga både människor och natur i gränslandet västerut. ” The settler’s path” var det han helst återgav och den stigen var svår att vandra - svår och farlig. I mitten av 1800-talet bröt många upp från Kentucky och drog vidare västerut mot framför allt den stora Missourifloden. Här fick man starta från ” scratch” och det var ett ständigt slit. Jag tycker att ” The Squatters” visar på hur just det livet tedde sig. Ett öde och till synes kargt landskap utgör bakgrunden för de två männen och deras hund. Hur gick det sedan, måste man fråga sig. 

Lite av historien om den hårda vägen västerut kan man läsa i David McCullough’s biografi över president Harry Truman. 

Det stora landet i väster

 

John Marshall (1755-1835), chefsdomare i Supreme Court.

Det har varit massor av skriverier om tillsättningen av Amy Coney Barrett som domare i USA:s Högsta Domstol ( The Supreme Court) men intet är nytt under solen. Historien har mycket att förtälja och jag kände ett behov att få veta mer. En skribent som har fokuserat på just Supreme Court är Jeffrey Rosen ( som i dagarna kommer ut med en bok om den nyligen avlidna Ruth Bader Ginsburg) och i mina hyllor lyckades jag leta fram ” The Supreme Court- The Personalities and Rivalries that Defined America”. I sex kapitel redogörs för de mest inflytelserika domarna och för hur olika starka viljor kunnat enas ( eller inte) genom år och århundraden. Allt börjar med den kanske mest fenomenale i domarraden, John Marshall. Klockan var närmast fem i tolv när han utnämndes till chefsdomare av John Adams i januari 1801. Adams hade förlorat kampen om presidentposten till Thomas Jefferson och nu gällde det att försöka få fortsatt federalistiskt inflytande där det var möjligt. Adams skrev så pennan brann och producerade ett otal så kallade ” midnight appointments”. Det där med rävspel är inget nytt alls ( så får moderna tiders journalister skriva vad de vill- och de gör de ju). 

John Marshall var en mycket skicklig förhandlare och kunde ” ta folk” en nog så viktig egenskap. Han tjänade på sin post under inte mindre än sex presidenter. Men- förhållandet till Thomas Jefferson var mycket infekterat. De båda avskydde varandra. 

Rosen skriver också om chefsdomare som trott sig om för mycket och förutspått resultat som sedan inte blev verklighet. Boken har visserligen några år på nacken ( 2006) men den är välskriven och informativ. 

Boken om Ruth Bader Ginsburg har jag skrivit upp på min långa önskelista.

En historisk roman

 

Valdemar Sejrs privilegiebrev från 1200-talet - om Falsterbo fyr.

Baltiska förlaget verkade mellan 1924 och 1945 och sålde både skön- och facklitteratur direkt till kunderna. Böckerna hade ett förmånligt pris och kom ut i rätt stora upplagor. Jag har en del av förlagets utgivningar i hyllorna, brunmurriga band men med vacker guldtext på ryggarna. Gamla böcker ska man behandla med respekt och det känns faktiskt nästan andaktsfullt att öppna första delen av Bernhard Severin Ingemanns ” Valdemar Sejr” från 1826 ( utkommen i svensk översättning på Baltiska förlaget 1927). Ingemann, är mest känd som psalmdiktare men han skrev också mycket annat, bland annat ett flertal historiska romaner som blev populära och älskade på den tid det begav sig. Romanen om Valdemar Sejr tilldrar sig under tidig medeltid och från den tiden fanns så klart inte särskilt många källor att tillgå för Ingemann men boken är en roman och då kan författaren ta sig en hel del friheter. Valdemar Sejr var en av Danmarks största kungar och även om Ingemann har gjort flitigt bruk av sin fantasi i sin berättelse är jag övertygad om att det lyser om den- ända in i vår tid. En riktig klassiker med andra ord.

Ingemann slutade sina dagar i Sorø, som lektor i danska språket och litteraturen vid anrika Sorø Akademi. 

Längtan

 

Genforeningsstenen vid Gram Slotskro. Foto av Hjart på Wikimedia Commons.

Jag längtar- och längtar till den dag då det åter blir möjligt att resa fritt över Sundet. Jag tänker också på åren under den tyska ockupationen, krigsåren, då gränserna var stängda under många år. Min danska mor kunde inte träffa sin släkt och jag minns hur hon berättade om dagen då hon igen kunde ta färjan över till Köpenhamn. Ja, nog blir det värt att fira när ” frihetens timma slår”. Under tiden ser jag också fram emot att få läsa Ida Jessens senaste roman som kom ut för bara några dagar sedan ” Kaptajnen og Ann Barbara”- en över fem hundra sidor lång berättelse som utspelar sig i det jylländska hedlandskapet i mitten av 1700-talet. Ida Jessen kommer själv från detta magiska landskap ( född i Gram som ligger i Sönderjylland). ” En intensiv och dramatisk historia om kampen mot vild natur- om drömmar, om kärlek och ondska... och jag längtar...

Småprosa

 

Floden Paktolus. Foto: Spiridon Ion Cepleanu.

När nutiden inte räcker styr jag mina steg bakåt och till andra världar. Just nu Gunnar Ekelöfs. Valet blev ” Promenader och Utflykter från 1940-talet. Onda tider, även då. Undertiteln är ” småprosa” och jag är väldigt förtjust i begreppet. Lagom stora stycken med meditationer och funderingar som tar mig bort från allt brus och oljud i nuet. Hösten är en mörk årstid, som bekant, och den passar särskilt bra för introspektion och eftertanke. Fotot ovan visar en liten bit av Paktolus, floden som Ekelöfs aska ströddes över. 

Från bokens inledning hämtar jag de första raderna av en mäktig dikt, ” The Love Song of J. Alfred Prufock ( T.S. Eliot).

Let us go then, you and I,

When the evening is spread out against the sky

Like a patient etherized upon a table;

Let us go, through certain half-deserted streets,

The muttering retreats

Of restless nights in one-night cheap hotels

And sawdust restaurants with oyster-shells:

Streets that follow like a tedious argument

Of insidious intent

To lead you to an overwhelming question ...

Oh, do not ask, “What is it?”

Let us go and make our visit.

Den färgsprakande fiskaren

 

Illustration av John Gould. ( Wikimedia Commons )

” Kungsfiskaren förekommer vid vattendrag i södra och mellersta Sverige, alltid sällsynt men i växlande antal beroende på hans känslighet för fimbulvintrar. Rätt många ha sett en glimt av den lilla färglysande fågeln och förundrats. Somliga säga, att han var blå, andra att han var grön- båda ha rätt, kungsfiskaren är blå vid sidobelysning, grön när ljuset faller rätt på.” Så skriver Erik Rosenberg i det klassiska verket ” Fåglar i Sverige”. En magisk fågel är det sannerligen och den har inspirerat flera poeter. En av dem var Gerard Manley Hopkins (1844-1889). Manley Hopkins liv och verk är båda värda att fördjupa sig i. Idag nöjer jag mig med att citera de första raderna ur dikten ” As Kingfishers Catch Fire”

As kingfishers catch fire, dragonflies draw flame; 

As tumbled over rim in roundy wells 

Stones ring; like each tucked string tells, each hung bell's 

Bow swung finds tongue to fling out broad its name; 

Each mortal thing does one thing and the same: 

Deals out that being indoors each one dwells; 

Selves — goes itself; myself it speaks and spells, 

Crying Whát I dó is me: for that I came. 

Landskapet

 

Vad ser vi när vi betraktar naturen omkring oss? Vad har konstnärer och författare inspirerats av och avbildat i ord och bild? Susan Owens berättar om detta i den nyutkomna boken ” Spirit of Place.

Även Christopher Neve tar fasta på just landskap i ” Unquiet Landscape” och här handlar det om sinnenas landskap, en resa in i olika teman, om man så vill. Gud, musik, tid, abstraktion ... och hur ett antal konstnärer behandlat landskapet under inflytande av en egen och speciell idé. 

Den tredje boken på min önskelista är Benedict Macdonalds ” Orchard” som handlar om ett år i en trädgård. En vilsam bok, tror jag och något att koppla av med under mörka höst- och vinterkvällar. 

Där låg ett bibliotek

 

Gammalt och uttjänt kan vara mycket vackert.

Jag fortsätter min läsning av Werner Aspenströms essäer och artiklar. Från år 1986 härrör ” Där låg ett bibliotek” och över trettio år senare är detta en högaktuell inlaga- tyvärr, måste man säga. Aspenström varnar för effekterna av både biblioteksnedläggelser och ovarsamma utgallringar. ” Inom en inte avlägsen framtid skall vi befrias från ansträngningen att uppsöka ett bibliotek eller en bokhandel och att vända på boksidor, vi kan sitta hemma och spela på vår hemdator”. Aspenström beskriver biblioteken inte bara som kulturella serviceinrättningar utan också som hittegodsmagasin, en nog så viktig del av det hela. Det är precis så det kan fungera- man går där och söker efter något speciellt och så dras blickarna till något annat och för att citera författaren” naturvetaren fastnar vid humanistens hylla och vice versa.” 

Så till de sanslösa utgallringarna. Här påpekar Aspenström vikten av att sortimentet inte är alltför snävt anpassat till aktuella behov och trender. Det finns en fara i att låta utlåningssiffrorna styra. ” Man tillhandahåller vad folk vill ha? Nej, man ger folk vad folk nyligen ville ha, man befäster en smak. Det är inte demokrati, det är statistiktyranni.” Som ett exempel nämns utgallringen av ” Skogsliv vid Walden” .

Ja, klassiker lever ett farligt liv i dessa tider och det blir svårare med fjärrlånen också. Böcker slängs och de få exemplar som återstår vill man inte alltid låna ut. ” Läsning på plats” är det som gäller och det medför så klart vissa svårigheter. Jag konstaterar att Werner Aspenström var en vis man och framtiden kunde han förutspå.

Reflexer

 

Kabbeleka. Målning av Jan Kops.

” Reflexer” är titeln på en essä- och artikelsamling av Werner Aspenström, utgiven postumt och med förord av Nina Burton. Tillbakablickar och minnen börjar det med och där har jag fastnat. Aspenström var en sann iakttagare av naturen och med blick för minsta detalj. Vid pingst blommar häggen- luften surrar av bin och andra insekter och ” naturen framträder inte som materia utan som tillstånd”. Häggens vita blommor blandas med kabbelekans gula toner- och även maskrosornas. Det är inte svårt att se bilden framför sig, en bild av intensiv svensk vår. Aspenströms prosa är ( så klart) mycket poetisk. I essän ” En dag i september” gör författaren ett besök i hembygden efter många år. Livet har nått aftonen och tankarna virvlar runt. 

” Jag vänder hemåt. Jag borde känna vemod, övertygad som jag är om att jag aldrig mer kommer att klättra upp på den här bergknallen. Vemodet vill inte infinna sig. Vad som återstår är väl snarare att tacka berget, skogen, tjärnen, stigarna och ladorna för visad gästfrihet nu och i det förgångna.”

” Reflexer” är utgiven på Bonniers förlag år 2000. 

The Harvest Moon

 

The Harvest Moon av Samuel Palmer.( Från Wikimedia Commons).

I Ann Wroes ” Six Facets of Light” ( Jonathan Cape, 2016) läser jag om den engelske landskapsmålaren Samuel Palmer (1805-1881), romantiker och inspirerad av bland andra William Blake. Palmers stora förtjusning var att måla böljande vete- och kornfält och för honom var speciellt vetet en närmast helig växt. Ljuset och de olika gula/röda skiftningarna fyllde målardukarna. Palmers landskap kom att bli Kent och det var runt Shoreham som han hämtade sina motiv. Ensam var han inte- han var en del av den grupp som kallade sig för ” The Ancients”. 

Ann Wroe skriver också om den olycklige poeten John Clare som fick sluta sina dagar instängd i ett mentalsjukhus. Clare var en naturlyriker av stora mått och hans poesi har blivit odödlig. 

Antikvariatsfynd

 

Den har nummer 77 i Lyrikklubbens bibliotek och boken lämnade tryckeriet i april månad år 1962. En verklig dyrgrip, åtminstone för mig. Göran Brunius etsningar pryder många sidor och papperskvalitén är värd att notera: 150 g gravyrtryckpapper från Lessebo.  Nära femtio dikter finns att njuta av och de är spridda bland olika poeter och tider. Vissa fåglar får mer utrymme än andra - lärka, gök och uggla har varit extra inspirerande, som det verkar. Några rariteter: Blåhake och dopping - och vad sägs om ” Pappas ankor”? Själv väljer jag ut en annan sällsynthet, en blå kärrhök. Anders Österling har diktat om ett möte.

Du hedens vilda fågel Blå
osynligt dold i kärrets gömmen,
blott för de valda, för de få
som ensamhetens stigar gå,
du blixtrar upp som lyckodrömmen.

Dic quare hic

 

” Säg varför är du här”? Den latinska sentensen finns över många kyrkportar och den fanns över ingången till Skara skola. Jag har läst Kerstin Ekmans mycket sympatiska levnadsteckning (Då allt var levande och lustigt)  över Clas Bjerkander - Linnélärjunge, präst och naturforskare. Bjerkander är en av dessa som blivit tämligen osynliga i historien och det känns därför mycket bra att få veta mer om hans liv och gärning. Clas Bjerkander ( född Klas Jonsson) var en fattig bondson från Västergötland. Gott läshuvud hade han och så fick han studera i Skara. Redan tidigt väcktes hans naturintresse och mest var det trakterna runt Kinnekulle som utforskades. Växter, djur, insekter - väder och vind. Allt iakttogs och skrevs ner i dagböcker. Till Uppsala kom Bjerkander så småningom och fick studera för Linné. Att leva på naturstudier gick dock inte så prästyrket var det som fick bli den primära inkomstkällan. I prästgårdens kök trängdes syltburkar och koppar med oätliga innehåll ( fluglarver etc.). 

Kerstin Ekman har fångat både tiden och människorna i den och porträttet av den blyge och tillbakadragne Bjerkander är så vackert utmejslat. En god portion naturlära får man på köpet. Inga bilder finns att uppbringa på Clas Bjerkander så den lilla krisslegnidmalen ovan får symbolisera huvudpersonen i boken.   ( och den har ju fått namn efter honom). Ja, varför är vi här, det tål att fundera på. Livet är inte oändligt och det gäller att ta vara på tiden. Som Clas Bjerkander.

” Jag har lärt mig att dimma består av vattendroppar så små att de håller sig svävande. När solljusets sneda strålar blir starkare skingras den och havrestubben börjar lysa brandgul. Varje morgon ser det ut som om åkern målats av van Gogh. Där ligger spindelvävarna synliga som gråvita plättar, horisontellt utspända mellan de skurna stråna. De finns också i gräset framför huset och i nyponsnåret. En särskilt tydlig väv sitter vertikalt i skuggmorellen och vattenpärlorna på den lyser i motljuset. Om dagen ser man inte spindelvävarna. Det är daggen som gör dem synliga.”

( Kerstin Ekman och sid. 183 i boken)

Meditation under pyramideken

 

En dag i oktober för länge sedan nu. Hunden Leif mediterar bland de fallna eklöven.

Det är vindarnas tid nu och löven faller i strid ström. Ovanför mig drar sena flyttfågelstråk förbi och dagarna blir allt kortare. På läsbordet ligger en fågelbokskkassiker - Erik Rosenbergs ” Fåglar i Sverige” och så tog jag fram ” As Kingfishers Catch Fire- Books and Birds” av Alex Preston. Kungsfiskarboken är fylld av de vackraste illustrationer gjorda av Neil Cower. Många referenser till både prosa och poesi hittar man här.

Och - på min inköpslista finns ” The Poetry of Birds” av Simon Armitage. 

Säkerligen hittar man en eller annan dikt av John Clare i den samlingen - kanske om starar:

” Ten thousand starlings are dreaming in the darkness

about sunlight over the fields.”

Makt och mod

 

Christian 5. iförd kröningsmantel.

För 350 år sedan blev Christian nummer fem kung av Danmark. Detta uppmärksammas i en specialutställning på Rosenborgs slott i Köpenhamn, en utställning som kan ses fram till en bit in på nästa år. Tyvärr lär väl pandemin sätta käppar i hjulet för mig även då,  så jag får nöja mig med ”det digitala”. Christian var en kung med stark anknytning till Skåne på så vis att han gjorde sitt yttersta för att återvinna denna eftertraktade bit av land till Danmark. Hans svåger Carl XI kämpade mot och så härjades Skåne svårt av de två härarna. Städer och byar brändes och skövlades på löpande band. Det avgörande slaget kom att stå i Lund år 1676. 

På Rosenborgs slott visas en mängd föremål med anknytning till kung Christian och man har till och med plockat upp ett hjorthorn från källaren - inte vilket horn som helst förstås utan just det som satt på den hjort som blev orsak till kungens död. Christian älskade nämligen att jaga och i oktober 1698 hade han just nedlagt en hjort, skulle ge den nådaskottet men hjorten kämpade in i det sista och sparkade kungen i höften. Det tog så illa att Christian avled i sviterna av skadan. Förutom jakt tyckte kungen om att resa och han verkar ha varit i ständig rörelse. Snabbt skulle det gå och många hästar lär ha fått sätta livet till.

Utställningen på Rosenborgs slott finns att se i Riddarsalen och är väl värd en resa över Öresund. Utställningen har fått titeln ” Magt og Mod- Christian 5.s verden.”

Ordet och vinet

 

Vinets roll i svensk litteratur är underrubriken och jag har verkligen avnjutit orden och illustrationerna i den här boken som har getts ut av Svenska Humanistiska Förbundet. En krönika från Medeltiden och fram till våra dagar är vad läsaren bjuds på och givetvis med den svenska litteraturen i fokus. Vilka viner drack man och var och hur, vem skrev och berättade? Svenskt vindrickande blir också en sammanställning över svensk historia och på 1600-talet tar allt fart här i landet - den övriga världen tränger in. I nästa århundrade gör skalder som Bellman entré ” Slå i ett glas champagne ! I läckra Nuditeter! Det kallar jag ett vin för kungar och poeter—-” . Bourgogne, Rhenskt , Mosel, portvin... så mycket att läsa och lära. I slutet av 1800-talet blir det dovare stämningar, fin de siècle och Hjalmar Söderberg som låter doktor Glas dricka chablis.

Genom ” Ordet och vinet” blir man allmänbildad både vad gäller de ädla dryckerna och en stor del av klassisk svensk litteratur. En extra éloge till typsnittet och de fina illustrationerna- de gör boken lätt att läsa.

Vinrankan av Gunnar Ekelöf

Ty så blommar denna mystiska växt
att fjolårets vin, ja, vin av i förfjol
rörs och grumlas när rankan blommar
Även den jästa och fångna saften
lever med blomman när hon befruktas

Så påverkas vi levande av de döda
som när de hade sin ungdoms tid
Så lever de små sporerna i deras jästa vin
så stiger den i dem som en gång älskade.

När månen fallit ner

 

Jag tänker att min mor fick spara och gneta under lång tid för att kunna köpa Hjalmar Söderbergs samlade verk. Bonniers nyutgåva kom ut år 1943 och när, som det står i förordet, hans ” livsgärning nått sitt slut.” Hjalmar Söderberg dog i ett tyskockuperat Köpenhamn år 1941. Under helgen som gick har jag läst debutromanen, ” Förvillelser”- berättelsen om den unge Tomas Weber och en solig och ansvarslös sommar i Stockholm i slutet av förrförra seklet. Kärlekshistorier, ungdomlig passion och så växlar. Boken väckte ett enormt uppseende när den kom ut (1895) och det blev ett förskräckligt liv och kiv. Harald Molander hette den recensent som satte igång hela karusellen och tidningarna flödade av inlägg. När stormen lagt sig och en andra utgåva låg på bokhandelsdiskarna passade Söderberg på att skriva några överslätande rader i förordet, titulerat ” Till den välvillige läsaren”. Så här lyder inledningen: ”Våra böcker åldras i kapp med oss själva, och stundom fortare. Det är i dessa oktoberdagar jämnt ett tiotal år sedan, den bok som här föreligger i ny upplaga, först sökte sig ut i världen och råkade i oförutsedda äventyrligheter. Det var en annan färg över dagarna då än nu, en annan luft över taken om vårarna. Jag tycker att, som fransmännen säger , ” ett stycke av månen fallit ner sedan dess” —— ” 

Så fortsätter Söderberg att berätta om hur han gått i ett feberrus av lycka när boken skrevs och med stora förväntningar. Så kom den där recensionen där verket fick epitetet ” grislitteratur” och en del annat. Okvädingsorden haglade. Därmed var väl bokens lycka gjord - så som det brukar gå. Nu har 125 år förflutit och flera stycken av månen har ramlat ner - men Hjalmar Söderbergs lyskraft på parnassen finns kvar och jag vårdar de samlade verken ömt.

Det sista kungariket

 

Det elfte bandet i Pascal Quignards serie ” Dernier royaume” handlar om litteratur, om böckernas förtrollade värld. ” J’aime les livres. J’aime leur monde” ( Jag älskar böcker och jag älskar deras värld) - så inleds ” L’homme aux trois lettres” som nyligen kommit ut i Frankrike. I oktobernumret av Lire-Magazine Littéraire finns en lång intervju med författaren som berättar om sin bok och om läsandets magi. ” J’ouvre mon livre et pénètre dans un monde autre. Le temps tombe en poussière.”  Och visst är det så- böcker öppnar dörrar till andra världar och man glömmer både tid och rum. Tiden upplöses i dimmor och små partiklar. 

Den enda bok av Pascal Quignard som hittills finns i svensk översättning är ” All världens morgnar” från 1992. Ytterligare några finns att läsa på engelska annars är det originalspråket som gäller. Quignards berättarstil är ofta fragmentarisk och det finns något gåtfullt både i ord och handling. Jag tycker att det är mycket tråkigt att denne författare inte fått mera uppmärksamhet i Sverige. Själv kommer jag absolut att investera i ” L’homme aux trois lettres” och så läser jag om reportaget i Lire. Med stort intresse och stor glädje.

Underbarnet

 

Arthur Rimbaud (1854-1891). Foto: Étienne Carjat.

Så kom den till slut- den efterlängtade tidskriften Lire- Magazine Littéraire. Trots pandemi och försämrad postutbärning. En stor del av detta oktobernummer tillägnas poeten och underbarnet Arthur Rimbaud och på fotot ovan är han bara 17 år. Hans tonår var fyllda av dramatik och förtärande skapareld. Hans dikter är odödliga. För den som vill riktigt fördjupa sig i Rimbauds liv och författarskap finns en helt nyutkommen biografi ” Arthur Rimbaud- biographie” av Jean-Jacques Lefrère, ett mastodontverk på över tusen sidor och gissningsvis blir den här boken aldrig översatt till svenska. 

Men- det finns så mycket annat att läsa i Lire den här månaden. Intervjuer med Pascal Bruckner och Pascal Quignard- båda med färska böcker på bokhandelsdiskarna. Philippe Claudel har skrivit en ”roman-novell” -” Fantaisie Allemande” där handlingen utspelar sig i Tyskland och under det senaste krigets sista tid. Philippe Claudel är kanske mest känd för ” Grå själar” från 2003 (översatt till svenska 2006) som belönades med Renaudotpriset. Claudels bok skriver jag upp på min vill-läsa-lista som kommer att utökas med mera franskt, Lire innehåller många frestelser. 

Här, avslutningsvis, ett prov på Rimbauds skaparkonst.”Sensation”

Par les soirs bleus d’été, j’irai dans les sentiers,
Picoté par les blés, fouler l’herbe menue :
Rêveur, j’en sentirai la fraîcheur à mes pieds.
Je laisserai le vent baigner ma tête nue.

Je ne parlerai pas, je ne penserai rien :
Mais l’amour infini me montera dans l’âme,
Et j’irai loin, bien loin, comme un bohémien,
Par la Nature, – heureux comme avec une femme.

Poeternas himmel

 

Jag är mycket nöjd med valet av en poet till årets stora litteraturpris. Det var sannerligen på tiden och det stör mig inte det minsta att hemlandet är USA. Jag har inte läst något av Louise Glück - ännu- men ser fram emot att råda bot på den bristen. I väntan på att mina beställningar ska ” landa” har jag plockat fram en liten vacker och behändig volym från Everyman’s Library Pocket Poets: The Four  Seasons. Här landar jag i hösten och William Shakespeares sonett (73) - den passar både till år och årstid. Fotot ovan är från New Hampshire och en annan tid, en tid som jag minns med vemod blandat med glädje.

That time of year thou mayst in me behold

When yellow leaves, or none, or few, do hang

Upon those boughs which shake against the cold,

Bare ruin'd choirs, where late the sweet birds sang.

In me thou see'st the twilight of such day

As after sunset fadeth in the west,

Which by and by black night doth take away,

Death's second self, that seals up all in rest.

In me thou see'st the glowing of such fire

That on the ashes of his youth doth lie,

As the death-bed whereon it must expire,

Consum'd with that which it was nourish'd by.

This thou perceiv'st, which makes thy love more strong,

To love that well which thou must leave ere long.

Ut i naturen

 

Spinus spinus eller grönsiska. Här återgiven av Magnus von Wright.

Just nu är området fullt av dessa små gröngråa fåglar, ett välkommet tillskott. Småfåglar börjar bli en bristvara och kråkor, skator och kajor tar över mer och mer. Jag frestades att köpa oktobernumret av ” Country Living” fyllt av färggranna bilder men också av läsvärda artiklar. Att nötskrikor trivs bland stora ekar borde jag kanske ha begripit och en utförlig berättelse om ” skrikhalsen” har Benedict Macdonald skrivit. Mera finns att läsa i ” Orchard- A Year in England’s Eden” ( Benedict Macdonald och Nicholas Gates)  - helt färsk från förlaget- Harpercollins.

En annan bok som väcker intresse är Sally Coulthards ” A Short History of the World According to Sheep” och här får man veta det mesta om får. Smalt ämne? Det tror jag inte och över 300 sidor bör ju innehålla åtskilligt om både historia och annat. Förlaget: Head of Zeus.

En novellsamling av Helen Macdonald ( H- som i hök) finns också förhoppningsvis på de engelska bokhandelsdiskarna denna höst : Vesper Flights ( från 2019) och utgiven av Jonathan Cape. 

Flos glacialis

 

Blommor av is ( lordnikon Wikimedia Commons).

I ” Talande blommor” av Isabel Krantz och utgiven på Ersatz förlag, finns ett uppslag helt ägnat åt en flyktig naturens skapelse. Flos glacialis ” växer utan rötter på klippfast mark  där inga andra växer; den blommar när inga andra vill blomma och upphör att blomma när andra slår ut. Den hämtar sin näring ur luften, men man får inte vattna den, ty ingen blomma i världen är av finare blått än denna. Genom sin skönhet är den en fröjd för ögonen, men ingen älskar den länge.”( G E Lessing)

Och- isblomman talar vidare med hjälp av Walter Benjamin och hans dagbok från Moskva, som tyvärr inte verkar finnas i svensk översättning men en engelsk version går att få tag på. Dagboken skrevs under 1926 och 1927 och jag har en känsla av att Benjamin blev tämligen besviken på det dåvarande ryska samhället. Besviken blev han också på den kvinna som mer eller mindre lockat honom till den stora staden i öst. En tröst ( om än klen) blir de utsirade isblommor som syns lite överallt i den arktiska kylan.

Vin

 Klosterkyrkan i Eberbach. ( Wikimedia Commons).

”Vin genom tiderna” är titeln på den tunga och mycket innehållsrika bok som jag släpat hem från biblioteket. Utgiven på Atlantis förlag och författare är Hugh Johnson. Det här praktverket har lyckats överleva trettio år på hyllorna, inte illa. Här kan man i princip lära sig allt om vin och främst dess historia. Cisterciensklostren har i allra högsta grad bidragit till vinets utveckling och ett av de stora centra låg just i Eberbach ( Hessen). Eberbach ligger i en skogig dal bland Rheingaus kullar och på 1100- och 1200-talen var detta kloster världens största vintillverkare. Från rött burgundiskt vin gick man tämligen raskt över till vitvin, ett vitvin som så småningom kom att bli tillverkat av rieslingdruvan. År 1500 invigdes ett av de jättefat som cistercienserna lyckades bygga- rymmande inte mindre än 70 000 liter.

Några år senare stormades klosterkällarna av ” folk i trakten” och allt vin blev uppsupet. ( Klostret plundrades också). Att bälga i sig 70 000 liter vin ( eller mer) borde ge en mängd rediga baksmällor, tänker jag.

Edwin Muir

 

Ön Wyre. Orkney. Foto: M J Richardson, Wikimedia Commons.

Jag började bläddra i Adam Zagajewskis ” I andras skönhet” och dröjde mig kvar på en sida där han kritiserar en del moderna historiker, ” tråkmånsar, som fördriver sina liv i förlegade arkiv och skriver på ett omänskligt, oskönt, träaktigt, byråkratiskt språk, där all poesi dunstat bort, ett språk lika platt som en gråsugga och trivialt som en dagstidning—”. Som en motvikt till dessa träaktiga tråkmånsar framhåller Zagajewski en rad andra författare och skribenter. Först i raden är Edwin Muir och där väcktes min nyfikenhet direkt och jag tvingades ( som det så vackert heter) ”googla”. Nå, så hittade jag en melankolisk författare och poet från den lilla ön Wyre ( Orkneyöarna). Ön som Muir tvingades lämna när familjen av försörjningsskäl flyttade till den stora staden Glasgow- en flytt från paradiset till helvetet enligt Muir som nog aldrig övervann detta trauma. På svenska finns inte mycket av Muir så läsning på engelska är det som främst gäller och varför inte börja då med ” Autobiography” ( om den går att få tag på, vill säga) ” One of the most unusual, most important autobiographies of our time” ( enligt the Spectator). ” Collected Poems” lockar också. 

Prix Renaudot

 

Det finns redan en del skrivet om den ungersk-indiska konstnärinnan Amrita Sher-Gil. Sher-Gil anses vara för Indien vad Frida Kahlo är för Mexiko och trots att hon bara blev 28 år har Sher-Gil lämnat ett evigt avtryck i konstens värld. Nu kommer ännu en berättelse om denna gåtfulla kvinna - Patricia Reznikov har skrivit en roman med titeln ”Amrita” och boken finns ännu med på nomineringslistan för Renaudotpriset. Det dröjer ett par veckor till innan vinnaren koras och under tiden tar jag fram Richard Weihes levnadsteckning ( på tyska). 

En annan bok på listan är Iréne Frains ” Un crime sans importance” och här handlar det om författarinnans äldre syster som gick en våldsam död till mötes, 79 år gammal. Varför och hur och vem bryr sig om en gammal kvinna- levande eller död? ” Un crime sans importance” finns även med på listan till Goncourt-priset. 

Jag väntar också med spänning på senaste numret av Lire-Magazine Littéraire. Postgången till och från Frankrike är just nu en aning bristfällig, så jag lär få vänta minst en vecka till.

Gammalt och nytt

 

Lauritz Andersen Ring: Landevejen ved Maagenstrup.

Jag börjar med det gamla och läser om den danske konstnären Lauritz Andersen Ring (1854-1933) i Hans Dhejnes essaysamling ” Då voro bokarna ljusa” från 1971. Ring målade gärna scener från allmogens liv men naturen tar också en stor plats på hans tavlor. Här ovan, invid Maagenstrup ( på Själland) har han fångat en disig och grå höstdagar ” som den är”. ” Han är sig själv och olik alla andra i sin lite naiva ursprunglighet” skriver Dhejne.

Två andra essaysamlingar av betydligt nyare datum har tagit plats på läsbordet- nämligen Nina Burtons ” Livets tunna väggar” och Kristoffer Leandoers ” L-ngta hem l-ngta bort- en essä om litteratur på flykt”. I övrigt sneglar jag på antikvariatens utbud och där står Hans Christian Andersen högt upp på listan. Grytan måste hållas kokande.

Höljt i dimma

 Season of mists... så här kan min värld se ut en morgon i höstmörker. Dimma som slingrar sig runt ängarna och en gryning som låter vänta på sig. Vi skriver oktober och jag grottar ner mig i ett magasinsfynd- Hermann Hesses ” Trollkarlens barndom och andra berättelser” ( utgiven 1989 på Författarförlaget Fischer &Rye). En resa genom Hesses liv, kan man säga och med många texter som då inte tidigare översatts. ( Urvalet har gjorts av Carl-Erik af Geijerstam.) På läsbordet ligger också Klaus Manns ” Mefisto- Romanen om en karriärist i Tredje riket” - en i sanning ” förbjuden bok” som inte kunde ges ut på långeliga tider. Historien om romanen är lika läsvärd som romanen i sig. Det handlar om att sälja sin själ till djävulen, att bli kappvändare och att klättra över lik för att uppnå det man strävar efter. 

Oktober är också månaden för tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur ( Hermann Hesse var mottagare år 1946) - nästa torsdag får vi veta. Jag avhåller mig från alla spekulationer.