fredag 29 maj 2020

Den förtrollade trädgården i Grantchester

Vita syrener. ( Edouard Manet).

Syrenerna har förmodligen blommat ut nu i Grantchester men mycken blomsterprakt återstår säkert. Jag läser om engelska författare och deras trädgårdar i ” Författarens trädgård: Brittiska författares inspirerande trädgårdar” av Jackie Bennett (2019) och stannar en stund hos poeten Rupert Brooke och The Old Vicarage i Grantchester. Brooke tillbringade många lyckliga och inspirerande stunder här i början av det förra seklet och innan den svarta ridån drogs ner över så gott som hela Europa- Brooke dog redan 1915, ett tidigt offer för de sanslösa tiderna. The Old Vicarage daterar sig ända bort till 1600-talet och dess stora trädgård ligger i närheten av stora våtmarker invid floden Granta. Idag ägs huset och trädgården av den inte helt okände författaren Jeffrey Archer och hans hustru Mary har skrivit ett par böcker om The Old Vicarage’s historia.
Jag låter drömmarna ila runt när jag betraktar de många vackra fotona som fyller Jackie Bennetts bok. Blommande äppelträd, blåregn och en skogsglänta med en iögonfallande harskulptur ( av Stanley Dove).  Det vilda i möte med det mera tämjda.

Och här en bit av Rupert Brookes dikt :The Old Vicarage, Grantchester från 1912
Ah God! to see the branches stir
Across the moon at Grantchester!
To smell the thrilling-sweet and rotten
Unforgettable, unforgotten
River-smell, and hear the breeze
Sobbing in the little trees.
Say, do the elm-clumps greatly stand
Still guardians of that holy land?
The chestnuts shade, in reverend dream,
The yet unacademic stream?
Is dawn a secret shy and cold
Anadyomene, silver-gold?
And sunset still a golden sea
From Haslingfield to Madingley?
And after, ere the night is born,
Do hares come out about the corn?
Oh, is the water sweet and cool,
Gentle and brown, above the pool?
And laughs the immortal river still
Under the mill, under the mill?
Say, is there Beauty yet to find?
And Certainty? and Quiet kind?
Deep meadows yet, for to forget
The lies, and truths, and pain? . . . oh! yet
Stands the Church clock at ten to three?
And is there honey still for tea?

Inga kommentarer: