"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" så skrev en gång Hjalmar Söderberg i Gertrud. Jag tänker på det citatet när jag läser Marilynne Robinsons vemodiga roman om Lila och hennes kringvandrande liv.
Lila är inte hennes riktiga namn och vad hon egentligen heter vet hon inte själv. Vid fyra års ålder blev Lila bortrövad från en miserabel tillvaro av en kvinna (Doll) som ville rädda det utsatta barnet. Lilas uppväxt är fri men svår- hon och Doll slår följe med en skara kringvandrande utstötta människor som lever på diverse småjobb (och en del stölder).
Romanen vindlar fram och tillbaka i tiden allteftersom Lila minns och funderar över sin tillvaro. När vi möter henne har hon mot alla odds bosatt sig i den lilla staden Gilead i Iowa och hon har gift sig med en präst som är mer än dubbelt så gammal som hon själv, John Ames. En kvinna som Lila har svårt att finna sig tillrätta i en bunden och för andra människor kanske naturlig tillvaro. Hon längtar alltid bort och är inte van vid att vara en del av det som andra kallar för livet.
Lila ställer frågor som inte får svar och hon läser valda delar ur den bibel hon alltid bär med sig (mest verser från Hesekiel och Job). Det är många och avancerade tankar som yppas och John Ames blir ofta svaret skyldig.
Det här är en berättelse om människans villkor och om konsten att finna en plats i den här världen. Hur kan den som känner sig hemlös komma till ro? Går det över huvud taget? Hur nära kan man komma en annan människa? Det finns så många bottnar i den här historien och det finns så mycket att utforska mellan raderna att man måste läsa om och om igen.
Jag älskar Robinsons sätt att skriva och jag sluter den här romanen till mitt hjärta. En underbar läsupplevelse som växer med varje sida.
Den svenska översättningen av Lila är gjord av Niclas Nilsson och boken är utgiven på Weyler förlag. Jag tycker om dedikationen också. Till Iowa.
