Ett foto svårt märkt av tidens tand. Ett foto som man inte velat ha framme. Ett foto som bara väcker sorgliga minnen. Det är taget för nästan hundra år sedan- tre små barn har just mist sin mor- de har gått bakom hennes kista uppför den branta kyrkbacken i Svaneke och sedan stått vid graven och gråtit. Nu är de föräldralösa- pappa dog året innan. Moster tog fotot- för så skulle det vara. Ett minne och ett sätt att visa respekt. Flickorna har svarta sammetsband om halsen. Sorgen lyser ur deras små ansikten. Pojken förstår inte lika mycket- han var bara fyra år gammal och skulle aldrig komma ihåg sina föräldrar- men deras foto hade han på sitt skrivbord hela livet.
Barnens hela värld slogs i spillror och de fick växa upp på skilda håll- tala olika språk. Det gick bra för dem alla tre men om det svåra som de genomlidit ville de inte berätta. Först mot slutet av sitt liv kunde min mor - för det är hon som står längst till vänster på fotot- skriva ner sina minnen.
Mina morföräldrar dog båda av tuberkulos.
