Jag har ett antal årgångar av BLM (Bonniers Litterära Magasin) och den första är från 1946. Jag tycker att det är väldigt spännande att läsa och se vad som varit populärt genom åren och vad som "ännu blir läst" (och kanske allra mest : vad har blivit glömt?)
Nyutgåva av Stig Dagermans debutbok från 1945 "Ormen" (2010 , Norstedts förlag)
I Georg Svenssons kommentar (januarinumret) hittar jag en hel del intressant. Han säger bland annat att år 1945 troligen inte kommer att gå till historien som ett märkesår i den svenska litteraturens historia. Under året gavs 166 svenska romaner och novellsamlingar ut- och flertalet av de kändaste författarna lyste där med sin frånvaro. Undantagen var Lars Ahlin som kom ut med "Min död är min" "en av årets märkligaste romaner (enligt Georg Svensson som inte odelat gillade den)- en annan författare som nämns i sammanhanget är Sivar Arnér (som Svensson tycker är torr).
Oscar Parlands böcker (två stycken) kan man hitta via nätbokhandeln Schildts förlag har gett ut. Vill man läsa mer får man låna eller hitta via antikvariat.
En av de få böcker av Bengt Anderberg som går att få tag på via "vanlig" (nät)bokhandel idag. Barnboken "Niklas och figuren" (Modernista förlag)Det fanns en hel del debutanter (eller nästan-debutanter) också- Marianne Alopaeus, Oscar Parland, Bengt Anderberg, Werner Aspenström och Stig Dagerman.
Svenska folket ville ha (då som nu) "roliga, spännande och pikanta böcker"- och framför allt ville de tydligen ha Frans G Bengtssons "Röde Orm"- den gick på en månad ut i 75 000 exemplar. Alice Lyttkens skänkte också "vårdad underhållning" (allt enligt Georg Svensson) och likaså Fritz Thorén ("Kärlek") . Irja Browallius, Eva Berg och Arvid Brenner framhålls också.
Så här skriver Georg Svensson om översättningsromanerna " Bland översättningsromanerna dominerade försäljningsmässigt som vanligt läsecirkelsböckerna, helst de som var skrudade i historisk kostym och berättade om kärlek och äventyr i lämplig dosering. Ur kulturell synpunkt en överflödig import, men man vinner knappast något med att skälla på publiken för att den föredrar Slaughter, Marshall, Spring och Cronin framför Kafka, Moravia, Greene, Huxley och Caldwell. " Så tröstar han sig med att säga att antalet kräsna läsare uppenbart är i stigande och han nämner särskilt Lilian Smiths roman "Sällsam frukt"(en bok om rasmotsättningarnas USA under 20-talet (Sydstatsmiljö). Även Christine Westons "Indigo" får beröm.
Jag konstaterar att här finns en hel del att botanisera bland- och att tiden som vanligt inte kommer att räcka till för alla de böcker som jag vill läsa.
