Jag bor vid ett rastställe
långsmalt havsomflutet
en utsträckt hand av vildros och susande gräs
som öppnar eller knyter sig
här är slutet av kartan över landet
ett yttersta näs
Ett rastställe också för människan
att bada och bo vid
men anlagt för högre bruk än så
ty över mitt huvud är byggt en autostrada
en resväg till Södern
den äldsta i det blå
De höstliga fågelsträckens väg
om våren den eviga återkomstens nedåtvänd
är rastställens båge
som rör vid rosensnåren
av häger och kungsfågel i en urtid spänd.
En strandremsa bara med det låga gräset
som fåglarna valde på sin pilgrimsgång
Jag bor under vägen som går till paradiset
O, leva i ett vingbrus och dö i en sång.
Hjalmar Gullberg
Det har blivit en tradition för oss ( min väninna och jag) att gå en lång promenad ut till Måkläppen på Nyårsafton. Gårdagen bjöd på både sol och moln men framför allt vind från söder.
Poeten Hjalmar Gullberg tillbringade många somrar i Falsterbo och det var kanske där han skrev den vackra och flitigt citerade dikten om detta yttersta näs- Sveriges sydvästligaste hörn. På vintern blommar inga vildrosor här men ljuset finns där och havet.... naturen är både föränderlig och evig. I år kunde man se hur hårt stormarna hade attackerat strandremsan men det går ännu bra att ta sig torrskodd ut till det som under många år var en ö (nu en halvö med en mycket smal landförening.)
Dagar som dessa kan jag verkligen känna att jag "bor under vägen till paradiset".
