Jag känner mig kluven till den här sortens böcker. Den engelske författaren Philip Larkin (1922-1985) såg till att mycket i hans skrivna kvarlåtenskap blev förstört och oåtkomligt för snokande blickar. Jag har full förståelse för att författare (och andra) inte vill att deras innersta tankar; privata brev och anteckningar ska läsas av kreti och pleti.
Ändå hittades en mängd brev som poeten skrivit till sin älskade- Monica Jones. Mellan december år 1946 och april år 1984 författade Larkin inte mindre än 1,421 brev och 521 vykort till Monica- det blir i allt cirka 7 500 sidor.
Monica Jones levde fram till februari 2001 - och breven hon fått från Larkin genom åren kunde hon inte med att förstöra. När hon gick bort såldes de till The Bodleian Library i Oxford . De har gåtts igenom av Anthony Thwaite och bokförlaget Faber and Faber står bakom utgivningen (2010).
Och ja, nu sitter jag här med den nära 500 sidor tjocka volymen och läser. Det är vackra och innehållsrika brev- skrivna med både sorg och glädje (och också ilska). Jag funderar samtidigt på brevskrivandets konst, en konst som håller på att dö ut med hjälp av internet och alla andra moderna tekniska hjälpmedel. Vad kommer den yngre generationen att lämna efter sig? Det kan man med all rätt fråga sig. Under tiden skäms jag lite åt mitt smygtittande men jag gläds också åt de skrivna brevens kraft och odödlighet.
Jag återkommer med flera tankar och eventuellt några citar från samlingen. Nicholas Lezard har skrivit lite om boken för the Guardian och HÄR kan man läsa.
