En priviligierad generation

Det var vi- vi som växte upp i Sverige under 50-och 60-talen. Det var då den svenska välfärdsstaten började att nå sina absoluta toppar och det rådde framtidstro och hopp i landet. Jobben fanns där och i skolan östes det "medel" över oss. Jag har sparat många av de fina böcker vi fick- speciellt i svenska språket och litteraturen. (Ämnet hette så på den tiden.)

Visserligen var det oro i världen (när har det inte varit det?) Vår generation präglades definitivt av Vietnamkriget. (Dagens generation är präglad av "September 11"). TV slapp man- i alla fall under större delen av 50-talet- man lyssnade på radio i stället (ofta ett stort böle som stod i ett hörn av vardagsrummet). Underhållning och lekar fick man stå för själv och ut åkte man i ur som skur (nästan, i alla fall). "Du ska väl inte sitta inne och uggla- ut med dig". Jag är tacksam att det inte fanns några datorer i min barn- och ungdom. Så slapp man den stressen.

Ibland kan jag längta tillbaka men det är en meningslös sysselsättning- tiden står aldrig stilla och
för att citera Herakleitos "Det finns ingenting beständigt utom förändring".

I "Lyrik från vår egen tid" hittade jag en dikt av Birger Norman

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål.

(ur "Fönstertittare")