
Från en dotter- av Ingrid Arvidsson
-
Först bar hon mig
en liten tid.
Sedan blev världen kallare
för andra gången
när hon gick bort.
-
Nu bär jag henne
skyddad för världen.
Bär henne i benmärgen och blodet
en liten tid.
-
Hennes spår finns i mina steg
hennes väntan i mina rum.
Telefonen är tyst.
Det är jag som inte ringer
inte ringde, inte kom.
-
Det är hon som är den unga flickan
ute på sina egna vägar
bland vintergatorna.
Och jag måste lära mig
att se henne gå.
Så vackert att jag nästan början gråta. /Therese
SvaraRaderaJa, den dikten går rakt in i hjärtat.
SvaraRadera