Jag tänker att författarinnan, Margareta Attius Sohlman, har fångat Sibiriens själ och nu ska även jag ut på resa fast bekvämt tillbakalutad i en fåtölj.
lördag 29 februari 2020
Det sovande landet
Jag tänker att författarinnan, Margareta Attius Sohlman, har fångat Sibiriens själ och nu ska även jag ut på resa fast bekvämt tillbakalutad i en fåtölj.
fredag 28 februari 2020
Dimmornas värld
Gårdagen tillbringade jag i Lund - med att flanera och proviantera (böcker). Mest det senare för Lund har ännu ” riktiga” bokhandlar med sortiment som inte bara består av de senaste bästsäljarna. På Lilla Tvärgatan finns Språkbokhandeln/ Franska bokhandeln med litteratur på romanska språk ( mest franska), tyska och japanska. Dit styrde jag mina steg och botaniserade länge och väl bland hyllorna. Det är en helt underbar känsla att vistas i en fysisk bokhandel och jag kom ut med en lagom stor packe ” läslusta”. I packen fanns bland annat Francois Mauriacs ”Le Mystère Frontenac” ( Familjen Frontenac i svensk översättning (1933 och inte sedan dess)) och så en liten nätt volym som jag längtat efter länge ” Petit éloge des brumes” av Corinne Atlan - en lovsång till det oklara, suddiga och dimomhöljda i dröm och verklighet. Corinne Altan är både författare och översättare ( framför allt av japanska författare som t ex Haruki Murakami) - jag ser verkligen fram emot dimmorna.
En titt in på Akademibokhandeln blev det också ( den i Lund har ett mycket bättre urval än vad som annars är fallet med den här kedjan) - trängseln var stor för det råkar ju vara rea men bokrean är inte vad den har varit så det blev cavall förbi. I det helt vanliga sortimentet hittade jag så ett par böcker som nu fått ett nytt hem. Mer om dessa vid ett senare tillfälle.
torsdag 27 februari 2020
I fablernas värld
För ett tag sedan köpte jag ” Dictionnaire amoreux de l’Esprit francais” av Metin Arditi, en bok som ingår i en hel serie ( flera titlar behandlar just ”det franska”.) Här kan man läsa om författare, konstnärer, olika ismer etc - allt har anknytning till Frankrike och fransk esprit (själ, ande). Flera sidor tillägnas Jean de la Fontaine- fabelkonstens mästare. En annan fabeldiktare var Ivan Krylov som både översatte La Fontaine till ryska och skrev egna fabelalster. I min hylla har jag ett urval av Krylovs fabler, tolkade av Staffan Skott ( Bonniers förlag, 1988). De här raderna som utgör slutvinjetten i ”Den unga korpen” torde vara särskilt gångbara i dessa tider.
” Bland människorna händer detta i ett kör,
Ty många enkla lurkar
Försöker härma stora skurkar
- Men det som stora skurkar utan påföljd gör,
Det blir en liten lurk bestraffad för.”
onsdag 26 februari 2020
Masjenka av Vladimir Nabokov
” Till minne av svunna tiders intriger, Till minne av en svunnen kärlek”. Orden ( som är Pusjkins) står på försättsbladet och beskriver romanens anda. Historien om Lev Ganin börjar mycket originellt med en strejkande hiss. Och stackars Lev fast i densamma mellan två våningsplan - dessutom i sällskap med den urtråkige pladdermånsen Alfjorov. Alfjorov och Ganin bor båda på samma pensionat i Berlin, ett pensionat som hyser ryssar som tvingats i exil. Det är 1920-tal, världen håller på att återhämta sig från det stora kriget och de sju pensionatsgästerna försöker upprätthålla livhanken på olika sätt. Tillvaron är för det mesta gråtrist och tämligen hopplös precis som pensionatet. Ganin och Alfjorov kommer att föras samman igen av andra omständigheter och här kommer Masjenka in på scenen ( fast hon är aldrig där i ren fysisk form) - Masjenka, som är Ganins ungdomskärlek, den unga kvinna han har i sina drömmar, drömmar som också innebär en längtan efter den värld han tvingats lämna och som för alltid är borta, utraderad. Det visar sig att Alfjorovs hustru ( som väntas anlända till Berlin inom bara ett par dagar) är just denna Masjenka, Ganins Masjenka.
Romanen är en berättelse om exilens mörker och tristess och om den eviga saknaden och längtan efter det som förlorats. Kärleken till Masjenka förblir en kärlek i drömmarnas värld. Nobokov ger oss också bilder från den tidens Berlin och beskrivningen av pensionatet och pensionatslivet är mycket underhållande ( med en svart underton) , liksom porträtten av de övriga gästerna. ” En roman om emigrantlivet” löd beskrivningen en gång. Så är det förvisso men boken innehåller så mycket mer. Aris Fioretos har översatt och dessutom skrivit ett fylligt efterord.
tisdag 25 februari 2020
Inte bara Lolita
” Vaggan vaggar över en avgrund, och sunda förnuftet säger oss att livet är bara en ljusspricka mellan två evigheter av mörker.”
Så börjar Vladimir Nabokovs ” Tala, minne” med undertiteln ” An autobiography revisited”. Självbiografin kom ut för första gången år 1951 - den svenska översättning jag nu har på läsbordet är från 1979 och
gjord av Lars Gustav Hellström ( och ett kapitel av Aris Fioretos).
Nabokov tvingades fly från Ryssland när bolsjevikerna tog makten och på slingriga och stundtals farliga vägar kom han så småningom till USA och han började skriva på engelska. Nabokovs mest kända roman är Lolita från 1955 men han skrev ju så mycket annat. Förutom ” Tala, minne” har jag lagt debutromanen ” Masjenka” i min ”läshög”. ” Masjenka” tilldrar sig i Berlin och handlar om en kärlekshistoria i skuggan av exil och fattigdom. Översättning: Aris Fioretos och det tog lång tid innan boken fick svensk språkdräkt. Hela 75 år, faktiskt, men bättre sent än aldrig och jag tänker nog fortsätta att dyka ner i Nabokovs författarskap under året.
måndag 24 februari 2020
En resa mot det okända
Adrien Bosc är en ung fransk författare (född 1986) som ganska nyligen har kommit ut med sin andra roman ” Capitaine”. Hans första bok ” Constellation” finns nu att läsa på engelska och här handlar det om en olycksdrabbad flygresa från Paris till New York år 1947. Vid mellanlandningen på Azorerna missade piloten landningsbanan och planet kraschade rakt in i en bergvägg. Samtliga ombordvarande omkom. Bosc har försökt att återge passagerarnas liv så realistiskt som möjligt och utan ” hitte-på”.
Jag är tämligen övertygad om att ”Capitaine” också kommer att översättas till andra språk.
”Capitaine” tar sin början en dag (25) i mars år 1941, Platsen är Marseille och här trängs de som är på flykt undan nazisternas klor. ” Capitaine Paul-Lemerle” har som destination Martinique och bland de 250 passagerarna finns bland andra författarna André Breton, Claude-Levi Strauss och Anna Seghers. Alla söker en ny tillvaro men vägen dit är slingrig och farofylld. Den här boken finns högt upp på min önskelista.
söndag 23 februari 2020
Paris- konst och mode
Cay Bond har skrivit en del om kläder som kultur i den här boken ( som faktiskt fanns att låna på ett av kommunens bibliotek).
lördag 22 februari 2020
Med djävulen i kroppen
Ett underbarn var han och med litterär debut som tonåring. Raymond Radiguet borde ha haft en lysande framtid. Hans roman ” Djävulen i kroppen” gjorde honom berömd så gott som över en natt. Vad månde bliva, måste man ha undrat. ” Djävulen i kroppen” handlar om en kärleksaffär i krigets skugga och mellan en ung pojke och en gift kvinna och stora delar av boken är självbiografiska. Radiguets liv förändrades med en gång och han kunde skaffa sig nya och sofistikerade vanor och dessutom utöka sin umgängeskrets radikalt. Han tog också itu med ett nytt romanprojekt men i september 1923 slog sjukdomen till, diagnosen ställdes alldeles för sent (tyfus) och Radiguets liv stod inte att rädda. Begravningen blev spektakulär.
” — Chanel designed the entire event in white - the altar, the flowers, the coffin, two great horses that pulled the hearse through the streets to the funeral, then to Père Lachaise.”( från ” In Montparnasse” av Sue Roe).
fredag 21 februari 2020
Musan från Kazan och några av de inspirerade
Helena Dmitrievna Diluvina Diakonova ( 1894-1982) är mera känd under namnet Gala och hon var en kvinna som inspirerade både författare och konstnärer. En modern musa och med ett händelserikt och dramatiskt liv. Som ung skickades hon till Schweiz för att behandla sin TBC och där träffade hon Paul Éluard, tycke uppstod och de blev ett par. Så kom surrealismen och Paul och Gala drogs in i virvelstormen - det stormade säkert rejält. Näste man att låta sig berusas av Galas utstrålning var den tyske konstnären Max Ernst och så uppstod ett ménage á trois. Arrangemanget, som verkar ha fungerat, upphörde när Gala mötte Salvador Dali ( i Cadaqués). Gala förblev Dalis stora kärlek men förhållandet hade inte strama tyglar, Gala fortsatte att fascinera och dra till sig män ( mest modell yngre). Om Gala läser jag i Sue Roes bok om Montparnasse men det finns säkert biografier enbart tillägnade denna mycket speciella kvinna. Paul Éluard fick även han ett synnerligen omväxlande liv -
men gick bort redan 1952. Då hade han nått högt upp på den franska parnassen som en kärleksdikternas mästare bland annat. Från min hylla har jag tagit fram ” Derniers poèmes d’amour” - här ett par rader ur ”Certitude”
—- Si je te quitte nous nous souviendrons
Et nous quittant nous nous retrouverons.
I svensk översättning (Jonas Ellerström) finns ” Elefanter är smittsamma 152 ordspråk i dagens smak” utgiven av Sällskapet Bokvännerna 1997. Boken var ett samarbete mellan Éluard och Benjamin Péret.
torsdag 20 februari 2020
Ett konstnärsöde
Montparnasse var en scen för många konstnärer och Sue Roe berättar om storheter som Picasso och Modigliani med flera. En liten blänkare om Chaim Soutine får också plats men vill man läsa och lära mera om detta konstnärsöde ( som var hårt och mycket plågsamt) ska man fördjupa sig i Ralph Dutlis
”Soutine’s Last Journey” - den engelska översättningen är tillgänglig om några veckor ( boken finns sedan tidigare i fransk och tysk version). Chaim Soutine föddes och växte upp i en så kallad shtetl i det gamla Tsarryssland. Via Vilnius kom han så småningom till Paris och Montparnasse och i Frankrike stannade han, en orolig ande som ständigt var på vandring/flykt. Soutine fick ett tragiskt slut, jagad och hetsad till döds av det nazistiska hotet. Han dog av brustet magsår efter en sista plågsam färd för att hitta ett sjukhus som kunde rädda hans liv. Ralph Dutlis roman har fått mycket beröm alltsedan den först publicerades och nu finns den alltså tillgänglig på engelska. Någon svensk översättning ska man nog inte vänta på.
tisdag 18 februari 2020
Från drömfabriken
Alfred Hayes ( 1911-1985) skrev åtskilliga filmmanuskript men författade också romaner och diktsamlingar. Han har länge varit bortglömd men nu ges hans böcker ut på nytt. Hayes var född i England men kom redan som barn till U.S.A., deltog i andra världskriget - hamnade i Rom och kom att bli mycket involverad i italiensk film. Om Hayes läser jag i den franska tidskriften Lire och får veta att romanen ” The End of me” kommit ut i fransk översättning liksom ” My Face for the World to See”. Den senare titeln har siktet inställt mot Hollywood och dess förljugna värld ” stora drömmar och bristande hopp”. ” My Face for the World to See” kan man nu läsa i nya engelska utgåvor och även i dansk översättning ” Mit ansigt ud mod verden”. ” Smukt og tragiskt om Hollywoodindustriens fordaerv” står det i sammanfattningen. Jag har ökat ut min önskelista.
söndag 16 februari 2020
Budbäraren
Merkurius var gudarnas budbärare i mytologin och han gav inspirationen till den franska tidskriften ” Mercure de France” som kom ut med sitt första nummer 1672 ( då med namnet Mercure galant). Mercure de France lever än men nu som en del av förlaget Gallimard. På mitt läsbord just nu har jag en av Mercures utgivningar, en nätt liten volym med titeln ” Le goût de l’été”, och nog passar den bra att fördjupa sig i denna regniga och halvstormiga dag. I den här lilla boken ( den ryms lätt och ledigt i en normalstor handväska) finns ett urval med texter på temat sommar. Känt ( mest) och okänt blandas och olika genrer finns representerade. Albert Camus skriver om sommaren i Alger, Cesare Pavese berättar om årstidens galenskaper och Francoise Sagan tar läsaren med till Saint-Tropez sol. Själv blir jag nyfiken på en för mig helt okänd författare: Jean-René Huguenin. Hueguénin dog mycket ung i en bilolycka och hann bara skriva en enda roman, ” La côte sauvage” 1960. ( The other side of the summer i engelsk översättning). Romanen lovordades av bland andra Francois Mauriac och Julien Gracq.
lördag 15 februari 2020
Minnet av en stad
Friedrich var en av romantikens största målare och tavlan ovan är ett av mästerverken. Jag kan inte se mig mätt på bilden med mörkret som kontrasteras med ljuset, de svarta fåglarna, de kala träden och så den dimomhöljda staden med tinnar och torn. Dresden ( som för övrigt blev Friedrichs sista anhalt i livet). Jag har läst ut Sinclair McKays bok om staden vid Elbe, en bok som i huvudsak handlar om den fruktansvärda natten i februari 1945 och personerna som bestämde över Dresdens öde den gången- men det finns också annat att läsa och lära. McKay skriver om ett kulturnav med konstnärer och författare och så kom det en tid efteråt. Likt en fågel Fenix har Dresden återuppstått ur ruinerna men det har tagit mycket lång tid. Kommunisterna impregnerade staden med ful betong och propagandakonst. Den vackra Frauenkirche var man givetvis inte intresserad av att återuppbygga men nu finns den där igen, nästan som i begynnelsen. Jag har aldrig varit i Dresden, det närmaste jag kommer staden är ett par kärleksbrev från år 1902- skrivna till en blivande ” ingifting” i släkten. Han var där för att utbilda sig till trädgårdsmästare och bodde då i Striesen som är en av stadsdelarna.
Richard Peters berömda foto som visar den totala ödeläggelsen. Bilden tillhör Deutsche Fotothek och har lånats från Wikimedia Commons.
” Det var inte tillrådligt att gå ut ur skyddsrummen förrän vid middagstiden dagen därpå. När amerikanerna och deras vakter äntligen gick ut var himlen svart av rök. Solen var ett litet ilsket knappnålshuvud. Dresden var som månen nu, bara mineral. Stenarna var heta. Alla andra i grannskapet var döda. Så kan det gå”. Från Kurt Vonneguts ” Slakthus 5.
fredag 14 februari 2020
Vänsterhandens poet
Det har han kallats för, den fransk-schweiziske författaren och poeten Blaise Cendrars (1887-1961). Äventyrslysten, kringflackande och ändå ständigt närvarande. Under det första världskriget stred han i främlingslegionen och överlevde slaget vid Somme. Några månader senare blev Cendrars svårt sårad och hans högra arm amputerades. På fotot ovan har han just kommit tillbaka från sjukhuset. Under några år har man nu samlat hans verk i fyra stora volymer ; romaner, poesi, självbiografier och lite till. Allt förstås i fransk språkdräkt. Men- det finns faktiskt en del på svenska också : Guld (1930) , Dikter och prosa (1969) och Reseanteckningar (2013) för att ge några exempel. I min hylla har jag ” Guld” ( fast i engelsk version) , en berättelse om den schweiziske äventyraren, pionjären och affärsmannen Johann August Sutter, och trots att Sutter var både driftig och slug kom det att gå mycket illa för honom.
På min önskelista. Att drömma om för det är ju en mastig bit på över 1000 sidor.
torsdag 13 februari 2020
Tack för alla skratt
Och tacket riktar jag till Claire Bretécher där i sin seriehimmel. En träffsäker och vass penna hade hon och speciellt kvinnor och deras väsen med både styrkor och svagheter beskrev hon på ett unikt sätt. Jag läste nog de flesta av hennes tecknade album och tjöt av skratt åt nästan varje sida. ” De frustrerade” var de samlingar som jag tyckte bäst om. Jag minns speciellt ett uppslag med en ung dam som beskrev vådan med att sätta in kontaktlinser och så den stackars kvinnan som blivit övergiven av sin man/pojkvän och först känner sig stark och fri för att drabbas av totalt sönderfall när hon inte lyckas korka upp en vinflaska. På kornet.
onsdag 12 februari 2020
So it goes. Så kan det gå.
Det var den 13 februari 1945. Andra världskriget var i sitt slutskede och i Elbes Florens, Dresden, väntade man precis som på alla andra platser på att freden äntligen skulle komma. Då- plötsligt hördes dånet från luften och helvetets portar öppnade sig. Nära 800 flygplan släppte sin dödliga last och en av Tysklands vackraste städer jämnades med marken. Över 25 000 människor fick sätta livet till i eldinfernot. Om detta läser jag i ” Dresden 1945” av Sinclair McKay, en bok som också berättar om tiden före och efter bombningarna. En stads historia med andra ord. Från min bokhylla har jag också plockat fram Kurt Vonneguts ” Slakthus 5” - och hela titeln är värd att återge: ” Slakthus 5 eller Barnkorståget - En skyldighetsdans med döden av Kurt Vonnegut jr tysk-amerikan av fjärde generationen nu levande i behagliga omständigheter i Cape Cod ( där han röker för mycket) vilken såsom amerikansk infanterist hors de combat som krigsfånge bevittnade bombningen av Dresden i Tyskland ” Elbes Florens” för länge sedan och överlevde för att berätta därom. Detta är en roman en smula i den telegrafiska schizofrena stil som präglar berättelserna på planeten Trafalmadore som de flygande tefaten kommer ifrån. Frid.”
tisdag 11 februari 2020
Bokhandlarens val
Meaux ligger i departementet Seine-et-Marne i norra Frankrike och där kan man hitta bokhandeln ” Le Monde d’Arthur” ( Arthurs värld). Innehavaren, Sandrine Gauzere, fick rekommendera tre böcker för LIREs läsare och jag fastnade speciellt för en av dem, en klassiker. Sandrines första val blev Aurélien av Louis Aragon (1897-1992), en författare som enligt henne inte läses tillräckligt i de franska skolorna idag. När jag letar efter svenska översättningar blir jag mera nedslagen än Sandrine Gauzere. Aurélien är en av böckerna i en serie och huvudtemat är olycklig kärlek - handlingen tilldrar sig i mellankrigstidens Paris. En bild av Aragons syn på kärlek och hopplöshet i kombination kan man få genom att läsa hans mycket kända ( och tonsatta) dikt ” Il n’y a pas d’amour heureux” ( Det finns ingen lycklig kärlek). Vemodigt och vackert.
Rien n'est jamais acquis à l'homme, ni sa force
Ni sa faiblesse ni son cœur, et quand il croit
Ouvrir ses bras son ombre est celle d'une croix
Et quand il veut serrer son bonheur il le broie
Sa vie est un étrange et douloureux divorce
Il n'y a pas d'amour heureux.—-
måndag 10 februari 2020
Glödande passion
Kan man fortfarande älska lika passionerat som Maria Casares och Albert Camus? Den frågan ställer Estelle Lenartowicz i en recension av ” Correspondance: 1944-1959 par Maria Casares et Albert Camus.” I boken finns över 800 brev, telegram och andra meddelanden samlade och det blir till många sidor, cirka 1300. Albert Camus mötte den unga skådespelerskan Maria Casares år 1944 i Paris och det slog gnistor mellan dem direkt. Men... Camus var gift och hans fru väntade barn - det blev ett avbrott i kärleksförbindelsen fram till 1948 då Maria och Albert möttes på nytt och av en ren slump. Efter detta lämnade de inte varann och brevväxlingen och de passionerade mötena fortsatte ända fram till Camus plötsliga död år 1960. Boken har getts ut av förlaget Gallimard och den lär väl inte bli översatt. Lenartowicz reflekterar över våra digitaliserade tider och funderar över dessa mer än tusen sidor med själfulla tankar och utgjutelser samtidigt som hon spår att framtidens kärleksbrev kommer att ha formen av sms-förkortningar med emojis. Det gäller att vara rädd om gamla brev.
söndag 9 februari 2020
Gåtfullhet
Gårdagen omhöljdes av gåtfullhet och började med ett så kallat författarmöte på ortens lilla bibliotek. Patrik Svensson berättade om sin bok som nu översätts till över trettio språk - Ålevangeliet. Om ålar vet man mycket men lika mycket återstår att utforska. En gåtfull fisk är den och den vill nog helst behålla sina hemligheter.
Efter den/det mycket välregisserade föredragningen/ samtalet var det dags att hämta min beställning ” Sveriges Medeltid” av Dick Harrison, en tämligen diger lunta med många och vackra illustrationer och jag insåg att det nog måste till ett mera permanent ägande av den här boken. Äldre tiders historia har gott om olösta gåtor och verket inleds med ett klassiskt mysterium - Ales stenar. ” en saga lagd i lönn vid brus av Östersjön” för att citera Anders Österling.
Bland hyllorna hittade jag nästa gåtfullhet ” Den första människan” av Albert Camus, hans ofullbordade självbiografi som efterlämnar många frågetecken. ” Alber Camus omkom i en bilolycka den 4 januari 1960. Han hade då med sig i sin portfölj manuskriptet till en roman, Le premier homme”.
Manuskriptet bestod av 144 sidor skrivna i en följd , ibland utan vare sig punkt eller komma, med en snabb handstil, svår att tyda, aldrig omarbetad.” Så långt översättarens ( C.G. Bjurström) ord. Det måste ha varit ett komplicerat arbete att tyda och vidarearbeta det efterlämnade konceptet. Jag kommer att läsa med andakt.
lördag 8 februari 2020
Februarinumret av Lire
Det är en varm och solig augustidag år 1914 och Anthime har begett sig ut på en cykeltur. Platsen är någonstans i La Vendée (vid den franska atlantkusten). Anthime njuter av det vackra landskapet och han har stannat till för att vila sig när han hör alla traktens kyrkklockor ringa. Anthime förstår omedelbart vad detta innebär: mobilisering.
Snart sätts hela krigskarusellen i rullning- Anthime och hans bror Charles och tre andra vänner beger sig till Nantes och så går tåget med de nyutrustade soldaterna till Ardennerna där deras första elddop kommer att äga rum. De fem vännerna plågas med långa marscher (packningen väger en bra bit över 30 kilo), brist på mat (och dryck) och så börjar striderna. Militärmusikerna spelar medan kulorna yr. Det är ett groteskt spektakel.
"Meanwhile, as the band played its part in the engagement, the baritone sax was shot in the arm and the trombone fell gravely wounded; the group closed ranks and although their circle was reduced, kept playing without missing a note and then, when they began to reprise the measure in which" the bloody standard is rised," the flute and tenor sax fell down dead."
Från kriget kommer bara två av vännerna hem.
I romanen ”Springa” som kom ut på svenska år 2016 handlar det om den kände långdistanslöparen Emil Zátopek. Det finns ett par översättningar till av Echenoz verk men det mesta får man läsa på andra språk. Tyvärr.
fredag 7 februari 2020
Om händers betydelse
Jag hittade min mosters gamla kokbok, en verkligt sliten och väl använd sådan ( utgiven 1909). När jag väl började leta efter gamla, historiska recept föll ett brev från Aaker ut. Ett brev från oktober år 1946 och det bjöd på intressant läsning. Bornholm är ingen stor ö och djungeltelegrafens makt är säkert stor än idag. Den var det i alla fall år 1946. Detta fick jag veta: Snön kom redan i oktober och skörden var dålig. Smeden i Svaneke trillade död ner mitt i dansen på en fest. En bekants man kom tillbaka svårt invalidiserad från kriget och han hade slagits på fel sida - för tyskarna. Från hemlandet var ingen hjälp att vänta. Hustrun fick arbeta dubbelt för att klara försörjningen. En ny häst är inköpt, en sexåring som kostade 1800 kronor. Grisen ska slaktas och så har det varit konfirmationsmiddag
med 70 personer. Soppa, tarteletter med ” hönseköd og fiskeboller”, grisstek, stekt gås, rödkål och potatis åtföljt av glass och så småningom smörrebröd. Vardagens händelser prydligt nedpräntade på papper och så kommer jag äntligen till saken - händernas betydelse. Om detta skriver Göran Lundborg i ” Handen i den digitala världen” och det handlar bland annat om vår nya tid och om hur det digitala undan för undan tränger bort det ” vanliga skrivandet”. Vem skriver väl brev för hand idag? Vilka följder kommer digitaliseringen att få vad gäller vår förmåga att både tyda och producera skrift? Det borde man nog fundera ordentligt över. Vi lär med handen, sa Aristoteles och jag citerar Göran Lundborg ” —- man minns bättre vad som sägs om man skriver anteckningar för hand när man lyssnar på ett föredrag eller en föreläsning. Handens rörelse över papperet skapar minnesspår inom samverkande motoriska och sensoriska delar av hjärnan som är viktiga för att minnas det handen skriver ner—-”
Jag har inte hunnit så långt i Lundborgs bok ännu men ämnet känns både intressant och oerhört viktigt. I framtiden kommer handskrivna brev att vara en bristvara och livets händelser- stora som små- lär i än högre grad förpassas in i glömskans mörker.
onsdag 5 februari 2020
”Stäng av teven och börja läsa”
Så skriver Svetlana Aleksijevitj om Sergej Lebedevs roman ” Vid glömskans rand” . Jag hittade boken via en omväg över en annan av Lebedevs skapelser- ”The Goose Fritz”- som nyligen kommit i engelsk översättning. ” Vid glömskans rand” fanns tack och lov på biblioteket och ”The Goose Fritz” tänker jag investera i. Lebedev är en så kallad dissidentförfattare och i ”Vid glömskans rand”handlar det om hur Stalins ande ännu svävar över det ryska samhället. På avlägsna platser talar också de avlidnas röster - fångläger och massgravar går aldrig att dölja helt även om de ” förpassats till glömskans rand”. Och ja, teven är avstängd ( vilket den oftast är i det här huset) så läsningen kan börja.
tisdag 4 februari 2020
En titt över sundet
I dagarna öppnar två konstutställningar i Köpenhamn - detta kulturens Mecka. På Statens Museum fur Kunst visar man tavlor av Anna Ancher utvalda i samarbete med muséet i Skagen och syftet är att ge en ny och fördjupad blick på Anchers konstnärskap. Samtidigt och bara ett stenkast bort, på Den Hirschsprungske Samling tar Kristian Zahrtmann en speciell plats. Denna gång ligger fokus på ” Queer, kunst og lidenskab” . Zahrtmann (1843-1917 från Rønne på Bornholm) kom att bli en mycket tongivande konstnär och åtskilliga gånger utmanade han det så kallade etablissemanget.
.jpg/2560px-Leonora_Christina_i_Maribo_Kloster_(Zahrtmann).jpg)
måndag 3 februari 2020
Burlesk humor och erotisk lättsamhet
På biblioteket hittade jag en ganska undangömd novellsamling ” Den dödsdömde” av Guy de Maupassant. Urvalet har gjorts av Gustaf Holmér och boken är utgiven på Gidlunds förlag år 1989. I allt finns tjugo noveller i samlingen och jag har börjat med de som väl kan betecknas som humoristiska ( och jodå, burleska). Den erotiska lättsamheten ( Holmérs beskrivning) får anstå ett tag. Jag har speciellt fastnat för ” Vännen Joseph” en berättelse som faktiskt fick mig att gapskratta. Det handlar om vådan av att återknyta mycket gamla bekantskaper ( i detta fall en skolkamrat). Livet far fram olika med oss och den färdiga produkten kan bli något helt annat än den förväntade vilket herr de Méroul smärtsamt får erfara. De Méroul bor med sin fru på ett slott i Tourberville (en påhittad plats) i högönsklig välmåga ” lugn till temperamentet och behärskad till sinnet”, konservativ och inriktad på att bevara ordning och reda. Joseph Mouradour ( den gamla klasskamraten) är en helt annan typ, ska det visa sig , men om detta anar de Méroul ingenting och inbjuder den käre Joseph till besök på slottet och nu börjar det roliga. Nog kan man tala om omstörtande verksamhet och Guy de Maupassant knyter verkligen ihop den här historien på ett utsökt skickligt sätt. En annan lite udda
novell är den som fått titeln ” Kakan”. Kakan är en brioche och här hamnar läsaren i en maktkamp mellan man och hustru och två olika salonger. ” Den dödsdömde” är trots titeln en humoristisk berättelse om ” där snålheten bedrar visheten” och där man får se att brott kan vara mycket lönande. Guy de Maupassant är en av litteraturhistoriens absolut mest framstående novellförfattare. Det räcker med att läsa den här samlingen för att få den insikten.
söndag 2 februari 2020
” An intense young man”
.jpg)
Han var en gång en produktiv författare och en färgstark man i 1920-talets Paris. Han renskrev James Joyces ” Ulysses”, sågs i sällskap av Hemingway, Gertrude Stein , Man Ray och många andra kända Parisprofiler. Idag är Robert McAlmon så gott som bortglömd- som de böcker han skrev. ( ingenting finns översatt till svenska, skyndar jag mig att tillägga).
