Från den franska hyllan

I det här fallet är det bibliotekets hylla som får stå till tjänst och det blir läsning på originalspråket, franska- den svenska översättningen fanns inte att få tag på i den här kommunen.
Matcelle Sauvageot blev bara lite över trettio år gammal och det var tuberkulosen som tog hennes liv. En enda bok hann hon skriva, jagad av den vita döden och med det egna livet i fokus. Det handlar om kärlek och död - om att sakta tyna bort från allt vackert och levande och om att bli sviken i sista stund. ”Lämna mig ifred!” är en kort roman men innehållet beskrivs som intensivt och glödande. Jag kommer att läsa med stor eftertanke.

En söndagseftermiddag

Georges Seurat (1859-1891) tillhörde den skola som kallas neo-impressionismen och hans stil är mycket speciell. Jag funderar över tavlan med söndagsflanörerna på ön La Grande Jatte - så färg- och detaljrik. Scenen vid vattnet med djur och människor i söndagens stillhet med ett säreget skimrande ljus. Ett fruset ögonblick som det måste ha tagit oändligt lång tid att återskapa. En odödlig bild.

Den här målningen har också inspirerat till en musical (1984) ”Sunday in the Park with George” och George är så klart Seurat själv i egen hög person.

Georges Seurat fick ett mycket kort liv men han efterlämnade en evighet.

Kyssen i Ryssland

En bok om rysk kultur och litteratur låg på julklappsbordet i år - Per-Arne Bodins essäsamling ”Kyssen i Ryssland”. Nu ska jag läsa om Dostojevskij och det fria ordet ( han fick betala dyrt för både tankar och ord) och om Fjodor Tjuttjev och hans vida universum plus en hel del till. Tjuttjev hade jag inte tidigare hört talas om och eftersom han var poet finns det inte några stora mängder av hans verk i översättning. Bodins rubrik är ” Fjodor Tjuttjev: kärlekens och det ryska imperiets poet. Tjuttjev levde mellan 1803 och 1873 och de fyrtio första åren av 1800-talet räknas som den ryska poesins guldålder med poeter som Pusjkin och Lermontov. Fjodor Tjuttjev anses även han vara en av de allra största gestalterna inom rysk poesi och det är bara att beklaga att det inte finns ”tillräckligt med” översättningar av hans verk.

Var tyst, besinna dig och göm
var dröm och känsla du har ägt-
låt allt i själens dolda djup
stå upp och träda fram för dig
likt naturens stumma stjärnebloss.
Betrakta dem- bli sedan tyst.
————
Från ”Silentium” . Översättning: Lars Erik Blomqvist

Ethel Sands

Ethel Sands (1873-1963). Konstnär och god vän med Virginia Woolf.

Ethel Sands föddes i USA men kom till England som ung och blev så småningom brittisk medborgare.

—- ” Saa mange små historier der dukker om i mine tanker! For eksempel: Ethel Sands der ikke laeser sine breve. Hvad det medfører. Man kunne skrive en bog med korte betydningsfulde separate scener. Hun åbnede ikke sine breve”. Så skriver Virginia Woolf i sin dagbok i september 1927. Om det blev något Ethel Sands-inspirerat i bokform så småningom vet jag dock inte. Hur som helst så var Sands en flitig kvinna med många strängar på sin lyra. Mest känd är hon nog ändå, trots allt, för sitt konstnärsskap.

”Tea with Sickert” finns att se på Tate Gallery i London.

Här kan man läsa mera om Ethel Sands och den konstnärsgrupp hon var med att grunda.

Där asfodillerna blommar

Foto: Stephane Tasson

Asfodelus (Asfodill) är en liljeväxt som blommar rikligt i flera av medelhavsländerna och kring etruskernas stad, Cerveteri, fyller den ängar och fält i april månad varje år. I den grekiska mytologin tillhörde asfodelos dödsriket ” på gränsen av drömmarnas rike vandringen gick, och de snart till dödens äng med dess liljor lände, där andarna bo, de hädansomnades skuggor.” ( utdrag från Odysséen som finns att läsa i Barbro Santillo Frizells bok ”Myternas estrusker”).

Bild från gravfälten i Cerveteri. ( fotot är lånat).

Jag har upptäckt att det finns en hel del att läsa om etruskerna och deras gåtfulla värld och det blev faktiskt en liten lista till slut.

Mika Waltari: Turms den odödlige
Henrik Tikkanen: På jakt efter etrusker
Marguerite Duras: De små hästarna i Tarquinia
D.H. Lawrence: Etruscan Places
Giorgio Bassani: Den förlorade trädgården

Så- det nya året kommer att inledas med en del letande och lånande. Helt säkert. Något att se fram emot.

Med hopp om en lugn och fridfull jul

Colmar i juletid (fotot är lånat från Wikimedia Commons).

God Jul!( Förhoppningsvis med många avkopplande lästimmar), önskar jag.

De gåtfulla etruskerna

Fresk från den så kallade leopardgraven i Tarquinia.

Jag läser om sökandet efter ett folk som försvann - ett folk som dog ut och sedan höljdes i dunkel. Var kom de från, hur levde de och vilket språk talade de? Hur kunde de bara ”upplösas i intet”? Svaren på de frågorna hoppas jag finna (åtminstone till viss del) i Barbro Santillo Frizells bok ”Myternas Etrusker” (Carlssons förlag ). Underrubriken är ”Ursprung, frihet, undergång” och jag fastnar speciellt i det där med frihet.

När europèerna for på sina bildningsresor sökte de sig främst till grekisk och romersk kultur men de glömde oftast bort den kultur som var bra mycket äldre- etruskernas. D H Lawrence uttryckte sig så här: ” Vem vill ha undervisning om utdöda folk? Vad man vill ha är kontakt. Etruskerna är ingen teori eller tes. Om något är de en upplevelse.”

Så- jag tänker bege mig ut på resa bland ruiner och gravstäder i de gamla etruskernas rike. Jag är säker på ett det blir både lärorikt och spännande.

Det mindre formatet

Simon Garfield är journalist och författare och har producerat ett flertal böcker över fängslande ämnen. Nu senast handlar det om det lilla formatet, miniatyrer - och varför de ofta är så lockande och hur de ” lyser upp världen” allt enligt bokomslaget. Julklapparna för detta år är avklarade ( de är inte så många) men det kommer ju snart ett nytt år och helgerna försvinner bort i ett töcken som alltid. Då kan det vara bra att skriva upp (eller ner) för kommande trevliga läsupplevelser. Garfield har fått en av sina böcker översatta till svenska och i den handlar det om typsnitt. ”Precis min typ” kom ut för några år sedan och i den boken kan man läsa historien om olika typsnitt och deras skapare men också om vilka typsnittspreferenser en del kända personer har. 

Ganska fascinerande, tycker jag och säkert mycket lärorikt.

Den eviga karusellen

Mark Gertler (1891-1939) målade sin mest kända tavla ”The Merry-Go-Round” mitt under brinnande krig 1916. Idag kan detta konstverk beskådas på Tate Gallery.

”Du godeste for en egoist! Vi har talt med Gertler om Gertler i hen ved 30 timer.” Så skrev Virginia Woolf i sin dagbok i september år 1918. Säkert var Mark Gertler en mycket intensiv och udda ung man - Dora Carrington fick förmodligen nog av hans enträgna och obsessiva uppvaktning - hon valde som bekant Lytton Strachey i stället.

Bloomsburygruppen och dess krets upphör aldrig att intressera - tyvärr hade jag inte möjlighet att besöka Artipelags utställning om gruppen i somras så jag får nöja mig med den litteratur jag lyckas leta upp.

Öknens drottning och några till

Lady Hester Stanhope (1776-1839). Modig resenär och tillika skribent.

Om Hester Stanhope läser jag i Virginia Woolfs dagbok - Lady Hester ” Öknens drottning” levde en stor del av sitt liv på ”främmande platser” och hon drogs österut mot främst Syrien och Libanon men hon hann med många andra länder på sina resor. I England håller man på att spela in en film om hennes liv just nu, om jag har fattat det hela rätt. Den kommer förhoppningsvis att kasta mera ljus på denna intressanta kvinna och kanske får man också se ett nytryck av hennes reseskildringar.

Julia Camerons foto av Anne Thackeray (Ritchie) är utsökt vackert och får mig att längta till en annan tid. Anne Thackeray var dotter till den kände författaren och hon skrev också själv. Mest känd är hon för romanen ”Mrs Dymond” som finns att få tag på i nyare utgåvor. Anne Thackeray kom också att bli styvfaster till Virginia Woolf med tiden och hon nämns flitigt i Virginias dagbok.

Poeten Ella Wheeler Wilcox (1850-1919). Hennes ”Poems of Passion” skulle jag gärna vilja läsa.

Julberättelser från Masurien

Och lite till, ska jag väl säga men flera av Siegfried Lenz noveller i denna vackra bok tilldrar sig just i en värld som sedan länge är utraderad av det krig som rasade för väl över sjuttio år sedan nu. Min gårdag tillbringades i den stora staden på andra sidan Öresund och det blev en ström av juldekorationer, tända ljus och så givetvis den stora bokhandeln vid Rådhusplatsen. En oas i allt det pyntade även om de danska dekorationerna är nog så stilfulla och vackra ( jag tänker speciellt på utställningen av dukade julbord på Kongrlig Dansk och Georg Jensens utsökta ”silver- och guldgalleri - bara att se på för mig, naturligtvis, men det räcker bra så.)

Lenz bok fick dock följa med hem och fick gott sällskap av Virginia Woolfs ”En forfatters dagbok”. Nu har jag en liten hög med trevlig jullektyr och jag ser också fram emot att läsa Jean-Paul Klées betraktelser i poetisk form- över den magnifika katedralen i Strasbourg. Så kanske jag kan tänka att katedralen står där den står, Strasbourg är en stad i mitt hjärta för evigt och det kan de onda krafterna i denna värld inte förstöra.

Återupptäckt

December. Julmånad. Utanför regn och rusk men inomhus doftar det av blommande hyacinter ( de måste vara blå) och pepparkakor. Huset julstädas och i vinklar, vrår och hyllor görs diverse fynd. En liten tillfälligt bortglömd volym dök upp för att nu återinta sin rättmätiga plats på läsbordet:” Road-side Dog” av Czeslaw Milosz. På sidorna hittar man dikter, essayer, aforismer och lite annat smått och gott. Tankar och funderingar i kortform och formatet passar mig väldigt bra just nu. I det lilla stycket ”Narrowminded” klagar författaren över bristande fantasi ” Only from time to time an awareness flares of how narrow our imagination is, as if the bones of our skull were to thick and did not allow the mind to take hold of what should be its domain. I should be able to know everything that’s happening at this moment, at every point on the earth.”——

Och- jag påminns om den här biografin som funnits på min önskelista ett bra tag nu.

Saxat från Lire

I decemberutgåvan av tidskriften Lire hittar jag många inspirerande artiklar och boktips. Jag har för tillfället fastnat i poesiens värld och läser om Apollinaire som får två sidor ägnade åt sig med rubriken ”Att återse sina klassiker”. Det finns en mängd böcker med Apollinaires dikter och jag har precis öppnat en tidig julklapp - ”Tout terriblement” en nätt volym med ett extra fint urval och med vackra illustrationer av främst franska konstnärer. På bilden ovan Henri Rousseaus ”Vue du Pont de Sèvres” och jag vill gärna veta mer om just den tavlans historia - luftskeppen är så mystiska och gåtfullt lockande i det annars mycket stilla landskapet.

Ouvrez- moi cette porte où je frappe en pleurant

La vie est variable aussi bien que l’Euripe
Tu regardais un banc de nuages descendre
Avec le paquebot orphelin vers les fièvres futures
Et de tous ses regrets de tous ses repentirs——

Från Le Voyageur av Guillaume Apollinaire

Från ett magasin i Malmö

John Galsworthy fick Nobelpriset i litteratur år 1932 för det stora verket ”Forsytesagan” strax därefter drabbades han av en svår sjukdom som tog hans liv (1933). Så gick det som det så ofta gör- en död författare faller gärna i glömska. Galsworthys böcker försvann från bokhandelsdiskarna och det var först lite över trettio år senare som han fick en renässans. Min generation ( och den föregående) satt bänkade framför TV-apparaterna när de 36 avsnitten av ”Forsytesagan” spelades upp. ”Du får ringa senare för nu ser jag på Forsyyyytesagan”, sa min farmor, märkbart irriterad när väninnan (som inte hade TV) hörde av sig mitt i en av Soames och Irenes uppgörelser. Sedan diskuterades det hejvilt om alla huvudrollerna och om man var för eller emot Soames/Irene. Jag köpte så klart alla böckerna om familjen Forsyte så småningom och de finns fortfarande i hyllan, väl lästa och något luggslitna. Galsworthy var produktiv som författare men skam till sägandes har jag inte läst något annat av honom. För ett tag sedan fick jag upp ögonen för den roman som anses vara föregångaren till Forsytesagan - ”Familjen Freeland”. Boken är svår att få tag på i pappersform ( den finns dock i eboksversion på ”Gutenberg”) men Malmö Stadsbibliotek har fått gräva i sina magasin och vips- nu ligger berättelsen om bröderna Freeland och deras familjer på mitt läsbord.
Det är alltid lika spännande att öppna en gammal bok. Vem har gett ut? Vem har översatt? Hur många har lånat? (Etc.) Jag noterar genast att boken lånats flitigt just i samband med TV-serien om Forsytarna.

Det ska bli spännande att få följa the Freelands under helgerna.

Det omvälvande 1700-talet

Jag tänker upplysning, revolution och nya upptäckter, och det finns hur mycket som helst att fördjupa sig i. Eftersom man inte kan göra/läsa allt på en gång har jag bestämt mig för att grotta ner mig i Caroline Chapmans konsthistoriska odyssé som handlar om de sjuttonhundratalskvinnor som lyckades göra sig ett namn i måleriets värld. Boken är lättillgänglig och välskriven, det kan jag konstatera redan efter ett par kapitel - dessutom är den försedd med vackra illustrationer. Omslaget pryds av ett porträtt på Adelaide Binart ( målat av Marie-Geneviève Bouliard.) Porträttet är ovanligt på så vis att det visar Adelaide i arbetskläder.

Marie-Geneviève Bouliard- självporträtt från 1790. Henne vill jag veta mer om.