1920-talets bästsäljare 1: Black Oxen

 Idag är Getrude Atherton en i det närmaste bortglömd författarinna men under början av förra seklet sålde hennes böcker som smör i solsken. Mest känd blev hon förmodligen för romanen "Black Oxen" (1923). Titeln hämtade hon från William Butler Yeats  (Countess Kathleen) "The years like great Black Oxen tread the world and God, the herdsman goads them on behind, and I am broken by their passing feet."

Black Oxen (som jag inte har läst) blev till film också och beskrivs som "subtle science fiction".

Getrude Atherton (1857-1948) var en amerikansk författarinna och född i Kalifornien. Ett spännande liv hade hon onekligen (kanske lite väl spännande tidvis). Hon rymde med sin frånskilda mors friare och så gifte hon sig med honom också - fick två barn, en son och en dotter. Tragiskt nog dog först mannen och sedan sonen och så lämnades Getrude ensam att försörja sig själv och den minderåriga dottern.

Getrude kunde skriva och så sökte hon sitt levebröd på det sättet. Det blev massor av böcker genom årens lopp och en del blev både mycket omtalade och storsäljande. Ofta skriver hon om starka och oberoende kvinnor- kvinnor som inte låter sig förtryckas. Gertrude kämpade för kvinnors rättigheter och måste ha varit både urstark och envis själv.

Skulle jag själv välja något att läsa i hennes oerhört omfattande produktion blir det nog " The Foghorn" från 1933 som har liknats vid "The Yellow Wallpaper" (Charlotte Perkins Gilman).

Det finns en hel del av Atherton i svensk översättning men det är gammalt... säkert kan man hitta något via Project Gutenberg också.

Tysk torsdag: Ord som flyger och Ricarda Huch

 I min hand just nu: Wenn die Worte fliegen- en bok med utdrag ur 30 tyska 1900-talsförfattarinnors verk . Böcker av den här typen är utmärkta för att väcka läslust och inspiration att ta reda på mera om "favoriterna" för det finns givetvis alltid några berättelser som man tycker lite extra mycket om.

Ricarda Huch (1864-1947) representeras av novellen " Das Judengrab" från 1905.

Ricarda Huch var den första kvinna någonsin som blivit invald i den Preussiska Akademien men år 1933 lämnade hon sin post och gick i "inre exil" i staden Jena. Nazistisk så kallad kulturpolitik var inget som Ricarda Huch hade någon lust att delta i. Efter kriget stannade hon kvar i det som blev Öst-Tyskland men då var hon så gott som bortglömd.

Några av hennes böcker har blivit översatta till svenska men de flesta av dessa översättningar är nära 100 år gamla. "Vita nätter" som jag skrev lite om HÄR kom dock i svensk version så sent som år 1957.

Nu har jag alltså läst Huchs "Das Judengrab" också och jag fortsätter att imponeras. Det här är en odödlig berättelse om människors enorma hyckleri och feghet (för att inte tala om fördomsfullhet). En judisk man skall begravas (fast han har inte dött egentligen det är en utklädd docka som ligger i kistan) och det vållar väldiga bekymmer i en liten stad där man inte har någon judisk kyrkogård. Jag skulle vilja påstå att Ricarda Huch klär av en hel del av samhället inpå bara kroppen i den här berättelsen som är ständigt aktuell.

Jag tycker att det är mycket synd att en författarinna som Ricarda Huch har blivit så styvmoderligt behandlad. Vill man riktigt sätta sig in i hennes författarskap är det originalspråket som gäller.

Cousin Phillis av Mrs Gaskell

Målningen som pryder omslaget har konstnären David B. Walkley som upphovsman (titeln" A Country Romance" passar ypperligt i sammanhanget.)

Elizabeth Gaskell bevisar än en gång att hon är de små, fina detaljernas mästare- subtiliteterna- med  andra ord. I Cousin Phillis hamnar vi i en brytningstid mellan gammalt och nytt (lite som i Cranford). Tekniken kommer med stora omvälvningar för människan och det går med stormsteg. Åtminstone med den tidens mått mätt.

Cousin Phillis är från 1863 och det är en kort roman, novellartad (i förordet kallas den för en skiss).  Det handlar främst om två unga människor som växer upp i denna förändringens värld- Paul Manning (det är han som är berättaren) och Phillis Holman. Paul kommer från sitt föräldrahem i Birmingham till den lilla staden Eltham för att arbeta som kontorist för ett järnvägsbolag. Hans väg till självständighet har börjat och fadern (som är lite av en uppfinnare med ett stort intresse för modern teknik) är mycket stolt. Pauls närmaste chef är en ingenjör vid namn Holdsworth, en mångsidig ung man som har tillbringat flera år utomlands.

Så får Paul veta att en syssling till hans mor, en Mrs Holman bor alldeles i närheten med sin man (som är både präst och lantbrukare) och dotter- Phillis. Pauls föräldrar är angelägna om att sonen ska ta kontakt med familjen Holman (dottern är säkert ett bra parti....) och så beger sig vår huvudperson ut till gården "Hope Farm".

I knocked with my hand upon the'curate' door; a tall girl, about my own age, as I thought, came and opened it, and stood there silent, waiting to know my errand. I see her now- Cousin Phillis. The westering sun shone full upon her, and made a slanting stream of light into the room within. She was dressed in dark blue cotton of some kind; up to her throat, down to her wrists, with a little frill of the same wherever it touched her white skin."

Familjen Holman lever till synes ett idylliskt lantliv med naturens alla produkter på bordet och hemmet är välbärgat. Under ytan är det dock inte så enkelt och "lantligt". Phillis (17 år) är en mycket begåvad ung flicka som läser Dantes "Inferno" på originalspråket (om än med vissa svårigheter). Hon är sin fars dotter och modern blir ibland svartsjuk på sin avkomma.

Så rörs det om i den skenbara idyllen- ingenjör Holdsworth följer med Paul på visit och så uppstår "ljuv musik"- så länge det nu varar..... för allt blir inte som Phillis (framför allt) har tänkt sig.

How peaceful it all seemed in the farmyard! Peace and plenty. How still and deep was the silence of the house! Tick-tick went the unseen clock on the wide staircase. I had heard the rustle once, when she turned over the page of thin paper. She must have read to the end. Yet, shd did not move, or say a word, or even sigh. I kept on looking out of the window, my hands in my pockets. I wonder how long that time really was? It seemd to me interminable- unbearable.

Cousin Phillis är ett oförglömligt tidsdokument- och det är en berättelse som man inte kan läsa utan att bli djupt berörd- över tidens gång och över varje tidsålders mäktiga krafter.

Just den utgåva jag har (Oxford World's Classics) innehåller ytterligare fem kortromaner av Mrs Gaskell. Cousin Phillis kan man även läsa i Project Gutenberg.

Dansk litteratur: Jacob Paludan

När stormen började vina igår satt jag med min danska litteraturhistoria och jag fastnade direkt för Jacob Paludan (1896-1975).

Jag kan inte påstå att Paludan är en bortglömd författare men vill man läsa något av honom i svensk översättning blir det till biblioteksmagasinen (eller antikvariaten) som man får bege sig. På originalspråket kan man hitta en nyare utgåva av en av hans mest kända romaner "Fugle omkring Fyret" . Den här boken borde ha stor aktualitet i dag för den handlar om hur människan fåfångt försöker att kuva naturens krafter- teknik versus natur. (Jag tänker på ett gammalt ordspråk "du må driva ut naturen med en hötjuga den kommer dock åter").

Om boken kan man läsa mera HÄR. och HÄR (både om författaren och boken)

Jag har också  beställt Paludans stora utvecklingsroman "Jörgen Stein" - en roman som består av två delar 1. Torden i syd 2. Under regnbuen.  Den finns i svensk översättning (från 1941) och i romanen får man följa tre generationer från första världskriget och in i 1920-talet.

"Romanen om Jørgen Stein følger sin hovedperson fra provinsidyllens højborgerlige hjem gennem gymnasieårenes sværmerier og venskaber til efterkrigstidens intellektuelle rodløshed."

En av Jacob Paludans stora farhågor var att Europa skulle bli totalt amerikaniserat.....

Nära 40 sekundmeter

En timma senare- klockan sex på kvällen- var ovädret som intensivast- rutorna skallrade, en lös tegelpanna hoppade runt på mitt tak och grenar knäcktes. Jag hoppas att bibliotekspersonalen hann hem i tid innan helvetet brakade löst med alla sina sekundmeter. (37 stycken uppmätte man visst i Falsterbo).

 Strax utanför biblioteket låg den här björken i morse.

 I Skanörs stadspark fick man vara beredd på att klättra över både stora och mindre träd för att komma fram. Här ett som knäckts som en tändsticka.

Min lilla katt-bekant vågade sig ut även idag- han/hon undrar nog "varför gjorde de på detta viset"?

Elen har jag kvar i alla fall och mina träd står på plats (minus en del grenar förstås). Jag hoppas att det är slutstormat för i år nu.

I väntan på stormen

Förvisso inget fotografiskt mästerverk men jag kunde inte låta bli att ta med bilden på morgonens kattmöte. Nog tycker jag att han/hon ser lite orolig ut där bland de nedfallna löven.

Om några timmar ska det slå till ordentligt med blåsandet här nere i södra Sverige "Håll i hatten", sa väninnan och det är nog mer än hatten man får hålla i.

Jag hoppas att allt "löst" är förankrat och att tegelpannorna stannar där de är.

Under tiden blir det väl inomhus som gäller och en lämplig sysselsättning är att läsa band 4 av Politikens "Dansk litteraturhistorie" för att hämta eventuell inspiration till "kommande egna utmaningar".

Med penna och papper i hand- ficklampa och transistorradio på bordet - hoppas jag att ovädret inte ska bli allt för omfattande.

Nordiska rådets litteraturpris 3013

Snart är det dags (om några dagar) att bestämma vem som vinner den här fina utmärkelsen. Danmark representeras av Josefine Klougarts roman "En av oss sover" och av

Kim Leines "Profeterna vid evighetsfjorden". Båda dessa böcker finns i svensk översättning. (Klougarts först i januari). Det var för övrigt inte alls längesedan (2011) Josefine Klougarts Stigninger og fald var med på nomineringslistan.

Från Norge kommer Nils-Øivind Haagensen och diktsamlingen "God morgen og god natt" och

 

 

Ole Robert Sundes "Krigen var min families historie".

Läs mer om böckerna här- och det finns ju flera länder representerade! (Sverige bland annat.....)

Öppen stad

En modern flanör i ett modernt New York. Teju Cole skriver om Julius som vandrar runt i den stora staden med huvudet fullt av tankar och minnen. Nutid och förflutet flyter samman till en vindlande och mycket stark berättelse om en ung man som hör det nya och brusande samhället till.

En modern klassiker spår jag att den här romanen kommer att bli- för det här är ett djupt nedslag i den tid som väl ska kallas för det nya (läs 2000-talet) århundradet. Intrycken är så många och allt är så flyktigt. Mötena är många men vad stannar kvar och vad försvinner bort i det där oändliga bruset?

Julius är märkligt passionslös och det enda som berör honom egentligen är musiken som lyckas slå hål på det hårda skal som han omger sig med. Han rör sig ganska känslolöst genom världen och detta trots att han i sitt yrke ska hantera just männikskors känslor (han är psykiater).

En av de mest berörande passagerna  finner man i slutet av romanen-  när Julius hittar den kyrkogård som blivit sista vila för alla slavar som mist livet i staden New York.

" Det som omslöt mig den där varma morgonen var ett eko som skallade genom århundraden, ekot av slaveri i New York. Vid Negro Burial Ground, som den då hade benämnts, och vid liknande begravningsplatser längs den ostliga kuststräckan, bar de utgrävda kropparna spår av lidande: trubbigt våld, grov misshandel. Många av skeletten hade brutna ben, bevis på de plågor de hade fått utstå i livet.----- I några av kistorna hittade man snäckskal, pärlor och polerade stenar, och i dessa hade forskarna sett spår av afrikanska religioner, riter som kanske bevarats från Kongo eller någonstans lägs Västafrikas kust, där så många människor hade tillfångatagits och sålts som slavar."

Om den här boken har det skrivits en hel del både i tidningar och på bloggar- inspirationen att läsa denna moderna roman fick jag av Hermia så jag länkar till hennes fina recension.

Expeditionen av Bea Uusma

-- And when you find that you are losing height,
when the earth calls you down to its own slogging,
when it's been decided that you've traveled long enough
as ghosts, silent and apart, you know
some disaster of hunger and cold awaits
- your bones' location to be a mystery for thirty years-
you know your limbs may no longer have the knack
of pulling, of recovery, of resistance, and you're glad anyway
to be mortal again, and stumbling.

(från dikten Polar Expedition Salomon August Andrée (1897) av Elizabeth Bradfield (diktsamlingen heter "Approaching Ice")


"Det här blir årets bokjulklapp" sa bibliotekarien när jag hämtade  "Expeditionen". Nu har jag läst ut den och ja, jag tror att det blir så.

"Expeditionen" har undertiteln "Min kärlekshistoria" och ingenting kan vara sannare- något mera passionerat vad gäller berättande får man leta efter. Bea Uusma är på jakt efter sanningen bakom Andrée-expeditionens undergång och hon vänder på alla möjliga och omöjliga stenar för att nå dit. Hon blir tidigt fascinerad av männens öde och fascinationen antar nästan besatthetens form och skepnad. Vad ska man annars säga om en tolvåring som skickar in ett bidrag till Melodifestivalen med titeln "Trikiner i det!" (där "det" syftade på isbjörnsköttet som expeditionsmedlemmarna åt för att klara livhanken där ute i ishavet).

Jag kan inte tänka mig en bok som mera utförligt går igenom de här tre männens öde från början till slutet av färden. Det är dessutom flyhänt skrivet och det är så levande- man ÄR där på isen under läsningens gång- man känner kylan man känner desperationen från de tre- man lider med dem.

Uusma försöker att ta sig till Vitön (det var där man hittade kropparna efter Andrée, Fraenkel och Strindberg efter över 30 år) - det är inte något enkelt företag och flera försök misslyckas- men till slut kan hon gå iland på den ogästvänliga ön där i Ishavet. "En ö av is".

Samtidigt skildras också kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans trolovade Anna Charlier. Det är en kärlek som aldrig ska dö trots att Anna till slut blir en gammal kvinna (och gift med en annan man så småningom).

Det är en svårt konst att balansera vetenskap och läsvänligt berättande men den konsten behärskar Bea Uusma till fullo. Jag är mycket imponerad och tänker investera i den här boken (årets julklapp till mig själv) .Den illustrerade utgåvan blir det som gäller för bilderna är många och ger ett extra liv åt skildringen.



Jag minns själv hur min mamma berättade med viss rörelse om Nathan Söderbloms begravningstal den 5 oktober 1930 (det var då männen jordfästes). Hela jordfästningsceremonien utsändes i radio.

Välkomna hem! Välkommen An-
drée! Välkommen Strindberg! Väl-
kommen Frænkel!

Det har dröjt länge. Och vad vi
nu mottaga är endast spillror av
ypperliga, härdade redskap för obe-
tvinglig håg och målmedveten bragd.

Kommer Uusma fram till gåtans lösning? Ja, det kanske hon gör och hon har en egen teori- men den tänker jag inte avslöja. Fullt trovärdig är den teorin i alla fall.

Slutligen: Det här är en bok som jag absolut inte skulle vilja ha oläst och jag spår att det kommer att skrivas spaltmeter om den. (Boken är dessutom nominerad till Augustpriset i facklitteraturklassen).

När löven faller

Det är snart alla helgons dag. Löven faller och det är en tid för kontemplation. För två år sedan tog jag det här fotot av "Leif" som även han tycks fundera över tillvaron och årstidernas gång. Ett ögonblick som kameran förevigat.

Eken "fäller" också i år- som alla andra år . Bruna löv som yr i vinden.... som blir till jord (fast eklöv är läderartade och tar sin tid för att förmultna). Det är nästan som om "Leif" ville citera efter Bo Bergman:

Rymden brinner middagsklar.
Skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar,
när man själv är borta.

Eller tänk om det är vi
som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi
över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö,
skyarna som välva,
intet märker att vi dö.
Märka vi det själva?

Äro vi som leva här
bränsle eller flamma?
Liv och död, kanhända är
det i grund detsamma.

Norge och Sverige i Malmö: två bokbloggare möttes

Igår träffade jag min norska bokbloggskollega Björg i Malmö. Björgs blogg har jag följt i många år nu (vi konstaterade att vi båda började bloggandet år 2008- jag bra mycket senare på året, dock.) Tiden har gått och många fina recensioner, dikter och annat har jag läst och inspirerats av hos Björg- hennes blogg heter Mellom linjene.

Vi är båda stora lyrikälskare och jag minns Björgs enastående fina lyrikutmaning från år 2011 "Lyrik på en söndag". Där fick alla vi som tycker om poesi vårt verkliga lystmäte. Varje söndag presenterades tre uppgifter att ge sig i kast med och Björg gick från A till Ö i presentationen. Det var utmanande men ack så roligt. (Då skrev Björg på en blogg med annat namn). Att dra igång ett sådant projekt är givetvis mycket tidskrävande och jag är själv så tacksam över att jag kunde vara med och lära mig så mycket som jag gjorde. Tack än en gång, Björg!

Det läses alldeles för lite på norska och danska i Sverige. På biblioteken (för att ta ett exempel) är hyllan för dansk och norsk skönlitteratur på originalspråket så gott som tom. Den engelskspråkiga hyllan brukar däremot vara mer än välfylld. Jag kan inte påstå att jag föregår med gott exempel vare sig här på bloggen eller över huvud taget- men jag gör små försök ibland. Nu har jag fått fina boktips av Björg och kommer att leta mera bland både danskt och norskt (jag behärskar ju tyvärr varken isländska eller finska)

Ett aber är det förstås att de norskspråkiga böckerna är ganska hemskans dyra i inköp- men om man har lite tålamod så kommer väl en del i pocketutgåva och då blir det hela rimligare ur kostnadssynpunkt.

De två romanerna ovan har jag nu blivit rekommenderad och jag tänker absolut skaffa den här duon.

Jag var tyvärr lite sämre med mina egna rekommendationer- jag läser inte så mycket av den moderna svenska skönlitteraturen men jag kunde i alla fall visa fram Bea Uusmas "Expeditionen" (facklitteratur) som jag hade tagit med mig- alldeles färsk från biblioteket. "Expeditionen" har jag faktiskt redan läst ut- den gick helt enkelt inte att släppa.... mer om den så småningom.

Det var ett mycket trevligt möte och jag är så glad att Björg tog kontakt och ville träffa mig i min gamla hemstad (som dock var höstmörk och inte inbjöd till utforskande- det blir en annan gång vid tjänligare årstid, hoppas jag).

Tysk torsdag: Novellkonst

Den här veckan skriver jag med lite bättre samvete för nu har jag läst både Erich Frieds memoarer och är på god väg med Marie Luise Kaschnitz utsökta noveller.

Marie Luise Kaschnitz (1901-1974) fyllde sitt liv med skrivande från tidig ålder och noveller och dikter var hennes forte. En novellens mästare är hon förvisso, det kan jag konstatera efter att ha läst några av hennes mästerverk i samlingen som är avbildad här ovan.

I "Der Bergrutsch" berättar Kaschnitz om hur livet ibland är fyllt av de mest oväntade vändningar som kan vara helt livsavgörande. I den här novellen ställs allt på sin spets. Ett par förälskar sig i ett gammalt hus i Italien och gör allt för att hyra det. Kontraktet ska skrivas och allt är frid och fröjd- man vandrar runt på platsen och njuter av den vackra utsikten, stämningen och god mat på en av många tavernor. Så ändras planerna helt plötsligt av en ren sinkadus- man beslutar sig att resa till Rom bara för ett par dagar. Under tiden händer något mycket hemskt och oväntat.

På bara åtta sidor förmedlar författarinnan mystik, spänning och en filosofisk betraktelse av stora djup.

"Es gibt uns, die wir leben.
Es gibt uns, die wir tot sind und auch leben, aber auf eine
andere Weise, wie Planzen vielleicht oder wie Muscheln,
die sich ein wenig öffnen und das Meerwasser in sich hineinlassen,
oder wie die bunte Alge in der winzigen Lagune im Fels."

En annan novell som grep mig var "Eisbären" (Isbjörnar). Åter igen vilar en stämning av mystik över allt- en kvinna ligger i sin säng sent på natten och så hör hon sin man komma hem, han sätter nyckeln i låset och kommer in till hustrun. Men... något underligt är det- han vill inte att hon ska stiga upp och han vill inte att hon ska tända ljuset.....Så börjar han att berätta om  deras första möte som var i en zoologisk trädgård. Kvinnan som skulle bli hans hustru hade stått ensam och till synes väntat på någon vid isbjörnarna. Hennes huvud hade rört sig fram och tillbaka -som isbjörnarnas. Mannen vill veta sanningen- är han den ende hon har älskat?

Novellen om isbjörnarna är otroligt skickligt sammanfogad och mystiken varar fram till de sista raderna- och inte ens då kan man vara säker på hur det ska gå.....

Det finns flera novellsamlingar av Marie Luise von Kaschnitz i svensk översättning. (Mestadels från 1970-talet).

Jill Lepore och Book of Ages

 Jag satt och glodde lite förstrött på nomineringarna till National Book Award för det här året (ja, det dräller av litterära priser och de börjar delas ut nu- lite varstans). National Book Award är  över 60 år gammalt och hör väl till ett av de större litterära priserna som delas ut (amerikanskt). Årets skönlitterära nomineringar lämnar mig ganska kallsinnig men facklittetaturens dito blir jag mera intresserad av. En av böckerna på listan i år är Jill Lepores bok om Jane Mecom Franklin (1712-1790).

Jane var yngsta syster till Benjamin Franklin och man kan då inte påstå att hon fick något vidare lätt och behagligt liv. Bortgift vid 15 års ålder med en man (han var sadelmakare) som bara verkar ha dugt till att producera barn- tolv stycken blev det till slut och bara ett av dem överlevde Jane. Mannen drabbades av mentalsjukdom och det gjorde några av barnen också. Nog hade hon bekymmer, alltid denna kvinna. "Sorrows roll upon me like the waves of the sea" sa Jane och skrev sin självbiografi- den blev kort och koncis- bara cirka 15 sidor lång. Dessutom blev det krig runt omkring henne (hon bodde i Boston) . Benjamin och Jane höll kontakt genom åren och han försökte hjälpa henne med pengar och annat.

Nu har historikern Jill Lepore skrivit en bok om denna kvinna och om den tid/plats hon levde i/på. Jill Lepore är knuten till det prestigefyllda Harvard (hon är från trakterna av Boston själv).

För att kunna skriva behöver Lepore tillgång till kaffe, böcker och alla sina husdjur. I den här artikeln i Boston Globe kan man läsa mera om detta.

En alldeles egen illustration till de här raderna:

Winnie - Golden retriever från Boston. Winnie gillar snö och ser fram emot familjesemestrar i både Vermont och Maine. (Winnie bor hos en god vän till mig).

Vilhelm Mobergskt

Jag har läst Maria Chapdelaine av Louis Hémon och "levt" i det ogästvänliga och samtidigt vackra, förtrollande Quebec under några timmar. (Den här boken finns i svensk översättning). Louis Hémon var en fransk författare och journalist och en man som hade nomadens oro i blodet. Till Quebec anlände han i början av 1900-talet och där kom han att vistas i den lilla orten Peribonka i södra Quebec.




Quebec är Kanadas största provins och det är glest befolkat, så gott som helt franskspråkigt och att leva här krävde från början stora umbäranden och en stark kroppskonstitution. (Jag kan tänka mig att det fortfarande är förenat med svårigheter att klara livhanken på flera ställen i den här provinsen).





Louis Hémons hus i Péribonka (lånat foto)

Maria Chapdelaine är en roman om det hårda livet i skogarna kring Péribonka och det är också en roman om en kvinnas val för framtiden. Familjen Chapdelaine har alltid fått kämpa för sin tillvaro och Samuel, fadern, är en orolig ande som inte nöjer sig med att stanna på samma plats- han måste vidare och familjen har utsatts för ständiga uppbrott. Kanske hägrar det perfekta stället där bortom nästa vägkrök? Hårt arbete med att röja jorden för att få fram odlingsbar mark- långa vintrar och så isolering. Chapdelaines bor mycket långt från sina grannar och framför allt hustrun, Laure, plågas av ensamheten, men hon är lojal och följer med sin man- vartän han styr kosan.

Kyrkan i Péribonka (foto: Michaïl Dumais)

Maria, den äldsta dottern är nu gammal nog att söka sig ett självständigt liv. Friarna är tre till antalet och olika sinsemellan. Här möter vi Francois Paradis- han som har gjort skogarna till sitt hem men som ändå är beredd att slå sig till ro, bara han kan få Maria till sin hustru, Lorenzo Surprenant är mannen som flyttat söderut, lockad av ett bättre liv i USA - han arbetar på en fabrik i närheten av Boston och dit vill han nu föra Maria. Den tredje friaren är Eutrope, som bor i närheten och som brukar marken på samma sätt som Marias far- han erbjuder Maria en liknande tillvaro som den hon känner väl till.

Maria Chapdelaine är en både sorglig och vacker berättelse om människans villkor i en hård värld. Jag tycker att den här boken har många drag av Vilhelm Mobergs "Nybyggarna".  Naturbeskrivningarna är fantastiska.

" The wind from the east was driving before it a host of melancholy snow-laden clouds. Threateningly they swept over white ground and sullen wood, and the earth seemed awaiting another fold of its winding-sheet; cypress, spruce and fir, close side by side and motionless, were passive in their attitude of uncomplaining endurance. The stumps above the snow were like floating wreckage on a dreary sea. In all the landscape there was naught that spoke of a spring to come-of warmth and growth; rather did it seem a shard of some disinherited planet under the eternal rule of deadly cold."

Maria gör sitt val så småningom- men valet kommer att påverkas av flera mycket sorgliga händelser.

Maria Chapdelaine har filmatiserats tre gånger och kanske blir det ytterligare en version, vem vet. Jag tyckte hur som helst mycket om den här berättelsen och Hémon har lyckats väl med att ge sin hyllning till både provinsen Quebec och till dem som vågade sig på att slå sig ner här.

Helikonbiblioteket

 Carlo Goldoni 1707-1793
(porträttet målat av Alessandro Longhi)

Direkt från musernas berg via Studentlitteratur till den läsande allmänheten- så kan man drömma. Hur som helst- i Helikonbiblioteket (som gavs ut av Studentlitteratur under några år på 1990-talet) finns tjugotalet klassiker att fördjupa sig i. Jag har just läst klart en av dem ,"Pamela", av Samuel Richardson men det finns mera i det här biblioteket som lockar.

Varför inte läsa en komedi av Italiens Molière Carlo Goldoni? Som nummer 12 i serien finns hans "Värdshusvärdinnan" från 1753.

Här kan man se en rolltolkning av "Mirandolina" (som hon heter i pjäsen) av Eleonora Duse (året var 1891). En bestämd dam, var hon Mirandolina- en dam som inte alls var rädd av sig utan som avvisade envetna friare med glödheta strykjärn bland annat.

Goldoni var född i Venedig men han tillbringade de sista åren av sitt liv i Frankrike- trots stor produktivitet dog han utfattig. Mest känd är han för just "Värdshusvärdinnan" och den vill jag faktiskt mycket gärna läsa. (Och gärna se också, på teater....).

En annan (av flera) intressant titel i Helikonbiblioteket är Herman Bangs "Släkter utan hopp" från 1880 (Haablöse slaegter). Den boken väckte stor skandal, Bang blev dömd till böter (eller fängelse om han inte betalade de 100 kronorna) och så togs romanen i beslag. Därmed var Bangs "lycka" gjord och han blev i princip känd över en natt. Ämnet: mogen kvinna förför yngre man. Skandalöst tyckte man.

"Bang ville nogle år efter udgive sin bog uden de bortdømte scener. Han gik på Det Kongelige Bibliotek for at låne et eksemplar af bogen, som han ikke ejede. På biblioteket fik han at vide, at selv om bogen "nok fandtes de facto, så eksisterede den ikke de jure". Det lykkedes ham dog efter en del forhandlinger af få adgang til bogen på læsesalen, men han måtte højst læse i den 1 time."

(Hämtat från danska Wikipedia).

I Helikonserien finns också Noveller av Heinrich von Kleist, Familjen Mauprat av George Sand och Novalis Hymner till natten & Lärjungarna i Saïs bland andra......

Nästa klassiker

Så är det snart dags för "Mary Barton"- Mrs Gaskells förstlingsverk från 1848- en så kallad "Industrial Novel" och med handlingen förlagd till Manchester. (Den landade i brevlådan i morse).

Den här boken har kommit ut i massor av utgåvor och den är lätt att få tag på om man väljer att läsa på originalspråket. Jag har lite kvar att läsa på Richardsons "Pamela" innan jag kan sätta tassarna på "Mary Barton"- och "Pamela" är svår att slita sig från, det må jag då säga. Jag lider av akut sömnbrist för närvarande och går omkring och ser allmänt hängig ut. Bok-trötthet kan det väl kallas för i brist på annat, fyndigare- men visst är det en härlig känsla när man har hittat något så där riktigt uppslukande- man glömmer både tid och rum.....

Man kan också, om man vill, läsa Mary Barton i Project Gutenberg.

Hösten är bokprisernas tid

Jaha ja, mitt i alltihopa kommer också Augustpriset. Jag tycker att det är ett tråkigt pris- ja, jag kan inte hjälpa det, men så är det. Jag kan inte riktigt få upp ångan inför det. Det finns inte så mycket som lockar mig i år men ska jag läsa något sneglar jag nog åt facklitteraturen.

Germanerna vill jag gärna veta mera om- efter att ha sett på serien "Rom" (HBO) där germanerna var ena hemska, råa sällar som sprang omkring i smuts och djurhudar och avgav ouartikulerade läten -  i kontrast till de mera välklädda romerska soldaterna med örnar och allsköns grannlåt- kan det kanske vara givande att läsa om hur den verkligen var den där stora folkgruppen som väl bebodde större delen av nordvästra Europa på sin tid. Tore Janssons bok är inköpt av "mitt" bibliotek och jag står som nummer två i kön så det är hanterbart.

Bea Uusmas bok har jag köat på ett tag- Andrée-expeditionen är ett ämne som aldrig kommer att uttömmas. Det är jag helt säker på. Givetvis är jag nyfiken på att se vad Uusma har gjort av "det hele."

Den enda bok jag har läst bland August-nomineringarna är en barn-och ungdomsbok. Anna Höglunds "Om detta talar man endast med kaniner". Den gillade jag verkligen.

Prix Femina Étranger, Sarah Quigley och en bortglömd dirigent

Moderlandets moder- hon vakar över alla de döda som vilar på Piskaryovskoye-kyrkogården i förutvarande Leningrad. De flesta som ligger begravna här dog i Leningrads belägring.

"We cannot list their noble names here,
There are so many of them under the eternal protection of granite.
But know this, those who regard these stones:
No one is forgotten, nothing is forgotten."

så skriver poeten Olga Berggolts. Under två och ett halvt år regnade bomberna över den ryska staden- folk svalt och dog som flugor (över en halv miljon människor svalt ihjäl under Leningrads belägring).

Sarah Quigley har skrivit om en av de många som led och kämpade mot hunger och umbäranden under de här hemska åren- nämligen Karl Eliasberg. Karl Eliasberg var andre-dirigent i Leningrads filharmoniska orkester (och chefsdirigent för Leningrads radioorkester).

Den store kompositören Dmitri Shostakovitch (som befann sig i Leningrad i september år 1941)  lyckades bli evakuerad till Kujbysjev och så färdigställde han sin sjunde symfoni- den som kallas för Leningradsymfonin. Premiären gick av stapeln i början av år 1942 men inte förrän den 9 augusti samma år kunde man spela symfonin i just Leningrad. Vid det här laget hade flertalet av filharmonikerna antingen lyckats ta sig ur den belägrade staden eller så hade de hungrat ihjäl.

Det var nu upp till Eliasberg att försöka samla ihop tillräckligt många musiker för att kunna uppföra symfonin. Det lyckades han med och den 9 augusti år 1942 ljöd Shostakovichs mäktiga toner över en säkerligen hänförd åhörarskara.

Så blev Eliasberg bortglömd och när han dog år 1975 placerades hans aska i skymundan i en grav på Piskaryovskoye-kyrkogården. Efter kommunismens fall har Eliasberg fått en ny viloplats (mera framträdande) på Volkovo-kyrkogården i St Petersburg.

Författarinnan Sarah Quigley (hon är från Nya Zealand) har fängslats av Karl Eliasberg och hans levnadshistoria- hon har skrivit en roman om honom och hans år i Leningrad- boktiteln är "The Conductor" (Dirigenten) och den finns just nu på Prix Femina Étrangers korta lista. Hur det går och vem som vinner priset får vi veta den första onsdagen i november. Här är hela den korta listan för "de utländska böckerna" hos Prix Femina.

Nadeem Aslam “Le jardin de l’aveugle" (Seuil, Pakistan)
Jaume Cabré “Confiteor" (Actes Sud, Espagne)
Junot Diaz “Guide du looser amoureux" (Plon, USA)
Richard Ford “Canada" (L’Olivier, USA)
Alan Hollinghurst “L’enfant de l’étranger" (Albin Michel, GB)
Laura Kasischke “Esprit d’hiver" (Bourgois, USA)
Colum McCann “Transatlantic" (Belfond, Irlande)
Patrick McGuinness “Les cent derniers jours" (Grasset, GB)
Sarah Quigley “La symphonie de Leningrad" (Mercure de France, NZ)

Klassikerdags

Den har fått komma upp för att lufta sig lite för i vanliga fall finns Richardsons "Pamela" inne på ett magasin. Nu bor "Pamela" hos mig i en månads tid (eller kanske inte fullt lika länge för svårläst är den här romanen inte).

Den svenska översättningen är gjord av Ingrid Ingemark och det finns en trevligt skriven (och lärorik) inledning av Britt Dahlström dessutom- ett verkligt magasinsfynd med andra ord. Jag får hoppas att boken inte rensas ut- magasinsböcker lever ibland osäkert.

Den här utgåvan av "Pamela" är från år 1993 och jag citerar Britt Dahlströms slutord i inledningen:

"Samuel Richardson är ett namn för vårt nittiotal. Många bollar nu med begrepp som etik och moral. De behöver ta gestalt i enskilda personer, som brottas med moraliska frågor, som tar ansvar för sina handlingar och sina liv, som misslyckas och som lyckas, som genomgår en karaktärsutveckling. Vissa värden måste vara möjliga att urskilja. Vissa handlingar måste kunna kallas bättre. Somliga förebilder kan ge tröst och inspiration. Samuel Richardsons brevroman Pamela kan få en ny betydelse tvåhundrafemtio år efter det att den skrevs."

Nu har det gått ytterligare tjugo år- nog är Pamela minst lika aktuell idag som år 1993.

Wien år 1927

Justitiepalatset i Wien (foto från slutet av 1800-talet)- en mäktig byggnad.

Veckans tyska torsdag (som blev fredag för mig den här gången) förde med sig att jag äntligen har börjat ta mig an Erich Frieds memoarer "Mitunter sogar Lachen". Det är en bra titel - redan som sexåring fick han vara med om mycket skrämmande händelser (Fried var född år 1921).

År 1927 hade inte börjat bra i Österrike och redan i januari kom det  till en svår konfrontation mellan socialdemokratiska och högerextrema grupper- en arbetare sköts till döds och i den påföljande rättegången friades förövarna. (De försvarade sig med att de skjutit i självförsvar). Detta ledde till protester som kulminerade i juli samma år- polis och arbetare kom i våldsamt handgemäng med varandra- och våldet eskalerade snabbt och okontrollerat. Det kostade nära 90 människor livet (av dem 86 arbetare.)  Den lille Erich Fried kunde se hur man bar bort döda och blodiga människor från sitt fönster.

Justitiepalatset sattes i brand och det dröjde ända fram till småtimmarna innan brandmännen fick kontroll över elden.

Samma jul skulle Erich deklamera dikter på skolavslutningen- då såg han att polischefen satt i salen och så sa han "Mina damer och herrar jag kan tyvärr inte deklamera min juldikt. Jag har precis fått veta att polischefen herr Schober finns i publiken. Jag  såg hur det gick till på den blodiga fredagen (Blutiger Freitag)  med så många döda och sårade som bars iväg på bårar- ja, jag kan inte läsa någon dikt inför herr Schober"

En modig och vältalig liten pojke! (Herr Schober lämnade salen.....)

Om 1920-talet var oroligt så var det inget mot vad 1930-talet skulle bli.

Mitunter sogar Lachen har getts ut av Wagenbachs förlag.

Canterbury Tales och A Clockwork Orange

Ungefär så kan man kanske beskriva den här boken språkligt och innehållsmässigt. Philip Terry har gett sig i kast med den kända Bayeuxtapeten (som inte är någon tapet alls för övrigt) utan en lång, sammanfogad vävnad. I "Tapestry" låter han upphovskvinnorna berätta både om broderiet och om valda delar av sina egna liv.

Ovan den falske och liderlige Odo (som han beskrivs i boken) - broderiets initiativtagare (också enligt boken). Odo var halvbror till Wilhelm med tillnamnet erövraren (Wilhelm hade också ett annat tillnamn "the bastard") och en kyrkans man-Odo var biskop i Bayeux. Många var kallade till det stora projektet att brodera upp Wilhelms väg till makten över England- slutligen föll valet på ett nunnekloster i Kent och så satte arbetet i gång (under Odos överinseende). Det är nu 1070-tal och det är nunnan Aelthewyfe som för fjäderpennan för att berätta.

Halleys komet visade sig år 1066- ett dåligt omen.

Aelthewyfe antecknar: " So it es true! Oure litell prayer-hus has been pickd above its rivals at Winchester and Canterbury and London to stitch a tapestry for Bishop Odo, half-brothir of King William, to hang on the nave of his newly consecrated cathedral at Bayeux. ----- Odo es a fat tonsurd man in middle age, clairly at ease in the sadde of his powerful black stallion. He es possessd of an unmistakable nebb: lang and hokkd, lyk the beak of a haukr. At his side, hangs a heavy studded mace, a wapen which- held aloft- we will later broider into the scenes ov the tapestry showyng the Batalle of Hastings."





Språket är som synes ett slags "fantasi-anglosaxiska" och det finns gott om ordlekar och ordkonst över huvud taget i den här boken. Det tar ett tag att komma in i texten men man blir rikligen belönad för mödan och jag tycker själv att det är spännande med alla "nya" ord och det känns som en liten utmaning att lista ut vad som menas. Så är t ex "hross" lika med "häst" och då blir så klart "water-hross" lika med skepp, båt, bone hus= kropp, five finger= hand och herring road= hav.... etc.

Aethelwyfe är en nunna med en speciell gåva- hon är en så kallad "morrow seer" det vill säga hon kan skåda in i framtiden. Dessutom är hon försedd med skägg och historien om hennes skäggväxt blir förklarad i slutet av boken då det har blivit hennes tur att berätta en historia ur livet.

Bayeuxtapeten är inte bara de storslagna huvudmotiven- det är värt besväret att ta sig en rejäl titt på marginalerna av broderiet också för där kan man läsa in mycket (och det har författaren verkligen lagt sig vinn om). Här finns mytologiska djur (drakar och annat) och även ganska vågade nakenbilder. Odo blir mycket upprörd över att en av nunnorna broderat in ett naket par ovanför brodern Wilhelms krönta hjässa. (det måste omedelbart repas upp)- inte heller blir han nöjd över den naturtrogna avbildningen av hans stora näsa (den blir raskt retuscherad).

Romanen är kapitelindelad på så sätt att varje beskrivning av hur broderiet gradvis växer fram följs av ett kapitel där en nunna berättar en vald del ur sitt liv. Det är en berättarteknik som fungerar mycket väl och som ökar spänningen rejält.

De flesta av nunnorna har varit med om och sett hemska saker (och även varit utsatta för gräsliga övergrepp) i samband med den normandiska invasionen. Blod flyter och extremiteter hackas av- kvinnor våldtas och sjukdomar härjar. Normanderna beskrivs inte i positiva ordalag precis.

Och vad hände egentligen med Harold? Stupade han verkligen där i Hastings eller lyckades han fly? Man får en del frågor att ta ställning till- fundera kan man.

Slaget vid Hastings ägde rum den 14 oktober år 1066 och nog kan man förstå den engelsman som än i dag kan säga "Those Norman bastards".

Philip Terrys "Tapestry" är på den korta listan för "The Goldsmiths Prize 2013" och i november får vi veta hur det går. Jag håller i alla fall tummarna för "Tapestry" var verkligen en stor läsupplevelse för mig.

"Tapestry" är utgiven på förlaget Reality Street (som hör hemma i Hastings!)

Hittat i Le Magazine Littéraire

 

Den franska tidskriften Le Magazine Littéraire som jag lyckades fånga upp i den välsorterade Pressbyråaffären på Malmö centralstation (i flygande fläng) igår innehåller väldigt mycket intressant den här månaden. Oktobernumret ägnar t ex nära 40 sidor åt poeten och konstnären Jean Cocteau - det är nu 50 år sedan han gick bort. Cocteau levde mellan 1889 och 1963 och kom i kontakt med så många av förra seklets stora kulturpersonligheter. Spännande och innehållsrik läsning väntar mig!

 

Som vanligt finns också flera bokrecensioner och jag fastnar för en om den amerikanske poeten William S Merwin. Poet Laureate och även Chancellor of the Academy of American Poets hör till några av många meriter som den här flitige diktaren har erhållit genom åren (han är född 1927). Idag bor Merwin på Hawaii och han är en mycket aktiv miljökämpe (och på sin tid var han mycket aktiv som motståndare till Vietnamkriget).

 

 

Air av William Stanley Merwin

Naturally it is night.
Under the overturned lute with its
One string I am going my way
Which has a strange sound.

This way the dust, that way the dust.
I listen to both sides
But I keep right on.
I remember the leaves sitting in judgment
And then winter.

I remember the rain with its bundle of roads.
The rain taking all its roads.
Nowhere.

Young as I am, old as I am,

I forget tomorrow, the blind man.
I forget the life among the buried windows.
The eyes in the curtains.
The wall
Growing through the immortelles.
I forget silence
The owner of the smile.

This must be what I wanted to be doing,
Walking at night between the two deserts,
Singing.



Utdrag från The River of Bees av William Stanley Merwin

We are the echo of the future
On the door it says what to do to survive
But we were not born to survive
Only to live.

Tysk torsdag på en fredag

Ämnet blir mitt dåliga boksamvete.... på läshyllan har jag sedan ett tag haft dessa två tyska böcker som bara väntar på att bli lästa.

Marie Luise Kaschnitz (1901-1974) skrev romaner, noveller, dikter essayer.... och så är hon översatt till svenska. Mest känd är hon nog ändå för novellerna och hennes egen favorit vad berättelsen om "Das dicke Kind". Kaschnitz reste mycket under sitt liv och hon skriver ofta om sina intryck och erfarenheter från turerna i främmande länder (maken var arkeolog). Boken som jag har innehåller 16 olika berättelser och ett antal självbiografiska "utdrag". 

Här de svenska översättningarna:

Långa skuggor 1977

Gengångare 1977

Den tjocka flickan 1977

Det återstår att se 1989

Platser 1993

Erich Fried  (1921-1988) är kanske mest känd för sina kärleksdikter (som bland annat finns i engelsk översättning men flera dikter av Fried har också översatts till svenska. "Dikter utan fosterland" gavs ut av Författarförlaget år 1981.

What it is av Erich Fried

It is madness
says reason
It is what it is
says love

It is unhappiness
says caution
It is nothing but pain
says fear
It has no future
says insight
It is what it is
says love

It is ridiculous
says pride
It is foolish
says caution
It is impossible
says experience
It is what it is
says love
(Översättning och tolkning Stuart Hood)

På läshyllan har jag "Mitunter sogar lachen" som är Erich Frieds självbiografi. Frieds liv var sannerligen ingen dans på rosor. År 1938 tvingades han lämna Österrike hals över huvud och han kom till England (London) där han bodde under största delen av sitt liv- dock inte utan täta kontakter med den tyskspråkiga världen. Han var en av medlemmarna i Gruppe 47 och  Fried är en av de största moderna tyskspråkiga lyrikerna.

Hans självbiografi kommer jag att läsa med andakt.

En modern kanadensisk klassiker

Jovisst, det blir mera Kanada här idag. Jag hittade en serie "Voyageur Classics" av en ren sinkadus och så blev jag både nyfiken och intresserad.

Roger Lemelin (1919-1992) kom från Quebec och han skrev sina romaner på franska men hann även med att vara skribent för både Time och Life. Mest känd blev han för sin bok om den fattiga stadsdelen Saint-Sauveur i staden Quebec. "Au pied de la pente douce"kom ut år 1944 och den första engelska översättningen är från år 1948. (The Town Below). Romanen beskrivs som " a pioneer novel of working class Quebec".

Voyager Classics ges ut av Dundurn Press.

"Dundurn Press is the largest Canadian-owned book publishing company of adult and children’s fiction and non-fiction in Canada. Focusing on works of Canadian literature, history, biography, politics and arts, Dundurn has more than 2500 titles in print and currently publishes more than 100 new titles each year." (Hämtat från Wikipedia).

Robert Service, Stephen Leacock och en lång resa

 Robert Service 1874-1958

 Stephen Leacock 1869-1944

Stephen Leacocks hem i Orillia (eller som han kallade det: Mariposa).

"Wenn jemand eine Reise tut, dann kann er was erzählen" sägs det ju- och det är då så sant som det är sagt.

En gång satt jag fångad på en stor färja med en lång färd framför mig. Något "eget" resesällskap hade jag inte men mittemot mig satt en ung man som nyfiket frågade var jag kom ifrån och vart jag var på väg . Det ena gav det andra och så kom samtalet så småningom in på litteratur och det visade sig att den unge mannen kom från Kanada, ett land som jag inte visste särskilt mycket om (och framför allt inte det litterära Kanada). Vilka författare kan du rekommendera mig, frågade jag. Svaret kom blixtsnabbt: "Du ska läsa Stephen Leacock och Robert Service". Trevliga samtal gör resor kortare och när jag kom fram till resmålet (som var Dublin) började jag leta efter böcker av de här författarna.

Robert Service's dikter förälskade jag mig direkt i- han skriver ofta om Kanadas vildmarker och om männen som försökte klara livhanken därute. Här ett utdrag från dikten "The Spell of the Yukon"

There's gold, and it's haunting and haunting;

t's luring me on as of old;

Yet it isn't the gold that I'm wanting

So much as just finding the gold.

It's the great, big, broad land 'way up yonder,

It's the forests where silence has lease;

It's the beauty that thrills me with wonder,

It's the stillness that fills me with peace.

Det finns en del i svensk översättning av Robert Service men det mesta är nog ganska gammalt.

Stephen Leacock är en helt annat typ av författare- han kan kanske kallas för en kanadensisk Mark Twain och hans berättelser är verkligen underhållande. Jag har mycket kvar att läsa och väldigt gärna skulle jag vilja få tag på hans kända "Sunshine Sketches of a Little Town" från 1912 som handlar om hans sommarhemstad Orillia i provinsen Ontario. (Leacock själv döpte om Orillia till Mariposa).

För några år sedan kom en helt ny svensk översättning (Hans Alfredsson)  av en del valda berättelser av Leacock "Nonsensnoveller" (2007). Förlaget: Wahlström & Widstrand. Det finns en del annat på svenska också men då daterar sig översättningarna till 1900-talets början.

Både Leacock och Service var ursprungligen från England men det var i Kanada som deras själar och hjärtan hamnade till slut.