Ingrids boktankar

Våren 1947

2012-01-27T15:47:00.004+01:00

läste man en del s k proletärförfattare i TBVs bokcirkel.

Jan Fridegård: Tack för himlastegen (läser man Jan Fridegård idag? Under min skoltid fanns han representerad i alla antologier).

Ivar Lo-Johansson: Godnatt, jord (som jag mest minns som en utskälld TV-produktion en gång för länge sedan)- just den boken har jag inte läst men annars innehåller mina hyllor en hel del av Lo-Johansson).

Moa Martinson: Kungens rosor (den finns, som synes ännu att få tag på via nätbokhandeln)

och även annat:

Olle Hedberg: Jag är en prins av blodet.

Arvid Brenner: En dag som andra

Diktsamlingar av Hjalmar Gullberg och Harry Martinson ingick också. Jag försökte leta efter Hjalmar Gullbergs poesi på nätet och såg till min förskräckelse att inte en enda diktsamling finns i lager hos nätbokhandeln.... "status: definitivt slut". Tryck då upp en ny omgång! Det är väl ändå skandal att en av våra allra främsta lyrikers verk inte ska finnas annat än på bibliotekens magasin (och på antikvariaten). Suck......

Nära Subotica

2012-01-27T14:46:00.004+01:00

Synagogan i Subotica

Jag väntar på en beställd bok av Danilo Kiš- en författare som alltför tidigt gick bort. Han föddes i Subotica år 1935, en stad som idag ligger i Serbien. " Kiš var en jugoslavisk och serbisk författare av ungersk, judisk och serbisk härkomst som tillbringade största delen av sitt liv i Frankrike." Danilo Kiš miste en stor del av sin släkt (och sin far) i förintelsen. År 1989 dog han i Paris- och han ligger begravd i Belgrad.

På svenska finns dessa böcker av Kis:

Trädgård, aska, 1983
En grav för Boris Davidovitj, 1985
Timglaset, 1986
De dödas encyklopedi, 1988
Tidiga sorger, 2003 (och den boken går fortfarande att beställa via nätbokhandeln).

Nära Subotica

Vildhundar. Rälsar. Majsfälten runt Subotica
Vita sol

spår av ett cirkusbesök i leran, pålar i jorden
ljus efter vimplar i luft

ett ark i landskapet strandad, en man
med lammbrunt hår ser ut från den

från din trevåningskropp ser du ut över fälten
talar till vad du ser: vems är fälten

fält kom tillbaka som ni var
före slaget, ni var trastarnas bara

rösten försvinner skrovlig i dimman
en blåsvart tunga, vår farkost

Från diktsamlingen "Korallen" av Katarina Frostenson (W & W 1999).

Avhämtat

2012-01-27T10:02:00.002+01:00

"Barbara växte upp i en atmosfär som var mättad av lukten av sandelträ, och de orientaliska dofterna satte jämte tygkineseriernas livliga färger en stark prägel på hennes barndomsintryck. Som man minns de käraste familjemedlemmar, så levde och lever alltjämt i ljus hågkomst i Barbaritas sinne de båda mannekänger i naturlig storlek som stod i butiken iförda mandarinkläder och på vilka hennes ögon lärde sig att se."

Jag har börjat läsa Benito Pérez Galdós "Fortunata och Jacinta" (eller "Två hustrur").

Statistik

2012-01-27T09:49:00.003+01:00

Statistik tycker jag är ganska ospännande- men igår satte jag mig trots allt ned och började räkna. Januari är snart slut och för en gångs skull ville jag veta vad det var jag hade läst- egentligen. Jag vill gärna försöka sprida mitt läsande över mera än den anglosaxiska sfären (även om det är där jag förmodligen mest hör hemma preferensmässigt). Det känns som nödvändigt att gå ut ur sin egen trygghets- och bekvämlighetszon med jämna mellanrum.

Jag känner mig relativt nöjd med att ha besökt både Frankrike , Belgien och Spanien den här månaden- och tre öst-europeiska visiter blev det också. Bättre kan det dock bli.

Det gick hyfsat med "panacherna" och jag fortsätter den utforskningen- trots att det ibland tar sin lilla tid att leta fram böckerna från diverse biblioteksmagasin.

Jag noterar att majoriteten av det lästa under januari hörde hemma i förra seklet (främst tiden runt 40- och 50-talen). Helt i linje med mina önskningar.

Bäst och sämst? Det tar jag vid ett annat tillfälle- månaden är inte slut ännu....

Panache

2012-01-27T09:09:00.002+01:00

Jag fascineras av hur omslagen har ändrats genom åren- kanske inte så underligt i sig men nog är det väldigt stor skillnad på utformandet. Här har vi 40-tal , 70-tal och så vårt sekel i olika design - sett genom Panachernas "ögon"....

Jag föredrar nog ursprungsversionen- jag är svag för det enkla och geometriska utförandet.

I oktober 1991

2012-01-26T15:32:00.003+01:00

Var den här boken kritikernas favorit. "Livets ax" är Delblancs barndomsminnen. Skakande läsning.

På listan fanns också en diktsamling av Paul Muldoon "Att möta britterna" (den finns fortfarande tillgänglig på t ex Adlibris).

Bruce Chatwins: Vad gör jag här.( Chatwin gick bort 1989 - han var en stor favorit hos mig- jag tror att jag köpte allt jag kom över av honom. Han skrev reseberättelser som egentligen inte var reseberättelser... Patagonien, Australien..... jo, jag saknar honom....

Stefan Heyms :"Sandslottet" berömdes också.

En kvinnas röst

2012-01-26T14:57:00.004+01:00

Margaret Atwood är sannerligen inte okänd och inte heller är hon bortglömd som författare- i vart fall inte om man ser till romanerna hon skrivit. Lite annorlunda kanske det blir om man betänker att hon faktiskt har gett ut hela femton diktsamlingar... (bara två har getts ut på svenska och den senaste kom 1996).

I min hand just nu har jag hennes "The Journals of Susanna Moodie". Susanna Moodie och hennes syster Catharine skrev jag om här för ett tag sedan.

Den här diktsamlingen kom ut 1970 och har fått klassikerstatus i Kanada (Atwoods hemland). Dikterna följer Susannas öde från det att hon sätter fot på kanadensisk mark år 1832 och ända fram till dess att hon lämnar det jordiska och går över gränsen till en annan verklighet.

Inspirationen till den här boken fick Margaret Atwood via en dröm. Hon läste sedan Susanna Moodies "Roughing it in the Bush"- men blev besviken och tyckte illa om den svulstiga prosan. Däremot fängslades hon av Moodies starka personlighet som lyste över sidorna.

"If the national mental illness of the United States is megalomania, that of Canada is paranoid schizophrenia". Mrs Moodie både älskar och hatar det kanadensiska landskapet- det bryter ner henne men det är samtidigt sagolikt vackert. Atwood säger också att "we are all immigrants to this place even if we were born here: the country is too big for anyone to inhabit completely, and in the parts unknown to us we move in fear, exiles and invaders."

Dikterna om Susanna Moodie är vackra och sorgsna- de fångar hennes själ, hennes längtan och hennes ständiga kamp för tillvaron.

"There was an accident: the air locked,
he was hung in the river like a heart.
They retrieved the swamped body.
---
I planted him in this country
like a flag".

(Från dikten "Death of a young son by drowning".)

Den sista dikten i samlingen har titeln "Resurrection" och så sluts cirkeln med den återuppståndna Susanna Moodie som vandrar genom den gråa och välbekanta snöstormen.

"I can hear now the rustle of the snow
the angels listening above me
thistles bright with sleet
gathering---"

Staden som trotsade fienden

2012-01-26T08:11:00.002+01:00

Jag har läst Lidija Ginzburgs "Anteckningar från belägringen". Det är en kort bok på bara lite över 100 sidor , sidor som är laddade med mänskligt lidande och en stads kamp mot en mäktig fiende- den tyska armén.

I september 1941 knöts en järnring runt Leningrad- staden täpptes till så gott som helt. Det blev början på en belägring som skulle vara i nära 900 dagar. Först i januari 1944 kunde man andas ut. Då hade en miljon civila fått sätta livet till. En miljon. Vintern 1941-42 var den värsta.

I den belägrade staden läste man (om man orkade) "Krig och fred"- för att hämta mod och kraft att tjäna den gemensamma saken, som Tolstoj förespråkade.

I Ginzburgs roman följer vi den fiktive "N" (som jag förmodar är författarens alter ego) under den svåra vårvintern och våren 1942 . Det är en skakande berättelse om kyla, sjukdom och hunger. Framför allt hunger. Man sov med kläderna på under ett lager av allt som man kunde hitta att täcka sig med. Vattnet frös i ledningarna och det var förenat med livsfara att hämta nytt- det var inte bara isen och halkan- hela tiden var staden också utsatt för beskjutning och bombardemang.

Dagen rutas in i rutiner/ritualer- detta är ett måste för att överleva- och rutinerna kretsar kring mat. Det gäller att hushålla på bröd och andra livsmedel (man åt allt som kunde ätas och även sådant som inte kunde ätas).

"Att äta lunch är också att övervinna avstånd; korta avstånd, i plågsamt hopträngda köer. Kön framför dörren, kön till luckan, kön för att få en plats vid bordet. Lunchen- någonting snabbt överståndet och efemärt (en tallrik soppa, si och så många gram gröt)- förstorades upp och fördröjdes enligt den klassiska berättarkonstens regler. Man frågade: Vad är det som pågår? Och människor svarade: Vi äter lunch."

Lite längre fram i boken frågar författaren varför hungern var motståndets värsta fiende- jo, det är för att hungern är permanent och omöjlig att koppla bort, säger hon. Den är ständigt närvarande och den gör sig ständigt påmind. "Som allra störst var plågan vid måltiderna, när maten i en ohygglig hast tog slut, utan att skänka någon mättnad."

Så här definierar hon begreppet "kö": "En kö är en samling människor dömda till en påtvingad, overksam gemenskap där alla innerst inne är ensamma".

"Den som överlever måste ha styrkan att minnas"- de orden går genom den här starka och samtidigt vackra berättelsen som ett mantra. Författaren dör men det skrivna ordet stannar kvar- "kanske hade det i hemlighet föredragit att utplånas helt, med hela sitt innehåll. Men de som har skrivit dör, medan det skrivna blir kvar."

"Anteckningar från belägringen" är en stor liten bok- den etsar sig fast.

Översättningen är gjord av Karin Grelz.

Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen

2012-01-25T15:19:00.004+01:00

Länge har jag glott på den här boken och titeln har varit ett mysterium för mig. Så såg jag den på en av de gamla bokcirkellistorna från 40-talet och förstod att nu måste jag ta reda på hur saker och ting förhåller sig.

Det är så behändigt med internet (säger tanten som växte upp i en tid utan TV)... nu vet jag att "barbarskogen" syftar på ett citat av riksdagsledamoten Aaby Arvid Vilhelm Ericsson (Aaby Ericsson). Han var högerman, herr Aaby Ericsson- och han var mot den fria rösträtten.

Författaren: K-G Ossiannilsson (1875-1970) vet jag heller inte så mycket om men produktiv var han och kontroversiell var han också. "Barbarskogen" var hans första roman och den kom ut 1908. I bokens förord läser jag att Ossiannilsson kom från en gammal skånsk prästsläkt och att han tog studenten i Malmö 1894 och sedan en fil. kand. i Lund tre år senare.Författardebuten kom 1900 med en diktsamling "Masker".

"Barbarskogen" är "en samhällskritiskt betonad bok vars intresse icke minskas av att den numera också kan räknas till de kulturhistoriska dokumenten."

Min egen utgåva av boken är från 1937 och den torde väl ha varit i cirkulation ett bra tag efter det.

Nu är "Barbarskogen" placerad på mitt läsbord.

Modiga kvinnor

2012-01-25T09:14:00.005+01:00

Lady Mary Wortley Montagu (1689-1762)

Jag har läst ut biografin om Abigail Adams och jag är fylld av beundran. Mrs Adams fick sköta hushåll och ekonomi, driva jordbruk, snyta ungar och dessutom vara aktiv i sin mans politiska karriär. Jo, hon hade hjälp men det räckte till och blev över ändå.

Hennes hem var dessutom alltid öppet för släkt och vänner och hon tog hand om flera barnbarn också så småningom.

Ett kapitel griper mig särskilt- det är när en av många förödande smittkoppsepidemier härjade i Boston. På den tiden var dödligheten i sjukdomen mycket hög (jag läser cirka 30 %)- och doktor Jenner hade inte kommit på det där med kokoppornas roll ännu. John Adams befann sig i Philadelphia (på en av sina många uppdragsresor)- och nu var goda råd dyra för Abigail som var ensam hemma med fyra små barn. Hon beslöt sig för att prova det som kallades för "variolation"- man ympade med hjälp av en annan smittkoppssjuk person. Det var ett risktagande för även om resultaten ofta blev lindrigare sjukdom dog ändå många människor i följderna. För Abigail gick det bra- de överlevde allihop men jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste ha varit för henne.

En av dem som tidigt hade upptäckt fördelarna med "variolation" var Lady Wortley Montagu som var hustru till den brittiske ambassadören i Turkiet. År 1715 drabbades Lady Montagu själv av farsoten som vanställde hennes ansikte (hennes bror dog). I Konstantinopel kom hon i kontakt med personer som utövade "variolation" och beslöt sig för att prova detta på sina egna barn. Först ympades hennes fem-årige son (han klarade sig) och sedan, i England, dottern också. Det gick bra.

Så småningom spreds kunskapen och efter att ha gjort ett experiment på fångar i Newgate Prison med lyckat resultat (fångarna hade utlovats frigivning om det gick med på försöket)- spreds metoden till hovet. År 1722 ympades tronarvingen- den blivande George II med lyckat resultat.

Inte förrän 1796 gjordes det första försöket att 'vaccinera' (det var då Jenner använde sig av kokoppor ).

Lady Montagus brev finns att få i bokform- jag är övertygad om att de är mycket spännande att läsa.

Bokcirkeln läser: Modern svensk litteratur

2012-01-25T08:26:00.003+01:00

Året var förstås 1946 och cirkeln anordnades av TBV i Malmö. Man träffades var fjortonde dag för att diskutera.

Det var inga dåliga "läsval" som gjordes- samtliga dessa böcker lever än i dag. (Några kanske lite mera i skymundan, men dock...)

Så fina de var, de gamla linnebanden... smakfulla och slitstarka dessutom.

På listan fanns:

Birger Sjöberg: Kvartetten som sprängdes (och även dikter av Birger Sjöberg diskuterades)

Pär Lagerkvist: Gäst hos verkligheten (och dikter).

Agnes von Krusenstjerna: Fattigadel del 1. (En nog så aktuell bok även i dag!)

Harriet Löwenhjelm: Dikter

Karin Boye: Kallocain (och dikter)

Vilhelm Moberg: Sänkt sedebetyg.

Vad som slår mig är att lyriken också fått ta plats i den här cirkeln- jag tror att man hade verkligt givande sammankomster. Tänk om man hade kunnat göra en liten tidsresa för att vara med.....

Flera gallringsfynd

2012-01-24T15:14:00.005+01:00

Jag fortsätter att vara nyfiken på Michel Houellebecq. Det här är hans första roman- från 1994.

Hella Haasse skrev gärna historiska romaner. "I den långa väntans tid" kom ut redan 1949 på originalspråket (nederländska). Här hamnar man i 1400-talets Frankrike och huvudpersonen är Karl , hertig av Orleans. Hella Haase var noga med fakta, läser jag- så jag hoppas att den här boken ska vara både underhållande och lärorik. Det är en tegelsten på nära 600 sidor (för mig går tegelstensgränsen vid 500 sidor).

Assia Djebar är en av kandidaterna till Nobelpriset i litteratur. Jag har läst några av hennes böcker men inte "Sultanbrudens skugga". Lyran har skrivit om boken här.

Ibland har man tur

2012-01-24T14:50:00.002+01:00

Höllviken har ett fint, stort och luftigt bibliotek. Dessutom ligger det bara en knapp mil härifrån och det får man väl säga är så gott som nästgårds. Idag, när jag kikade in för att skaffa mig läsinspiration (och dito material) visade det sig att man gallrade ut en hel massa böcker. Jag nappade raskt åt mig "Anteckningar från belägringen" av den ryska författarinnan Lidija Ginzburg. Boken (anteckningarna) skrevs redan 1942 (och handlar givetvis om Leningrads belägring) men kom inte ut förrän 1987.

Lidija Ginzburg (1902-1990) fick uppleva mycket under sitt långa liv- men det som säkert gladde henne var nog det erkännade av sitt författarskap som hon fick i och med glasnost.

Förlaget som har gett ut den här boken heter "Umbra Solis". Jag har letat och letat på nätet och funnit att det inte längre verkar existera. Så synd. Flera väldigt fina böcker har de nämligen gett ut- här är listan. Jag är förstås väldigt glad för mitt gallringsfynd. Översättningen är gjord av Karin Grelz (som också har skrivit ett mycket utförligt efterord).

Kan det va' nåt?

2012-01-24T09:26:00.002+01:00

En samling kvinnliga författare från förra sekelskiftet. Hmmm- verkar spännande, tycker jag....

Året var 1989

2012-01-24T08:43:00.002+01:00

En mycket rekommenderad bok var Danilo Kis: De dödas encyklopedi- som nu bara finns att få antikvariskt. Jag har själv inte läst boken men har nu beställt den- Danilo Kis var en av dessa många författare som hann gå bort innan de fick Nobelpriset.

Marlen Haushofers "Väggen" blev mycket omskriven- (den borde ges ut igen). En ständigt aktuell roman. En kvinna stängs in bakom en glasvägg..... och så börjar hon föra dagbok. En bok med många bottnar.

Den fina Ekelöf-biografin (Gunnar Ekelöf) av Carl Olov Sommar minns jag mycket väl. (Den ser ut att komma ut på danska nästa år- men vill man läsa på svenska är det som vanligt bibliotek/antikvariat som gäller.

Vad mer? Jo, Sigrid Combüchen var aktuell med "Byron".

Lite tråkigt är det allt....

2012-01-23T15:42:00.003+01:00

Flommen (under trettonhelgen var det här området helt vattentäckt).

Bibilioteket här i staden håller på att byggas om och det ska bli modernare och större. Invigningen var planerad till april och jag (och massor av andra besökare) såg så klart väldigt fram emot detta- det är lite jobbigt att inte ha tillgång till "vanligt bibliotek" (ingen skugga ska dock falla över den nuvarande lösningen som är helt OK tillfälligtvis (men de flesta av bibliotekets böcker är nedpackade och magasinerade...).

Nu måste man skjuta på invigningen- det är väl ingen nyhet att Falsterbonäset är "blött". Vatten har vi gott om här nere- inte bara är vi omringade på tre sidor vi har även mycket blöta ganska tätt under oss också... lite för tätt ibland som nu visar sig när man ska lägga golv i nybygget.... (kanske närheten till det som en gång hette Alabuskekärret spelar in? Alabuskekärret var en så kallad "grodvanning").

Sydsvenskan har skrivit en del artiklar om hur höga vattenstånd kommer att dränka en stor del av Skånes kustnära platser i framtiden- det är inga trevliga kartor som illustrerar artiklarna -även om jag förstås kan säga "detta blir inte i min tid"- men ändå.....

Kvinnorna bakom revolutionens män

2012-01-23T15:06:00.004+01:00

Mercy Otis Warren (1728-1814)

Abigail Adams (1744-1818)

Båda dessa kvinnor var djupt involverade i det amerikanska frihetskriget eller "The Revolutionary War". Mrs Warren, speciellt, var verkligen på bettet. Hon skrev dikter och skådespel- allt riktat mot det engelska styret i kolonierna (främst i Massachusetts). Mercy Warren hade en skara mycket nära kvinnliga vänner som hon korresponderade flitigt med- en av dem var Abigail Adams. Mrs Warrens röst kom att bli en mycket viktig sådan under den här tiden. "Revolutionens musa", har hon blivit kallad.

Jag läser om henne i Lynne Witheys biografi över Abigail Adams "Dearest Friend" - en bok som landade i min brevlåda i morse.

En romantisk satir: Palladian av Elizabeth Taylor

2012-01-23T08:16:00.005+01:00

"Palladian" (titeln refererar till en stil inom arkitekturen och närmare bestämt det hus som romanen till största delen utspelar sig i) är Elizabeth Taylors andra roman och den kom ut år 1946. Då hade hon haft stora framgångar med "At Mrs Lippincote's" (1945).

I "Palladian" handlar det om en ung, lite bortkommen, ganska söt guvernant - Cassandra Dashwood (!)- som anställs av en något äldre herre- änkling -(han är inte lastgammal- men dock en bra bit äldre än Cassandra), Marion (jo, han heter Marion) Vanbrugh. Cassandra ska undervisa Marions dotter Sophy (elva år) i diverse ämnen. I det stora huset hittar vi också en moster till Marion, "Tinty", och hennes vuxna barn Margaret och Tom. "Nanny" finns naturligtvis också med i bilden och hon får en framträdande plats i boken liksom en Mrs Veal som sköter ruljangsen på byns pub.

Tankarna går naturligtvis genast till Charlotte Brontës Jane Eyre ... (som faktiskt nämns i berättelsen).

Det intressanta med den här boken är personporträtten snarare än handlingen (även om den bjuder på en del både otäcka och oväntade inslag). "Nanny" t ex är verkligen superbt tecknad- och även en bifigur som Mrs Adams (städerska/kokerska) :" Half the world scrubbing on their knees, the other half sitting on its arse". Konversationerna mellan dessa två damer är mycket underhållande.

"I like a nice Sunday film myself" , said Nanny, "but things are I couldn't go."
"Technicolour", said Mrs Adams, peeling potatoes at the sink.
"I can never settle down to technicolour. Some of those blue skies are cruel. An artist wouldn't paint pictures like that. If he did he'd be disqualified."
"It gives more idea of the dresses".
"That I'll grant you...."

Karaktärerna är ganska excentriska- lilla Sophy fyller skrivböcker med diverse epistlar- i den här stilen går det ": So poor illfated Mary looked up yet once again into the tumultous vacuity of the star-canopied empyrean and the muffled oars beat sonorously upon the turgid surface of the lake". (Marions kommentar blir "It might be Amanda Ros going for a row at night").

Margaret väntar barn och berättar om den väntade lyckliga tilldragelsen för sin mor så här: "Forgive my mentioning my own private affairs", said Margaret casually, "but I find, mother, that I am expecting a child". Givetvis blir stackars "Tinty" helt ifrån sig över denna okänslighet från dotterns sida. (Margaret tillbringar annars den mesta tiden med att söka igenom skafferiet efter mat, mat och mera mat.)

Tom, Margarets bror, dricker mestadels whisky på puben när han inte hoppar i säng med Mrs Veal.

"Palladian" är en verkligt udda berättelse och den liknar inte något annat jag läst. Det är med stor saknad jag lägger den åt sidan för nu har jag nämligen läst ut alla Elizabeth Taylors romaner. I England verkar Mrs Taylor ha fått något av en renässans och det är då sannerligen väl förtjänt. En vass penna och också en mycket humoristisk sådan hade hon- men pennan tecknade både sofistikerat och med stor känslighet.

Palladianism: ett exempel. (fotot lånat från Wikipedia).

Jazz?

2012-01-22T15:05:00.003+01:00

Det vet jag alldeles för lite om (och när jag tänker jazz minns jag mest trad jazz - Chris Barber etc...) - i januari 1992 hade Gunnar Hardings "Kreol" börjat röra sig uppåt på kritikernas topplista. Kreol- bara titeln är ju spännande- språk, kultur... här rör det sig förmodligen mest om New Orleans (men kreol talas fortfarande här). "Kreol" finns fortfarande att köpa- i billig pocketutgåva. Jag slår nog till.....

Det fick bli Chris Barber i alla fall... Petite Fleur.... (Annars är Wild Cat Blues också bra).

Nedslag i 90-talet

2012-01-22T10:31:00.002+01:00

När jag sitter med mina små högar av gamla tidningsurklipp från 90-talets "litteraturhistoria" noterar och minns jag den ryska exilförfattarinnan Nina Berberova som gick bort 1993 (över 90 år gammal). Hon fick en renässans under 90-talet och flera av hennes böcker kom i svensk översättning. Jag minns att jag gillade hennes sätt att skriva- mycket. Novellkonsten behärskade hon till fulländning- framför allt- och hennes memoarer "Med mina understrykningar" ger många intressanta inblickar i ett liv som sträckte sig över många år och många länder.

"Kyparen och slinkan" låg högt på kritikernas lista över favoriter år 1993. Boken består av tre noveller och alla handlar de om ryska emigrantöden på 30- och 40-talet i Paris. Berberova visste vad det ville säga att leva i ingenmansland.

Berberovas böcker finns på bibliotek och antikvariat- (om man vill hålla sig till de svenska översättningarna). Nätbokhandeln erbjuder hennes verk på både franska och engelska (och tyska också).

"Pöl", kallade hon det

2012-01-22T09:06:00.004+01:00

min farmor, som kom från Kristinehamn. Hon menade då alla de tidningsurklipp som min far samlade på och sorterade i stora kuvert. De där tidningsurklippen är jag glad för idag (men även jag morrade åt dem på sin tid- då mest för att morgontidningen ofta hade stora hål på sidorna när jag skulle läsa den......)- när jag plockar bland klippen (som är ämnesindelade) möter jag historien och så minns jag min far som var världens bästa pappa.

År 1992 var det Derek Walcotts tur att få litteraturpriset i litteratur. En poet från Karibien- jag hade inte hört talas om honom då (det var jag säkert inte ensam om). Raskt översattes en del av hans dikter till svenska och gavs ut på W & W förlag mellan 1992 och 1993. Sedan dess har det varit tyst. Däremot finns det utgåvor på danska, norska, tyska och engelska att få tag på via vanlig nätbokhandel idag.

I Sydsvenskan från den 10 december 1992 kunde man hitta en dikt av Derek Walcott - en dikt tillägnad den ryska poeten Marina Tsvetajeva. Dikten är lång- men här de tre sista verserna:

Och sjögräset torkar sitt hår, Marina Tsvetajeva,
pelikanen dyker i flykten lik ett krucifix
men den jungfruliga, cirklande, överlevande
fiskmåsen vidrör i sin nåd

detta hus vid stranden, ett skåp, en himmelsblå puderdosa,
horisontens bindestreck, den tomma muren- ett pass
från vilket de rev ditt fotografi, en väckarklockas
meningslösa tickande, en gul fjärilsklänning som du glömde,

sand borstad från mitt lakan, en kuddes grav,
en oceanisk tår. Solen skiftar sina vikter.
Tiden, som är halva evigheten, likt havet genom fönstret,
fyller dina sidors stillastående segel.

Det är så vackert att jag ryser... "himmelsblå puderdosa, gul fjärilsklänning... oceanisk tår" och så "sidornas stillastående segel....."

Översättningen är gjord av Michael Economou och Jonas Ellerström.

På Ellerströms förlag har alldeles nyligen Marina Tsvetajevas krigsdagbok getts ut.

På kritikernas topplistor år 1992

2012-01-21T14:32:00.004+01:00

Stendhal

Tjugo år har gått sedan dess... Femton kritiker från tre stora dagstidningar (Sydsvenskan, DN och GP) valde.

(September och oktober är de månader som gäller här.)

I början av september var Montaignes "Essayer III" i översättning av Jan Stolpe den bok som toppade listan. Den boken kan man fortfarande köpa via nätbokhandeln (Atlantis förlag).

Witold Gombrowicz "Dagboken (1957-1961) hade legat hela fem månader på listan! Dessa dagböcker kan man fortfarande köpa- i billig pocketutgåva dessutom. (Bonniers förlag).

Stendhals "Om kärleken" blev kvar länge....

Mario Vargas Llosa berömdes för " Till Styvmoderns lov" (Har den kommit ut i nya upplagor? Det undrar jag.)

Jag minns själv Julio Cortázars "Kronoper och famer" och den, kan jag tala om, kommer att ges ut igen på Modernista förlag- inom kort. Så bra. År 1992 var den med på listan- i flera månader.

Anna-Karin Granbergs bok "Där ingenting kan ses" - den vill jag nämna för att den verkar vara bortglömd idag. Jag har inte läst själv men här länkar jag till Monica Antonssons blogg för mera information om boken. Den borde nog vara aktuell med tanke på alla skriverier om Felicia Feldts "Felicia försvann". Så här sammanfattas "Där ingenting kan ses" : Poeten Anna-Karin Granbergs mycket uppmärksammade bok om en barndom präglad av missbruk, misshandel och sexuella övergrepp. Det är en skakande familjeberättelse. "

Peter Nilson gick bort alldeles för tidigt- han skrev många böcker som satte stora spår i mig. År 1992 lästes och gillades hans "Rymdljus- en bok om katastrofer och underverk". Jag saknar Peter Nilson väldigt mycket.

Jag konstaterar att tiden går oerhört fort. Tjugo år...

I novellernas värld: 2

2012-01-21T09:37:00.004+01:00

Kanske var det för att jag blev så glad över att läsa om Astor Förlags satsning på spanska författare - i form av fem små noveller i trevliga häften - nu har jag letat fram Elizabeth Bowens samlade "short stories". Mitt exemplar är säkert nära 30 år gammalt och lite lagom slitet- men jag kommer inte ihåg allt jag läst och just noveller är väldigt lämplig kvällslektyr.

Jag kom också att tänka på Frode Gryttens noveller - inspirerade av Edward Hoppers målningar.

Och jo- jag har beställt ett par av de spanska novellerna. Det gick inte att stå emot den frestelsen!

I novellernas värld : 1

2012-01-21T08:49:00.002+01:00

Fotot är från BLM 1947- novemberutgåvan.

År 1948 kom den enda hittills utgivna boken av A L Barker i svensk översättning- en novellsamling med titeln "De oskuldsfulla". Den läste jag för ett tag sedan på originalspråket (The Innocents)- några rader om novellerna fick jag också ihop- HÄR.

Några flera översättningar blev det inte- Audrey Lilian Barker är en bortglömd författarinna idag. I en artikel med titeln "Brev från London"i BLM nov./1947 tecknar litteraturkritikern John Hayward ett mycket vackert porträtt av författarinnan.

Han skriver om hennes anmärkningsvärda begåvning :" --hon är inte något underbarn, hon är ett under av ännu sällsyntare sort, en författarinna som stått emot frestelsen att se sina verk i tryck förrän hon var så säker, som en samvetsgrann författare nu vågar vara, på att hon hade något som var värt att ge ut".

Miss Barker var mycket självkritisk och när hon såg sin första roman bli refuserad av ett stort förlag förstörde hon manuskriptet- manuskriptet till "The Innocents" var på väg att gå samma öde till mötes men en god vän rådde henne att i alla fall göra ett nytt försök och så skickades det in till The Hogarth Press och lästes av ingen mindre än Leonard Woolf. Hans omdöme var att " det var det bästa debutarbete, som erbjudits honom under hans tjugoåriga förläggarbana."

A L Barkers noveller fick mig att tänka på Katherine Mansfield och Elizabeth Bowen. Båda mästerliga novellförfattare. Faber & Faber har gjort sitt bästa för att lyfta upp Miss Barker ur glömskans djup. I serien "Faber Finds" finns flera titlar i nytryck.

Många språk på en gång...

2012-01-20T14:56:00.003+01:00

1. Fransk blogg skriver om boken (i fransk översättning). Jag blir intresserad.

2. Boken är ursprungligen skriven på tyska. Kanske finns den på andra språk , undrar latmaja.

3. Latmajan, med svenska som modersmål, läser på norska....

och ja... det är en riktigt bra roman! Hoppas att det blir översatt till svenska också!

Läs kritiken i Le Monde HÄR

Våren är på väg- rapport från söder om landsvägen

2012-01-20T14:46:00.007+01:00

Snödropparna är på gång under tujan....

Stjärnmagnolians knoppar blir allt större och luddigare....

En primula har vaknat till liv och har till och med börjat blomma....

Husdjuret blommar inte- men han fäller. Stora luddiga tussar (som inte syns på bild, man har väl dammsugare....). Ett sant vårtecken det också.

En lockande utgivning

2012-01-20T08:48:00.004+01:00

( Bilden är lånad från Wikipedia)

Bokförlaget Astor har alldeles nyligen gett ut fem små novellböcker (En novell ryms i varje liten bok). En fin introduktion till modern spansk litteratur. Jag har inte läst ännu men det har Thomas Nydahl och nu länkar jag till hans recension av "de fem" HÄR!

Majserenaden av Marie Gevers

2012-01-19T15:46:00.002+01:00

Den ser inte mycket ut för världen den här boken. Brun och oansenlig på ytan och liten till formatet. En gång i tiden har den tillhört ett IOGT-bibliotek (var det var beläget kan jag inte utläsa).

Om utsidan är murrig så är innehållet desto färgrikare- Marie Gevers började nämligen sin författarkarriär som poet- och det märks på språket som är så vackert, så målande- akvarell- skulle jag vilja säga (inte oljemålning).

"Majserenaden" är något så upplyftande som berättelsen om en mycket lycklig barndom. Flickan (Marie Denayer) i romanen är enda dotter till ett äldre lantbrukarpar och de är goda föräldrar som ägnar mycken tid åt sitt barn och lär henne att älska både djur och natur. Platsen är en liten by i närheten av Antwerpen i Belgien. Naturens växlingar fyller så gott som varje sida- och fåglar, växter och människor lever med och följer alla årstidernas gång.

Som en röd tråd i handlingen finns också kärleken mellan trädgårdsarbetaren Louis och uppbördskommissariens fru Orpha. Det är en förbjuden kärlek som växer sig allt starkare allt under det att byborna skvallrar och har åsikter. Louis får rådet att lämna byn och glömma Orpha- men det är omöjligt för honom.

Här kommer våren till byn: " De hopsamlade vassrören brännas. Vad lågorna flamma vackert i den fuktiga luften! De påminna mig om bakugnens värme. Våren skall alltså nu komma igen i verkligheten och inte bara i min barnsliga dröm! Den fuktiga dimman från vattnet, som trädgården badar i, blir mjukare och tätare, och på de spretande grenarna börja knopparna svälla. Det doftar redan av den stigande saven. I den stilla luften stiger röken upp och böljar vit med kvinnliga former. Fuktigheten glänser på bokarnas stammar, rinner längs grenarna, samlar sig till droppar. Varje knopp är prydd med en klar vattendroppe."

"Majserenaden" gav mig en sömnlös natt- jag kunde inte sluta läsa... nu är jag något mosig i skallen men mycket nöjd ändå- det är inte ofta jag hittar så här vackert skrivna romaner.

De sista raderna i boken måste jag skriva ner : " Jag är inte längre ett barn. Den första ungdomen spirar i mitt hjärta. Jag är rädd för våren. Jag vet att den skall ge mig lust att gråta, och att mina drömmar skola vara fulla av oro, när skenet från facklorna på majserenadens afton dansar i de våta och knoppande snåren. Jag vet att trolldomen skall lura även på mig- en majkväll.
När kärlekens fackla faller ur Orphas händer, skall en annan taga upp den, och sedan en annan och ännu en annan.... Och en dag blir det min tur.

Så talade Eva,
så talade Eva,
så talade Evas döttrar.

Boken kom ut på Norstedts förlag år 1936 och översättningen är gjord av Hugo Hultenberg.

Hurra för Sveriges depåbibliotek!

2012-01-19T09:42:00.003+01:00

Igår fick jag ett litet mail om att jag kunde hämta två beställda böcker på lokalbiblioteket. Glad i hågen tog jag cykeln och trampade iväg. Det är alltid lika spännande att se både hur de beställda böckerna ser ut och var de kommer ifrån. Många gånger har de haft "Depåbiblioteket i Umeå" som avsändare. Mina låneböcker har färdats långt!

Nu blev nyfikenheten för stor och jag kände att jag var tvungen att ta reda på mer om denna fina institution. Det gladde mitt bokälskande hjärta att läsa om hur gamla böcker tas om hand och bevaras. Hit kan tydligen biblioteken skicka det som gallrats ut (jag förmodar efter en egen första gallring?).

Jag tackar för att jag har fått möjligheten att läsa flera "gamlingar" och just nu är jag helt fördjupad i ett verkligt lånefynd- "Majserenaden" av Marie Gevers. (Mer om den så småningom).

Sönderrivna spetsar

2012-01-19T08:44:00.006+01:00

Emilia Pardo Bazan (1851-1921) tog plats som en av flera bortglömda författare i min julkalender förra året. Bara en enda av hennes böcker finns översatt till svenska (jag har inte hittat flera i alla fall) men det ser bättre ut om man vill läsa på engelska.

Jag blev väldigt nyfiken på Bazán och inhandlade en liten novellsamling. Sexton små mästerverk fyller de cirka 150 sidorna (novellerna är korta). Under sin livstid hann Bazán med att skriva nära 600 noveller och det måste ha varit mycket svårt att göra ett urval.

I "Torn Lace" blandas stilar och ämnen- det slår mig att det mesta känns mycket modernt och aktuellt . Ofta beskrivs hur en mycket liten och till synes obetydlig händelse får stora följder- på ett ögonblick vänder allt. Man blir ofta överraskad. Flera av novellerna handlar om äktenskap och bröllop- stor psykologisk finess kännetecknar Bazàns sätt att skriva- hon använder sig av mycket subtila medel för att få fram sitt budskap. (Bazàn var feminist).

Ska jag välja mina favoriter får det bli först "The Oldest Story" som beskriver Adam och Eva och syndafallet ur en helt ny synvinkel. ---" And the myth of the Book of Genesis is repeated in the life of each and every Eve: before the apple, Adam erects an altar to her and worships her on it. After the apple, he removes her from the altar, and then it's off to the stable with her, or to the dump...."

I "Torn Lace " (som har gett sitt namn åt hela den här novellsamlingen) handlar det om ett bröllop där bruden säger nej vid altaret- och detta på grund av en enda till synes mycket insignifikant händelse...

Det här var en bok som faktisk fick mig att tappa andan ett tag. Tänk om vi kunde få några flera svenska översättningar av den här författarinnan.....

Romanen "The Son of the Bondwoman" finns med på en lista över bortglömda mästerverk. Nu står den högt på min egen (önske) lista.

Det tog sin tid

2012-01-19T08:29:00.002+01:00

Nu har jag den äntligen på mitt bord- hela 1084 sidor.... Det här är ingen bok man läser på en kväll precis- den ska avnjutas långsamt.

Trevlig reklam

2012-01-18T14:59:00.002+01:00

Reklam brukar mest vara en källa till stor irritation men när den ser ut så här blir man bara glad. Lappen fanns med i en liten försändelse från ett antikvariat i England. Jag känner det som om jag gjort en bok lite lyckligare .

Deerbrook av Harriet Martineau

2012-01-18T09:11:00.002+01:00

"Deerbrook" var Harriet Martineaus första och enda roman. Det tycker jag är mycket synd för hon hade verkligen alla förutsättningar att bli en ny Jane Austen. "Deerbrook" har mycket av "Sense and Sensibility" över sig och den handlar om den lilla världen (som också är en spegel av den stora).

Det händer inte så mycket i det lilla sömniga samhället Deerbrook och när två unga kvinnor- Hester och Margaret Ibbotson anländer från Birmingham går djungeltelegrafen för fullt. Hester och Margaret, som nyligen blivit föräldralösa blir inhysta hos de avlägsna släktingarna Mr & Mrs Grey som har en ledande ställning i byn. Rivalerna om bybornas gunst- familjen Rowland- bor alldeles intill och i porträttet av Mrs Rowland har Martineau verkligen lyckats att frammåla den typiska intrigmakerskan och sladdertackan (som varje småsamhälle brukar innehålla).

Så smids ränkerna undan för undan- och kärleken spirar- vem ska få vem och hur ska det gå? Olyckor, hotande fattigdom, fnurror på trådar, pöbelupplopp och naturbeskrivningar- jo, jag tycker om blandningen. Det finns också gott om filosofiska betraktelser. Boken är på över 500 sidor men jag tycker inte att den är långsam att läsa, inte alls. Jag dras in i det där småttiga och ibland "småputtriga" livet- för det känns äkta- så var det ju, föreställer jag mig. Både Margaret och Hester är "verkliga" kvinnor, fint avbildade med alla brister och förtjänster.

Den här romanen hade mycket väl kunnat bilda underlag för en TV-serie och jag tror att den hade blivit mycket framgångsrik. Tyvärr är Harriet Martineaus namn skrivet i "glömmeboken" och därför kan man nog inte hoppas för mycket....

Romanen kom ut 1839. Min utgåva är daterad 1983 och den ingår i serien Virago Modern Classics.

Strindberg anno 1962

2012-01-18T08:08:00.005+01:00

Den 20 april år 1962 hade Malmö Stadsteater premiär på Strindbergs "Dödsdansen". Pjäsen spelades på lilla scenen "Intiman" (Intima teatern). Då var Strindberg den mest spelade författaren vid teatern med hela sexton uppförda pjäser på nitton säsonger (nummer två var Hjalmar Bergman med elva skådespel följd at William Shakespeare (åtta).

Strindberg var själv mycket förtjust i sin skapelse och lär ha yttrat mer än en gång " Dödsdansen, det är mitt bästa stycke!" Kritikerna delade inte alltid Strindbergs uppfattning och Oscar Levertin skrev: "Denna Dödsdans är en plump, långsam och tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla".

Jag måste ha sett dramat den där gången för 50 år sedan- jag minns dock ingenting av föreställningen men jag var ju heller inte särskilt gammal och förstod säkert inte vad pjäsen egentligen handlade om. Ämnet är väl inte ovanligt - olyckligt äktenskap, tristess, själslig fångenskap. "De från lyckan utestängda"- för att citera Göran Lindström- som också skriver "De ljuger sig bort från nuet, gör sina närmaste olyckliga och tvingas förr eller senare att acceptera den stora resignationens konst."

Världens sämsta författare (och Mrs Miller)

2012-01-17T14:43:00.005+01:00

Ja, det borde kanske finnas många kandidater till den posten men nu läser jag John Sutherlands författarkrönika i 294 delar och han är av den åsikten att Amanda Ros ska ha den äran. Som synes finns hennes stora mästerverk "Irene Iddesleigh" att få i Kindle-form. Jag hade aldrig hört talas om Amanda Ros tidigare och jag kan inte påstå att jag har någon större lust att läsa hennes böcker heller.

Jag läser att en grupp kända författare i Oxford som kallade sig för "The Inklings" (J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis var medlemmar bl a) brukade träffas för att underhålla varandra med högläsning från Ros böcker. Det var ett slags tävling och det gick ut på att den som kunde hålla sig för skratt längst under högläsningen vann.

För den som till äventyrs vill bekanta sig med några extra fina exempel på Ros prosa (och poesi) är här en länk. (Varmt rekommenderad av John Sutherland, för övrigt). Nog kan man fnissa lite åt eländet?

På musikens område kanske Mrs Miller är svår att slå vad gäller "sämst"... jag minns att hon förgyllde min musiklyssnande ungdomstid en hel del. Framför allt med den här versionen av "Downtown" . Jag kunde inte motstå frestelsen att ta med henne....

Tematrio: Skrivande svenskor

2012-01-17T08:55:00.003+01:00

Lyrans tematrio den här veckan: Skrivande svenskor. Då måste det bli poeter...

1. Siv Arb- för att hon älskar naturen och för att hon vill värna om den.

Jag ser att naturen drar sig tillbaka
jag står vid fönstret alldeles stilla
sekunderna slår hårt under huden---- (ur dikten "Naturen drar sig tillbaka" från diktsamlingen "Dikter i mörker och ljus" (1975).

2. Sun Axelsson- nyligen bortgången- är nog mera känd för sina romaner men hon skrev dikter också.

Vill du vara snäll
och kila in och hämta
min kropp på tvätten
och skomakarn bör ha
halvsulat mina fötter
sen är det bara huvet hos frissan
som bör vara färdigt klockan fem
och då har jag middagen klar!

3. Ann Smith för att ingen kan som hon skriva om erotisk kärlek. Det blir så vackert och jag kan förstå att hennes poesi ibland har liknats vid Höga visan.

Strömmar du som regn
över min kropp

omhöljer du mig med
varm snö

reder du oss ett bo
i ditt leende

Lästips: Haiti

2012-01-17T08:14:00.007+01:00

Ett stort tack säger jag till Patricia Mellin för intressanta boktips. Läs mera om dessa haitiska författare hos Patricia HÄR. Jättefina länkar och de allra flesta av dem är skrivna på engelska!

Ta tid att läsa vidare i Patricias blogg också- där finns så mycket att ta till sig om Haiti, ett land som åtminstone jag känner att jag vet alldeles för lite om.

Än en gång, tack Patricia! Bloggadress: swedenhaiti.com

Evigt och förgängligt

2012-01-16T15:21:00.002+01:00

Den här vyn kommer aldrig tillbaka- fotot är taget någon gång tidigt på 60-talet. Jag är ett av de lekande barnen i bakgrunden- och jag bodde i ett av husen som syns på bilden. En vinter på 60-talet... vi hade inga tefat vi använde sopskyfflar- och skidorna... ja, de var av äldre datum (ibland fick vi låna våra föräldrars gamla tunga laggar). Så särskilt mycket snö hade vi sällan- Malmö är inte känt för sin fina alpina terräng precis....men vi hade roligt ändå med den nederbörd som fanns. "Vi hasade på den" som man säger på skånska. Nu är de där åkrarna borta- där finns i stället radhus (som ligger som packade sillar). Ögonblicket i tiden har frusits med hjälp av kameran och så blir det om inte evigt så i alla fall nästan...

Jag hittade en så vacker dikt av Harry Martinson:

Vårvinterafton och tö.
Pojkarna ha tänt en snölykta.
För den som for förbi i rasslande kvällståget
skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,
ropande, ropande ur risiga skogar i tö.
Och aldrig kom resanden hem,
men i lykta och stund låg hans liv.

Brasilien, Finland och Wales

2012-01-16T14:50:00.004+01:00

Euclides da Cunha 1866-1909.

I februarinumret av BLM årgång 1946 hittar jag en bokrecension skriven av Tore Zetterholm- han har läst ett stort epos från Brasilien nämligen "Markerna brinna" av Euclides da Cunha. Han är djupt imponerad och även, som man förstår, starkt tagen av romanen. Nu ska jag inte orda mer om något som jag inte känner till för jag har inte läst den här boken (ännu, ska jag tillägga)- men för ett tag sedan skrev Eva/Lustigkulle på bloggen Stänk och Flikar en väldigt uttömmande och synnerligen inspirerande redogörelse för det här mästerverket och dessutom delade hon med sig av sin eget förhållande till författaren i fråga. Svensk översättning finns alltså men man får låna på bibliotek eller köpa via antikvariat. Da Cunhas böcker finns (vissa av dem) också översatta till engelska- om man nu inte behärskar portugisiska förstås.

(fotot är lånat)

Jag fångades också in av en liten "påannons" för en novellsamling av den walesiska författarinnan Gwyn Jones " The Buttercup Field and Other Stories". "Friskt berättade walesiska noveller av hög litterär klass"- och visst vill man väl läsa? Man kan fortfarande hitta Gwyn Jones (1907-1999) böcker på bland annat Amazon.

Sist men inte minst läste jag om en barndomsskildring skriven av den finländska författaren Oiva Paloheimo (1910-1973) "Orolig barndom" som får mycket fina vitsord. Tyvärr är detta den enda bok av Paloheimo som blivit översatt till svenska och med utgivningsår 1945 är den nog inte alldeles lätt att få tag på - men några exemplar finns ännu på biblioteken. Det ser ut som om all information om Paloheimo är skriven på finska som jag inte förstår... och jag blir därför inte så mycket klokare vad gäller hans liv och gärning. Tyvärr....

Gamla tidningar och tidskrifter

2012-01-16T08:08:00.005+01:00

Mitt under brinnande krig kom de ut- banden med bokfilmerna som satts ihop av Erik Lindorm. Tanken var att följa Bernadotternas historia i Sverige och verket inleddes därför med Carl XIV Johan (och hans tid). Detta är dock inte konungarnas historia som sådan utan snarare "tidens historia". Den ledande tanken var, enligt förordet " att efter den moderna tidningsmannens princip slå upp det för tiden karakteristiska och intressanta, det för stor allmänhet mest läsbara."

Egron Lundgren (1815-1875) var en ovanlig man och konstnär. Han lämnade Sverige redan 1839 och for till Paris och sedan vidare till Italien. Han tackade nej till ett erbjudande om en tjänst vid konstakademien och sa så här "att resa hem hade varit beskedligare, men jag är icke beskedlig". Lundgren vann sitt största anseende som akvarellmålare och "hans talang har för honom öppnat den engelska aristokratiens salonger och drottning Victorias hof". År 1858 fann man honom i Calcutta (han följde där med den engelska armén "på dess mödosamma men segerrika tåg genom det upproriska landet".

Om "qvinnomördaren Göthe" kan man läsa att han var "moraliskt förstörd och att han hade i ungdomen då han förflyttades från det ena stället till det andra, öfverallt fått mycket stryk och blifvit agad för nästan allting och aldrig erfarit tecken af ömhet och välvilja".

Avrättningen var offentlig och den ägde rum den 8 januari 1862 "vid Galgbacken utanför Skans Tull i Stockholm."

Tack till Petra Rhodin som skrev så fängslande om Anders Lindberg från Emilie Flygare-Carléns "Minnen af svenskt författarlif". Jag blev tvungen att släpa fram de gamla bokfilmerna.....

En stark kvinna

2012-01-15T15:49:00.004+01:00

Länge har jag velat läsa något om Abigail Adams - maka till John Adams (president nr 2 och en av undertecknarna av "The Declaration of Independence" den 4 juli 1776). Abigail var en väl utbildad kvinna och hon var sin makes jämlike i det mesta. Utan henne hade nog John Adams stått sig slätt. Nu har jag hittat en biografi och den hoppas jag ska låta ljuset skina starkt på denna enastående dam.

Makarna Adams hem i Quincy i närheten av Boston, Massachusetts. (Fotot är lånat). Både John och Abigail hade sina rötter i trakterna kring Braintree i Massachusetts. (Adams fick under ett tag öknamnet "His rotundity- the duke of Braintree"). Johns och Abigails äldste son John Quincy blev också president.

Bara för att de är så vackra....

2012-01-15T15:02:00.004+01:00

Viragos serie av Modern Classics... de här böckerna gavs ut på 80-talet. Så fina.... det måste ha varit ett roligt jobb att välja omslag till dem!

Mellan Jane Austen och George Eliot: Harriet Martineau

2012-01-15T09:16:00.003+01:00

Harriet Martineau (1802-1876)- (efternamnet kommer från hennes hugenottiska anfäder) växte upp i Norwich som barn nummer sex av åtta. Familjen var unitarisk och var mycket positiv till att även kvinnor skulle få utbildning. Harriets första "politiska minne" var när admiral Nelson dog- då var hon fyra år gammal. Mycket avancerad var hon- och hon läste Milton redan som sjuåring.

Hennes ungdom kantades av sjukdomar redan som tolvåring drabbades hon av nedsatt hörsel, något som skulle komma att plåga henne under hela hennes liv. Detta gjorde henne heller inte särskilt attraktiv på äktenskapsmarkanden.

Harriet tog till pennan och fick stora framgångar med "Illustrations of Political Economy" som kom ut i serieform. År 1839 kom hennes mest kända roman ut "Deerbrook" som är en studie i "provincial life" med fokus på två föräldralösa systrar ,Margaret och Hester Ibbotson . "Deerbrook" anses vara en föregångare till George Eliots "Middlemarch".

Redan år 1834 reste Harriet Martineau till USA- det var en äventyrlig resa för en ensam handikappad kvinna på den tiden. Hon skrev sedan ner sina intryck i "Society in America" (1837). Föga förvånande tog hon stark ställning för abolitionisterna. Några år senare begav hon sig iväg till Egypten och mellanöstern.

Det kom flera romaner och - mycket intressant- hon skrev om Haiti. "The Hour and the Man" kom ut 1841 och handlar om Toussaint L'Ouverture.

Informationen om Harriet Martineau har jag hämtat från John Sutherlands "Lives of the Novelists. (2011). Några av Harriet Martineaus böcker finns översatta till svenska men det är nära 200 år gamla översättningar... Vill man läsa något av henne är det säkrast att hålla sig till originalspråket. Virago har gett ut "Deerbrook" t ex.

Haiti 2: Jean-Euphèle Milcé

2012-01-15T08:26:00.004+01:00

Jean-Euphèle Milcé är en Haitisk författare som numera lever och verkar i Schweiz. Han skriver på franska men en av hans romaner har blivit översatt till engelska "Alphabet of the Night".

Jag kan inte tänka mig ett bättre porträtt av landet Haiti- ett land så fyllt av misär och hopplöshet. Det är de sista dagarna av Duvalier-diktaturen- en judisk butiksägare, Jeremy Assaël, (född och uppväxt på Haiti) ser sin vän och älskare bli nedskjuten framför sin affär. Anledningen: han hade förolämpat en poliskonstapel på en bar. Jeremy stänger affären och beslutar sig att söka i sitt förflutna för att hitta en förlorad vän sedan barndomen. Så tas vi med på en resa genom det förlorade landet. Det är mäktigt och det är skrämmande.

Det här är en mycket poetiskt skriven liten roman (språket är otroligt vackert)- och den är oerhört lärorik för den ger ett perspektiv på ö-riket som jag tror är viktigt. Jag hoppas att den här boken blir översatt till svenska- den är alldeles för bra för att inte uppmärksammas!

"The dawn brings me its first tints in changing swirls of colour. Port-au-Prince always wakes to find its cries, its ill-expressed sorrows smothered by a pall of smoke. Rising up from the ground, hopes destroyed by the daily struggle for survival hang over a place that has lost all sense of being a capital."

Boken har getts ut av Pushkin Press och översättningen är gjord av Christopher Moncrieff.

Haiti

2012-01-14T15:51:00.004+01:00

Det kryllar inte direkt av författare från Haiti och dessutom blir de sällan översatta till svenska. Många av dem skriver också i exil. (Det gör Edwidge Danticat och hon är bosatt i USA). Två böcker har jag hittat av henne i svensk översättning- båda är "out of print" och finns bara att få via antikvariat och bibliotek. Jag hade tur som hittade mitt ex under vandringen bland bibliotekshyllorna i går.

Detta får bli min helgläsning. Jag tar paus från "panacherna" ett par dagar (men sen blir det på't igen, jo då!) "Puman" av Jean Stafford var ju alldeles drömlikt bra. Då blir man inspirerad att gräva vidare.

Latmasken ligger i...

2012-01-14T15:18:00.002+01:00

Jag nästan spyr åt min egen präktighet. Jag skriver i min "Moleskine Book Journal"- och antecknar som aldrig förr. Vi får väl se om entusiasmen varar året ut. Ingen ska anklaga mig för skönskrift-det har jag haft många år på mig att vänja mig av med. Det går inte att skriva vackert när man ska skriva snabbt på samma gång (föreläsningsanteckningarna från flydda tider är största boven men även den lärarinna jag hade i ämnet "välskrivning" i småskolan. Henne gillade jag att reta nämligen och det gjorde man bäst genom att använda en egen variant av skrifttecknenas utformning - en då icke godkänd sådan, givetvis.) (Jag kan fortfarande höra "Fröken" U:s pipiga och gälla röst - när jag vill.)

Välskrivning lär väl ungarna slippa idag. Det ska de banne mig vara tacksamma för, säger jag som minns just de lektionerna med obehagsrysningar.

Nyfiken på.... Marie Gévers

2012-01-14T09:35:00.004+01:00

Lånad bild : vy över Antwerpen

Marie Gévers (1883-1975) var en belgisk författarinna som började sin karriär som poet men så småningom började hon också att skriva romaner. Hon höll sig till franskan och det finns faktiskt en bok av henne i svensk översättning "Majserenaden" från 1936. (Den baserar sig på en verklig händelse och blev mycket läst på sin tid). Marie Gévers skrev helst om trakterna runt Antwerpen (det var hennes hembygd).

År 1938 blev Marie Gévers invald (som första kvinna) i "l'Académie royale de langue et de littérature françaises de Belgique."

Idag är hon tämligen bortglömd som författare.

Inspirerad av Turner

2012-01-14T09:25:00.006+01:00

Den brittiske konstnären Samuel Palmer (1805- 1881).

Det finns flera böcker om hans liv och verk.

Två emigrantöden

2012-01-14T08:42:00.003+01:00

The Grand Trunk Railway- som började konstrueras i mitten på 1800-talet. Den blev en viktig förbindelseled mellan Ontario och New England.

År 1832 lämnade två engelska systrar med makar (och ett litet barn) England för att bosätta sig i "Upper Canada". Det var ett djärvt projekt och resan gjordes under stora umbäranden. Det tog lång tid att korsa Atlanten med segelskepp och man var beroende av vindarna som inte alltid var gynnsamma.

Susanna Moodie och Catharine Parr Traill var vana vid ett relativt bekvämt liv i hemlandet- de kunde säkert inte föreställa sig vad de skulle utsättas för när de hamnade i den kanadensiska vildmarken. Lägg till detta att deras respektive inte var särskilt händiga- och dessutom dåliga på att handskas med pengar. Det krävdes en enorm uppfinningsrikedom och styrka hos dessa båda kvinnor för att få det att gå runt och för att lyckas sätta mat på bordet. Stekt ekorre var ingen ovanlig middagsrätt.... För att dryga ut hushållskassan började systrarna skriva- och de var mycket produktiva. I England fick de hjälp av sin äldre syster ,Agnes Strickland, som med åren blivit en mycket etablerad författarinna. "Care packages" från syskonen i hemlandet mottogs också tacksamt.

Catharine var dessutom duktig med penseln- och hon var en hängiven botanist. Hon gav ut flera böcker med utsökta teckningar av de vilda blommor som fanns i hennes närmiljö.

Jag har läst ut biografin "Sisters in the Wilderness" av Charlotte Gray. Det är en alldeles ypperlig bok- författaren har verkligen vinnlagt sig om att ta reda på så mycket som möjligt om systrarna som hon följer från vaggan till graven. Flera foton och bilder kröner verket. Det är lättläst och spännande och det går inte att lägga undan boken när man väl börjat läsa. Så här ska biografi skrivas, tycker jag. Både Susanna och Catharine framstår som levande och äkta och med både styrkor och svagheter. Man får också lära sig en hel del om historia och samhälle.

Hur orkade dessa två kvinnor ? Det frågar jag mig hela tiden. Varifrån hämtade de sin styrka? De hade så otroligt mycket att kämpa mot. Fattigdom, intriger, sjukdom och dessutom gick de igenom många barnsängar. Man läser och upphör inte att förundras och beundra.

De skrivande systrarna Strickland

2012-01-13T15:01:00.005+01:00

De var fyra stycken till antalet- Agnes, Elizabeth, Catherine och Susanna. Ovan ett foto av Catherine på äldre dar. Catherine blev över 90 år vilket är smått otroligt med tanke på det hårda liv hon fick och alla de barn hon födde. Mest känd idag är Susanna, den yngsta av systrarna.

Susanna och Catherine emigrerade båda till Canada (år 1832) och där fick de smaka på det föga glamorösa nybyggarlivet. Det kan man läsa om i Susannas bok "Roughing it in the Bush" som idag är en kanadensisk klassiker (utgivningsår 1852). Catherine var också flitig med pennan- hennes "Canadian Crusoes" sålde bra på sin tid. Hemma i England skördade systern Agnes den ena "lagern" efter den andra och hon blev en välkänd person i de litterära salongerna i London. Hon verkar ha varit något "fisförnäm" men affärssinne hade hon i alla fall och hon kunde försörja sig väl på sina böcker. Mest känd blev hon för sina drottningbiografier "Lives of the Queens of England" (hela 12 volymer).

Jag fortsätter min läsning av Charlotte Grays biografi över Catherine och Susanna- den kommer jag att återkomma till snart.

Margaret Atwood har gett ut en diktsamling med titeln "The journals of Susanna Moodie". Den är jag nyfiken på.

Puman av Jean Stafford

2012-01-13T11:45:00.004+01:00

"A friend loveth at all times, and a brother is born for adversity". (Ordspråksboken 17:17) . Dessa rader står på bokens försättsblad- och de ska visa sig mycket betydelsebärande.

Det här är berättelsen om två syskon- Ralph och Molly och deras uppväxt i Californien och- i Colorado. De är tio år gamla i när vi lär känna dem och de har just överlevt scharlakansfeber. Sjukdomen har gett dem men i form av ideliga och plötsliga näsblod och ofta drabbas båda samtidigt. De står varandra mycket nära - är som ler och långhalm- och prövar moderns (som är änka) och de båda äldre systrarnas tålamod.

Molly är den slagfärdiga, den vassa, den som iakttar och kommer med ofta mycket dräpande kommentarer. Hon är en brådmogen flicka. Hon skriver dikter och berättelser- hon för dagbok.

I familjen finns också två morfäder- den ena (den biologiska) är död sedan många år men hans skugga vilar över hus och hem- den andra- morfar Kenyon är i allra högsta grad levande- och han representerar den där typiske "wild-west-amerikanen"- (den ensamme som står stark och mycket manlig), hans son - morbror Claude är av samma kaliber.

Det kommer att bli en allt mera accelererande dragkamp mellan de två lägren -moderns släkt och morfar Kenyons. De representerar helt skilda ideal och inget av dessa passar Molly som är en ytterst självständig och försigkommen flicka. Ralph däremot dras mer och mer in i männens värld- och kommer att präglas starkt av Claude. Undan för undan skuffas Molly undan, blir bitter och ledsen, känner sig sviken av hela världen och framför allt av Ralph som hon ju stod så nära tidigare.

"The sun was high and the fields shimmered. Round them, for miles, as far as the eye could see, were the violet mountains, clean-lined, clear of haze. The eye could not detect a single impurity in all the scene. Ralph's childhood and his sister's expired at that moment of the train's entrance into the surcharged valley. It was a paradox, for now they should be going into a tunnel with no end, now that they had heard the devil speak."

Det är hjärtskärande att läsa om detta utsatta och oförstådda barn som ingen orkar ta sig an- ingen i hela världen. Molly får vandra ensam i naturen- med sin färglåda och sin dagbok. Hon önskar av hela sitt hjärta att hon var annorlunda, att hon kunde höra till.

"She was full of wishes. She wished that she had yellow hair like Leah's and Rachel's and the lion's. She wished she could go to London and become a famous writer. She wished she did not have to wear glasses; she wished she were only four feet five."

Hon ber för puman som Claude och Ralph vill jaga och döda- en puma som hon kallar för "guldlock".

Bokens slut är helt magnifikt om än oerhört sorgligt- Jean Staffords roman är fylld av symbolik och tragik från början till slut- jag läser att det är en mycket självbiografisk berättelse.

Jag är helt säker på att "Puman" kommer att bli en av de bästa böcker jag läser/läst i år-porträttet av Molly är så hudnära, så otroligt skickligt tecknat. Det går inte att lägga den här boken ifrån sig utan tårar i ögonen.

Jag önskar att "Puman" kunde komma i ny upplaga- den här romanen borde bli en klassiker (om den inte redan är det).

Avhämtat

2012-01-13T11:25:00.003+01:00

Det är alltid lika spännande att traska ner till biblioteket för att hämta fjärrlånade bokskatter. Idag blev det två för mig helt okända romaner - en utgiven i "Kokardserien" den andra en "panache" från 1954. Båda franskspråkiga och "panachen" är översatt av ingen mindre än Gunnel Vallquist.

E. Arnot Robertson

2012-01-12T15:32:00.004+01:00

Just den här boken finns i svensk översättning och det finns några titlar till - mestadels från 30- och 40-talet. Den jag är mest intresserad av är "Vägvisaren" som kom på svenska år 1946. Nu finns den bara på två (!) bibliotek....

Eileen Arbuthnot Robertson hette författaren egentligen (1903-1961) och hon var nog ganska populär på sin tid. Nu är hon nästan helt bortglömd men Virago tryckte upp några av hennes titlar på 80-talet.

"Vägvisaren" handlar om en liten bortglömd irländsk by och människorna där. Så här skriver Kerstin Anér om boken: "Vägvisaren" är en av de allvarligaste och bästa rent skönlitterära böcker om kriget från engelsk ståndpunkt som kommit hit. Den har själv fått sin styrka och sitt perspektiv genom den idylliska, neutrala, rent mänskliga bakgrund som det irländska fiskeläget ger åt världskrigets svåröverskådliga dramatik. (BLM 1946/December)

Jo, den boken vill jag gärna kika närmare på.....

Avslutat och pågående

2012-01-12T15:01:00.003+01:00

Gripande, underbar, sorglig, mångbottnad, jag öser superlativer över Jean Staffords "The Mountain Lion" (Puman) i svensk översättning. Värd att ges ut i ny utgåva- absolut! Jag återkommer med fylligare rapport.

Den här biografin har jag redan nu (efter bara 50 sidor) svårt att släppa. Två systrar i Kanadas vildmarker- John Sutherland skriver om den ena av dem- Susanna Moodie- i sin "Lives of the Novelists"- jag blev nyfiken och hittade biografin (som Sutherland också rekommenderade). En annan författare som vet mycket om Susanna Moodie är Margaret Atwood. Båda systrarna skrev så pennorna brann- Moodies mest kända bok är "Mark Hurdlestone". Susanna och Cahterine hade flera skrivande systrar men de stannade i hemlandet- England.

Vemod i dikt

2012-01-12T09:06:00.003+01:00

Vy över Storevång en tidig morgon i september

Sömnlöshet

Ljuset domnar hän i vattnets famntag som en kvinna,
obarmhärtig älva snappar bort min själ som spegel,
märkt jag är av sällsamt lyte:
Diktarmödan.
Genom varje natt jag bär min krymplingsjäl,
själen speglar varje natt en älvas vilda huvud.

Helvi Hämäläinen ( i översättning av Ragna Ljungdell)

"Att vara patriot är inte tillräckligt

2012-01-12T08:23:00.003+01:00

- man måste också vara fri från hat och bitterhet". Berömda sista ord som kom från Edith Cavell i gryningen den 12 oktober 1915. Sedan ljöd exekutionspatrullens skottsalvor. Edith Cavell blev 49 år gammal.

Edith var en engelsk sjuksköterska och vid utbrottet av första världskriget var hon "directrice de l'école belge d'infirmieres diplomées, établie à Bruxelles, rue de la Culture". Redan några veckor efter krigets utbrott började sjukhusen i Bryssel att fyllas med sårade och då upprättade Edith Cavell genast ett stort privatsjukhus. Snart tillfrågades hon om hon inte kunde hjälpa till att smuggla ut engelska och belgiska soldater undan de tyska myndigheternas kontroll. Detta åtog hon sig- utan tvekan. Med hjälp av falska pass och falska läkarintyg lyckades Edith Cavell hjälpa mängder av soldater över gränsen till Nederländerna och ofta också vidare till England.

Det tog nio månader innan hon upptäcktes och häktades av tyskarna, anklagad för högförräderi. Straffet blev döden. Edith Cavell ligger idag begravd i Norwich Cathedral och " varje år, lördagen närmast den dag hon blev avrättad, äger en kort gudstjänst rum vid hennes grav i katedralen."

Om Edith Cavell har jag läst i H.R. Berndorffs: Spionage (Lars Hökerbergs bokförlag, 1930). I den här boken finns många spännande spionöden t ex Mata Hari, "Fräulein Doktor (Annemaire Lesser- med epitetet "Tysklands skickligaste spion"), Marthe Moreuil (hon spionerade med hjälp av fallskärm) och överste Redl.

Jean Stafford

2012-01-11T14:58:00.003+01:00

Den amerikanska författarinnan Jean Stafford (1915-1979) hör väl också till de bortglömdas skara numera. Uppgifterna om henne är ganska knapphändiga men något lyckligt och rofyllt liv fick hon inte. Tre äkta män och förhållandena till de två första var djupt olyckliga för att inte säga stormiga. Stafford led också av återkommande depressioner och var tidvis svårt alkholiserad.

Mest berömd blev hon för sin roman "Boston Adventure" som blev en stor "hit" år 1944. Sedan kom "The Mountain Lion" (Puman) -det enda av hennes alster som blivit översatt till svenska (och utgiven i Panacheserien). Stafford är annars mest känd för sina fina noveller. För en av sina novellsamlingar tilldelades hon Pulitzerpriset år 1970.

Jag har precis börjat läsa "Puman" (The Mountain Lion)- som är en berättelse med många bottnar och mycken symbolik.

Benito Pérez Galdós

2012-01-11T08:54:00.002+01:00

Benito Pérez Galdós (1843-1920) - företrädare för realismen i spansk litteratur. Den mest kända av hans romaner är nog "Fortunata och Jacinta". För inte alltför länge sedan visades den här boken i serieform på svensk TV och det är säkert därför det finns en svensk översättning från så sent som 1992 (numera bara på bibliotek och antikvariat).

Två hustrur : Fortunata och Jacinta / Benito Pérez Galdós ; i översättning av Peter Landelius
Pérez Galdós, Benito, 1843-1920 (författare) .

Tegelstensvarning är befogad men jag minns serien som mycket välgjord och jag missade inte ett enda avsnitt. Jag har däremot inte läst boken- men det borde jag nog göra.

Den senaste engelska utgåvan är från 1988- och den är inte lätt att få tag på den heller, som det ser ut. Läs mera om romanen hos "The Neglected Books" . För den som är lycklig nog att behärska spanska är urvalet säkert ett helt annat.....

"Metaforiskt"

2012-01-11T08:04:00.003+01:00

Jag ska inte orda så mycket om Aleksandar Hemons "Frågan om Bruno"- det är en relativt ny bok och därför finns det redan en hel del skrivet om den på nätet. Åtta noveller av varierande längd och med varierande ämnen- varav en där författaren experimenterar med att skriva "dubbel handling" med hjälp av fotnoter. Just det experimentet hänger jag dåligt med i- gamla ögon har svårt för det finstilta och jag ids inte läsa med förstoringsglas. Så var det med den saken.

En metaforernas mästare är han- Hemon. Det kryllar av dem i boken- och ibland blir jag faktiskt lite stressad av den höga frekvensen. Novellen "Den blinde Jozef Pronek & Döda själar" kommer dock att stanna kvar i minnet ett tag- det handlar om exilens villkor och jag förmodar att mycket i handlingen är självupplevt. Att komma som invandrare till USA utan skyddsnät är verkligen ingen barnlek- och det är en grotesk och svår tillvaro som Hemon skildrar i sin novell.

En intressant läsupplevelse bjöd han onekligen på- Hemon- men nu tänker jag vila hjärnan med att återgå till mera flydda tider....

Förväntan....

2012-01-10T15:28:00.004+01:00

Jag har inte läst något av Ernst Weiss förut- och jag ser fram emot "Franziska",som var hans andra roman (utgiven ffg 1914). Expressionistiskt, surrealistiskt och säkerligen svart, svart, svart...

Winslow Homer

2012-01-10T15:05:00.003+01:00

Winslow Homer (1836-1910) är en mycket känd amerikansk konstnär- (född i Boston). Mest berömd är han för sina marina motiv . Tavlan ovan är målad i Gloucester (North Shore, Massachusetts).

Här en vy över White Mountains i New Hampshire. Nog längtar man dit när man ser de vackra färgerna och de skimrande bergen långt borta.... Originalet hänger i Portland Museum of Art (Maine).

Mera franskt: Philippe Claudels "Grå själar"

2012-01-10T08:55:00.004+01:00

Ja, jag vet. Det här är inte hans senaste- "Grå själar" kom ut 2003 (i svensk översättning 2006) och belönades med Prix Renaudot. Jag har tagit god tid på mig med läsningen.... nu är boken borta från den vanliga bokhandeln dessutom.

Kusligt bra, är den här romanen. Handlingen tilldrar sig i en liten stad i östra Frankrike och det stora kriget pågår för fullt. (Första världskriget). Från den närliggande fronten kan man höra kanonernas muller och soldaterna tågar ibland på gatorna. En polisman (utan namn) ser tillbaka på den här tiden och intrycken och tankarna silas genom hans medvetande.

En tioårig flicka hittas mördad (strypt) i snön en kall decemberdag år 1917. Flickan heter "Belle" (och kallas för Belle de jours). Så följer en sällsam väv - sammansatt med hjälp av några av stadens invånare- här möter vi Destinat- åklagaren, den blodtörstige- han som verkar sakna känslor och som lever i så gott som total isolering på sitt slott- och domare Mierck som varje dag sitter och smörjer kråset på stadens värdshus (som för övrigt innehas av Belles far). Kring Destinat kommer mycket av handlingen att kretsa. Vem är han egentligen och vad har han för hemligheter? Det kommer vi att få reda på.

"Jag har aldrig sett vare sig skitstövlar eller änglar. Ingenting är bara svart eller bara vitt, det är det gråa som vinner. Det är samma sak med människorna som med deras själar.... Du är en grå själ, vackert grå, som vi alla....."

Det susar en ödslig vind genom sidorna, en ensam vind... och människorna är förvisso grå för inget är svart eller vitt i den här boken (precis som i verkliga livet).

"Grå själar" är inte bara en kriminalgåta - det är en historia om livet och dess irrvägar. Jag kan bara hålla med kritikern på Le Monde " En suverän roman av en äkta konstnär".

"En bok full av pantagruelism"

2012-01-10T08:20:00.002+01:00

Ni mina vänner, som läsen denna bok,

Avkläden eder alla fördomar

Och tagen icke anstöt under läsningen:

Den innehåller intet ont, ej heller farlig smitta.

Sant är att ni utom det goda skrattet

Lären känna här blott få uppbyggliga ting;

Ett annat ämne kan mitt känslofulla sinne icke välja,

När jag ser de bekymmer som plåga och förtära eder:

Bättre är att skriva om skratt än om tårar,

Ty just skrattet är människans kännemärke.

François Rabelais.

Jag testar....

2012-01-09T18:24:00.003+01:00

Jag hittade två "panacher" på biblioteket. "Plattform" är jag en aning tveksam till- det är inte säkert att den blir utläst. Sexturism är inget ämne jag direkt känner för fast boken kanske har flera olika bottnar. Aleksandar Hemons bok (noveller) däremot ser väldigt intressant och "lovande" ut.

Fransk humor

2012-01-09T15:10:00.004+01:00

"Bred, frodig burlesk" - så beskrivs innehållet på baksidan av boken. (Grovkornigt och vågat står det också). Jag har läst och skrattat mig fördärvad för jag är en sån där som gillar den här typen av humor. En blandning av Rabelais och "Starke man" (fast mera med dragning åt Rabelais då). Förargelsens hus är en mycket fri översättning av det franska originalet som har titeln "Clochemerle" . Huset som väcker sådan förargelse och som är berättelsens röda tråd- ja- det är en pissoir.

Här får vi träffa människorna i den lilla staden Clochemerle - en -Beaujolais. Här är skolläraren Tarfadel som har en svada som ingen annan och därför ofta anlitas av stadens mär Monsieur Piéchut (det är bra att ha en bundsförvant när man vill få igenom sina beslut, en bundsförvant som kan prata ihjäl vem som helst). Den "gamla vissnade ungmön" Justine Putet vakar över staden med "onda och skräckinjagande blickar" och fader Ponosse gör det praktiskt för sig- han biktar sig med hjälp av telegram. (Biktar sig gör han var fjortonde dag- och då för att han har för vana att tumla runt i sänghalmen med sin husförestånderska Honorine).

Pissoiren invigs under stor ståt och pompa och givetvis är den belägen alldeles intill fröken Justine Putets hus. "Pièchuts bekvämlighet var samhällets stora attraktion. Från morgon till kväll var tillströmningen livlig intill Munkgränden, dit envar begav sig i överensstämmelse med sitt temperament och sin ålder, de unga otåligt, utan nämnvärd omtanke och försiktighet, de mogna männen med klok måttfullhet både i hållning och prestationer, de gamla långsamt och suckande och med stor anstränging."

"Två månader höll Justine Putet uppsikt med all trafik till och från byggnaden, och hennes raseri växte dag för dag. Allt av hankön ingöt hos henne enbart hat och vrede".

Så börjar ett korståg som kommer att dela staden i två läger....

Den här boken ska man inte läsa på bussen- då kan man riskera att bli avslängd.

Hur jag hittade den? En annan bok av Gabriel Chevallier "Pojkar och patrar" ingår i kokardserien- och så blev jag nyfiken.... (Just "Förargelsens hus" har blivit översatt till 26 språk....) . Mitt exemplar- som är alldeles sönderläst - finns vanligen på Malmö stadsbiblioteks magasin. (Om man kan tänka sig att läsa på engelska finns den här boken i prisvärd pocketutgåva.)

En av var

2012-01-09T09:18:00.004+01:00

Jag har brevlåda av modell större. Det är tur. Idag ramlade de här två "utmaningsböckerna" ner. "Deerbrook" står på min "John Sutherland-lista" och "The Mountain Lion" (Puman) hör till min Panache-utmaning. (Jag kommer inte att kunna leta upp alla panacherna i svensk översättning). "Puman" kom ut 1949 (i svensk översättning).

Jag läser i förordet (författarens eget) " The last sentence of the Mountain Lion was written on a misty April Day in 1946 in Damariscotta Mills, Maine, while a local carpenter was screwing handles on the drawers of a desk he had made for me."

Det är dubbel bonus för mig att få läsa en bok som är skriven i Maine.....

En kvinnlig Wallraff

2012-01-09T08:22:00.002+01:00

I somras skrev jag några inlägg under rubriken "De brända böckernas författare"- en av dessa författare var Maria Leitner. Jag har lyckats få tag på hennes rese-och arbetslivsskildring "Eine Frau reist durch die Welt" (och jag tror inte att den blivit översatt till svenska- möjligen kan den finnas på engelska någonstans.)

Maria Leitner reste runt i världen på 1920-talet- i USA tog hon allehanda slitjobb- och så skrev hon ner sina intryck. Att arbeta som hotellstäderska i New York var då inte någon sinekur. En dollar om dagen fick man betalt (men man fick tre mål mat "gratis"- det påpekade ledningen alldeles speciellt). Ett annat lockbete var "rum med bad"- jotack- detta rum delades med 20 andra.... (man nådde nog sällan fram till det badkaret). Leitner provade också på att tillverka chokladpraliner (jag tror inte att hon åt choklad efter det) och så fick hon tjänst som barnflicka hos en "bootlegger" (spritsmugglare).

Efter tiden i USA väntade nya äventyr- resor och reportage från Cayenne (hon fick verkligen anstränga sig för att över huvud taget komma dit då det ansågs alldeles för farligt). Haiti... och så en rapport från sydstaternas Amerika med segregation och orättvisor.

Jag har inte läst ut boken helt men oj, vad hon kan skriva, Leitner! Det är rappt och orden flyter fram- det här är en verklig bladvändare (av stort intresse). Här är ännu en författarinna som verkligen borde tas upp ur glömskans mörker!

Bokvännens kalender 1962

2012-01-08T15:49:00.002+01:00

Nostalgitrippernas nostalgitripp- här presenteras hela svenska akademien (med alla anor bakåt)- här kan man läsa om muséer och boksamlingar i hela Norden- här finns namnen på alla litterära tidskrifter (i Norden och i England)- adresser till antikvariat.... allt vad bokälskaren behövde då, på den tid det begav sig.

Så här lät det då: " Den svenska antikvariatbokhandeln befinner sig i utveckling. Nya firmor kommer till, nya samlarområden öppnas. Upprustningen av biblioteken, den allmänt stigande levnadsstandarden, det påtagligt ökade läsintresset i allt vidare kretsar, allt bidrar till att öka marknaden."

Mästerman

2012-01-08T15:13:00.002+01:00

Ett något makabert bokfynd, kanske ,men ändock intressant för det avspeglar en annan tid. Vem har inte sett filmen om Yngsjömörderskan (Anna Månsdotter)? Det var skarprättaren Anders Gustaf Dahlman som stod för det dödande hugget den där dagen i augusti år 1890 då Anna miste livet efter en lång rättegång. Just den avrättningen var också Dahlmans allra första. Bilan var 44 centimeter lång och "tillräcklig för hvilket halsmått som helst" (ändå högg han snett).

" Hur kände ni er, då ni hade er första förrättning?

Dahlman: "Det var Yngsjömörderskan. Jag är alltid genomträngd af den öfvertygelsen, att de, som fått dödsdomen, genom sina gerningar gjort sig förtjente af sitt straff. Och derför känner jag ingen samvetsförebråelse. Dock var det litet kusligt att halshugga en kvinna, ty käringmöte ska' ju aldrig vara bra..."

Den sista avrättningen i Sverige ägde rum år 1910 och då användes giljotinen- den avrättades namn var Alfred Ander (brottet var rånmord). Dahlman var skarprättare även den gången.

Dödsstraffet avskaffades här i Sverige (i fredstid) år 1921 - inte förrän 1973 avskaffades det i krigstid. Det är totalt obegripligt för mig att stater som kallar sig för civiliserade ännu utövar detta medeltida sätt att utmäta "rättvisa" på.

Phil Ochs sjunger om "The Iron Lady" här. (The Iron Lady är ett annat namn för den elektriska stolen).

Jag har städat och sorterat bland hyllorna

2012-01-08T15:06:00.002+01:00

och jag hittade en del "äldre fynd" som jag ska kika närmare på. Speciellt glad var jag över att hitta ytterligare en roman av Arvid Brenner (Ny vardag). "Allan Quatermain" läste jag för väldigt länge sedan och jag har glömt hela handlingen- det är dags för omläsning.

Den fångade fjärilen

2012-01-08T08:42:00.005+01:00

"Kvinnor", tänkte Marie. "Hur kan det finnas så nakna ting. "De sticks upp på en nål- likt fjärilar. Sitter där bara och sprattlar "patetiskt", "besviken", "cynisk". Ingenting är så ömtåligt...

(Ur "Staden" av Eva Neander).

Jag har läst Dimman ( roman), Staden (roman) och Nattljus (novellsamling). Jag hämtar andan och gör ett försök att skriva ner mina intryck. Bokens omslag fångar mycket väl stämningen- den är svart. Det är ensamma människor (främst kvinnor) som Eva Neander skildrar i sina noveller (jag tycker nog att romanerna har mera drag av novellsamlingar)- ensamma och utsatta och fyllda av rädslor och stark ångest inför tillvaron. Jag har svårt att tänka mig att någon kan skildra existentiell ångest mera kusligt verkligt än Eva Neander. I försök att fly undan vardagen bygger huvudpersonerna ridåer och drömvärldar. Man silar tillvaron genom dimma (därav en av titlarna) och för att lindra plågorna flyr man också ibland helt in i detta dunkla, dessa döljande sjok av gråvitt. Lyckan existerar inte i den här världen- bara ett främlingskap med en evig längtan att höra till, att vara en av dem som vistas på insidan.

"Jag vet bara två slags människor. De som hör till staden- och de, som inte gör det" .

Får jag välja en favorit bland dessa tre blir det kanske den mest renodlat "novelliga"- "Nattljus". Speciellt fångas jag in av den novell som har titeln "Modell i lökfrisyr". Mildred (huvudpersonen) för ett samtal med sin frisör och undan för undan avslöjar hon sina hemligheter och sitt liv- maken som har ett förhållande med sin stenograf (det är stenografen som har lökfrisyr). Mildred representerar den fångade hemmafrun som inte vet hur hon ska få dagarna att gå. Hon skvallrar och går på caféer- stenografen däremot är av annan kaliber- och väljer att vara ensam (men med älskare och barn u.ä.). Båda kvinnorna är fångade i nätet fast på olika sätt. Slutet är givetvis tragiskt.

Det finns inte mycket skrivet om Eva Neander men "All världens berättare" låter författarinnan komma till tals i nummer 1948:6 . Hon skriver kärleksfullt om sin far (som hon miste när hon var mycket ung)- om hur de läste Terje Vigen tillsammans och Dorés bibel med de vackra illustrationerna.

Eva Neander berättar också att hon haft lust att dikta så länge hon kan minnas och hon tror att den lusten är nedärvd. Hon kallar sig för poetiskt och politiskt indifferent och säger att döden alltid har tyckts henne som något avundsvärt, lockande och vackert. "Liksom känslan av en annan verklighet bortom denna finns starkt i mig".

"Jag läste mycket, men jag kan inte påstå, att jag känt hunger efter att läsa. Jag tror att Cora Sandels Alberteserie var den första litteratur, som jag intensivt upplevde. Den gjorde mig lycklig, gav mig en känsla av befrielse, så stark, att den nästan var som en fysisk lust."

Dimman, Staden och Nattljus har givits ut av Eolit och Rosenlarv förlag. För under hundralappen får man över 300 sidor god litteratur - inklusive ett mycket välskrivet efterord av Jenny Björklund.

Etymologisk ordbok för bokvänner

2012-01-07T15:10:00.003+01:00

Min far var medlem i "Sällskapet bokvännerna" under många år. (Som jag förstår är detta sällskap numera saligen insomnat vilket jag tycker är mycket beklagligt.) År 1969 utgavs denna lilla skrift "Etymologisk ordbok för bokvänner"- författad av Herbert Friedländer.

Det är en väldigt trevlig liten bok - en "miniatyr" visserligen, men nog så lärorik trots det.

Så upp till bevis: Är du en bibliofil eller en biblioman? "Bibliofilen besitter böckerna; bibliomanen är besatt av dem."

En bibliotaf då? Vad är nu det för något? Jo det är" en för sin bokälskande omgivning föga behaglig person: han är en boksamlare, som inte lånar ut sina böcker, en bokbegravare. Beteckningen bygger på biblio (bok) och slutleden tafos, som är grekiska för "grav" och återfinns i t ex cenotafium (tom grav)." Allt enligt Herbert Friedländer.

Mycket annat smått och gott av nytta för bokkunskapen förmedlas på de cirka 60 sidorna.

Det kommer inte att bli lätt....

2012-01-07T10:06:00.002+01:00

Nu har jag gjort en första "egna"gallring bland alla titlar i Panache-serien. (Det kommer att bli flera). Redan nu kan jag konstatera (som väntat) att det kommer att bli svårt att få tag på åtskilliga av de här böckerna men tack och lov finns ju de flesta av dem på bibliotekens magasin.

En författarinna som genast har väckt mitt intresse är Marie Redonnet . Två av hennes böcker finns översatta till svenska (båda i Panache-serien)- de är inte omfångsrika- cirka 100 sidor var.

Om Marie Redonnet vet jag inte mycket- men hon är född 1948 och har skrivit en avhandling om Jean Genet. Hon är numera bosatt i Marocko men har varit gästföreläsare i USA (och det är nog därför man kan återfinna flera av hennes verk i engelsk översättning).

Jag har hittat en lång och intressant intervju av Marie Redonnet gjord av Tuva Korsström- Marie Redonnet säger bland annat att Marguerite Duras och Samuel Beckett är hennes andliga morföräldrar. I intervjun berättar hon också om romanerna "Rose Mélie Rose" och "Splendid Hôtel" (de två böcker som finns i svensk översättning).

En intressant kvinna och ett likaledes intressant författarskap. Hennes böcker står högt upp på min "vill läsa"-lista.

Så gav jag upp....

2012-01-07T08:04:00.003+01:00

Jag citerar Oscar Wilde:

"Enda sättet att övervinna en frestelse är att falla för den. "

Nu gick det inte att motstå W.G. Sebald längre. Över 1000 sidor- det blir tungt att hålla i- men det är inte vart år det kommer ut något så här fint. Jag har klickat på "send-knappen" och nu väntar jag otåligt.... (Och ja, det är dessutom en "panache"- men det spelade faktiskt ingen roll för mig .)

Vad gjorde jag utan alla dessa fina bokbloggar?

2012-01-06T15:14:00.003+01:00

Kanske läste jag inte så mycket som jag gör idag- och det vore synd, tycker jag. Igår kikade jag in hos Côte Lecture och hittade då en recension av en bok med titeln "Le goût des pépins de pommes". Hmmm, tänkte jag- den finns nog inte översatt på "lämpligt" språk ännu- men ack vad jag bedrog mig. Som vanligt är våra nordiska grannar mycket mera alerta än vad vi är här i Sverige och Katharina Hagenas roman finns att få på norska (och kanske också på finska- jag förstår tyvärr inte titeln där men tror att det kan vara "äppleboken").

Katharina Hagena är en tysk författarinna (född 1967) originaltiteln är:

"Der Geschmack von Apfelkernen"

Kokardserien

2012-01-06T14:42:00.005+01:00

Den verkar inte ha blivit särskilt långlivad ( i motsats till Panache-serien)- bara ett par år under slutet av 40-talet gavs det ut böcker i den här serien. (Förlaget Wahlström & Widstrand stod bakom). Det var franskspråkig litteratur det gällde och här var det både kända och okända författare som gynnades.

Franz Hellens (förevigad av ingen mindre än Modigliani , se ovan) är en av de bortglömda idag. Det är väldigt svårt att hitta information om honom och det finns bara en enda ynka översättning av hans verk till svenska- och då just i kokardserien: Två mäns kvinna (1948). Franz Hellens (1881-1972) var belgare och flamländare men han skrev på franska. Hans genre var magisk realism.

Så här sa Vladimir Nabokov om Hellens :" Hellens was a tall, lean, quiet, very dignified man of whom I saw a good deal in Belgium in the middle thirties when I was reading my own stuff in lecture halls for large emigré audiences. La femme partagée (1929), a novel, ("Två mäns kvinna" i svensk översättning) I like particularly, and there are three or four other books that stand out among the many that Hellens wrote. I tried to get someone in the States to publish him -- Laughlin, perhaps -- but nothing came of it. Hellens would get excellent reviews, was beloved in Belgium, and what friends he had in Paris tried to brighten and broaden his reputation. It is a shame that he is read less than that awful Monsieur Camus and even more awful Monsieur Sartre." (Citatet hämtat från Wikipedia).

Något roligt ska jag väl ha , tänkte jag, så nu har jag beställt "Två mäns kvinna" på biblioteket. Det tar förmodligen ett tag innan jag kan hämta ut den.

Alla själar av Javier Marías

2012-01-06T08:36:00.003+01:00

Helt oförtjänt har den här boken varit en hyllvärmare hos mig- men nu har jag läst och storligen imponerats av Marías sätt att skriva och beskriva.

Platsen är Oxford och det är tidigt 80-tal. Huvudpersonen har fått tjänst som gästföreläsare. I skuggan av lärosätet följer så en passionerad kärlekshistoria- meditationer över tid och detaljerade inblickar i en miljö som i många avseenden är verkligt udda (vilket man naturligtvis kan förstå).

Människan är ett ensamt djur och tiden är skoningslös och den skördar offer på offer. Kärleken är nyckfull och varar sällan för evigt. Jag tycker mycket om blandningen i den här romanen- blandningen av filosofiska betraktelser och verkliga (ofta komiska) beskrivningar- t ex de "akademiska middagarna" high tables- har man riktig otur hamnar man bredvid en person som doktorerat på "en speciell skatt på cider som funnits mellan 1760 och 1767 i England"

"-Bara på cider?"
-Bara på cider, svarade den unge ekonomen Halliwell belåtet.
- Aha, så intressant, vem hade kunnat tro det, svarade jag. Och hur kommer det sig att den bara gällde cider"?

Något som ger en alldeles speciell touche åt boken är utflykterna till stadens alla antikvariat- i jakt på gamla och bortglömda författares verk - Blackwells stora bokhandel med gammalt och nytt... små, originella boklådor med obskyra och udda innehåll.... här är det lätt att önska sig in i handlingen....

Det som stannar kvar i mitt minne är dock de vackra betraktelserna:

" Också de döda, som är halva vårt liv, de utgör livet tillsammans med de levande, fast det egentligen inte är lätt att veta vad som utmärker och skiljer de ena från de andra, jag menar, de levande från de döda som vi har känt som levande. Och det skulle sluta med att jag suddade ut de döda i Oxfort. Mina döda. Min förebild."

Läsningen av "Alla själar" har gett mig mersmak för Marías författarskap. Det finns ytterligare några romaner i svensk översättning av honom- Hermia har läst hans "I morgon under striden, tänk på mig. Den står i tur .....

"Alla själar" ingår i min Panache-utmaning.

Lady Audley's Secret av Mary Elizabeth Braddon

2012-01-05T07:57:00.003+01:00

Den senaste svenska översättningen av Braddons verk ser ut att datera sig till 1922- en roman med titeln "Ödets lek". Då är det inte förvånande att läsa att Braddon var med att skapa en ny genre inom engelsk litteratur "sensation fiction". Kärlek och "kriminella aktiviteter" i lagom blandning är den röda tråden.

Detta var så klart ren underhållningslitteratur och som sådan har jag också läst "Lady Audley"- men man kan fördjupa sig om man vill och tillgodogöra sig mycket mera än bara "nöje för stunden"-men det får bli en annan gång. Nu kan jag bara konstatera att jag tyckte att det var en spännande historia- och väl sammansatt om än lite väl skruvad mot slutet.

Den vackra ladyn dyker upp lite som gubben ur lådan i början på romanen - ingen vet egentligen något om henne men herr Audley - en äldre gentleman (med god ekonomi)- blir helt betuttad och gifter sig med skönheten.

Samtidigt seglar en ung man - George Talboys-hem från Australien för att återförenas med hustru och barn (som han lämnat flera år tidigare). En brorson till den äldre herr Audley- Robert Audley- dyker också upp i handlingen. Han är passande nog advokat till yrket och snart får han mycket att stå i. Audley vistas ofta på "Audley Court"- där ladyn med make är bosatta.

George Talboys, som visar sig vara en mycket god vän till Robert Audley,besöker tillsammans med honom Audley Court. Plötsligt är han försvunnen... putz weg. Robert startar en egen utredning och nu sätter berättelsen fart. Vi dras in i en hel labyrint av förvecklingar och intriger- det är skickligt hopsatt, det måste jag säga. Författarinnan är sannerligen påhittig- skumma värdshusvärdar, mörka och djupa brunnar, mordbrand, bigami och mystiska försvinnanden....

Jag tycker nog att "Lady Audley's Secret" var en trevlig och lättsam bekantskap. "Min" version av romanen är utgiven av "Wordsworth Classics" och den har ett mycket lärorikt förord där man får veta mera om just "sensation fiction" och man ges också en mera ingående analys av boken.

En hyllvärmare under attack

2012-01-04T15:51:00.002+01:00

I november förra året skrev jag lite om den polske författaren Boleslaw Prus. Hans roman "The Doll" har jag haft i hyllorna ett tag- den är ganska tjock (tegelstensformat- 700 sidor). Nu har jag kommit in i handlingen och svårläst verkar det inte vara. Jag har nu förflyttat mig till slutet av 1800-talet tidsmässigt och rumsmässigt befinner jag mig i Warszawa. Det är allt bra synd att de här gamla böckerna inte får mera uppmärksamhet.....

Vinden från Myconos: dikter av Corrado Calabrò

2012-01-04T15:23:00.003+01:00

Det är oftast de små förlagen som gör det. Står för poesin i bokform alltså. I min hand har jag just nu ett litet häfte med den italienske poeten Corrado Calabròs dikter tryckta är 2007 på 2 kronors förlag.

Calabròs poesi har blivit översatt till massor av språk och det finns också ett flertal CD-utgåvor av hans dikter som läses upp av kända skådespelare. Calabrò är född i Reggio Calabria (1935) han är utbildad jurist och arbetar som domare.

Den här utgåvan är tvåspråkig och det uppskattar jag verkligen även om jag inte behärskar italienska. Trots mina bristande kunskaper går det ändå att "ljuda" och "höra" språket.

---

Jag har överlåtit mitt väsens ljus till eldflugorna

för att de ska göra mina mardrömmar mindre mörka

och nu flyter jag som en fisk gapande efter luft

i en flod utan syre,---

(från dikten "Sluten krets")

Dikten som har gett namn åt den här samlingen är mäktig och lång- den skulle jag gärna höra på originalspråket-

"Vad är det för vind som sökt mig i natt?

Vinden, vinden

som bär de förbipasserande fåglarna

i glidflykt

som på flygande mattor."

---

"Vinden, vinden från ön

som på stranden på ett ögonblick

torkar en begynnande svettdroppe

på kroppen som bränns av en sol som inte värmer."

Översättningen är gjord av Johanna Lappalainen Ekström och Tomas Lappalainen Ekström.

Prix Femina Étranger 2011

2012-01-04T09:44:00.004+01:00

gick till den amerikanske författaren Francisco Goldman och hans "Say Her Name".

Francisco Goldman har skrivit en elegi över sin hustru Aura Estrada som dog i en hemsk olycka för några år sedan. Boken finns ännu inte att få på svenska.

"Goldman's wife, Aura Estrada, died in a bodysurfing accident in Mexico in 2007. Goldman documents his wife's death, as well as his relationship with her, in the memoir Say Her Name, which was adapted as "The Wave" in the February 7, 2011 edition of The New Yorker. He has also established a prize in her honor, The Aura Estrada Prize, to be given every two years to a female writer, 35 or under, who writes in Spanish and lives in the USA or Mexico." (texten lånad från Wikipedia).

På resa med Denton Welch

2012-01-04T08:26:00.004+01:00

Jag har läst ut "Maiden Voyage" av Denton Welch. Illustrationerna i boken har han själv gjort- och den är tillägnad ingen mindre än Edith Sitwell som var hans beskyddarinna.

Det är svårt att läsa utan att påverkas av det sorgliga öde som författaren fick. Bara 20 år gammal råkade han ut för en svår olycka (han blev överkörd under en cykeltur) och fick tillbringa resten av sitt korta liv i rullstol. Han dog bara 33 år gammal i sviterna av olyckan. En lovande konstnärskarriär fick avbrytas - i stället började Denton Welch skriva. I svensk översättning (Panache-serien) finns hans "Ljuva ungdom" (numera bara tillgänglig via antikvariat och bibliotek).

Jag läser att alla hans böcker var av självbiografisk prägel- "Maiden Voyage" är inget undantag. Här kretsar berättelsen kring hans flykt undan internatskolan "Repton" (där pennalismen frodades) och 30-talets Kina. Dentons far var en välbärgad gummihandlare, bosatt i Shanghai (Denton miste sin mor vid 11 års ålder) .

Så här lyder inledningen: " After I had run away from school, no one knew what to do with me. I sat in my cousin's London drawing-room, listening to my relations as they talked. I did not know what was going to happen to me. The week before, instead of catching the train to Derbyshire, where I was at school, I had taken a bus in the opposite direction".

Det visade sig vara ett snilledrag att rymma från skolan- visserligen gav rymlingen upp efter en vecka men då hade han vunnit en rejäl portion respekt för sitt tilltag och han hade dessutom visat att han menade allvar- han skulle inte låta sig tvingas. Det kom till en kompromiss- Denton gick med på att avsluta denna för honom sista terminen mot att han sedan skulle få resa till sin far i Shanghai.

Boken delas in i tre delar- del ett handlar om tiden i England- på rymmen- och så sedan på Repton. Det är en mycket iakttagande och känslig pojke som framträder på den egna paletten. Människor och miljöer skärrskådas in i minsta detalj- både med konstnärens ögon och med författarens psykologiska blick.

"I opened my window and leant out. The frost had made the white paint glisten. It is Christmas Morning, I thought; and I've just run away from the first person who's ever shown any interest in my soul."

I del två beskrivs resan (den var lång på den tiden- med båt) till Kina. "Everything was the same and yet everything was changed. I was going away." Med som sällskap är den äldre brodern Paul som också ska tillbringa en längre tid i Shanghai. Det är en resa som förflyter lugnt och det är spännande att läsa om platserna och intrycken från dem- Suez-kanalen är "ljudlös" och med mjuk öken på båda sidor- himlen är mörkt blå. Aden har samma färg som insidan av en eldstad- brunaktigt lila.

Sista delen handlar nästan uteslutande om vistelsen hos fadern i Kina- Denton får klara sig mycket på egen hand eller i sällskap av andra vuxna- fadern är upptagen med sitt och även om han är vänlig och förstående är han mycket frånvarande. Kina måste ha varit en skrämmande värld för en västerlänning på den här tiden. Utlänningar "foreign devils" sågs så klart inte med blida ögon och smutsen och förfallet fanns över allt. Welch förmedlar sina intryck på ett mycket ingående sätt- det är som om man själv befann sig mitt inne på den där opiumhålan (med tillhörande bordell).

Jag tyckte mycket om "Maiden Voyage" den framträder som en stor och detaljerad väggmålning- från en annan tid- och med spåren av en känslig och mycket begåvad ung man.

Min upplaga av boken är utgiven av Penguin books (Penguin Travel Library). 1983 års utgåva. En mycket utförlig recension av Welchs verk (och även Maiden Voyage) kan man hitta HÄR hos The Independent.

En bästsäljande viktorian

2012-01-03T14:40:00.002+01:00

Mary Braddon (1835-1915). Yngsta dotter till en advokat (solicitor) men en otrogen sådan och Marys mor lämnade hemmet när dottern var bara fyra år gammal. Tidigt började Mary skriva och hon var den som tjänade mest pengar i hushållet redan vid 20 års ålder. En modig kvinna var hon för hon sökte sig även till teatern (det ansågs mycket opassande på den här tiden) och hennes specialitet var att spela äldre kvinnor.

Så träffade hon John Maxwell (ägare till "Welcome Guest Magazine")- hon blev snabbt hans älskarinna och han började ge ut hennes böcker. Hennes största framgång blev "Lady Audley's Secret" som gavs ut 1862- den tjänade hon storkovan på och så var hennes ekonomi säkrad för all framtid.

Maxwell var förstås gift och hade fem barn i det äktenskapet- hustrun vistades på mentalsjukhus - dessutom var han skuldsatt upp över öronen. Mary var naturligtvis "gefundenes Fressen" för honom. År 1874 dog fru Maxwell och så kunde han och Mary gifta sig med varandra- de fick ytterligare sex barn. Mary Braddon skrev så att pennan brann och det blev många bästsäljare under årens lopp. Hon slet ut sig och drabbades av en stroke år 1907- men kunde ändå fortsätta att skriva.

Några av Mary Braddons böcker har blivit översatta till svenska men de är mycket gamla och jag tror inte att de går att låna längre. Vill man läsa något av henne får det bli på originalspråket.

Informationen om Mary har jag hämtat i John Sutherlands bok " Lives of the Novelists" (Profile Books 2011). Han rekommenderar "Lady Audley's Secret" och den rekommendationen har jag hörsammat- just nu är jag mitt uppe i den väldigt spännande läsningen. Jag hoppas kunna lämna rapport under morgondagen.

Nyfiken på.... Ernst Weiss

2012-01-03T08:49:00.002+01:00

På svenska språket finns inte mycket att hämta av den här författaren- däremot finns flera av hans verk översatta till engelska. Ivo Holmqvist skriver om honom på Dixikon HÄR.

Weiss är kanske mest känd som Franz Kafkas vän- men han hann ge ut flera böcker innan han tog sitt liv i Paris år 1940 (ännu ett offer för nazismen). Weiss (1882-1940) var läkare, kirurg (han belönades med guldkorset för sina insatser på öst-fronten under första världskriget) men han gav upp sin läkarkarriär, flyttade till Berlin och började skriva. Mycket produktiv var han . Den mest kända av hans böcker är "Der Augenzeuge" (Ögonvittnet).

Pushkin Press har gett ut en del av Weiss titlar i engelsk översättning.

Utgivningar år 1946

2012-01-03T07:52:00.006+01:00

Panacheserien rivstartade detta år och hela femton titlar gavs ut. Bland de mera kända bland dem fanns "Främlingen" av Albert Camus men även romaner som "Den store Gatsby", "Odysseus" (Joyce) och Hesses "Siddhartha" ingick i den "digra luntan".

Jag väljer dock några mindre kända författare (åtminstone är de mindre kända idag). Först ut på min egen lista är Denton Welch- och just nu är jag fördjupad i hans "Maiden Voyage" som berättar om några av hans turbulenta ungdomsår. Boken har inte översatts till svenska- det enda som finns på vårt språk av Welch är just Panaches utgåva av hans "Ljuva ungdom"från 1946 och den är inte lätt att få tag på idag. Tyvärr.

Rex Warners "Aerodrome" ("Flygfältet" i svensk översättning) är nästa bok på min lista. Jag läser på engelska.

Dessutom väntar jag ivrigt på William Sansoms "Tre" - ännu en bortglömd författare som jag är mycket nyfiken på. Det finns flera böcker av Sansom i svensk översättning- men bara antikvariskt (och på bibliotekens magasin). Här kan man läsa mera om Sansoms författarskap.

2012 blir nog ett spännande läsår för mig!

Gerald Murnane

2012-01-02T16:04:00.000+01:00

Min flod flyter mot dig- ett kärleksarbete av högsta klass

2012-01-02T14:40:00.004+01:00

Det kom en diktsamling.... sextio dikter av Emily Dickinson i översättning av Ann-Marie Vinde- med den vackra titeln "Min flod flyter mot dig".

Emily Dickinson är en odödlig poet. Hon levde i stor anonymitet i den lilla staden Amherst i Massachusetts mellan 1830 och 1886. Efter hennes död hittade systern cirka 350 dikter som gavs ut och som genast åtnjöt stor popularitet. Här i Sverige introducerades Dickinson på 30-talet av ingen mindre än Erik Blomberg. Det finns flera översättningar till svenska av hennes poesi men de har länge varit svåra att få tag på- då är det en sann glädje att Emily Dickinson nu igen blivit översatt och på ett så förtjänstfullt sätt. Sextio hela dikter innehåller den här samlingen som dessutom är tvåspråkig.

Jag vill tro att den här lilla boken är ganska unik i sitt slag . Jag kallar den för ett kärleksarbete för så är det. Dickinson är inte alltid så lättförståelig men här får man förklaringar och utläggningar till så gott som varenda dikt- dessutom finns en biografi-och - framför allt ett oerhört intressant och lärorikt kapitel om form och språk hos Emily Dickinson. Den här boken är en guldgruva för den som vill bekanta sig med en av de allra finaste amerikanska poeterna (ett fint register med förslag till vidareläsning får man dessutom. )

"Ett milt hav svepte kring huset

ett hav med sommarväder

och gungade de magiska bord

som sorglöst seglade där-

(sid. 109)

Bokverket har gett ut.

Kartor till inre världar

2012-01-02T08:48:00.003+01:00

Hur skall detta förstås? Den frågan ställer jag mig mer än en gång under läsningen av Gerald Murnanes novellsamling "Sammetsvatten" (Panache).

Murnane är född 1939 , bosatt i närheten av Melbourne i delstaten Victoria- Australien. Sitt hemland har han aldrig lämnat men hans resor har varit otaliga ändå. Murnane reser i sitt inre och hans noveller expanderar sig som universum (jag tror fortfarande på ett expanderande universum). Nutid och dåtid blandas och så här säger författaren i novellen "Den första kärleken" (det är nog den jag tycker bäst om i den här samlingen) :" Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara plats som följer på plats. Evigheten är redan här och det är inget mystiskt med det. Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats"

Elva noveller innehåller boken i allt. Kartor och drömmar- självbiografiska betraktelser- vindlande färder in i ett annat medvetande och så just det där tidlösa... det expanderande universum.

"His topic is endlessness," skrev en kritiker. Så är det. Tycker man om Proust tycker man nog om Murnane- och jag är själv andlös efter att ha läst dessa noveller.

"Framför mina ögon är himlen bara blå. Himlen är så blå och sträcker sig så långt att jag aldrig har sett den försvinna bortom min far eller bortom landskapet". (s.208).

Översättningen är gjord av Peter Samuelsson.

Ön som försvann

2012-01-01T08:23:00.007+01:00

Nåja, försvann gjorde den inte direkt men den blev till en halvö, ett näs- åtminstone tillfälligt. Nyårsafton och strålande sol- vindstilla- en sagolik avslutning på år 2011. Vad passar då bättre än en lång promenad längs med revlar och sand- ut på Måkläppen. Vill man uppleva naturen här ute på det yttersta näset måste man välja vintermånaderna (november-januari) för resten av året råder det beträdnadsförbud.

Bakom oss hade vi Falsterbo fyr. Numera släckt.

Här växer bara det allra härdigaste gräset och revlarna ändrar utseende hela tiden. Långt borta i synranden skymtar man Kämpinge.

Många tog tillfället i akt att njuta av naturen här ute denna dag. Till vänster på fotot kan man (med lite god vilja) se Falsterbohus- anrikt hotell som numera blivit till bostadsrätter. Sic transit gloria mundi.

Gott Nytt År!

2011-12-30T14:56:00.000+01:00

Boklig summering av 2011- mina favoriter

2011-12-30T08:12:00.005+01:00

När jag går igenom mina läslistor månad för månad konstaterar jag ganska snabbt att år 2011 gick i det tyskspråkigas tecken (föga förvånande). Jag har också läst mest äldre litteratur (inte heller någon överraskning). Undantag finns dock- en av mina absoluta favoriter från 2011 års läsning blir "Livet börjar på fredag" av den rumänska författarinnan Ioana Pârvulescu. Det tog ett tag att komma in i handlingen men här visade det sig att tålamod ofta betalar sig- en vindlande och klurig roman som berättar om Bukarest i slutet av 1800-talet.

Edmund de Waal är keramiker- i "The Hare With Amber Eyes" tar han oss med på en resa i sin släkts historia genom ett antal små "netsuke". En oerhört spännande färd bakåt i tiden- och väldigt lärorik. Tråkigt nog har den här boken ännu inte blivit översatt till svenska som jag kan se.

Tack vare den tyskspråkiga litteraturen kunde jag lära mig mera om de bortglömda världarna i Galizien. Martin Pollacks bok om den här delen av det gamla habsburgska riket var något av det mest inspirerande jag kom över under året. Jag for med den gamla järnvägen och gjorde nedslag i byar och små städer- jag "hittade" nya författare och kände att "här vill jag nog stanna".

Bland allt det tyskspråkiga blandade sig en känd svensk författare: Eyvind Johnson. Under sommaren utmanade jag mig själv (och andra bloggare också) till att läsa några av hans romaner. För min del blev det en mycket lyckad utmaning och jag blev alldeles extra betagen i Krilon och hans vänner.

Andra stora läsupplevelser under året:

Arno Surminskis självbiografiska roman om Jokehnen- staden i Ost-Preussen som han och hans familj tvingades lämna under de där hemska månaderna i början av 1945- men boken handlar också om en lycklig barndom i en svunnen idyll.

Rose Ausländers finstämda dikter- poesi när den är som allra vackrast. Minnen av Bukovina...

Thomas Bernhards "Mina priser"

Hermann Sudermanns fina novellsamling "Resan till Tilsit"

och sist men inte minst den polske författaren Jozef Wittlins "Jordens salt". Den stannar kvar länge efter det att man lagt den åt sidan. Det är oerhört frustrerande att Wittlins böcker är så svåra att få tag på. Jag hade tur som kunde låna via biblioteket.

Läsåret 2011 var lärorikt och lite annorlunda för mig- bibliotekens magasin innehåller många fina bokskatter som borde ut och "luftas" lite oftare, det har jag i alla fall kunnat konstatera.

2012 års läsutmaningar

2011-12-29T15:07:00.004+01:00

Jean Staffords roman "Puman" (The Mountain Lion) ingår i Panache-serien. Jag kommer alltså (som jag har sagt tidigare) att försöka läsa ett urval "Panacheböcker" under det kommande året. I den mån det går läser jag just den roman som ingår i serien- annars blir det något annat av samme författare. Alla utgåvor är inte lätta att få tag på och det får inte bli för tillkrånglat med "åtkomsten".

Jag har också tänkt att låta mig inspireras av John Sutherlands urval (från min julklappstegelsten) och där lär jag få läsa på engelska. Hela 294 författare har han skrivit om, Sutherland- så nog finns det att välja bland.....

Säkert kommer jag att hitta ytterligare någon utmaning- men det får tiden utvisa. Jag tänker fortsätta att läsa tyskspråkigt och jag vill gärna lära mig mera om central-Europas litteratur också. Jag hoppas att 2012 ska bli ett spännande läsår!

Lustig statistik

2011-12-29T14:55:00.003+01:00

Jag håller med Mark Twain - det var väl han som myntade sentensen: "There are three kinds of lies- lies, damned lies and statistics." Under de senaste två veckorna har ett av mina inlägg (som handlar om den italienske författaren och nobelpristagaren Luigi Pirandello plötsligt blivit väldigt läst (eller i alla fall klickat på). Jag vet att sådant brukar ha en mycket enkel förklaring- ofta är det något skolarbete som ligger bakom (och inte ett nyvaknat intresse hos svenska folket att bekanta sig med Pirandello och/eller hans verk.)

Nu har jag i alla fall fått veta anledningen till Pirandellos första plats på min blogg (så länge det nu varar) :-) - den är ett korsord i Hemmets Journal. Alla sätt är bra utom de tråkiga, konstaterar jag och det lär vara nyttigt för vindlingarna att lösa korsord. Lycka till, önskar jag korsordsälskarna. Det finns värre hobbies.

En tegelsten med en trevlig blandning

2011-12-29T09:19:00.003+01:00

Det här är julklappsboken med stort "J" för mig- cirka 800 sidor författarliv i inbunden form- men...man ska inte tappa den här luntan på tårna för då måste man nog uppsöka akuten. Tala om otymplig och tung.... läsningen får äga rum intill ett bord.

Det som är extra roligt är alla okända och ibland rent obskyra författare/författarinnor som Sutherland skriver om. Han skriver också att många av dem nog förtjänar att vara bortglömda... säkert kan det vara så. (Ibland illustreras det med valda citat ur alstren och då blir man inte alltid så väldigt sugen på att läsa mera....).

Kingsley Amis är naturligtvis varken okänd eller obskyr- och jag läser de fyra sidorna om hans författarskap och får lust att läsa om t ex "Lucky Jim" (översatt till svenska 1956 med titeln "Lycklige Jim"). "Lucky Jim" har handlingen förlagd till universitetsmiljö och jag minns den som bitvis hejdlöst rolig. Den här beskrivningen av en baksmälla borde väl gå till historien:

" He lay sprawled, too wicked to move, spewed up like a broken spider-crab on the tarry shingle of the morning. The light did him harm, but not as much as looking at things did; he resolved, having done it once, never to move his eyeballs again. A dusty thudding in his head made the scene before him beat like a pulse. His mouth had been used as a latrine by some small creature of the night, and then as its mausoleum. During the night too, he'd somehow been on a cross-country run and then been expertly beaten up by secret police. He felt bad."

Där dårars hjärtan bor- Edith Wharton

2011-12-29T08:21:00.004+01:00

Edith Jones föddes in i en välbärgad New York- familj år 1862. Hon gifte sig ung med en tolv år äldre man, Edward Robbins Wharton (från Boston), - det blev ett olyckligt äktenskap. Edith var nog mera fäst vid sina knähundar (se fotot). Edith kom att tillbringa en stor del av sitt liv i Frankrike och det var också där hon gick ur tiden, nära 75 år gammal år 1937.

På senare år har Edith Whartons romaner fått en verklig "högrenässans"- både "Ethan Frome" och "Oskuldens tid" finns att få i billiga pocketutgåvor och det finns väldigt många svenska översättningar av hennes verk- över huvud taget. Några böcker har också filmatiserats.

Jag har länge haft hennes "The House of Mirth" i min hylla och äntligen kom jag "till skott". Titeln är hämtad från Predikaren (och jag fick leta i min pappas gamla konfirmationsbibel för att hitta rätt vers-"De visas hjärtan äro i sorgehus och dårarnas hjärtan i hus där man glädes." (7:5).

"The House of Mirth" anses väl inte vara Whartons bästa roman men den är absolut läsvärd. Det är den sorgliga berättelsen om den unga och vackra Lily Bart. Lily Bart är av en så kallad bättre familj men tyvärr är hon utfattig och föräldralös. Hon står utan nära familj och tvingas leva på nåder hos en äldre släkting. Hennes enda räddning i tillvaron är att försöka bli rikt gift. Handlingen tilldrar sig mestadels i New York- och bland den så kallade societeten (den kände Edith Wharton väl till). Det visar sig snabbt att det inte räcker att vara vacker för att överleva bland alla dessa överklasshajar- man måste vara slug och beräknande också- det är Lily inte.

Lily är en kvinna som är alldeles för godtrogen och lättlurad- hon lever dessutom över sina tillgångar och så går det rakt åt fanders.... "The House of Mirth" ger en intressant bild av ett oerhört skoningslöst samhällsskikt där hyckleriet och skvallret är legio och där man inte har en chans om man inte själv kan agera rovdjur. Jag lider med Lily som verkligen blir ett offer på konventionens altare.

I min julklappsbok "Lives of the Novelists" av John Sutherland får Edith Wharton hela tre sidor (det är mycket i den boken)- och John Sutherland anser att hennes "Oskuldens tid" är ett måste att läsa och han rekommenderar även Hermione Lees biografi "Edith Wharton" (2007). Jag ska leta i mina hyllor.....

Havets tystnad av Vercors

2011-12-28T08:40:00.003+01:00

Jag tjuvstartar 2012 års läsutmaning (en av dem i alla fall) som för min del kommer att bli nedslag i "Panache-böcker"- (bland annat). Den här boken var en gång min mors och den har stått i hyllan länge utan att ha blivit läst (av mig).

Vercors är "nom de plume" för den franske författaren och illustratören Jean Bruller och "Havets tystnad" gavs ut mitt under brinnande krig på det underjordiska förlaget "Editions de Minuit". "Havets tystnad" räknas väl som novell eller möjligen mycket kort roman- och det är en berättelse från ockupationens Frankrike. Handlingen är tät och djup och ingenting är svart eller vitt i denna värld- det blir man snart varse.

En äldre man bor med sin brorsdotter i ett litet hus någonstans i Frankrike- så kommer kriget och den tyska armén marscherar in i landet. Det knackar på dörren - det lilla huset måste hysa en officer från ockupationsmakten. Det enda vapen mannen och hans brorsdotter har är tystnaden- de tiger och undviker officeren så gott det nu går. Men.... den här tysken är inte som de hade väntat sig- han visar sig dels tala utmärkt franska dels är han bildad och kultiverad. Han för resonenmang om musik och litteratur (jo, det blir monologer)- och han har en mycket romantisk bild av den tyska erövringen av världen. Nu ska Tyskland och Frankrike förena sina kulturer och vad månde det inte bliva..... Så kallas han till Paris för att diskutera "vidare åtgärder" i den ockuperade zonen. Så öppnas officerens ögon äntligen- han inser att det han pratat om så vitt och brett bara är egna fria fantasier. Hela tillvaron rämnar för honom - han söker sig till en säker död på ost-fronten. När han stänger dörren om huset stänger han också dörren om en spirande kärlek.

"Han stod stilla. Fullständigt orörlig. Och i hans orörliga, spända ansikte var ögonen mer orörliga och spända, fastnaglade vid min brorsdotters alltför vitt uppspärrade, alltför ljusa ögon. Han stod och väntade, väntade- hur länge? - väntade, tills den unga flickan äntligen, äntligen rörde på läpparna. Werners ögon strålade. Hon viskade: "Farväl".----- Och dörren slöts, och hans steg dog bort.

"Havets tystnad" var den allra första utgåvan i Panache-serien och den har också filmatiserats.

Den svenska översättningen är gjord av Elsa Thulin.

Anno 1897

2011-12-28T08:20:00.004+01:00

Tänk... över hundra år gammal... och så fin. Igår kom den med posten- Flora Annie Steels roman om sepoyupproret (1857), utgiven år 1897. Just den här boken finns inte i svensk översättning men väl en novellsamling av samma författarinna " De gamla gudarna" (från 1904 och förmodligen inte så lätt att få tag på).

Mrs Steel bodde i Indien (Punjab) under en stor del av sitt liv och hon kom att älska landet. Mest känd är hon nog för sina barnböcker och hennes berättelser från Indien är populära än i dag- här en länk till "Bedtime stories".

Mitt bokfynd kom från ett antikvariat med det här passande namnet.

Bulgariska noveller och tidskriftsprenumerationer

2011-12-27T14:44:00.004+01:00

Jag har bara ett minimum av dem- TLS ( TheTimes Literary Supplement) och Karavan. (Ja, Lyrikvännen är nytillkommen förstås)- men det är "det hele". Väldigt mycket går ju att tillägna sig on-line även om jag inte är överdrivet förtjust i att följa litteratursidor m m via datorn-jag tillhör "fel" generation och har inte lust att leva mitt liv framför en upplyst skärm av vad slag det vara må.

Hur som helst- TLS har många intressanta artiklar och bokrecensioner. En sida har titeln "Fiction in brief" och där hittar jag en liten blänkare skriven av den bulgariska författarinnan Kapka Kassabova. Hon recenserar en nyutgiven bok av landsmannen Miroslav Penkov- "East of the West"- en samling noveller som har handlingen förlagd till Bulgarien. ("past and present").

Ja, och så råkar det faktiskt vara så att det finns en svensk översättning (för ovanlighetens skull)- förlaget 2244 (som sorterar under Bonniers) har gett ut. Det kan nog vara något.... jag noterar och skriver upp.

Audrey Lilian Barker

2011-12-27T08:36:00.002+01:00

Det är verkligen inte lätt att hitta information om A.L. (Audrey Lilian) Barker 1918-2002. Hon var en engelsk författarinna och mest känd blev hon för sina noveller även om hon skrev romaner också. Tio novellsamlingar och elva romaner blev det i allt. År 1947 tilldelades hon Somerset Maugham-priset för novellsamlingen "Innocents". Hennes roman "John Brown's Body" hamnade på korta listan för Booker-priset år1970.

"Innocents" översattes till svenska och fick titeln "De oskuldsfulla". (utgiven av Bonniers förlag i Panache-serien). Jag har läst de åtta novellerna i samlingen och det var verkligen mycket välskrivet och med en mycket speciell "touche".

Samtliga dessa åtta noveller beskriver vändpunkter, kriser i huvudpersonernas liv. "Ingen väg tillbaka" - ett avgörande och slutgiltigt ögonblick avslutar berättelserna. Det är omvälvande och ofta också makabert. Ms Barker är inte rädd för det obehagliga och svåra. Kuslig stämning är bara förnamnet.... En pojke blir vittne till en drunkningsolycka, en ung flicka blir med en gång varse att människor inte är att lita på, ett pojkstreck får hemska konsekvenser.....

Det här är noveller som inte lämnar någon oberörd. Mycket läsvärt.

A.L. Barkers böcker är svåra att få tag på idag men förlaget Faber & Faber har skapat en kategori "Faber Finds" för bortglömda böcker. Idag finns över 700 titlar upptryckta- av gammalt och bortglömt. Så bra! Faber Finds for lost books har en egen blogg också.

Jodå, det blev några hårda paket också....

2011-12-27T08:21:00.006+01:00

Först en bok att avnjuta i långsam takt- "Lives of the Novelists" av John Sutherland. Nära 300 författarliv komprimerade på cirka 800 sidor. Kronologisk ordning (det tackar vi för) och fullspäckat av fascinerande litterära öden- England och USA i fokus. Så gott som helt anglosaxiskt alltså- men det har jag absolut ingenting emot.

En prenumeration på Lyrikvännen blev jag mycket glad för- då blir det spridning på julklapparna över året.

Någon är optimist.... det här oansenliga svarta häftet är i själva verket en Moleskine Book Journal. Ojdå, säger jag. Nu måste jag bli ordentlig och organiserad också... åtminstone under 2012. Här finns gott om plats att anteckna tankar om lästa böcker på ett väldigt präktigt sätt. Jag ska göra ett försök...