torsdag 23 mars 2017

Vagabonden från Cornwall

Newlyn i Cornwall i början av förra seklet

"All the world is my field of glory
on her hills I will carve my story"

Orden är Crosbie Garstins (1887-1930), författaren och äventyraren som föddes och växte upp i Cornwall men som kom att göra praktiskt taget hela världen till sitt hem. Han föddes med en enorm frihetslängtan och så snart han var gammal nog begav han sig ut på olika äventyr. Han tog arbete som cowboy i Montana, for vidare till Japan, Kina och bara 25 år gammal drev han en boskapsranch i Bechuanaland.

Crosbie Garstin skrev också böcker - romaner och diktsamlingar. Mest känd är han nog för sin Penhaletrilogi (första delen " The Owl's House" kom ut 1923) som har handlingen förlagd till 1700-talets Cornwall. Det finns en svensk översättning men den är av gammalt datum och lär vara svår att få tag på.

Garstin dog under mycket mystiska omständigheter. Han försvann i havet när hans roddbåt kapsejsade utanför Devonshires kust.

"I've seen the wizard Northern lights
With swords and spears and flags unfurled,
Streaming across the polar nights,
Ghost armies of a shadow world.

I've slept beneath the Southern Cross
Sheep-sharing on the Great Karroo,
I've seen the flung Sierras toss
Like a white wave against the blue ------
(Från Vagabond verses).

Det finns en alldeles färsk biografi över Crosbie Garstin och hans rika, omväxlande liv, skriven av konsthistorikern David Tovey. "The Witty Vagabond - a biography of Crosbie Garstin, author, artist, adventurer." (Wilson books, 2016). Penhaletrilogin (på engelska) har getts ut i nya versioner och går att få tag på i vilken näthandel som helst, skulle jag tro.


onsdag 22 mars 2017

En gul pingvin från Rathfarnham

Alexander Woollcott (1887-1943)

Rathfarnham är en förort till Dublin, om det är någon som undrar och den gula pingvinen är en del av Penguin Books utgivning från 1930-talet. Gult omslag stod för "miscellaneous" och dit räknades kåserier och reportage skrivna av bland andra Alexander Woollcott. "While Rome Burns" är titeln på boken jag har på mitt läsbord nu (den har tidigare haft sitt hem i ett antikvariat i Rathfarnham).

Alexander Woollcott skrev för tidskriften  The New Yorker och han var känd för sin vassa tunga och det som kallas för "vitriolic wit". Sin storhetstid hade han under 1920-1930-talen och han var mycket god vän med Dorothy Parker och Harpo Marx. Idag är Woollcott tämligen bortglömd men flera av hans citat har blivit odödliga, som till exempel:

All the things I really like to do are either immoral, illegal or fattening.

There is no such thing in anyone's life as an unimportant day.

"While Rome Burns" blev en bästsäljare på sin tid och består av en samling artiklar och recensioner med stor "innehållsspridning".


Just nu är jag fördjupad i berättelsen om hur Woollcott lyckades (med stort besvär) få tag på en kopia av Arnold Böcklins målning "Der heilige Hain" . Det hela är mycket underhållande och med ett oväntat skutt in i framtiden. Jag ser fram emot den fortsatta läsningen och konstaterar att gamla böcker har fortsatt stort värde. Åtminstone för mig.



tisdag 21 mars 2017

Romantic Moderns


Det finns gott om böcker som inte ska sträckläsas. Alexandra Harris "Romantic Moderns" hör definitivt till den kategorien. Harris skriver om poeter och författare , om konstnärer och fotografer och en hel del annat också med anknytning till brittisk kultur. Det är 1900-talet och dess strömningar som är i fokus och i ett kapitel kan man till exempel läsa om resandets (och exilens) våndor. Framför allt 1930-talet blev en rastlös dekad. Alexandra Harris berättar om författare som Evelyn Waugh och Wystan Auden - ingen av dem fann vad de sökte under sina resor.



"Romantic Moderns" är fylld av inspiration för vidare strövtåg i ämnet och kanske skaffar jag Paul Fussell's "Abroad - British Literary Traveling Between the Wars" eller varför inte fotografen Bill Brandts "Literary Britain".


måndag 20 mars 2017

Porträttkonstens historia

Julia Duckworth fotograferad av Julia Margaret Cameron

Jag försöker just nu balansera den tunga och mycket innehållsrika boken "The Face of Britain- the Nation through its portraits"  på mina knän. Ja, hur bär man sig åt för att läsa tegelstenar ? Det är historikern Simon Schama som har författat och det går inte att sträckläsa. Elefanter ska som bekant ätas i delportioner. Inte heller känns det rätt att läsa kronologiskt så jag hoppar friskt mellan sidorna. Nu har jag har jag hamnat i  det kapitel som fått rubriken "Alice in the aftertime" och mycket handlar om fotograferingskonstens begynnelse. (Lewis Carroll/Charles Dodgson var också en skicklig fotograf).

Margaret Camerons (1815-1879) bilder är dock de som fängslar mig mest för hon lyckas på något sätt fånga själen hos de personer hon avbildar. På fotot ovan blickar Julia Duckworth (senare Julia Stephen och mor till Virginia Woolf) rakt in i kameran. Kanske ägnade Margaret extra mycket tid åt det här porträttet för Julia Duckworth var hennes systerdotter.


söndag 19 mars 2017

Poesi på en söndag



Författaren Ole Sarvig (1921-1981) räknas till en av 1900-talets största danska lyriker. "Jeg tror, den enkeltes liv er en hemmelighedsfuld rejse gennem ydre og indre aar, der skal afsaette deres frugt og naa deres bestemmelse."

 Jag väljer här en av hans mest älskade dikter, Regnmaaleren, från debutsamlingen "Grønne digte" (1943).


Regnmaaleren
med den flade kumme
staar i juninattens bløde regn
paa sin søjle,
fyldes af vand,
mens mørke popler suser
og bevaeger deres grene.

Natten kan høres viden om.
Regnen gir genlyd i verden.

Der er tomt. Der er stille.
Alle skabninger sover.
Poplene suser.

Inat er haven vaagen
og fuld af vellugt.

Ganske stille
som en flad kumme
i juniregnen
vil jeg løbe fuld
af vilje
inat.




lördag 18 mars 2017

Ett vattenrike

Lake Windermere. Akvarell av Francis Towne (1739-1816).

Anna Pavord har tagit mig med till nordvästra England och till the Lake District. Det är inte svårt att förstå att det här landskapet inspirerat både konstnärer och poeter - och att turisterna började vallfärda hit redan på 1700-talet. Det var under den här tiden som vägarna började förbättras i England och så kom järnvägen hundra år senare. Det blev betydligt enklare för gemene man att ta sig fram i det engelska landskapet.

Poeten William Wordsworth gladdes inte över de nya tiderna. "We have too much hurrying about in these islands, and more from over activity in the pursuit of wealth, without regard to the good or happiness of others" skrev han i en insändare till the Morning Post. Utvecklingen kunde han förstås inte stoppa men han använde fortsatt pennan för att gissla det han ogillade.

What waste in the labour of Chariot and Steed!
For this came ye hither? is this your delight?
There are twenty-four letters , and those ye can read;
But Nature's ten thousand are blanks in your sight.
Then throw your Books and the study begin;
Or sleep and be blameless, and wake at Your Inn!

(On seeing some tourists of the lakes pass by reading; a practice very common)

Coleridge, Keats, Grey... raden av poeter som lät sig hänföras av den vackra naturen i the Lake District kan göras mycket lång. Mera kan man läsa i Anna Pavords trevliga bok "Landskipping" och då går färden också vidare i det engelska landskapet.






fredag 17 mars 2017

Irlands dag

Maud Gonne (1866-1953)

Idag firar man Saint Patricks Day lite varstans på Irland och även i USA. I Boston flödar det grönfärgade ölet.

Jag väljer att lägga upp ett vackert foto på Yeats musa, Maud Gonne. Maud Gonne var en mycket karismatisk kvinna och hon tog aktiv del i den irländska frihetskampen. Yeats friade till henne mer än en gång men fick ständigt korgen. " Marriage would be such a dull affair. Poets should never marry. The world should thank me for not marrying you." Jag tror att Maud hade alldeles rätt.



Maud Gonnes självbiografi bjuder säkert på intressant läsning.

torsdag 16 mars 2017

En försvunnen värld

Blackfeet

James Welch var en författare med rötterna i den amerikanska urbefolkningen och stammen Blackfeet. Han föddes (1940) och dog (2003) i Montana. Idag har Welchs romaner klassikerstatus och de två mest kända torde vara "Fools Crow" (Drömmen om Pikunis/Indianens dröm) och "Winter in the  Blood", den senare boken har även blivit filmatiserad. Jag har inte läst något alls av James Welch men det tänker jag råda bot på. "Fools Crow" har handlingen förlagd till 1870. Det amerikanska inbördeskriget är slut och en massa nu arbetslösa generaler med flera skickas västerut för att "lösa indianfrågan". Så försvinner en kultur så gott som helt.




Louise Erdrich (f.1954) har fått en hel del av sina böcker översatta till svenska. Även hon har rötter i den amerikanska urbefolkningen (Chippewa). Hennes senaste roman "LaRose" handlar om ett barns död genom en vådaskjutning och hur den olycklige skytten betalar genom att offra sin egen son. Jag hoppas på svensk översättning och under tiden har jag "LaRose" på min ständigt växande önskelista.

onsdag 15 mars 2017

Om livets mening

Chief Plenty Coups (1848-1932) Crow Nation.

Jag läser Merete Mazzarellas bok "Om livets mening". Jag brukar inte fundera så mycket över just meningen med livet och jag misstänker att jag har ärvt en del av min värmländska farmors mycket prosaiska syn på tillvaron. "Den har det bäst som inte är född" brukade hon säga men detta till trots var hon inte alls någon pessimistisk person. När man nu ändå är här är det bara att spotta i nävarna och ta itu med det som kallas liv. Ungefär så. Däremot är det intressant att läsa om andras betraktelser och funderingar.

Merete Mazzarella frågar vilken period som har varit historiens lyckligaste och kommer fram till att det nog var den senare delen av 1800-talet (med reservation för att det då gäller Europa). Den tekniska utvecklingen stod på topp, järnvägarnas tid hade kommit och telegrafens också. Elektriskt ljus och till och med telefon började dyka upp. Inom medicinen gjordes stora framsteg och det var fred och framtidstro. Världen kommer aldrig dit igen.

I USA trängdes urbefolkningen undan , bufflarna utrotades så gott som och indianhövdingen Plenty Coups berättade i en intervju att "när buffeln försvann sjönk mitt folks hjärtan till marken och de kunde inte lyfta dem på nytt. Efter det hände ingenting. Det var just ingen som sjöng". Man tvingades leve liv som man inte förstod.

Plenty Coups ord kommer jag att fortsätta att fundera över för det handlar ju om en totalt förändrad världsbild och förändrad världsbild känner jag mig själv mycket hemma i numera.

tisdag 14 mars 2017

På önskelistan


Den är alldeles förfärligt dyr och alldeles förfärligt tung, boken om de tre upplysta prinsessorna. Två av dem blev drottningar så småningom och de kom alla från Tyskland. Det handlar om George II:s Caroline, om hans son Fredericks Augusta och om George III:s Charlotte. Boken är mycket vackert illustrerad och är fylld med intressant information om tidens kultur och framför allt om dessa kvinnors inställning till de strömningar som genomkorsade Europa under 1700-talet. Upplysningstiden upphör aldrig att fascinera.



Satir och sex låter som en originell blandning. Vic Gatrells fokus är London och tiden är igen 1700-talet. Boken är omfattande och Gatrell har forskat i källorna mycket grundligt.

måndag 13 mars 2017

En pionjär


Det handlar om en av fotograferingskonstens pionjärer, Marcus Selmer (1819-1900).
Selmer växte upp i Randers på Jylland där han utbildade sig till apotekare, men det rådde brist på arbetstillfällen där så han kom i stället att lära sig daguerrotypi. År 1852 reste Selmer till Stavanger och sedan blev Bergen hans slutliga hemvist. Snart fick han rykte om sig att vara en mycket skicklig fotograf och kunderna strömmade till. Väldigt populära blev hans bilder med tema norska folkdräkter men även landskapsfotografier var ett forte.


Ett parti från fisktorget i Bergen, förevigat av Marcus Selmer.

Tyvärr har en stor del av Selmers negativ försvunnit, men något finns ännu kvar att beskåda av denne fotografs bildskatt.


söndag 12 mars 2017

Poesi på en söndag: I'm going to look for America

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
Den här dikten av Robert Frost har tolkats av så många men jag tror att David Orr är den som kan kasta extra mycket ljus över innebörden i raderna ovan. Orr skriver för New York Times Book Review bland annat.

Poesi på en söndag



I took my Power in my Hand—
And went against the World—
'Twas not so much as David—had—
But I—was twice as bold—

I aimed by Pebble—but Myself
Was all the one that fell—
Was it Goliath—was too large—
Or was myself—too small? 

Emily Dickinson 1830-1886

lördag 11 mars 2017

Den motvillige pristagaren



"There had been warnings. A bunch of white roses was brought to the door that morning. But nothing official. As we went to bed we had no idea of the awfulness awaiting us. I had dosed off, but was jerked awake by a bell ringing, followed by a banging on the front door. It had happened all right. Never the best watch dog, Manoly went down to face whatever we had to face. An advance phalanx of reporters told him I had won the Prize and that I had better come down."

Utdraget ovan är från Patrick Whites självbiografi "Flaws in the Glass" och det handlar så klart om ögonblicket då han inser att han tilldelats Nobelpriset i litteratur (1973 var året). White vägrade att komma ut från sitt hus och de journalister och fotografer som skockats utanför hans hem fick vänta förgäves vid det tillfället men senare skulle han inte undgå all uppmärksamhet.

" I was no longer a human being. I was the object their profession demanded. Questions were asked interminably. How ridiculous many of these were did not matter in the least; the pervs and parasites had to get on with their job.--- Manoly who in some circumstances has more presentiment than I, predicted, 'Our lives will never be the same.' He was right."

Patrick White for aldrig till Stockholm. I stället skickades Sid Nolan men de stora festligheterna gjorde Nolan så nervös att han tog till flaskan. Det dröjde ett bra tag innan han hämtade sig och länge hade White dåligt samvete för det han utsatte sin vän för.

fredag 10 mars 2017

Kål


Kokböcker är i allmänhet inget som jag direkt hänrycks av men däremot tycker jag om att läsa om mat som kulturbärare. Kål är en mycket gammal odlingsväxt och det finns ett otal sorter. Om detta skriver Ingar Nilsson i sin vackert illustrerade bok. Ordet kål kommer från latinets "caulis" som betyder stam/stjälk. Släktnamnet- brassica- kommer även det från latinet och har betydelsen arm/skott.

Världens ledande kålodlande länder är Kina, Indien och Ryssland. I Europa är det Cypern och Tyskland som står för den största "produktionen".  I Kina diktades det om kål redan för 2000 år sedan och här i Skandinavien har man odlat kål sedan järnåldern.

I ett speciellt intressant kapitel i boken skriver Ingar Nilsson om de nederländska kålodlarna på Amager (utanför Köpenhamn). Omkring år 1520 kom cirka 200 nederländska bönder med sina familjer till ön Amager, inbjudna av kung Christian II. Så formades en hel liten koloni uppbyggd på odling. Än idag kallas den här delen av Amager för Hollaenderbyen. Nya odlingsmetoder infördes som förbättrade både ekonomi och jord och Amager förvandlades till hela Köpenhamns skafferi. Det finns än idag en vitkålsort med namnet Amager. Kunskaperna om kål- och trädgårdsskötsel vandrade sedan vidare över Öresund och in i Sverige.

Detta och mera därtill finns att läsa i "Kål" som är utgiven på bokförlaget Arena. Ingar Nilsson har även skrivit böcker om hallon och rabarber.

torsdag 9 mars 2017

Mannen som försvann

Ludwig Leichhardt (1813-1848).

Jag har läst Patrick Whites stora epos "Voss" som på ytan handlar om en misslyckad forskningsresa från öst till väst i Australien. "Voss" är en roman med många bottnar och ofta fick jag stanna till och fundera över mening och mål "hvordan skal det förstås" (ungefär så) .Voss ger sig av med sitt stora följe för att utforska okända platser. Kvar blir Laura , den kvinna som är och förblir hans stora och eviga kärlek.  Det blir en drömd kärlek för expeditionen går under och Laura blir ensam kvar med sina minnen. Om den här romanen , som anses vara White's största, har det skrivits spaltmeter och jag
kan bara instämma i hyllningskören.

Patrick White har inspirerats av Ludwig Leichhardt och hans sorgliga öde. Leichhardt var preussare och kom till Australien på 1840-talet. Där ledde han två expeditioner, den ena upp i det som idag hör tid Northern Territory. Så blev det en tredje expedition vars syfte var att ta sig fram till västkusten (dagens Perth). Från den färden kom ingen i skaran åter och vad som hände med Leichhardt och hans expeditionsmedlemmar är höljt i dunkel.

Det hägrande målet. Swan River med sitt blåa vatten.

onsdag 8 mars 2017

I naturens värld

Foto: David Edgar

Vad Oliver Rackham inte känner till om askträd är nog inte värt att veta. Jag fastnade i det kapitel som handlar om detta urgamla träd i litteraturen. (The Ash Tree).

Fotot ovan är från S:t Pancras kyrkogård i London och det har fått namnet "The Hardy Ash Tree" efter poeten och författaren Thomas Hardy som var arkitektstudent i London mellan åren 1862 till 1867. Hans studietid sammanföll med dragningen av the Midland Railway och Hardy fick hjälpa till att flytta på både kroppar och gravstenar när järnvägsspåren lades in över den gamla kyrkogården. De gamla gravstenarna syns vid trädets fot.

Rackham konstaterar att asken inte är det mest omskrivna trädet bland författare. Ofta föredras hassel, bok eller ek. William Butler Yeats utgör ett undantag,  men jag har hittat en dikt av D H Lawrence. Det hör till saken att asken är ett mycket "bullrigt" träd, vars grenar för ett väldigt väsen när vinden ligger på.


Discord in childhood

Outside the house an ash-tree hung its terrible whips,
And at night when the wind arose, the lash of the tree 
Shrieked and slashed the wind, as a ship’s 
Weird rigging in a storm shrieks hideously.
 

Within the house two voices arose in anger, a slender lash
Whistling delirious rage, and the dreadful sound 
Of a thick lash booming and bruising, until it drowned 
The other voice in a silence of blood, ’neath the noise of the ash.


tisdag 7 mars 2017

På mitt läsbord


Asken är ett av de vanligaste träden i England och Wales, läser jag i Oliver Rackhams vackert illustrerade bok ( i litet och behändigt format). Asken är tyvärr också ett hotat trädslag på grund av den så kallade askskottssjukan.



Oliver Rackhams bok ingår i den serie om träd som ges ut av förlaget Little Toller Books.

måndag 6 mars 2017

Bohemen

Erik Satie år 1891. Porträttet är målat av Ramón Casas.

I marsnumret av den franska tidskriften Lire recenseras en roman som handlar om kompositören Erik Satie (1866-1925), ett förstlingsverk skrivet av Stéphanie Kalfon " Les Parapluies d'Erik Satie". Boken får mycket beröm och jag har satt upp den på min ständigt växande önskelista. Erik Satie har det annars skrivits en hel del om, han var en originell personlighet i en dynamisk tid. Tyvärr fick inte hans kompositioner den uppskattning de förtjänade och Satie tvingades under långa tider att försörja sig som kafépianist.



Erik Satie samlade på paraplyer (därav titeln på boken).

På svenska kan man läsa "Av och till Satie" En Brevbiografi " av Ornella Volta, utgiven av Bo Ejeby förlag. Den boken går fortfarande att köpa via vanlig bokhandel och dessutom finns den i pocketversion.


James Hardings Satie-biografi är nog svår att få tag på idag, men den lär vara mycket välskriven.

söndag 5 mars 2017

Poesi på en söndag


Hart Crane dog ung. Den 27 april år 1932 kastade han sig i havet, "275 miles north of Havana.". Då var Crane bara 32 år gammal.

Fear

The host, he says that all is well,
And the fire-wood glow is bright,
The food has a warm and tempting smell,-
But on the window licks the night.

Pile on the logs.... Give me your hands,
Friends! No,- it is not fright.....
But hold me... somewhere I heard demands....
And on the window licks the night.

lördag 4 mars 2017

Fotvandringar och kajakturer

Fotot är lånat

Henning Koppel var en dansk guldsmed och formgivare. Under många år var han knuten till Georg Jensen och man kan se exempel på hans utsökt vackra alster på "nätet".  Hennings bror, Nils, var en mycket framstående arkitekt.

Ur min bokhylla har jag plockat "Vad var det så mere i vejen?" (Utgivare: Selskabet Bogvennerne 1973). I den här trevliga boken visar Henning Koppel att han också är en god berättare. I en rad anekdotiska småstycken beskriver han minnesvärda händelser och det börjar med en vådlig fotvandring till Silkeborg - på hela fem mil. Det hör till saken att Henning Koppel bara var åtta år gammal vid det tillfället. Något äldre (11) var han på den kajaktur han gjorde med brodern Nils (15) - en tur som var tänkt att gå från södra Fyn och upp till Limfjorden. Det blev ett äventyr med förhinder, kantat av många missöden. Blåst och regn, ivägflygande tält och camping bland elefanter för att inte tala om den ständiga hungern. Färdkosten var inte särskilt lockande - gammalt rågbröd och några burkar sardiner i tomatsås.

Allt är skrivet med en god portion dansk humor. Här får man många tillfällen att både le och skratta högt. Vid Vejle fjord tar resan slut - bröderna lyckas bli ovänner på grund av en bit dansk kringle. Kajakerna dras upp, förses med adresslappar och polletteras till föräldrahemmet.
" Naeste dag sad vi dok så venskabligt ved siden av hinanden under ahorntraet, ivrigt optaget af hver sin aeggesnaps med cacao i. Freden var genoprettet og galopkringlen glemt - indtil i dag, hvor jeg sidder og skriver disse linier. " Jeg kunde glimrende ha spist det stykke, du!"

fredag 3 mars 2017

Happy Valley av Patrick White

Foto: Annette Teng

Jag borde kanske ha lagt upp en bild från Snowy Mountains i New South Wales men de fjättrade blommorna passar så väl till den här romanen.

Patrick White  (1912-1990) fick Nobelpriset i litteratur år 1973 " för en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen". Tyvärr har denna nya världsdel sedan dess behandlats ytterst styvmoderligt av den Svenska Akademien.

Jag har läst Whites debutroman från 1939, "Happy Valley", ännu inte översatt till svenska. "Happy Valley" är vad man kallar en "one-horse-town" i närheten av the Snowy Mountains i New South Wales. Här möter vi läkaren Halliday som sitter fast i ett trist äktenskap, pianolärarinnan Alys Brown som saknar den energi som krävs för att ta sig fram i livet, familjen Quong som innehar byns "handelsimperium", den astmatiske och frustrerade läraren Moriarty, uppkomlingen Furlow och hans revolterande dotter Sidney, lantarbetaren Clem Hagan och så naturligtvis byfånen , Chuffy Chambers.
Allas öden blandas och skär in i varandra och till slut resulterar det i en katastrof. En av de röda trådarna i romanen är längtan bort. Var som helst men inte i Happy Valley -  under tiden jäser och sjuder det av olika frustrationer. Patrick White är en mycket god psykolog och hans personporträtt är utsökt skickligt målade.

Berättelsen börjar med död och slutar med död och grundtonen är givetvis pessimistisk. Det handlar om människor som sitter fast i sin egen oförmåga. Den enda som förmår bryta sig loss är Sidney, uppkomlingens dotter, och det gör hon under stor dramatik.

"Happy Valley" var Patrick Whites debutroman och redan 1939 visste säkert många att detta skulle bli början på en mäktig författarkarriär. Att White är en värdig Nobelpristagare råder det inget som helst tvivel om. Jag avslutar med ett citat från boken.

"There is something relentless about the hatred induced by human contacts in a small town. At times it seems to have a kind of superhuman organization, like the passions of a Greek tragedy, but there is seldom any nobility about the passions of a small town,--- . You know how much to expect from fire or flood. You can't say the same of your fellow-men outwardly united in a small community.

torsdag 2 mars 2017

Fast i Australien


Just nu är det Patrick White som drar mig dit. Jag är djupt försjunken i hans debutroman "Happy Valley" från 1939 och jag hittade "Voss" på biblioteket. (Det finns några titlar till där, magasinerade).

Med hem kom också Sonya Hartnetts "Guldgossar".



Omväxling förnöjer och Sonya Hartnett är en god berätterska.

onsdag 1 mars 2017

Minnen från de gröna bergen


År 1938 tvingades den tyske författaren  Carl Zuckmayer och hans familj att lämna hemlandet. Man sökte sig till USA och hamnade till slut i Vermont och på en gård i Green Mountains. När kriget tog slut återvände Zuckmayers till Europa.

Zuckmayers hustru, Alice Herdan-Zuckmayer, skrev sedan en bok om tiden i de gröna bergen, en bok som blev en försäljningssuccé i Tyskland. Snart finns den boken att läsa i engelsk översättning. Jag ser fram emot att läsa om livet i den här mycket natursköna trakten.


(Fotot är lånat).

Hösten är en mycket vacker årstid i Vermont. Ovan ett foto på "the foliage".