måndag 30 september 2013

En litterär resa genom Mecklenburg-Vorpommern


En pretentiös titel - och jag har aldrig varit (mer än som allra hastigast) i den här delen av Tyskland. Det blir därför lånade foton och inspirationen hämtar jag från en av de många mycket påkostade broschyrer (kataloger, snarare) jag hämtade på turistmässan i Malmö.

Man måste börja någonstans och varför då inte i hamnstaden Rostock- dit kommer man oftast allra först om man väljer att ta till exempel en färja från Trelleborg. Den gamla hansastaden har mycket att bjuda resenären på.




Säg Rostock och säg litteratur så blir nog svaret Walter Kempowski. Här ovan ett minnesmärke över denne stadens store son, som levde mellan 1929 och 2007. Kempowskis roman "Tadellöser och Wolff" finns i svensk översättning och det är nog den enda av hans böcker som finns på vårt språk. Beklagligtvis, måste jag säga. "Tadellöser och Wolff" hörde för övrigt till en av mina största läsupplevelser år 2011.

"Das Einzige, was mich am Tod wirklich traurig macht, ist, dass man als Toter keine Musik mehr hören kann.“ (Walter Kempowski).

En annan författare med stark anknytning till Rostock är Erich Kästner. I Rostock väcktes Kästners stora kärlek både till litteraturen och till en kvinna- Ilse Julius. Erchs och Ilses vägar skildes dock åt och över detta diktade Kästner så här:

Als sie einander acht Jahre kannten
(und man darf sagen sie kannten sich gut),
kam ihre Liebe plötzlich abhanden.
Wie andern Leuten ein Stock oder Hut.

Sie waren traurig, betrugen sich heiter,
versuchten Küsse, als ob nichts sei,
und sahen sich an und wussten nicht weiter.
Da weinte sie schliesslich. Und er stand dabei.

Vom Fenster aus konnte man Schiffen winken.
Er sagt, es wäre schon Viertel nach vier
und Zeit, irgendwo Kaffee zu trinken.
Nebenan übte ein Mensch Klavier.

Sie gingen ins kleinste Café am Ort
und rührten in ihren Tassen.
Am Abend sassen sie immer noch dort.
Sie sassen allein, und sie sprachen kein Wort
und konnten es einfach nicht fassen.


(Dikten heter "Sachliche Romanze).


Det finns en hel del av Erich Kästner att läsa på svenska- både dikt och prosa. Romanen "Fabian- berättelsen om en moralist" (från 1931) kan jag verkligen rekommendera. (Den hamnade för övrigt på Hitlers bokbål i maj 1933 och Kästner var närvarande.)

"År 1933 brändes mina böcker i Berlin på den stora platsen bredvid Statsoperan med sorgligt högtidlig pompa av en viss herr Goebbels. Tjugofyra tyska författare, som symboliskt skulle utplånas för alltid, ropade han triumferande upp med namn. Jag var den ende av de tjugofyra, som hade kommit personligen för att bevittna denna teatraliska fräckhet.
Jag stod framför universitetet, inkilad mellan studenter i SA-uniform, nationens blomma, såg våra böcker kastas in i de flammande lågorna och hörde den lille slipade lögnarens drypande tirader. Det rådde begravningsstämning i staden. Huvudet på en sönderslagen byst av Magnus Hirschfeld satt på en hög stång, som svängde hit och dit över den tysta människomassan. Det var vidrigt."
Erich Kästner


I Rostock finns ett "Literaturhaus" (Peter Weiss-Haus). (lånat foto).

En annan författare med anknytning till Rostock är Fritz Reuter (Reuter fick sin utbildning vid Rostocks universitet). Fritz Reuter är mest känd för sin roman "Livet på landet" (senaste svenska utgåva är från 1978).

söndag 29 september 2013

Författare på Sylt: Ernst Penzoldt


Ernst Penzoldt (1892-1955) var både författare och konstnär och han tillhörde den generation som tvingades delta i två stora krig. Under första världskriget tjänstgjorde han som sjukvårdare och år 1915 började han skriva dikter och små berättelser för att klara av allt det hemska som han tvingades omge sig med. Efter kriget var han totalt desillusionerad och därför fick nu skrivandet och konstnärskapet hjälpa honom att klara livhanken. Han blev igen inkallad år 1938 men frikallades på grund av sjukdom några år senare.

På Sylt vistades han av och till från år 1937 och i den lilla boken "Sommer auf Sylt" tecknar han ner sina minnen i form av en innerlig kärleksförklaring till den ovanliga ön.

"Liebeserklärung an eine Insel in Betrachtungen, Episteln, Erzählungen und Bilderbriefen mit farbigen Zeichnungen des Verfassers."



Mina foton kan inte göra rättvisa åt Penzoldts små konstverk som fyller sidorna i boken.


Man sollte sich jeden Tag
mindestens einmal verlieben,
in einen Menschen,
einen schönen Baum,
in eine Farbe
oder die Anmut
einer Katze.
Ich jedenfalls tue das
und fühle mich wohl dabei.

Ernst Penzoldt

Mest känd är Penzoldt förmodligen för sin skälmroman "Die Powenzbande". Tyvärr ser det inte ut att finnas något i svensk översättning av denne fine och lågmälde författare.  Här en länk till en tysk blogg med ett utförligt och intressant inlägg om Ernst Penzoldt.

lördag 28 september 2013

Magasinsattack


De riktigt stora bokskatterna brukar gömmas i bibliotekens magasin. Det jag hittade där inne idag är väl bara ett bevis på den saken.


 Linde Klinckowströms "På långritt med Castor" kommer förstås från Kristianstad (så ett fjärrlån)- en bok från 1929 som har fått vara med om mycket av det slitna skicket att döma. Jag måste verkligen läsa med stor försiktighet.


Det var långa sträckor Linde och Castor reste tillsammans.

På insidan av bokpärmen en då sedvanlig uppmaning till låntagaren:

Låntagare uppmanas:
att noga akta lånade böcker,
att aldrig vika "hundöron",
att aldrig väta på fingret, då
man vänder bladet,
att icke göra anteckningar eller ritningar
i böckerna samt att icke utlåna dem till andra.

I föreläsningssalen på biblioteket kunde man lyssna på ett föredrag om sociala medier. Han som berättade sa att han inte hade mycket tid att läsa böcker längre - (han var kulturjournalist)- Jag konstaterar att facebook är väldigt tidskrävande om man vill "hänga med" och att det finns flera så kallade sociala medier än vad jag har lust att känna till och ja, jag hör nog själv hemma i ett magasin men det har jag ingenting emot.

Oborstad poesi och mycket, mycket mer....


Ett nytt nummer av tidskriften Karavan har dunsat ner i min brevlåda. Det handlar denna gång mestadels om Kina och kinesisk litteratur och jag har speciellt fastnat för två poeter med helt olika stil. Jag gillar dem båda!




Versailles (lånat foto)

Hu Dong (f. 1962)  beskrivs som " en av de mest egensinnigt ordtrollande poeter som trätt fram i Kina efter kulturrevolutionen." Han skriver så kallad "oborstad poesi" och hans mest kända dikt är "Jag vill ta en långsam båt till Paris", och just den dikten (från 1984) finns med i Karavan i översättning och tolkning av Björn Kjellgren.


"Jag vill ta en långsam båt till Paris
åka och hälsa på van Gogh hälsa på Baudelaire hälsa på Picasso".

Och vad ska man säga om en författare som beskriver Versailles som ett "kukpalats"? En riktig iakttagelse om än klart originell....

"Jag vill ta en långsam båt till Paris" är en märkvärdig, lång och helt förtrollande dikt som jag läser om och om igen. Stor tacksamhet riktar jag mot översättaren!

I helt annan stil skriver Qiao - (som skriver under pseudonym). Qiaos bakgrund och liv är lite av en gåta, som jag förstår av översättarens, Göran Sommardal, introduktion.

"En virvel rådde mig att i mitt nästa liv inkarneras som en vit regnskogsfjäril".

Qiaos dikter är vackra och filosofiska och de kan inte lämna någon oberörd. Jag skulle gärna vilja se en diktsamling i översättning..... hoppas kan man.

Men- läs nu själva i Karavan!

Om att hitta det man inte söker


 Igår tog jag bussen till Hyllie strax utanför Malmö, för att besöka en så kallad turist-bo - och något annat mässa (var det hälsa?). Jag hade siktet ställt på information om Mecklenburg-Vorpommern och där blev jag inte besviken. Resten av mässan lämnade mig helt oberörd med undantag av att adrenalinet steg när jag för femtioelfte gången fick en golvmopp mitt i "flabben" som man säger på skånska. Ser jag ut som om jag gillar golvmoppar? Det gör jag inte och städning hör inte till det som jag prioriterar högst här i världen. (men jag har väl rätt ålder inne för att utsättas för moppkrängningsförsök). Nog om golvmoppar.

Efter att ha försett mig med kilovis av turistinformation om Mecklenburg-Vorpommern (och det fanns massor) bänkade jag mig för att lyssna på ett litet föredrag om området. Det var mycket trevligt och två glada, pigga och duktiga damer pratade väl för varan. Här kan man se och uppleva mycket, det är säkert så. Jag frestades svårt av att hyra husbåt och kuska omkring på ett av de många vattendragen... Mecklenburg-Vorpommern är fyllt av sjöar och dessutom har man ju en stor bit Östersjökust att locka med. ( I Östersjön vid Rostock surfar man i vågorna efter de stora färjorna- ).




Den här bilden (och jag ber om ursäkt för den dåliga kvalitén, det är helt och hållet mitt fel för jag reagerade lite långsamt) är rolig- den beskriver både badkorgens historia och badmodets dito genom tiderna. Badkorgen lär vara helt och hållet en tysk uppfinning och nog ser de trevliga ut de där korgarna (om än lite obekväma). Blir man inte stel i ryggen efter ett tag?

Nu har jag bläddrat igenom alla vackra och påkostade broschyrer och vad hittar jag om inte en beskrivning på en "litterär rundtur"- mycket spännande. Utgångspunkten är den lilla orten Gross Breesen för där finns nämligen ett bokhotell "Bücherhotel Gross Breesen". Hotellet ligger inrymt i ett gammalt Mecklenburgiskt hus och jag länkar till hemsidan HÄR. Om hotellet lever upp till eventuella förväntningar kan jag givetvis inte svara på men hemsidan är fin.

Den litterära rundturen sträcker sig kors och tvärs över stora delar av Mecklenburg Vorpommern och den får jag anledning att återkomma till så småningom.

fredag 27 september 2013

Slut på förlaget

 Jodå, jag har precis sett programmet om den franska författarinnan Marguerite Yourcenar på TV2 och så ville jag gärna läsa Hadrianus minnen igen (en gång hade jag boken i hyllan men nu är den borta). Slut på förlaget är den också. (Många fula ord passerar i hjärnan på mig men tack och lov finns den på biblioteket (magasinerad).

En intressant författare är hon och nog borde hon ha kommit i fråga för det där priset som börjar på bokstaven N.


 

Vad jag inte hade en aning om var att Yourcenar var bosatt i Maine under den senare delen av sitt liv (hon kom till USA redan år 1939). Hon valde en mycket vacker plats att sätta ner bopålarna på- Mount Desert Island- som till stora delar hör till nationalparken Acadia. Huset döpte hon till "Petite Plaisance" och det var tydligen både litet och ganska opraktiskt och fyllt av bokhyllor (naturligtvis). (Jag la märke till att det fanns porträttfoton på många av Yourcenars hundar lite överallt- sympatiskt, tycker jag.)


Utsikt mot Cadillac Mountain i Acadia National Park- Maine. (lånat foto).

Marguerite Yourcenar har fått sin sista vila på Mount Desert Island. Hon gick ur tiden år 1987 - då var hon 84 år gammal.

Här nedan de böcker av henne som finns i svensk översättning.

  • Hadrianus minnen, 1953 (Mémoires d'Hadrien)
  • Vishetens natt, 1969 (L'oeuvre au noir)
  • Att köpa en dröm, 1970 (Denier du rêve)
  • Nådastöten, 1971 (Le coup de grâce)
  • Fromma minnen, 1981 (Souvenirs pieux)
  • Dokument från norra Frankrike: världslabyrinten II, 1983 (Archives du Nord)
  • Österlandsnoveller, 1984 (Nouvelles orientales)
  • Wang-Fos underbara räddning, 1987, bilder: Georges Lemoine (Comment Wang-Fô fut sauvé)   Barnversion av novell ur förf:s: Österlandsnoveller
  • Elektra, 1988 (Electre ou la chute des masques)
  • Alexis eller Traktaten om den fåfänga kampen, 1989 (Alexis ou Le traité du vain combat)
  • Vilken? Evigheten: världslabyrinten III, 1992 (Quoi? L'éternité)
  • The Appalachians: ett litterärt nedslag


     Appalacherna är en mäktig bergskedja som sträcker sig längs med så gott som hela östra kusten av USA och upp en bra bit i Kanada också. Högsta punkten är Mount Mitchell med en höjd av cirka       2 000 meter (North Carolina).


    Jag kunde inte motstå den här vackra målningen av Frederic Edwin Church (1826-1900) - nu har vi förflyttats till Maine och det är Mount Kathadin som syns i ett disigt töcken (Maines högsta berg).


    I min hand just nu: Ellen Glasgows "Vein of Iron" den roman hon själv satte högst av alla sina böcker (och det blev en del genom åren). En del av Ellen Glasgows verk har översatts till svenska men jag tror inte att "Vein of Iron" hör till dem. Titeln betyder ordagrant "Järnmalmsådra" och det är givetvis symboliskt. Järn är en hård metall och den står emot mycket. I "Vein of Iron" handlar det om kvinnor, starka kvinnor som tvingas leva under svåra förhållanden. Det hela börjar i Virginia och invid just Appalacherna.

    Ellen Glasgow (1873-1945) skrev helst om sina hemtrakter (hon var född och uppväxt i Richmond, Virginia) . En sann skildrare av södern var hon och hon ville gärna berätta om de förändringens vindar som blåste över sydstaterna under första delen av förra seklet.

    Det jag hittills har läst av "Vein of Iron" tycker jag mycket om och det är synd att en författarinna som skriver så väl ska vara så bortglömd. (I USA trycker man upp nya utgåvor av hennes böcker, dock.) Ellen Glasgow tilldelades Pulitzerpriset år 1942 för romanen "In This Our Life").

    torsdag 26 september 2013

    Gränstrakternas dolda skatter



    När jag nu ändå är i trakterna... (inte fysiskt förstås utan i tanken) kan jag väl passa på att lägga upp en bild på en bok som jag verkligen önskar mig. "Skjulte skatte i graenseland". Det handlar om Slesvig-Holstein och alla vackra och intressanta byggnader som finns att se där. I Danmark associerar man området till krig och kanske framför allt till år 1864- slaget vid Dybböl. Men- det finns så mycket annat att tänka på och att se på än gamla slagfält och krigsmonument.

    "Området byder på en helt særlig bygningsarv, præget af områdets dramatiske historie og mødet mellem to landes forskellige byggeskik. Fra Altona til Haderslev har klassiske og moderne, danske arkitekter bygget fornemme villaer og byhuse, storslåede herregårde, lyse kirker og mange andre arkitektoniske perler. Det er en identitetsbærende kulturarv, der venter på at blive genopdaget.

    I 16 dybtgående kapitler, fornemt illustreret af Roberto Fortunas stemningsfulde fotografier, bliver vi ledt igennem Slesvig og Holstens danske kultur- og arkitekturhistorie og får åbnet en verden af smukke og spændende bygninger. Bogen er forsynet med praktiske kort, der inviterer læseren til at gå på opdagelse i det gamle grænseland."

    Lockande, inte sant. Vad som däremot inte lockar är priset (jo, jag förstår att det måste kosta för det är ett praktverk med många foton i färg, men ändå....) Över 400 kronor står det på prislappen om man handlar på nätbokhandeln här i Sverige och ja, då får man sätta upp boken på önskelista. Kanske kan det få bli en julklapp?


    Här ett synnerligen vackert slott som jag är helt övertygad om att man får läsa om i boken- Schloss Glücksborg. På danska heter slottet Lyksborg och det har anor från 1500-talet. På Lyksborg dog Fredrik VII och det var länge ett kungligt residens (detta tog slut år det ödesdigra året 1864).

    Tysk torsdag: Med Thomas Mann på semester


     Idag är det tysk torsdag (Hej Bokmoster!) och den tänkte jag bland annat ägna åt Thomas Mann och hans semestrar. På 1930-talet lät familjen Mann bygga det här huset (ovan) i Nidden på "The Curonian Spit". Här trivdes författaren och sanden och vågorna var hans rätta element. Tyvärr kom sedan nazisterna i vägen och Mann tvingades som bekant i exil. Huset har dock räddats undan förgängelsen och idag innehåller det ett litet muséum.


    Dessförinnan hade Thomas Mann letat sig till det här idylliska huset "Pensionat Kliffende" i Kampen på ön Sylt.

    Clara Tiedemann och hennes man Heinrich (som var bokhandlare) kom till Sylt år 1920 och de beslöt sig för att slå sig ner i Kampen. Här lät de bygga sitt "Kliffende" som var pensionat/Gasthaus under 30 år från 1925-1955. När Heinrick Tiedemann dog flyttade Clara till Stuttgart.


    Här skrev hon sina memoarer "Kampener Skizzen", fyllda av minnen från Sylt. Clara gick ur tiden år 1979, då var hon 88 år gammal. Sin sista vila har hon fått på Sylt.

    Thomas Mann var en av de allra första gästerna i pensionat Kliffende och år 1927 tillbringade han sin semester här. Varje morgon kastade han sig i vågorna och han älskade öns karga natur.

    "Nicht Glück oder Unglück- der Tiefgang des Lebens ist es, worauf es ankommt. An diesem erschütternden Meere habe ich tief gelebt. Schon aus Dankbarkeit will ich wiederkehren."

    Så skrev Mann i gästboken.

    Samtliga foton i inägget är lånade.

    onsdag 25 september 2013

    Lyrikvännen 5/13- Bukovina!


    Tingen, som skymta på botten
    äro ej klippor och revlar och skär
    - ser du de glänsande slotten,
    ser du palatserna där?
    Sagans Atlantis,
    drömmens Atlantis,
    världen, som sjönk, det är! Skinande vita fasader
    runt kring en skimrande marmorborg,
    heliga stoder i rader,
    gårdar och gator och torg!
    Nu är det öde,
    hän genom staden
    vandrar dess minne i sorg.

    utdrag ur dikten Atlantis av Gustaf Fröding (Nya dikter 1894)

    Bukovina är temat för den senaste utgåvan av tidskriften Lyrikvännen, en utgåva jag sett extra mycket fram emot och inte blir jag besviken.




    Bukovinas huvudstad Czernowitz (idag ett sjunket Atlantis) som det en gång var i början av förra seklet.

    Idag delas Bukovina mellan Ukraina och Rumänien och huvudstaden heter Tjernivitsi - med en kvarts miljon invånare som numera till över 80 procent talar ukrainska. Det habsburgska riket började falla sönder i samband med det första världskriget och under hitlertiden några decennier senare kom den verkliga dödsstöten åt en gammal fin kultur. Utrensningar och tvångsförflyttningar raderade bort det som var den stolta staden Czernowitz.

    I Lyrikvännen får vi ta del av poeternas Bukovina med en stor samling av dikter. Översättaren Lars-Inge Nilsson har tolkat, översatt och skrivit en lärorik introduktion. Paul Celan  och Rose Ausländer är de mera kända av författarna som får plats i den här antologin- men spännande är det att möta också Alfred Kittner, Isaac Scheyer och Immanuel Weissglas- för att nämna bara några av de poeter som får göra sina röster hörda här.

    Rose Ausländer svarade så här på frågan om varför hon skriver: " Kanske därför att jag kom till världen i Czernowitz, därför att världen kom till mig i Czernowitz. Detta märkliga landskap. De märkliga människorna. Sagor och myter låg i luften, man andades in dem. Det fyrspråkiga Czernowitz var en musisk stad som härbärgerade åtskilliga konstnärer, diktare, konst-, litteratur- och filosofikännare."

    Jag avslutar med några rader från Isaac Schreyers dikt "Klagan":

    Iskallt kring oss en smärtsam insikts vingslag.
    Med febriga händer
    räddar vi vacklande
    skärvorna av vår sönderfallna värld.  (Översättning och tolkning Lars-Inge Nilsson).


    Allt detta och mycket, mycket mer därtill finns att läsa i Lyrikvännen !

    tisdag 24 september 2013

    Författarnas Sylt



     Observera att det är fråga om ön (inte om frukt och bär som säkert också har fått författaruppmärksamhet, men, nu ska det handla om geografi och historia ett tag.)

    När man tittar på kartan här ovanför kan man snabbt konstatera att Sylt har ett mycket utsatt läge- rent vädermässigt och ön har drabbats av många svåra stormfloder.



    Sedan år 1927 är Sylt förbunden med fastlandet via en järnväg "Hindenburgdamm" - den högtidliga invigningen ägde rum den 1 juni samma år. Då hade arbetet med förbindelsen varat betydligt längre än som var planerat- på grund av bland annat en mycket svår stormflod som drabbade området den 30 augusti år 1923. Om detta skrev den österrikiske författaren Robert Musil.


    Robert Musil (1880-1942) är mest känd för sitt stora verk "Mannen utan egenskaper" (och man kan köpa alla delarna i svensk översättning i pocketutgåva via t ex nätbokhandeln.). Musil skrev dock en hel del annat också och jag skulle gärna vilja  få tag på hans "Kleine Prosa". I  Insel Taschenbuchs trevliga serie "Literarische Reisewege- Sylt" kan man läsa om stormfloden av år 1923 som den upplevdes av just Robert Musil. Det är spännande läsning och Musil ger en detaljerad beskrivning av katastrofen som svepte med sig hela den påbörjade Hindenburgdamm på en enda gång.

    Den 30 augusti var det fortfarande badsäsong men de flesta turister hade lämnat ön. I ett par dagar hade man drabbats av svåra åskväder och sydvästvinden låg på kraftigt. Blixten slog ner och antände en stor bondgård och så ökade vinden under natten. Det blåste så hårt att man inte kunde hålla ögonen öppna när man gick ut och klockan tre på eftermiddagen hade vattnet stigit och det fortsatte att stiga högt över stränderna och så slukades en del av stranden med alla strandkorgar också.

    Det värsta var dock att 250 000 kubikmeter jord från Hindenburgdammen helt försvann (inklusive arbetsmaterial och maskiner).

    Musil konstaterar att invånarna på Sylt var vana vid den här typen av katastrofer- de arbetade på som vanligt och röjde upp i eländet. Det var mestadels djur som omkom i vattenmassorna men några människor miste också livet.


    måndag 23 september 2013

    Den tysta trädgården


    Bokomslaget är fyllt av blommor och fjärilar och på pärmarnas insida hittar man vackra teckningar av många olika örter. "Ein Garten liegt verschwiegen" handlar om benediktinernunnorna i Fulda. De som från början vigde sitt liv åt "ora ett labora" (bed och arbeta)- allt under tystnad. Tiderna har förändrats och idag är klostret om inte helt öppet så i alla fall öppnare och tystnaden har luckrats upp något.

    Den tyska journalisten och författarinnan Mely Kiyak berättar historien om en framgångssaga framväxt under svåra tider. Allt började med att syster Laurentia fick ett brev från benediktinerklostret i Stanbrook  (England). Syster Laurentia behärskade engelska och så började hon översätta från brevet som innehöll en krönika över det år som gått- det var 1948. Det handlade mycket om trädgård och trädgårdsskötsel- om att ta till vara det som naturen kan erbjuda och då även så kallade ogräs. Kompost var ordet och inte bara vanlig kompost utan en slags snabbkompost enligt "Quick-Return- metoden".  I receptet fanns torkade brännässlor, maskrosor och valeriana (och en del andra örter) och med hjälp av denna blandning skulle man mycket snabbt kunna få fin och humusrik jord.

    Så börjar berättelsen om idogt arbete, hopp och tro men inte utan en tillbakablick från de svåra tiderna under 1930-och 1940-talen i Tyskland. Det var då många kloster hotades av stängning och bomberna föll över städerna. Fulda blev inte skonat - år 1944 hamnade en av bomberna mitt i klosterträdgården- alla fönster i klostret krossades och delar av taket förstördes. Vintern blev hemsk för nunnorna som tvingades bo i det sönderbombade huset.

    Så berättar Mely Kiyak om syster Agatha, som blev en av de stora trädgårdsentusiasterna - hon som tog över där syster Laurentia slutade. Redan år 1952 anlades den första örtagården. Man började också att tillverka likör (maglikör, pepparmintslikör och en speciell klosterlikör)- tyvärr har den produktionen slutat om jag förstått det hela rätt. Det som däremot lever kvar är "Humofix" det örtpulver som man använder för att skapa den där snabbkomposten.

    Kyiak skriver så trevligt om klostret, om nunnornas resor och om deras idoga arbete. Det är en ren fröjd att läsa den här boken som på sina lite över 100 sidor innehåller en hel och mycket speciell värld. (och jag lär mig att rabarberbladsavkok är bra mot bladlöss).

    Klostret i Fulda (lånat foto)

    Katten Mirza ligger under äppelträdet och fåglarna kvittrar- jag hoppas att klostret i Fulda finns där om ännu några hundra år.

    Ein Garten liegt verschwiegen,
    dort, wo manch heilsam' Kraut erblüht,
    die Rose an der Mauer glüht,
    sich Königskerzen wiegen.

    Det finns benediktinerkloster även här i Sverige- här en länk till Jesu Moder Marias Kloster Mariavall utanför Tomelilla.




    Här vaktar jag!



    Lille kat, lille kat på vejen,
    hvis er du, hvis er du,
    jeg er sgu min egen.

    Piet Hein

    söndag 22 september 2013

    Maskros och kamomill hos nunnorna i Fulda


    Om konsten att göra snabbkompost läser jag i "Ein Garten liegt verschwiegen" av Mely Kiyak som också handlar om nunnorna i benediktinerklostret i Fulda och deras överlevnadsvilja och envishet.


    Rölleka är en annan av de örter som ingår i den magiska blandningen som så småningom blir till ett pulver med speciella egenskaper.

    Valeriana


    Jag kommer att skriva mera om nunnorna i Fulda och deras idéer och kamp för tillvaron så småningom. Allt tog sin början under krigsåren (andra världskriget) då det var ont om mat och man var tvungen att vara kreativ för att klara livhanken.

    I benediktinerklostret "Zur heiligen Maria" i Fulda kan man övernatta och få se de väl arbetade trädgårdarna. Man kan säkert också få veta mera om kompost, örtmediciner och örtlikör. Här en länk till klostrets hemsida.

    lördag 21 september 2013

    De sista dagarna


    Laurent Seksik är en fransk läkare och författare. Han delar sin tid lika mellan de två yrkena och för romanen om Stefan Zweigs sista dagar har han fått stort erkännande- den såldes i över 80 000 exemplar i hemlandet och nu är den översatt till tio språk (dock inte till svenska- ännu.) Fina Pushkin Press har gett ut den engelska versionen och jag har läst och låtit mig dras med i en virvel av känslor och funderingar- för den här boken kan man inte läsa utan påverkas starkt.


     

     På fotot ovan kan man se en ung och säkert förhoppningsfull Stefan Zweig (stående). Bilden är tagen i Wien när förra seklet var ungt och blomstrande. Att växa upp i den österrikiska huvudstaden under den här tiden måste ha varit oerhört stimulerande för en kulturellt sinnad man. (Zweig kom från ett välbärgat hem). Så kom krigen- först den ena och så det andra men redan år 1934  lämnade Zweig sitt älskade hemland. Första anhalt blev England och London- där tog hans äktenskap med Fridrike slut och han träffade Lotte som skulle bli hans nya musa. Men- England låg för nära den europeiska kontinenten, för nära Tyskland, och så for paret vidare till New York och år 1941 slutligen så gick färden till Brasilien. Zweig kände sig som en jagad hund och den påtvingade rotlösheten värkte sig in i själen allt mer.


    Vy från trakterna av Petrópolis- Stefan Zweigs sista hem på denna jord. Det är vackert och magiskt men det var långt från Salzburg och långt från den värld han höll allra kärast.

    Laurent Seksik letar sig in under huden på Zweig, han tränger sig in i alla själens skrymslen och vrår- och läsaren kan leva sig in i det helvete och den ensamhet som Zweig måste ha upplevt under sina sista månader. Boken innehåller sex kapitel- ett för varje månad från september 1941 till februari 1942 då Stefan Zweig inte längre orkade kämpa mot sina svarta demoner. Han hyste inga förhoppningar längre och hans Lotte valde att följa med honom in i det dunkla och okända.

    "The world he had known lay in ruins: the people he had loved were dead; their memory plundered and looted. He had wanted to be a witness, the biographer of humanity's richest hours; he couldn't bring himself to serve as the scribe of a barbaric era. His memory took up too much room, and fear occupied too large a suite in his mind. His writing was fed only by nostalgia. He only wrote about the past."

    Tyskland har blivit en dödsstjärna och den gamla världen har förintats. Stefan Zweig lever i ett tröstlöst vakuum. Slutet kommer den 22 februari år 1942.

    "Day turned into night. The earth was shapeless and empty. She joined him in the abyss, and a gust of wind that came through the open windows shook the curtains and hovered over that abyss."




    Seksik har lagt ner stor möda på att leta i både källor och litteratur och hans bok om Zweigs sista dagar är säkert så nära sanningen som man kan komma.

    På bilden ovan romanen i grafisk utgåva- men då måste man läsa på franska.

    4000 bilder av oändlig plåga


    På Moderna muséet i Malmö visas just nu en utställning med temat "Ryskt avantgarde"- den blev jag nyfiken på och tog bussen in för att beskåda. I den stora salen möts man av abstrakt konst och geometriska konstruktioner men på en vägg finns också foton som är tagna ov Aleksandr Rodtjenko (1891-1956) och går man en trappa upp finns det ännu flera bilder. Där, på ovanvåningen, stannade jag en god stund för att både tjusas över fotokonsten och förfasas över det som avbildades: slavarbete.

    Jag läser i det innehållsrika programmet: "1933 kom en lag att man måste ha tillstånd för att plåta offentligt i Moskva. Samma år reste Rodtjenko till Karelen för att fotografera konstruktionen av den 227 km långa Vitahavskanalen som skulle förbinda Vita havet med Östersjön."

    Fotot ovan visar (jag tror inte att det är taget av Rodtjenko) på de omänskliga förhållanden som rådde på arbetsplatsen. De som slet och plågades med det hårda arbetet var sovjetiska straffångar och de dog som flugor under tiden. Jag har läst någonstans att över 25 000 man fick sätta livet till här. Det gick snabbt att bygga kanalen (bara 20 månader)- piskan ven väl och ett människoliv var inget värt. Rodtjenko tog över 4000 bilder av bygget. Några av dem finns alltså till beskådande på Moderna muséet.


    Aleksandr Rodtjenko med hustrun Varvara Stepanova. Här en länk till Moderna muséet (där man kan se flera bilder från utställningen) . Fram till och med den 12 januari nästa år varar den.

    fredag 20 september 2013

    Till isens riken



    Det kommer att handla om is och snö i höst. Både vad gäller böcker och konstutställningar. Jag har lagt upp en önsketrio och nummer ett i raden kan jag redan bocka av. "Antarktis"- Josefin Holmströms litterära debut läste jag ut idag och vad månde bliva av denna unga författarinna, det undrar jag. Jag är mycket imponerad av förstlingsverket och ser fram emot att läsa mera av Holmström så småningom. En väv av drömmar och fiktiv verklighet- Scott och Amundsen kommer till liv i Gertrudes värld av snö och is där nere på Antarktis. Samtidigt spelar  ett svart och sorgligt psykologiskt drama ut sig i nutid med förankringar några år bakåt i tiden. Det är en skickligt sammanfogad berättelse om en människas försök att tänja på gränser och förmågor både kroppsligt och själsligt. En välskriven recension länkar jag till HÄR.

    "Antarktis" är en bok som lämpligen kan avlyssnas tillsammans med Vaughan Williams "Sinfonia Antarctica" (no 7).

    Varje sats inleds med ett citat från ett diktverk och no 1 börjar så här:

    To suffer woes which hope thinks infinite,/ To forgive wrongs darker than death or night,/ To defy power which seems omnipotent,/ ... / Neither to change, nor falter, nor repent:/ This ... is to be/ Good, great and joyous, beautiful and free,/ This is alone Life, Joy, Empire and Victory.

    Författaren är Percy Bysshe Shelley och raderna är tagna från "Prometeus Unbound".




    Nummer två på min önskelista är den utställning som snart öppnas på Lousiana i Humlebaek. Det kommer att handla om omöjliga drömmar och det blir en resa i fantasi, konst , vetenskap och undersköna bilder. Utställningen håller på fram till början av februari nästa år. Fokus är Arktis.


     Nummer tre så: Ingenjör Andrée fortsätter att förbrylla och hans misslyckade polarexpedition år 1897 har nu gett upphov till ännu en bok- den här gången är det Bea Uusma som är författaren och hon söker efter sanningen, säger hon i dagens Sydsvenska. Uusma har rest till Vitön för att försöka lösa mysteriet. Det finns två utgåvor av boken- en med illustrationer och en utan. Jag står i kö på biblioteket för boken med illustrationer- för tillfället har jag två personer före mig så förhoppningsvis ska väntan inte bli alltför lång.

    Den evige nomaden

     Cendrars målad av Modigliani

    Nu ska det handla om en verkligt spännande författare nämligen Blaise Cendrars (1887-1961) som egentligen hette Frédéric Sauser. Han var inte fransman utan schweizare till ursprunget men det spelar nog inte så stor roll för Cendrars var inte en person som stannade länge på samma plats- i vart fall inte under ungdomen.

    Föräldrarna måste ha vridit sig i spiral när deras son rymde från internatskolan som de kostade på honom- men den här unge mannen gick inte att stoppa. Han fick gå i urmakarlära men hans håg stod till skrivandet och till att utforska världen. När han var 15 år gammal reste han iväg med transsibiriska järnvägen genom hela Ryssland och han luffade runt i bland annat Brasilien och Kina. År 1912 var det dags för den litterära debuten med dikten "Pâques à New York" . Den dikten finns för övrigt i svensk översättning (Blaise Cendrars: Dikter och prosa (översättning: Gunnar Harding) 1969.)

    Så kom kriget och Cendrars gick med i Främlingslegionen- stred på västfronten och förlorade ena handen i ett av de många slagen där. Om sina upplevelser vid fronten har han skrivit i "La main coupée" (den avhuggna handen) och i "J'ai tué" (Jag har dödat).




    Mycket känd blev han för sin bok om schweiziske äventyraren, pionjären och affärsmannen Johann August Sutter. "Guld" är titeln och det finns en svensk översättning (från 1930). Det är en mycket spännande berättelse om en man som var både slug, djärv och driftig men som trots det slutade sitt liv i misär. Guldet blev hans förbannelse (och ändå var han inte intresserad av det). "Guld" är en romanbiografi som jag verkligen kan rekommendera (den finns också i engelsk översättning).




    I dagarna kommer förlaget Pequod Press ut med Blaise Cendrars "Reseanteckningar"- det är en bok jag är mycket nyfiken på och ni som ska bege er till Bokmässan i Göteborg nästa vecka kan väl passa på att stanna till och kika vid det här förlagets mässbutik. (Själv har jag inte tid att åka upp, tyvärr).

    torsdag 19 september 2013

    Människans mästerverk


    Hem från Uppsala kom jag med flera boktips nedskrivna på en pappersbit- väninnan rekommenderade och jag noterade. Peter Hannebergs storslagna bok om världsarv hade gjort ett djupt intryck på E. och hon sa "den boken vill jag faktiskt äga".

    På ett av kommunens bibliotek fanns den och så lånade jag hem. Jo, det är en vacker bok, en bok som också väcker tankar och minnen i en del fall för faktiskt har jag upplevt några (visserligen inte så förfärligt många, men dock) av de stora världsarven.

    Ett av fotona berörde mig extra mycket- det från Thingvellir på Island. Historiens vingslag känns så tydligt på den här platsen som jag stod på en vinter för nära 10 år sedan nu. År 930 sammaträdde det isländska Alltinget här för första gången- "världens första parlament".  Det är en magisk plats och dessutom råkar det vara så att två kontinentalplattor möts här - den amerikanska och den eurasiska. Landskapet är verkligen spektakulärt, kargt och kuperat med vatten och lite grönska också.

    Per Hanneberg skriver "Thingvellir är ikonen för Islands stolta själ" och nog har han fångat den själen på fotona. Det är mäktigt att både se och läsa.

    I övrigt tar författaren (som också har tagit fotona) oss med runt hela jordklotet- Uluru, Angkor Wat och Stonehenge är bara några få av alla de platser som blir beskrivna i boken.

    Världsarv- Människans mästerverk har getts ut av Bokförlaget Max Ström (2012).

    "Den längsta resan är resan inåt" står det på försättsbladet. (Citat: Dag Hammarskjöld).

    Wien, Kafka och David Vogel


    Wien är en stad som aldrig upphör att fascinera mig och jag känner en stark dragning till böcker som skildrar livet här- speciellt om det gäller tiden innan det Habsburgska rikets totala sammanbrott.

    David Vogel (1891-1944) kom ursprungligen från Podolien (som då hörde till Ryssland- nu är det en del av Ukraina). När första världskriget bröt ut bodde han i Wien och där blev han arresterad såsom varande "enemy alien". Efter kriget (1929) försökte Vogel bosätta sig i Tel Aviv men han lyckades inte rota sig där utan for tillbaks till Europa. Han hamnade först i Berlin, men där kunde han inte stanna, utan Paris blev den stad där han hoppades kunna få leva i fred. Så kom nästa krig och Vogel blev åter igen fängslad eftersom han ännu en gång ansågs vara av fientlig nationalitet (den här gången var det det österrikiska medborgarskapet som det var fel på). David Vogel var av judisk börd och år 1944 greps han av Gestapo och transporterades till Auschwitz där han mördades.

    Han lämnade efter sig dikter, noveller och så romanen "Married Life" (originalet skrevs på hebreiska ). "Married Life" är en svart berättelse med starka "kafkaeska" drag. Det handlar om ett mycket olyckligt äktenskap och det handlar om Wien under en svårt tid i historien.


    År 2010 hittades ännu ett manuskript som författats av Vogel- manuskriptet till romanen "Viennese Romance" som alldeles nyligen har kommit ut i engelsk översättning (augusti i år). Även här är handlingen förlagd till Wien- ett Wien från förra sekelskiftets början. Huvudpersonen, Michael Rost, kommer ensam till huvudstaden och dras in i ett kärlekstriangeldrama mellan en mor och hennes dotter.

    Om det blir någon svensk översättning vet jag inte. Hoppas kan man ju....