onsdag 24 april 2013

Ayfer Tunç och en saga om en man vid namn Aziz Bey



Ayfer Tunç (f. 1964) är en turkisk författarinna som har en rad romaner och novellsamlingar bakom sig (och mer kommer säkert)- många av dem har översatts till andra språk och berättelsen om Aziz Bey finns att läsa på svenska "Sagan om herr Aziz" (Storge förlag, 2010).

"Life is a short adventure between two great lonelinesses called birth and death. " Så säger Ayfer Tunç på sin hemsida (som jag länkar till HÄR).

Jag tillbringade en del av gårdagen i sällskap med den olycklige Aziz Bey, mannen som aldrig kunde bli tillfreds med vad livet bjöd honom. Det är en fängslande historia som författarinnan väver kring ett människoöde som är präglat av rastlöst sökande och sorg. Vad är vi människor om inte produkten av de val vi gör (och inte gör)?

"He went through the streets that resemble no others, where blood-shedding rage and maddening indifference, stone-hard pain and hysterical joy, tragic births and ridiculous deaths, venomous hatred and feeble love, cats and dogs, the crooked and the straight, white and black live together as brothers and sisters of the same parents but tear each other to pieces nevertheless; streets that are too complicated to be understood by those of the respectable life facade, and that resemble a brief summary of the enigma called life. He went, he turned round and came back. His relatively short life was quickly spent on a speck of earth populated by those who fed on one another. Without knowing all this who could know who was right and who was wrong?"


Till vänster på detta lånade foto en turkisk tambur. Den spelas oftast med stråke.

Aziz Bey växer upp som enda barnet till två föräldrar som inte älskar varandra. Fadern är en hård man som är missnöjd med tillvaron (och det låter han hustrun få betala för). Aziz har alla möjligheter att få en god utbildning och ett bra arbete men han sumpar alla sina chanser- utom en. Han lär sig att spela tambur- och det gör han med bravur. En stormande förälskelse i Maryam leder honom på verkliga villovägar - han hamnar i Beirut dit han far utan att berätta något för föräldrarna. När han så småningom återvänder har modern dött av oro och fadern vägrar att öppna hemmets dörrar för den förlorade sonen. Så följer ett mycket irrande liv i Istanbul där just tamburen kommer att bli den enda försörjningsmöjligheten- men Aziz Bey vill bara spela sorgliga sånger- och det kommer att bli till ett problem.

Berättelsen om Aziz Bey är berättelsen om en man som står vid sidan av det brusande livet, han är en ensam själ och kan inte ta till sig de gåvor han faktiskt har fått och får. Han förblir vid sitt lidande och sitt missnöje ända in i det sista. Ändå lär man sig att känna för honom under den här vackra sagans gång.

"The locals of those streets miss Aziz Bay- whose secret sorrow they did not sense for years- swaggering down the street in his threadbare stage costume with purple satin collar and cuffs, carrying his tambur in its faded black case. The street was orphaned."

Jag tyckte så mycket om den här novellen och det finns flera noveller i boken som också förtjänar idel beröm. (Ayfer Tunç skriver gärna om ensamma och enstöriga personer). Nu önskar jag bara att det kommer flera översättningar av denna synnerligen intressanta författarinna!

Inga kommentarer: