onsdag 30 november 2011

Julkalender

Min blogg fyller snart tre år och jag tänkte att jag skulle försöka mig på en alldeles egen julkalender - ja, någon gång ska väl vara den första och det passar väl utmärkt när man har tre-årsjubileum. Start i morgon och ämnet.... ja, det blir så klart de glömda/undanskuffade författarnas kalender. En författare om dagen hade jag tänkt presentera.

Fotot är lånat från Wikipedia och avbildar ett juldekorerat rådhus (Hünfeld).

Gryning

Jag läser första delen av "Jean-Christophe". Underbart och totalt absorberande.

" The pendulum of life moves heavily, and in its slow beat the whole creature seems to be absorbed. The rest is not more than dreams, snatches of dreams, formless and swarming, and dust of atoms dancing aimlessly, a dizzy whirl passing, and bringing laughter or horror. Outcry, moving shadows, grinning shapes, sorrows, terrors, laughter, dreams, dreams.... All is dream, both day and night." (Översättning: Gilbert Cannan)

tisdag 29 november 2011

Tjugo brev till en vän

Idag läser jag att Stalins dotter- Svetlana gått ur tiden. Jag minns allt ståhej kring hennes landsflykt i slutet av 60-talet- och hennes brevroman/biografi "Tjugo brev till en vän" (utgiven på Albert Bonniers förlag 1967 ).

Boken börjar med Stalins död- det är en nästan surrealistisk skildring och detta första brev (boken är alltså indelad i "brevkapitel") griper tag direkt i läsaren.

"I den stora sal där far låg, trängdes en massa folk. Obekanta läkare, som för första gången såg den sjuke jäktade på runt honom på ett förskräckligt sätt. De satte blodiglar i nacken och på halsen, tog kardiogram, röntgade lungorna, en sjuksyster gav oupphörligt injektioner av något slag, en av läkarna antecknade oavbrutet sjukdomsförloppet i en journal. Allt som kunde göras gjordes. Alla ansträngde sig för att rädda ett liv, som inte längre stod att rädda."
(Stalins ordinarie läkare hade förpassats till Gulag).


Den ökände Beria vakar vid dödsbädden och Svetlana skriver om hur hans "vidriga inre kommer i dagen"- om hur hon också räds denne bödel. Att blod är tjockare än vatten ser man också när man läser dessa rader- Visst förstår dottern att fadern varit grym och hänsynslös- men - hon skriver som hans kött och blod.

"Far fick en förfärlig och svår död. Och det var den första och dittills enda död, som jag hade sett. Gud skänker de rättfärdiga en lätt död..."

Svetlana Allilujeva var nog en mycket rastlös människa- en människa som verkar ha varit på vandring under så gott som hela sitt liv- på flykt från något. Många länder hann hon med att bo i- till sist slutade hon sina dagar i USA.

Brevlådeskörd

Äntligen... de fyra första delarna (i en bok) av Romain Rollands "Jean-Christophe"... visserligen på engelska, visserligen i 1910 års upplaga (i nytt tryck som inte alltid är det bästa i läskvalitet)- men dock! (På svenska skulle det ta evigheter att läsa- del efter del och då via fjärrlån- det är inget projekt som jag tror mig mäkta med). Vi ska heller inte tala om vad det skulle kosta att köpa alla delarna antikvariskt.. ...... engelskan får bli min räddning- som så ofta annars.

TLS blev en extra bonus- alltid något där att lockas av.....


Ken Russell




Jag läser Ken Russells dödsruna i dagens tidning och minns.... Mest minns jag hans film "Djävlarna i Loudon" som visades (efter att först ha blivit totalförbjuden) här i Sverige i början av 70-talet. (Jag såg "Djävlarna" på en biograf vid Hötorget i Stockholm och jag höll för både ögon och öron under många scener- så absolut vidrigt var det). Oliver Reed spelade rollen som fader Granier- en kontroversiell präst som det slutade illa för. Filmen baserar sig på en roman av Aldous Huxley men Eyvind Johnson har också skrivit om häxförföljelserna som ägde rum i Frankrike under 1600-talet (Drömmar om rosor och eld).


Jag minns vidare Ken Russells mästerligt filmade "Women in Love"- som bygger på boken med samma titel (av DH Lawrence).


Kan man våga hoppas på ett större urval av DVD-utgåvor nu? Cyniskt tänkt kanske, men det vore verkligen inte fel att ge fler människor möjlighet att bekanta sig med den här skicklige filmregissören.






Blickar tillbaka- och framåt

Förutom tyskspråkigt har det blivit en del italienskt också under det gångna året. I februari läste jag "Den stumma hertiginnan" av Dacia Mariani- en bok som jag verkligen kan rekommendera. Inte undra på att den blivit prisbelönad.

Tyvärr (den vanliga gamla visan....) finns det inte så särskilt mycket i svensk översättning av denna fina författarinna- men något har jag hittat. På biblioteket finns "Olustens år" (1963) och så har jag funnit en ungdomsbok och den finns att få via (nät)bokhandeln- "Colomba".

"Colomba" har getts ut av ett litet förlag "2 Kronors förlag" - ett förlag som specialiserar sig på italiensk litteratur.

Dacia Maraini är en mycket intressant kvinna (och författare). Väl värd att utforska via litteraturen.

måndag 28 november 2011

Panache

Hela sextiofem år fyller Panache-serien som ges /har getts ut av Bonniers förlag. Bland de första böckerna i serien kan man hitta verk av författare som Christopher Isherwood, André Gide och Scott Fitzgerald ( Den store Gatsby).



Ett namn väcker min nyfikenhet- Paride Rombi. Vem var han?? Det var inte alldeles lätt att få fram- men han gjorde tydligen stor succé med romanen "Perdu" (det är just den som gavs ut i Panache-serien, 1955). Hur som helst- Paride Rombi (1921-1997) var en italiensk författare, född på Sardinien .






"Perdu" kom ut 1952 och översattes också till bl a danska (Födt i skyld). "Perdu" tilldelades Grazia Deledda-priset med följande motivering (här på danska) - "Paride Rombi, den fødte romanforfatter, fjern fra enhver litterær mode, en ypperlig skildrer af miljøer og mennesker, har med Født i skyld givet os en lidenskabelig og ærlig bog, rig på begivenheder og personer, stærk dramatisk i sin koncentrerede form, sikkert skrevet i en fast stil uden udvendige udsmykninger af noget art."(från danska Wikipedia)

Nog blir man lite nyfiken? Boken finns bara på en handfull bibliotek idag.

TV-nostalgi

Den sjätte TV-teaterensemblen (1963/64) (fotot lånat från Wikipedia).

Det var en gång ... det var på den tiden då svensk television skulle vara folkbildande. Jag tillhör en bortskämd generation... och jag saknar verkligen möjligheten att se så många otroligt fina uppsättningar hemma i vardagsrummet (eller vilket rum det nu var). Jag var inte så gammal men nog tog jag tillfället i akt att bli underhållen med hjälp av alla de fina skådespelare vi hade då. Varannan vecka (ungefär) sändes en pjäs- och det var verkligen inte fy skam, mycket av det som visades.

Spelåret 64/65 visades t ex två dramer av Harold Pinter (Teparty och Älskaren), Blodsbröllop av Garcia Lorca, Nattcafé av Bengt Bratt (och den pjäsen minns jag mycket väl), Den nya kvinnan av Kerstin Thorvall.... och många fler.

Idag är det inte mycket kultur värd namnet som visas...så gott som ingen teater-i stället massor av fåniga reality-program och ja- var tog de gamla debattprogrammen vägen??

Här är en lista på vad som visades 1968/69. Nog kan man längta tillbaks.....

Funderingar inför det nya året

Efter en natt med ylande vindar (och ylande husdjur) känns skallen något mosig och det går inte att skriva särskilt inspirerande blogginlägg idag- det kan jag konstatera. En månad kvar på året (som har rusat iväg)- och jag funderar på nya läsutmaningar. År 2011 gick mestadels i det tyskspråkigas tecken. Tack vare just det temat har jag börjat "vänja mig vid" de magsinerade böckernas värld. Jag skulle tippa att den allra största delen svenskspråkigt (läs översättningslitteratur) som jag läst under året har hämtats just från bibliotekens magasin.

Det är där de finns... juvelerna, dyrgriparna... Ta en bok som Radetzkymarschen (av Joseph Roth)- den finns inte att få tag på längre (jo, så klart via antikvariat)- och det är otroligt beklagligt. Tack och lov har Ruin förlag, Pontes förlag och Atlantis förlag gett ut en del av Roths verk i översättning.

Jag har läst "Den trogna floden" av Stefan Zeromski (Zeromski var föreslagen som mottagare av Nobelpriset i litteratur på 20-talet)- och förundrats över hur en sådan författare bara blivit helt bortglömd. Jozef Wittlins "Jordens salt" kommer att bli en av årets större läsupplevelser. Henry de Montherlants "Ungkarlarna" likaså... listan kan göras lång - och jag kommer att göra en sådan lista om någon vecka. I år blir det extra svårt att begränsa antalet- jag har läst så många otroligt bra böcker.

Som bokkonsument tycker jag att man ska leta i magasinen- här finns fynd att göra. Det är dessutom ett billigt sätt att utforska nya världar på.

Måndag morgon efter stormen

Så är såg det ut år 1967 (Foto: Torsten Larsson)




Adventsstormen Berit var inte lika häftig men nog räckte det till. Dagen kommer att ägnas åt hopsamling och itusågning av nedblåsta grenar (löven slipper jag- de har säkert farit iväg till Trelleborg).



Böcker med stormtema- nej... just nu känner jag inte för det. När det vräkte på som värst under kvällen tänkte jag bara på "The Perfect Storm" och det kändes bara sorgligt och hemskt.



Gloucester, Massachusetts. Foto: Paul Keleher




söndag 27 november 2011

Mera spanskt

Bilden är lånad


Ett fint boktips från Stänk och flikar som har läst en riktigt bra bok av Ajberto Mendez (i svensk översättning).

Jag fortsätter att leta efter spansk litteratur. På biblioteken (och antikvariaten) finns exempelvis:

Själen tjuter: 18 spanska poeter tolkade av Lasse Söderberg (1959)

Arturo Bareas trilogi om tiden kring och under spanska inbördeskriget : Smedjan, Upproret, Den blodiga vägen

Juan Garcia Hortelano: Sommarstorm

Det Göteborgsbaserade förlaget Gavrilo har också gett ut en del spanskt i svensk översättning. Spännande och mycket lockande. (och tack igen till Eva på Stänk och flikar som hjälpte mig att hitta dit!)

Historia i fokus



Sydsvenskans kulturdel ägnar sig idag bland annat åt ämnet populärhistoria. Under rubriken "Fler språk ger större bredd" kan man få en del lästips- men- som framgår av inledningen: det krävs att man kan läsa på andra språk än svenska för översättningarna lyser (som vanligt...) med sin frånvaro.


Tidningarnas recensenter har ett stort ansvar, tycker jag. Kommer böckerna inte ut på svenska borde vi historieälskare (som jag tror är ganska många) i vart fall få tips om nya utgivningar på t ex engelska med jämna mellanrum.


I artikeln hittar jag ett par böcker som jag vill titta närmare på- bland annat historien om Medelhavet (se bilden ovan)- en rejäl klump som dock kommer ut i pocketutgåva inom kort. Boken om voodoo på Haiti ("The Spirits and the Law" av Kate Ramsey) verkar också mycket läsvärd.


Under tiden läser jag något så ovanligt som en svensk översättning av en fransk bok om Katarina den Stora. "Katarina den Stora" av Hélène Carrére d'Encausse (Catherine II Un âge d'or pour la Russie) (bokförlaget Prisma, 2006, översatt av Ervin Rosenberg).

lördag 26 november 2011

I väntan på Berit


och med förhoppningen att hon inte ska härja alltför mycket- läser jag om Andrzej Stasiuks resor i "ett annat Europa". "On the Road to Babadag".



Babadag som det såg ut i slutet av 1800-talet. Idag hör staden till Rumänien men fram till 1800-talets mitt/slut var Babadag turkiskt.













Nyfiken på.... Carlo Emilio Gadda

Carlo Emilio Gadda 1893-1973

Jag började året med att utmana mig själv till att läsa italienska författare. En hel del romaner lånade jag hem (mestadels fjärrlån) och det var en spännande resa. Annars har mitt läsår präglats av mycket tyskspråkigt och det har verkligen gett mig blodad tand- den världen tänker jag definitivt fortsätta att vistas i.

Men... Italien och Spanien har ju också författare som kanske kommer lite mera i skymundan i dagens svensk-engelska värld (för det mesta som ges ut här i landet hör hemma i dessa språkområden).

Jag bläddrade lite i min "Verdens Litteraturhistorie" (den serien i flera band gavs ut på 70-talet av Politikens förlag och mina föräldrar fick ett band i taget hemskickat från en bokhandel i Helsingör- nu är jag den lycklige ägaren till de här innehållsrika böckerna) och fastnade för den italienske författaren Carlo Emilio Gadda (som jag inte vet mycket om).

Jag läser att han växte upp i Milano och att han debuterade sent i livet. Han deltog som soldat i första världskriget och satt i tysk fångenskap. Jag har letat på nätet och konstaterar att det verkar som om denne författare inte fått sina verk översatta till svenska -däremot kan man läsa honom på finska , danska och engelska (exempelvis). Mest lättåtkomlig verkar hans "That Awful Mess On The Via Merulana " vara. Romanen handlar om två brott- en stöld och ett mord som äger rum på "Via Merulana" . Scenen: 20-talets Rom- och jag läser att det här är mycket mera än en detektivroman. Gadda skrev den här boken på dialekt och jag ser att den engelska översättarens kamp med verket jämföres med att "försöka stoppa in en bläckfisk i en pyjamas."

Gadda har jämförts med bland andra James Joyce så man ska nog inte förvänta sig något alldeles lättläst.
Den engelska versionen har getts ut av New York Review of Books Classics som på sin hemsida har "An innovative list of fiction and nonfiction for discerning and adventurous readers".

Ta en titt- HÄR finns mycket att botanisera i.

fredag 25 november 2011

Generation 27 med mera

Nu har jag letat en del och ser att det finns en antologi utgiven av FIB:s lyrikklubb med titeln "Generation 27!" Tio spanska poeter. (Anders Cullhed). Boken finns fortfarande i nätbokhandeln och på 34 bibliotek.





En hel del av författarna i generation 27 har faktiskt blivit översatta till svenska- men det mesta finns nog bara att få via antikvariat och bibliotek i dag.





Däremot är den här vänboken till Anders Cullhed tämligen färsk (från i år) och den verkar mycket intressant. Jag noterar och funderar.....


"Vandring genom tiden"


"I denna vänbok till Anders vid hans 60-årsdag 2011 medverkar kolleger och vänner från hans många olika verksamhetsområden med uppsatser, dikter, texter och bilder.Bruno K. Öijer Krzysztof Bak Kjersti Bale Anna Carlstedt Olle Ferm Stefano Fogelberg Rota Carin Franzén Thomas Götselius Eva Haettner Aurelius Anders Hallengren Stina Hansson Gunilla Iversen Brian Møller Jensen Inge Jonsson Bengt Landgren Lars O. Lundgren Roland Lysell Mats Malm Arne Melberg Anders Olsson UIf Olsson Göran Rossholm Magnus Röhl Marcia Sá Cavalcante Schuback Erland Sellberg Boel Westin Magnus William-Olsson Kjell Espmark Gunnar Lundkvist" (från förlagets information om boken).


Förlag:
Brutus Östlings bokf Symposion

Röster från förr- det gåtfulla Galizien

Om Karl Emil Franzos skrev jag lite på min blogg i våras. Många av hans böcker finns översatta till svenska men.... utgåvorna daterar sig så långt tillbaka som till 1800-talet och då får man inte låna hem dem utan tvingas läsa på biblioteket. Det har jag varken tid eller tålamod till. Per Nilsson (Kultur i Öst) har tack och lov nyöversatt "Judarna i Barnow" och till dags dato finns fem av nio kapitel att läsa HÄR.

Jag gör också ett försök att fjärrlåna "Pojaz" som är utgiven 1919 och kanske är det tillåtet då att läsa den i hemmets ro.

"Pojaz" : en historia från Öst-Galizien / övers. från originalets tionde uppl. av Sigrid Elmblad
Franzos, Karl Emil, 1848-1904 (författare)
Stockholm : Geber, 1919
Svenska viii, 450 s.



Helst av allt skulle jag vilja komma över ett exemplar av "Från Halv-Asien". Det lär inte bli lätt.



Franzos skriver mycket vackert:

Podolien

"Podolien ist ein seltsames Land. Du wanderst stundenlang über die einsame Ebene, über dir dem graublauen Himmel, under dir die grasbewachsene Fläche. Kein Ton, als das Flüster des Windes im Gesträuche der Steppe, keine Bewegung als das Ziehen der Wolken über dir."

torsdag 24 november 2011

No habla español



(och förstår det heller inte) vilket jag djupt beklagar - för då hade jag kunnat läsa Pedro Salinas dikter på originalspråket. När nu inte det låter sig göra återstår en engelsk utgåva (ny).


Om Pedro Salinas (1891-1951) vet jag väldigt lite- men han tillhörde generation 27 (precis som bland andra Federico Garcia Lorca). Salinas erbjöds en tjänst vid det prestigefyllda Wellesley College i Massachusetts och år 1936 flyttade han till USA. Han kom att stanna kvar där och avled i Boston år 1951.



Ungkarlarna av Henry de Montherlant

Boken ser inte mycket ut för världen- den har inget flashigt omslag- den är nött och sliten och den kom ut på svenska år 1936. Den göms på Malmö Stadsbiblioteks magasin.

En mycket tänkvärd historia rullades upp för mig under läsningens gång- och den här berättelsen känns extra aktuell nu när vi närmar oss jul med allt vad som hör till denna högtid. Familjer som samlas, julklappar , mat i massor och mer därtill- ett aldrig sinande överflöd.

"Ungkarlarna" är främst en roman om pengar och människors ekonomiska relationer. I förgrunden och bokens huvudpersoner: baron Elie de Coëtquidan och hans brorson greve Léon de Coantré- Elie är sjuttio år och Léon är i femtioårsåldern. De lever tillsammans i en typ av trädgårdspaviljong- de är utfattiga och måste leva på släktingar som är bättre bemedlade. Dessutom är de väldigt asociala och har många egenheter och bisarra vanor. Något arbete har de aldrig lyckats upprätthålla. Huset är smutsigt och förfallet och de tillbringar dagarna med att göra så gott som ingenting. Elie och Léon kallas för "aporna" av sina alls icke vänligt sinnade släktingar.

Léon är den avgjort mera sympatiske av de två (Elie är en vidrigt elak, smutsig gubbe och dessutom fullblodsegoist). Givetvis blir det den elake Elie som klarar sig bäst- han lyckas till slut bli omhändertagen av sin bror - den välbärgde bankiren Octave.

Hela den här romanen är en otroligt skicklig studie i mänsklig psykologi och författaren avslöjar hyckleriet och lurendrejeriet som omger framför allt den stackars hjälplöse Léon. Det är ett grymt samhälle och det finns ingen hjälp för de "utklassade". I ett av kapitlen när Lèon för ovanlighetens skull har fått lite pengar i plånboken skildras en lång färd genom ett nattligt Paris- här finns nu möjligheter för honom att förverkliga en del drömmerier - en god måltid, en herdestund med en nattfjäril- men Léon är alldeles för rädd för det pulserande livet ute på gatorna- han sätter sig i ensamhet på ett sunkigt café i stället.

Slutet är hjärtskärande- Léon blir mer eller mindre förvisad till landet av sin snåle morbror som inte vill "ha besvär" med honom. Där får han bo i en utkyld drängstuga- utan att någon bryr sig om honom- ensam är han och ensam förblir han.

"Chandeliers "själ" rymde tre, säger tre känslor: vinningslystnad, opålitlighet och avundsjuka. Härvidlag var Chandelier ett typiskt exemplar av människosläktet." (s. 257).

Léon står och betraktar vildgässens flykt i natten och han utbrister: "De voro fria! De hade inga penningbekymmer! De flögo mot solbelysta ängder! Han blev stående kvar försjunken i drömmar, gripen av detta intryck av viljekraft, av sammanhållning, av hemlighetsfullhet och av långväga färder, som flyttfåglarnas streck i luften lämnade efter sig som en drömlik strimma över den tomma himlen".

"Ungkarlarna" är en tänkvärd och välskriven bok med skarpa iakttagelser om människans karaktär (eller snarare brist på densamma). Den är absolut värd att komma ut i nya upplagor!

Bibelns berättelse om Kain och Abel for genom huvudet på mig under läsningens gång. "Hvi skall jag taga vara på min broder?"

Minnesord

I dagens tidning (som för mig är Sydsvenskan) dras min blick till rubriken "Minnesord" på familjesidan. Har man uppnått min ålder är det tyvärr här man ganska ofta hittar avlägsna vänner och bekanta.

Jag läser om "En gammaldags bokhandlare" och det var han- Mats Holmgren (som jag inte kände personligen)- och han får vackra ord i sin dödsruna. Här nämns anrika bokhandlar som Falkmans och Lundgrens i Malmö och Lindströms i Lund.

Under 70-talet liknade Malmö en bombad stad- det revs och det härjades i många gamla kvarter- och det som kom i stället var inte vackert. Caroli City var en sådan "modern" skapelse. Det som förgyllde det stora shoppingcentret var filialen till Lundgrens bokhandel- där har jag botaniserat en hel del för länge sedan nu. Denna filial drevs av Mats Holmgren och han utvecklade den till den bäst sorterade bokhandeln i Malmö. Att vara välsorterad var viktigt på den tiden. Så smånigom bytte bokhandeln namn till Holmgrens bokhandel.

Så började de stora förlagen att ta bort många av ersättningarna till de bokhandlar som lade sig vinn om att hålla sig med många skilda boktitlar- med andra ord- det var slut på intresset från förlagens sida att bidra till ett rikhaltigt kulturutbud.

År 2010 stängdes bokhandeln i Caroli city. En av många som drabbats av tidens härjningar. Kvar finns bara minnena -men de är fina.

onsdag 23 november 2011

På bordet idag

Jag läser om de två snuskegubbarna i "Ungkarlarna" av Henry de Montherlant - tala om bisarrt hopkok (men det är mycket underhållande- och om man gillar det lätt absurda (det gör jag)- är det svårt att slita sig. En något annorlunda bok, absolut. Jag skriver nog några rader om den så småningom.






Idag fick jag ännu en tysk bok i brevlådan (antikvarisk) Joachim Gaucks "Winter im Sommer- Frühling im Herbst"- den ser jag fram emot att få läsa. Joachim Gauck är präst och var medborgarrättskämpe i det gamla DDR. Han borde ha mycket att berätta.



Jag fortsätter att önska

En sida ur Bönderna (Hösten) Wladislaw Reymonts mästerverk (i fyra delar).

Nobelpristagare var det... och jag hoppar raskt till år 1924 och Wladislaw Reymont. Jag lånade hem en del av hans mäktiga epos "Bönderna" för ett tag sedan- gärna skulle jag ha velat behålla boken bra mycket längre än de stipulerade (knappt tilltagna i det här fallet) fyra veckorna. "Bönderna" är väldigt svår att få tag på och man vill ju helst ha alla delarna på en gång.... Det kniper med översättningar till engelska också så vad göra.... tänk om någon kunde få för sig att ge ut på nytt....


Lite lättare var det att hitta "The Comédienne" från 1896. Reymont flackade runt med ett resande teatersällskap ett tag och det är därifrån han hämtade inspirationen till "Komediantka" som boken heter på originalspråket. Nobelpriset fick han dock främst för "Bönderna".




På min önskelista

Romain Rolland 1866-1944

Jag har inga som helst amtitioner att läsa mig igenom samtliga Nobelpristagare i litteratur- men det finns några vars verk jag verkligen skulle vilja lägga ner extra mycket tid på. En av dem är den franske författaren Romain Rolland och då framför allt hans stora romansvit "Jean- Christophe". Sviten har översatts till svenska men är svår att få tag på idag och det är mååånga böcker..... Jag har alltid drömt om att läsa "Jean-Christophe" men har inte "kommit till skott".




Romain Rolland är en intressant författare- han var egentligen musikhistoriker och musikkritiker ("Jean-Christophe" handlar om en musikers utveckling) - han ansåg att konstens uppgift var att befria mänskligheten från lidanden och han ansåg sig skriva sina böcker för "alla fria själar i hela världen". (Romain Rollands böcker brändes på nazisternas bokbål).



Här samtliga delar i Jean-Christophe (engelsk översättning).


L'Aube ("Dawn", 1904)
Le Matin ("Morning", 1904)
L'Adolescent ("Youth", 1904)
La Révolte ("Revolt", 1905)
La Foire sur la place ("The Marketplace", 1908)
Antoinette (1908)
Dans la maison ("The House", 1908)
Les Amies ("Love and Friendship", 1910)
Le Buisson ardent ("The Burning Bush", 1911)
La Nouvelle Journée ("The New Dawn", 1912)



Romain Rolland tilldelades Nobelprset 1916 (1915 års pris).

tisdag 22 november 2011

Fransk slalom

Ja, jag är ju en sån där "slalomläsare"- en del brukar fryna på näsan åt "min sort"- men jag har väl koncentrationssvårigheter. Jag tycker om omväxling och det är trevligt att gå in i parallella världar. Ibland har jag (o, fasa) en hel handfull böcker i skilda stadier av "läsning" på gång samtidigt. Just nu är det två franska böcker (i översättning) som är på tapeten. "Jean och Marie" som jag skrev lite om i morse (väldigt sorglig och av den anledningen måsta jag pausa annars blir det för mycket)- och "Ungkarlarna" (bilden ovan är av den engelska utgåvan)- Henry de Montherlants mästerverk som kom i svensk översättning år 1936 (med förord av Anders Österling). "Ungkarlarna" borde verkligen ges ut på nytt- senast man sysselsatte sig med nyutgåvor av Henry de Montherlants romaner var visst år 1977. Det börjar bli längesedan....

"Baron de Coëtquidan, som gift sig vid fyllda femtiofem år, var vid denna tidpunkt åttio. Det var elakheten som höll honom vid liv, ty elakheten verkar liksom alkohol konserverande. Sedan man nått en viss ålder håller varje dräpande ord som yttras, varje anonymt brev som skickas, varje förtal som utsprides, graven borta för några månader, ty de stimulera livskraften". (sid.27, Ungkarlarna. Översättning: Axel Claëson, Albert Bonniers förlag 1936.)


"Pas mal"..... säger jag och snirklar mig vidare i slalombacken.

Åter till magasinens förtrollade värld

Från Lunds Stadsbibliotek har jag lånat den här romanen- tryckt 1950 i Finland och utgiven av Hökerbergs förlag. En roman om kärlek och död i skuggan av ett världskrig. Det här är min första bekantskap med den franske författaren René Barjavel. (Han är mera känd för sina science fiction-böcker).



En familjesaga i tre delar

Vladimir Zarev är en av Bulgariens mera kända författare och hans böcker har blivit översatta till tyska bland annat. "Familienbrand" är första delen av en trilogi som handlar om familjen Weltschev från Widin- en liten stad i närheten av Donau. Bulgariens historia genom ett hundra år täcks upp av de tre böckerna (varav två finns att få i tysk översättning redan nu).

Varje del omfattar cirka 700 sidor- små tegelstenar med andra ord. Jag misstänker att det inte kommer att bli någon svensk översättning- tyvärr- men hoppas kan man ju. Den tyska läsekretsen verkar ha det väl förspänt med spännande litteratur från många fler platser än vad vi kan få ta del av här. Jag suckar och funderar på om jag ska våga mig på att läsa en tegelsten på tyska. Det lär väl vara enda sättet att få bli lite klokare på.....

måndag 21 november 2011

Änglatungor




Om den bulgariske författaren Dimitré Dinev läser jag att han är född 1968 i staden Plovdiv (som för övrigt är Bulgariens näst största stad) och att han flydde till Österrike år 1990- där studerade han filosofi och rysk filologi. "Änglatungor" är hans romandebut (från 2003) och det är det första större verk av författaren som ges ut på svenska. (Jag hoppas att det kommer mera).




"Änglatungor" är en tegelsten på lite över 500 sidor men det är en lättläst sådan (utan att vara lättviktig). Släkthistoria, historisk roman, emigrantroman, fader-son-förhållanden.... många etiketter kan man sätta på den här anrättningen och det är en brokig palett som Dinev målar upp- en resa genom Bulgariens historia via två familjer vars öden kommer att korsa varandra.




En mycket viktig ingrediens är den svarta humorn- en svart humor som jag känner igen från författare som t ex Vladimir Kaminer.




I centrum av berättelsen står Iskren (Iskrens far var partifunktionär under kommunisttiden) och Svetljo (Svetljos far var militiaman)- två unga män som båda möts i Wien i bokens början och- när cirkeln sluts- också i bokens slut. De är båda bulgarer i förskingringen- västvärlden har inte varit nådiga mot dem och så spelas deras liv upp från början. Balkan blues....




Dinev är synnerligen skicklig på att väva samman politik med privatliv- för över romanen vilar kamrat Zhivkovs ande under en stor del av tiden. I ett totalitärt samhälle får man vakta sin tunga... och stackars Svetjko vet mer än någon vad det innebär att ha problem med sin tunga.




"Det här kommer jag aldrig att förlåta min bror"


"Kanske är det partiet som tvingat honom", sade Dravka i ett försök att urskulda honom.


"Jag pissar på hans parti", sade Ivan.


"Jag har alltid pissat på det", ställde sig Micho direkt på hans sida.


"Pappa, snälla. Börja nu inte prata om hur du pissat överallt. Har du glömt hur mycket du har min man att tacka för?," Det var Dorothea som blandade sig i."




Bokens inledning är helt suverän- den tar oss till centralkyrkogården i Wien och den serbiske hallicken (och en del annat också) Miros grav- gravstenen är mycket annorlunda- den föreställer Miro med vingar och med en mobiltelefon i sin högra hand.


"Med vingarna ovan axlarna och mobilen i sin högra hand stod han där, och varken hetta eller kyla, varken sol eller regn kunde ändra något på honom." Här har alltså Miro fått sin sista vila i närheten av många mycket prominenta personer (en donauschwabisk diktarinna,några änkegrevinnor, kejserliga officerare och direktören för Wiens Begravningsverk).




Om man gillar det lätt absurda och den "östligt svarta" humorn- om man vill lära sig en del om Bulgariens historia och om livet i en totalitär stat.... ja, då är detta boken med stort B. Jag tycker att "Änglatungor" är en mycket underhållade men också en tragisk berättelse om liv i skuggan av en diktatur. Jag hoppas verkligen att vi får se flera böcker av Dinev i svensk översättning.




Ostkultur förlag, Östlings Bokförlag Symposion har gett ut. Översättningen är gjord av Bo Lundgren.

Breven till Vicky

En bok att önska sig... inte bara för det påkostade utförandet och det vackra omslaget- utan än mer för historien som gömmer sig bland sidorna. Drotting Victoria var en flitig brevskrivare och de epistlar som utväxlades mellan henne och den äldsta dottern "Vicky" som framlevde en stor del av sina dagar som kronprinsessa i Berlin , upptar sex bokvolymer. Nu har de viktigaste och mest färgstarka breven blivit till en enda bok om hela 784 sidor.

Med ett sådant utförande kostar den här boken en del- ingenting man köper i ett nafs- men drömma kan man ju... och kanske tomten vill hälsa på i år. Vi får väl se. Vill man läsa mera om verket så länkar jag till The Folio Society.

Läs även bloggen Dovegrey Reader som verkligen är en lyckans ost....

Det missförstådda geniet

Heinrich von Kleist 1777-1811

Idag för 200 år sedan tog Heinrich von Kleist sitt eget liv. Olycklig och missförstådd var han och han skrev inte i takt med sin egen tid- snarare med framtiden. Expressionismens poeter till exempel kände sig väl hemma i Kleists författarskap. Idag anses han vara en av de allra största tyska tragikerna.

Von Kleist tillhörde en mycket förnäm preussisk familj och bara femton år gammal gick han in i det militära. Året därefter drog han ut i krig men fann att upplysningens ideal inte lät sig förenas med officerslivets plikter- von Kleist begärde sitt avsked ur armén år 1799. Så följde studier i matematik, filosofi och naturvetenskap.

Från vetenskap vänder han sig till konsten- och han känner ett kall att bli författare. Han reser- till Würzburg, till Paris (som han lärde sig att hata) och till Schweiz där han plötsligt får för sig att han ska bli bonde och leva i enlighet med Rosseaus idéer. Napoléons intåg i alplandet får honom på andra tankar och så återvänder han till Tyskland. Så följer en kringirrande tillvaro.

Han börjar skriva men drabbas av svåra depressioner och bränner upp många av sina manuskript. Han hamnar i fransk fångenskap, släpps fri och bosätter sig i Dresden. Nu skriver vi 1807. Han får sina verk publicerade och ett av hans skådespel blir uppfört. Det är en lycklig tid i hans liv. År 1809 marscherar Napoleon igen och så tar glädjen åter slut för Kleist . De sista åren av sitt liv bor han i Berlin- isolerad, bitter, deprimerad. Han beslutar sig för att dö tillsammans med en ung kvinna- Henriette Vogel- som han bara har känt en kort tid. Henriette lider av en obotlig sjukdom och de beslutar sig för att avsluta sina liv tillsammans. Den 21 november 1811- vid Wannsee- skjuter han först Henriette och sedan riktar han vapnet mot sig själv.

Mest känd är nog von Kleist för "Den sönderslagna krukan" som är en komedi och "Michael Kohlhaas" som är en mycket intensiv och tragisk roman.

På svenska ges nu ut flera av von Kleists verk i nya utgåvor. ("Michael Kohlhaas" kom ut 2007 på bokförlaget Bakhåll. )

Modernista förlag kommer ut med fyra dramer (i ett band) Penthesilea, Prinsen av Homburg, Amfitryon och Den sönderslagna krukan. Översättning och förord av Horace Engdahl.

Informationen om von Kleist kommer mestadels från "Verdens Litteraturhistorie" , Politikens forlag, 1972.

söndag 20 november 2011

Ranelid- här blir du utkonkurrerad!

Kärleksförklaring

"Till min hustru på vår trettiofemte bröllopsdag"- Aleksander Wat skriver en så vacker dikt till sin älskade "Ola" (Paulina)- här några av de kärleksfyllda raderna i Peter Handbergs tolkning:

O, källvatten från bergen
basalt i grunden
flyktens berggrund
pendelns hem
hjärtats vishet
själens lilja
tystnadens djupa salt
och trogna svepning.
Violett- sorg,
flagor av vinter,
o, bergstopparnas och dalgångarnas
varma jord!
I sjukdom och hälsa
min siamessyster
och brud.

(Från "Bokslut" av Aleksander Wat, i tolkning och översättning av Peter Handberg. Modernista förlag.)

Schweizer Buchpreis till Catalin Dorian Florescu

Catalin Dorian Florescu har tilldelats årets Schweizer Buchpreis för romanen "Jacob beschliesst zu lieben". Det här är berättelsen om Jacob Obertin från byn Triebswetter i Banatet.
Vi rör oss tidsmässigt mestadels mellan 1920 och 1950- men som jag förstår det är detta också en familjekrönika som går 300 år tillbaks i tiden. Boken ger en bild av Europas historia under
en mycket turbulent tid.


Florescu är bördig från Timisoara (född 1967) och sedan 1980-talet bor han i Schweiz. Hans böcker har ännu inte blivit översatta till svenska (eller engelska). Jag hoppas verkligen att vi här i Sverige får möjlighet att bekanta oss med Florescus böcker.

Schweizer Buchpreis


Om några timmar får man veta vem den lycklige vinnaren är. De nominerade är:


Monica Cantieni: Grünschnabel. Roman,


Catalin Dorian Florescu: Jacob beschließt zu lieben. Roman,


Felix Philipp Ingold: Alias. Portrait,


Charles Lewinsky: Gerron. Roman,


Peter Stamm: Seerücken. Kurzgeschichte, (Noveller)




Förra årets vinnare : Melinda Nadj Abonji. Idag torde hon inte vara helt obekant för svenska läsare.

Äntligen dags....

Mircea Cărtărescu (Foto: Cosmin Bumbutz)

I kväll besöker den rumänske författaren Mircea Cărtărescu Malmö. Jag skulle gärna lyssnat på honom men får hålla till godo med hans "Dagbok 1994-2003" , som jag äntligen håller i min hand.


Det känns närgånget att läsa dagböcker- nästan för närgånget. Ingenting kan väl vara mera självutlämnande.


I dagens Sydsvenska kan man läsa mera- jag länkar HÄR.

lördag 19 november 2011

En exilens diktare

Han hade ett hårt, tragiskt liv- den polske poeten Aleksander Wat. Född år 1900 (dessutom den 1 maj) genomlevde han diktaturernas Europa och han fick djupa sår i själen. Sår som aldrig läkte. Flykt undan nazisterna- sänd till sovjetiska fångläger- skild från sin familj- förföljd i sitt hemland- död i exil i Frankrike.

Wat var en brådmogen ung man som tidigt läste mycket avancerad litteratur. Hans syster berättade efter hans död att "han alltid hade en bok i handen- från morgon till kväll".

Wats första diktsamling hade den mycket originella titeln "JAG från ena sidan och JAG från andra sidan av min mopsliknande järnkamin" och kom ut 1919. Sedan dröjde det hela 38 år innan han kunde få en diktsamling publicerad igen. "Dikter" (1957) sålde slut så gott som genast.

Han längtade hem från Frankrike- hela tiden. Han kände sig isolerad, olycklig- i Polen glömdes han långsamt bort.

I "Bokslut" har Peter Handberg samlat och översatt några av Wats vackraste, starkaste dikter. Aris Fioretos säger (i DN) " Den som slår upp pärmarna ska skåda ett sällsamt under: en askfärgad regnbåge." Själv läser jag och förundras över ordens skönhet och bilderna som radar upp sig på min näthinna. Ja, det är gripande, det är skört som livet självt.

Här några rader ur dikten "Hem"

"I den masuriska sanden
skulle jag sitta tillsammans med dig en stund
och betrakta furorna
jag skulle vissla en duett med en koltrast,
en koltrast från orten. På polska."

Peter Handberg har skrivit ett fantastiskt fylligt och lärorikt förord också- och Modernista förlag har gett ut. Tack för det, säger jag och jag tänker lägga den här bokskatten på mitt nattduksbord.

Helt uppslukad....

Dimitré Dinev har skrivit böcker i över 20 år- men det stora genombrottet kom med den här romanen som alltså har översatts till svenska. "Engelszungen" kom ut redan 2003 så det har dröjt innan den har blivit tillgänglig för oss här i Sverige. Det är en tjock roman på över 500 sidor och jag har väl cirka 100 av dem kvar att läsa men vilken berättare han är ,Dinev! Vilket flyt han har!

Jag kan inte se att den här fina boken fått den uppmärksamhet den förtjänar- jag återkommer med mina intryck när jag läst klart.


fredag 18 november 2011

Den passionerade nomaden


Så kallades hon- Freya Stark (1893-1993)- kvinnan som var både upptäcktsresande och författare. Hon blev dessutom över 100 år gammal. Trots alla strapatser. Freya Stark reste mestadels i Arabien, Iran och Afghanistan och hon var en av de allra första kvinnorna (från väst) som reste genom den arabiska öknen.





"One can only really travel if one lets oneself go and takes what every place brings without trying to turn it into a healthy private pattern of one's own and I suppose that is the difference between travel and tourism."





Några av hennes böcker finns faktiskt översatta till svenska men de kom ut på 30-40-och 50-talen. På engelska finns ett gott urval av hennes reseskildringar. De flesta i nya utgåvor. Nog verkar hon vara en mycket spännande kvinna och väl värd att utforska via böckernas värld.

Bolesław Prus



Bolesław Prus (egentligen Aleksander Głowacki) har inte fått någon av sina böcker översatta till svenska (som det ser ut). Ännu en av de ledande polska författarna som "göms undan".... Jag läser att Prus som femtonåring rymde från skolan och kastade sig in i januariupproret (1863). Han blev svårt sårad och sedan satt i fängelse. Alla dessa umbäranden orsakade honom svår torgskräck och åtföljande panikattacker för resten av livet.

Prus är känd för bl a "The Doll"- och den tänker jag försöka läsa. Boken är översatt till inte mindre än sjutton språk och den har också filmatiserats (flera gånger om).


Det ser onekligen ut som om jag skulle stanna kvar i Polen ett tag.

En inblick i Polens historia

Den här tavlan finns till beskådande på Nationalmuséet i Krakow. Den har titeln "Polen" och är målad av Jan Matejko. Det hela är mycket symboliskt och den vackra kvinnan i centrum av bilden föreställer Polen som slås i bojor. Tavlan är gjord till minne av 1863 års uppror mot den ryska övermakten- det så kallade "Januariupproret". Upproret misslyckades- och tusentals polacker förlorade livet och många av dem som överlevde förvisades sedan till Sibirien.

Jag känner dåligt till Polens historia men det finns mycket att läsa HÄR.

Jag har läst ut min första bok (det kommer att bli fler) av den polske nationalskalden Stefan Zeromski- "Den trogna floden". Romanens fokus är just januariupproret och det lidande som befolkningen utsattes för. Berättelsen handlar om krig och kärlek och det är oerhört spännande och sorgligt. Josef Odrowaz är en ung ädling som blivit svårt sårad i ett slag- när vi möter honom är han döende och släpar sig fram mot en by i fjärran- när han tror att räddningen är inom räckhåll upptäcker han floden " En hånande djävulsande hade slungat floden i hans väg och hetsade honom till en vanvettig dans, framåt, tillbaka, utan ände utan mål. I en bukt, där floden vidgade sig och stranden var mindre brant, gled den sårade långsamt ner i vattnet och försökte vada. Han kände en förunderlig lindring. De mörka vågorna färgades röda av hans blod, kylde och tvådde varsamt hans brännande sår, kysste dem likt en mor med smekande läppar och lindrade smärtan i dem."

Floden hjälper honom och han når räddningen som dock inte är självklar. I byn finns ett hus som just nu bara bebos av den trogne tjänaren Stefan och den unga, vackra Salomea. Hela tiden måste man vara på vakt- ryssarna spionerar och gör husrannsakningar. Josef är mycket svårt sårad och måste gömmas undan.

Zeromski skildrar med stor psykologisk insikt hur det måste ha känts att vara i klorna på en hänsynslös övermakt- hur det känns att leva i ett samhälle fyllt av angiveri och skoningslöst våld- den totala rättslösheten.

Floden flyter fram... ständigt i rörelse.... ständigt verkande i det fördolda... floden är de utsattas vän.

"Den trogna floden" är en mycket vacker och otäck roman på samma gång- och den är mycket lärorik.

torsdag 17 november 2011

Berättelsen om Sowirog



Jag lyckades hitta ett riktigt gammalt (något slitet så klart) exemplar av Ernst Wiecherts kanske mest älskade roman "Die Jeromin-Kinder" i engelsk översättning. Så glad jag blev när den här boken ramlade ner i brevlådan idag. Jag tycker så mycket om Wiecherts lågmälda stil och hans humanism, människokärlek- hans vilja att göra det som är gott.


"Die Jeromin-Kinder" (The Earth Is Our Heritage") kom ut efter andra världskrigets slut och handlar om livet i den lilla byn Sowirog i Ost-Preussen- under förra seklets första år (fram till och med 1918).

Omslaget är mycket vackert trots att det är svårt märkt av tidens tand.

Från magasinets gömmor

Med verklig andakt ska jag ta mig an den här nära hundra år gamla volymen. Utvald av Fredrik Böök, minsann, och mycket läst och sliten. Det finns faktiskt lånestämplar från 1991 bak i boken.


Om böcker kunde tala.....




Det polska muséet i Rapperswyl i Schweiz. Här tjänstgjorde Zeromski som bibliotekarie under flera år.


Stefan Zeromski (1864-1925) räknas som en av Polens stora författare - han blev tidigt föräldralös och tvingades avbryta sina studier och ge sig ut att arbeta som lärare på polska landsbygden. Sedan följde en tjänst som bibliotekarie i Rapperswyl och därefter en liknande tjänst vid Zamoskybiblioteket i Warszawa. År 1905 blev han inblandad i en politisk rättegång och han tvingades i exil (Frankrike och Italien). Han återvände till Polen år 1914.


Romanen "Den trogna floden" skrevs år 1913 och "återspeglar både den patriotiska stämning som rådde under januariresningen 1863-64, och den fördomsfullhet, som då ännu rådde inom det polska samhället mellan högadeln och de borgerliga. "Den trogna floden" anses inte vara hans största verk men " genom sin enkla stil och lyriska värme är den en lämplig inledande bekantskap med denne författare".

En jämförelse görs också mellan nobelpristagaren Reymont och Zeromski. " Reymont är den impressionistiske berätaren med lidelsefullt temperament, Zeromski, den psykologiske beskrivaren , som går djupare i sin analys och är starkare i stämningen, med djupare lyrisk underton och dragning åt det mystiska."


(Informationen tagen från en essä av Alfred Jensen).

Mitt väl lästa exemplar kommer från Fosie bibliotek (ursprungligen alltså)- och boken är försedd med en påklistrad lapp "Regler för boklån". (Sju regler i allt)- Regel nummer 2 lyder:


"Varje lånare är berättigad att på en gång hava 2 böcker till låns, varav dock minst en bör vara icke skönlitterär."


Detta väcker minnen hos mig. När jag en gång i forntiden började låna böcker på Malmö stadsbibliotek (huvudbiblioteket) fanns det en liknande regel om just skönlitteratur. Man fick bara låna tre böcker och de fick inte alla vara skönlitteratur- något sådant- ungefär. Jag kommer mycket väl i håg en stackars läsglad tös som hade plockat på sig hela FEM böcker och så var de alla skönlitterära. Hon blev rejält utskälld "du har ju bara lånat skönlitteratur!!!". Allt var inte bättre förr......

onsdag 16 november 2011

Noveller, noveller

Ett kärt återseende- idag fick jag äntligen en liten samling noveller av Malachi Whitaker i brevlådan ("The Crystal Fountain and Other Stories"). Hon gav ut fyra novellsamlingar under sin levnad och de kom alla under 20-och 30-talen. De böckerna lär vara svåra att få tag på idag ,därför är det en glädje att få ta del av detta lilla urval från 1983.

Marjorie Olive Taylor som hon egentligen hette skrev en roman också- men det manuskriptet ramlade överbord från en båt och landade i Engelska kanalen. Där vilar det väl på havets botten (upplöst skulle jag tro). Många var de berättelser och utkast hon rev i bitar också. Mrs Whitaker var mycket självkritisk. Vita Sackville-West skrev om henne att hon var "A born writer".

Marjorie var barn nummer åtta av totalt elva som föddes i familjen. Hennes far var bokbindare och det gav henne utsökta möjligheter att bekanta sig med böckernas värld. Någon skolgång att tala om fick hon inte- hon började tidigt arbeta hos sin far och där stannade hon ända tills hon gifte sig med Leonard Whitaker år 1917 (då var hon 22 år gammal). Namnet "Malachi" hämtade hon från gamla testamentet.

Jag citerar John Hart som har skrivet bokens förord "The prevailing tone of her writing- sad, salted with a sometimes violent humour- seems to reflect her native Yorkshire landscape: bleak, open, lit with pale sunshine."

Tannenberg

Mellan den 23 och den 30 augusti år 1914 utkämpades ett stort slag på ostfronten. De inblandade parterna var den tyska åttonde armén och de ryska första och andra arméerna. Aktörerna möttes i närheten av den ostpreussiska staden Allenstein. Den andra ryska armén under general Samsonov blev nästan helt upplånad och ryssarna led ett svidande nederlag.


General Alexander Samsonov som tog sitt eget liv efter slaget.




Jag är helt fördjupad i Alexander Solzhenitsyns tegelsten "August 1914" (den äldre utgåvan från 1972). Det är en bok lite i stil med "Krig och fred"-och det är många personer som vindlar sig fram på sidorna - och jag har mycket kvar att läsa. Det kommer att ta ett tag.....