tisdag 31 maj 2011

Möte med Slovenien

Ljubljana- huvudstad i Slovenien (lånad bild)





Mitt eget möte med landet blir ett litterärt sådant- jag har precis hämtat min fjärrlånade "Drängen Jernej" av Ivan Cankar på biblioteket. Det är snarare en lång novell än en roman så jag hoppas hinna läsa ut i kväll. Det lär väl inte drälla av översatt slovensk litteratur här i Sverige så jag får vända sidorna med andakt.


(Bokförlaget Anthropos , 1982).









De brända böckernas författare 1: Gina Kaus

Någonstans måste jag börja och varför inte med kvinnorna. Gina Kaus (1893-1985). Österrikisk författarinna och hon fick Fontanepriset för sin första roman "Der Aufstieg" 1921. Hon umgicks i intellektuella kretsar både i Wien och Berlin. Gina Kaus tvingades fly till USA -skrev teaterpjäser och filmmanuskript. Många noveller och romaner producerade hon också- och en biografi om Katarina den stora (den finns översatt till flera språk, även svenska).



"Am 10.Mai dieses Jahres wurden meine Bücher in Berlin öffentlich verbrannt, zusammen mit denen von über dreissig anderen Autoren. Nie zuvor war ich in besserer Gesellschaft gewesen".


På svenska finns följande av Gina Kaus böcker:


Atlantresan (1932)

På slaget nio (1933)

Katharina den stora (1936)

Melanie (1940)


Daniel Hjorth skriver om Gina Kaus i sin essäsamling "Gränslösa" (och den har jag beställt från biblioteket liksom "Atlantresan" från 1932).

Om hundens betydelse


kan man läsa i en samling riktigt trevliga essäer och dikter sammaställda av Angelika Overath och Manfred Koch. Man går i kronologisk ordning med Solon först och sista inlägget är skrivet av Paul Auster.





Jag fastnar för Hildegard av Bingen som skriver om hunden som människans trognaste vän och att djävulen hatar hundar just för denna egenskap. Hon skriver också om hundens starka intuition och läkande inverkan på människan. Hildegard av Bingen levde på 1100-talet och firas som helgon runt om i världen. Hennes örtlära har kommit i många nya upplagor- och finns att få via bland annat nätbokhandeln.










Den här lilla dikten om Ottos mops kunde jag inte motstå- den är författad av Ernst Jandl.



ottos mops



ottos mops trotzt


otto: fort mops fort


ottos mops hopst fort


otto: soso





otto holt koks


otto holt obst


otto horcht


otto: mops mops


otto hofft






ottos mops klopft


otto: komm mops komm


ottos mops kommt


ottos mops kotzt (kotzen = spy)


otto: ogottogott




(Fotot från Wikipedia)




Mopsar verkar för övrigt vara populära inspirationskällor. Poeten Stevie Smith har också skrivit om en mops...






måndag 30 maj 2011

Bränt, förött och bortjagat

Här brinner de på bokbålet- verk av en mängd "misshagliga" författare. Hitlers lakejer står i givakt och jublar när den ena efter den andra av de utvalda böckerna slängs på elden. Platsen är Berlin och det är den 10 maj 1933.

Många av dessa böcker föll sedan i glömska och deras författare också. År 1977 publicerade journalisten Jürgen Serke en bok "Die verbrannten Dichter"- som innehåller intervjuer som han gjorde med "ännu levande" författare till brända böcker. Serkes bok blev en bestseller och det kom som en chock att många av författarna helt hade glömts bort. En av dem var till exempel Irmgard Keun som härefter fick en renässans (och hon finns nu i svenska nyöversättningar också).

Nu har Volker Weidermann följt upp med en än mera detaljerad redogörelse för så gott som samtliga de böcker som försvann i lågorna den där hemska dagen för ganska länge sedan nu. Han har letat i antikvariat, på nätbokhandlar... han har verkligen sökt med ljus och lykta och läst har han också gjort- varje bok han lyckades få tag på kändes som en personlig triumf- som en sentida motståndsrörelses seger. Alla böcker var så klart inte mästerverk- en del hade kanske blivit bortglömda ändå - men Weidermann citerar Joseph Roth (vars böcker fanns i bålet) : "Ich schätze alle Schriftsteller, die vom III. Reich verbrannt worden sind, selbst jene, die mir vorher fremd waren. Denn das Feuer hat sie geläutert, veredelt und mir nahegebracht."

Så låt då elden lysa upp och odödliggöra dessa böcker-låt oss inte glömma. Låt oss aldrig glömma. Jag ska försöka skriva lite om några av dessa författare- och jag vill också försöka få tag på en del glömda böcker (om än inte så många som Weidermann, det låter sig nog inte göras).

Så rart av Inger Hagerup

Jag hade den här boken i min hylla som liten (och då i svensk översättning). Tack till Bai som väckte många fina minnen till liv! Nu har jag boken igen- på norska.

Tordivel, tordivel, hvor skal du hen?
-Ut og besöke en gammel venn.

Tordivel, tordivel, hva heter han?
-Skipper Hansen i Lillesand.

Tordivel, tordivel, hva skal du der?
-Spise kylling og bringebeaer.

Tordivel, tordivel, hva tenker du på?
-Jeg tenker på mine seksten små.
Jeg tenker på mine seksten barn,
som aldri får gå på besök med farn.

"Så rart" är fylld av underfundiga verser och fina illustrationer (av Paul René Gauguin) (Jo, han är släkt med "den store" G.) Härligt tjockt papper är det också- och ja, nu ska jag ta väl vara på den här skatten!

Mascha Kaléko

Mascha Kaléko (1907-1975) föddes i det gamla Galizien (Chrzanów) i den del som idag tillhör Polen. Precis som så många andra flyttade hon med sin familj därifrån efter första världskriget. Främst är hon känd för sina dikter som hon först fick publicerade i tidningarna Vossische Zeitung och Berliner Tageblatt.





Hennes första diktsamling "Lyrisches Stenogrammheft" kom ut 1933 och utsattes omedelbart för nazisternas censur. År 1935 kom "Das kleine Lesebuch für Grosse" . Mascha lyckades rädda sig och sin familj från förföljelserna och det tyska stöveltrampet och 1938 kom hon till USA. Det dröjde ända till 1956 innan hon åter stod på tysk jord. År 1959 blev hon tilldelad Fontanepriset men vägrade ta emot det eftersom det skulle överräckas av en före detta nazist. Mascha Kaléko bosatte sig till slut i Israel . Hon ligger begraven i Zürich i Schweiz.




Några av hennes dikter har blivit översatta till engelska 'No matter where I travel, I come to Nowhereland' - The poetry of Mascha Kaléko" (The University of Vermont, 2010)




My best poem ever?

I wrote it never.

From deepest depths uprushed it.

I hushed it.

--------------


One only needs an island

alone and lost at sea.

One only needs one person,

but this to have is key.




Översättning: Andreas Nolte

(Källa: Wikipedia)

Nero Corleone och flera bästsäljande barnböcker

Jag har roat mig med att kolla vad som säljer bäst i Europa just nu (det vill säga Tyskland, England och Frankrike). I Tyskland går det mycket bra för katten Nero Corleone- och detta är en uppföljare till en tidigare bok om samma katt. Nero Corleone är alltså från Italien- och han har blivit transporterad därifrån av en tysk familj som hittat honom under en semester. Nu bor Nero Corleone i Köln men han längtar tillbaks och så... ja- titeln avslöjar handlingen. Nero Corleone återvänder.

Elke Heidenreich är en känd barnboksförfattarinna- och hennes första bok om katten Nero Corleone finns faktiskt att läsa i svensk översättning. (Utgiven av Brombergs förlag).



I Frankrike är de här rävarna populära-visst ser omslaget lockande ut? Boken är från början skriven på italienska (tror jag)- en söt och rar berättelse verkar det att vara.






I England gillar man den här häxboken- kanske inte så konstigt för Julia Donaldson har skrivit mängder av barnböcker (och är storsäljande här i Sverige också med bl a böckerna om Gruffalon.)


När man ser de här vackra böckerna längtar man riktigt efter ett par barnbarn att läsa högt för!
Jag hoppas att det kommer svenska översättningar (Julia Donaldsons bok är väl ett ganska säkert kort).

söndag 29 maj 2011

Åh, Sonya....




Jag är djupt försjunken i min tredje bok av Sonya Hartnett- "Fjäril"- jag har en känsla av att det blir fler.....

”Sonya Hartnett (Australien) är en av den moderna tonårsromanens främsta förnyare. Med psykologiskt djup och ett under ytan vibrerande raseri skildrar hon ungas villkor utan att väja för livets mörka sidor. Detta gör hon med språklig virtuositet och lysande berättarförmåga: hennes verk blir en kraftkälla”, lyder juryns motivering." - Sonya Hartnett fick Astrid Lindgrenpriset år 2008. Säkerligen ytterst välförtjänt.

Nothing to Envy

"Uri Abogi, our father, we have nothing to envy in the world.
Our house is within the embrace of the Workers' Party.
We are all brothers and sisters.
Even if a sea of fire comes toward us, sweet children do not
need to be afraid.
Our father is here.
We have nothing to envy."

Den här sången (för det är en sångtext) sjöngs av en liten pojke klädd i ett smutsigt, alldeles för stort blåställ i staden Hamgyong i Nord-Korea år 1998. Han sjöng för att få lite mat i ett svälthärjat land. Vem vet om han lever idag. Jag har läst Barbara Demicks reportage om Nord-Korea. Hon har varit där ett flertal gånger men den här boken skildrar landet sett från ett antal avhoppares ögon och de minnen de har av sitt gamla hem. Inte oväntat är detta ett skakande vittnesbörd om en av de mest slutna länder som finns. Länge kunde Kim Il Sung förlita sig på både Sovjetunionens och Kinas stöd men så kom 1989 och världen förändrades nästan över en natt. För Nord-Korea innebar detta en katastrof av stora mått och plötsligt stod landet utan försörjning. En hungersnöd utbröt och massor av människor bara dog som flugor.

Idag heter ledaren Kim Jong Il (son till Kim Il Sung) och inte är saker och ting mycket bättre. Fler människor än någonsin flyr ut ur landet - till Kina och till Syd-Korea framför allt. Barbara Demick har intervjuat ett halvdussin av dessa flyktingar och de har alla skrämmande och otroliga historier att berätta. Mrs Song miste sin ende son, sin make och sin svärmor inom loppet av bara ett år- länge uthärdade hon men till slutl yckades hon lämna sitt hemland. Hennes dotter Oak-Hee tvingades lämna sina två barn-och hon längtar tillbaks.

Jag berörs djupt av den på förhand dödsdömda kärlekshistorien mellan Mi-ran och Jun-sang- och det är nästan ännu mera sorgligt att få veta att båda två lyckades fly- men ingen av dem vågade berätta för den andre och så var allt för sent när de väl träffades igen på den andra sidan gränsen. Jun-sang försöker trösta sig med en dikt av Sandor Petofi (den ungerske poeten)

Liberty and love
Those two I must have.
For my love I'll sacrifice
My life.
For liberty I'll sacrifice
My love.

Barbara Demicks bok är ett gripande vittnesmål om ett land/en regim som berövar sina invånare på liv, kärlek och frihet. (På svenska heter boken "Inget att avundas" och den är utgiven på Natur & Kultur förlag)

Guy Delisle har också skildrat Nord-Korea inifrån- i serieform. Mycket kusligt och mycket välgjort. Delisles bok finns ännu inte i svensk översättning. (Det tycker jag är synd). Läs mer om Guy Delisle hos PocketPocketPocket.

Till mor




Min mamma är borta sedan många år- men ändå alltid närvarande. Minnen, foton och böcker- brev och anteckningar .... Hon fick ett långt liv- det hade hon inte väntat sig- i hennes släkt blev man sällan över 60 och många blev knappt 40 en gång. "Jag har blivit gammal som Methusalem" brukade mamma säga. Hög ålder är inte alltid en gåva- vännerna har gått bort och likaså de flesta släktingar. Det kan bli mycket ensamt mot slutet.




Mamma blev föräldralös vid sex års ålder och hon fick sannerligen ingenting gratis här i livet- allt fick hon kämpa för. Syskonen skildes hon från (det var ingen som orkade/ville ta hand om tre små barn på en gång)- hon tvingades lämna sitt hem och sitt land- fick byta språk. Läshuvud hade hon (det hette så på den tiden) men det tröt med pengarna och de flesta gymnasier var stängda för flickor. Räddningen hette Hermods korrespondensinstitut- där fick många ungdomar möjlighet att förkovra sig på den tiden.











Hermods var ett stort och viktigt landmärke i Malmö under många årtionden. Adressen var Slottsgatan( mittemot Kungsparken.)

Mamma framhöll alltid värdet av en ordentlig utbildning för det hade varit hennes egen räddning i livet- oberoende skulle man vara- inte låta någon försörja sig- det skulle man fixa själv, sa mamma.

Min mamma har alltid varit en förebild- en inspiration och ett bevis för att "man kan om man vill." Per aspera ad astra.

Premio Mondello



Ett mycket prestigefyllt italiensk litteraturpris - och stort verkar det att vara. Här är 2010 års vinnare. (Många kategorier).







Supermondello: Michela Murgia: Accabadora (Einaudi) (finns i engelsk översättning). Jag läser att detta är en "kvinnlig utvecklingsroman"- handlingen utspelar sig på Sardinien.



Lorenzo Pavolini, Accanto alla tigre (Fandango)
Roberto Cazzola, La delazione (Casagrande)





Premio per la poesia: Antonio Ricciardi, Acquarama (Mondadori)
Opera prima: Gabriele Pedullà, Lo spagnolo senza sforzo (Einaudi)
Autore straniero: Edmund White, La doppia vita di Rimbaud (Minimum fax) (The Double Life of a Rebel)


Premio speciale della Giuria, Francesco Forgione, Mafia export (Baldini Castoldi Dalai) - boken har översatts till svenska. Historiska media förlag.



Premio speciale del presidente: Emmanuele Maria Emanuele
Premio Traduzione, Evgenij Solonovic, per Farfalla di Dinard di Eugenio Montale
Premio Identità e letterature dialettali, Gialuigi Beccaria, Misticanze e Marco Paolini
Premio Saggistica, Marzio Barbagli, Congedarsi dal mondo - il suicidio in Oriente e in Occidente (Il Mulino)

lördag 28 maj 2011

Och själv hittade jag de här....


Jag är nyfiken på allihop. Gabriela Melinescus "Mamma som Gud" har jag redan tittat lite i.


Inledningen är otroligt poetisk-

" Det utgår en förtrollníng från tingen som omger mig. Det händer att jag kan se längre än till ytan och som en målare omedvetet organisera mina synintryck." Melinescus roman handlar om barndomen och ungdomen i Rumänien.


De övriga böckerna jag bar hem var:

Dominique Dyens: Smitning

Johann Wolfgang von Goethe: Den unge Werthers lidanden

Hanna Nordenhök: Promenaderna i Dalby Hage

Sonya Hartnett: Fjäril

Tyskspråkigt- en lista från Höllvikens bibliotek

Höllvikens bibliotek är ganska fint, tycker jag- runt och "ovanligt" dyker det upp på näthinnan när man kör genom "byn". Idag stannade jag till och tog mig tid att leta bland hyllorna (mer om detta senare). En lista på rekommenderad tyskspråkig litteratur nappade jag raskt åt mig.

Allt som allt blir tolv böcker nämnda- och bland dem den här - och jag hade inte hört talas om vare sig boken eller författaren. Det fick sin förklaring när jag började leta- "Svärmen" är en science fiction-roman och jag är urdålig på den genren. "Svärmen" kallas bl a för en "ekologisk thriller" och den är rejält tjock- över 800 sidor.... HÄR en länk till handlingen (om man nu inte tänker läsa boken förstås- då kanske man inte ska tjyvkika...)


Övriga rekommendationer:


Herta Müller: Andningsgunga (fast jag tycker inte att den är lika bra som "Hjärtdjur")

Uwe Timm: Upptäckten av currywursten

Andrea Maria Schenkel: Mordbyn

Jenny Erpenbeck: Hemsökelse

Julia Franck: Hjärtats blinda fläckar

Karen Duve: Ingen sång om kärlek

Silke Scheuermann: Timmen mellan hund och varg (den har många bloggare skrivit om, tror jag)

Bernhard Schlink: Högläsaren

Marcel Beyer: Kaltenburg

Judith Hermann: Bara spöken

Thomas Mann: Buddenbrooks



Italienskt

I dagens Sydsvenska läser jag om en bok av Sandra Petrignani "Rom och floden som delar staden"- och så väcks mitt intresse- jag letar vidare och hittar ett nytt förlag

"Laurella & Wallin förlag"

som kommer att specialisera sig på "Skön reselitteratur" : "Det är en reselitteratur där väldigt lite vikt fästs vid fakta och med en mycket stark prägel av skönlitteratur – skön reselitteratur helt enkelt."

Det finns redan tre böcker att fördjupa sig i:

"Rom och floden som delar staden" av Sandra Petrignani
"Venedig är en fisk" av Tiziano Scarpa
"Palermo är en lök" av Roberto Alajmo

(Och jo, Tiziano Scarpa vann Stregapriset 2009 för sin roman "Stabat mater". )

Dagens namn är Ingeborg

Min mammas allra bästa väninna hette Ingeborg och hon hade alltså namnsdag den 28 maj. Ingeborg brukade bjuda sin familj och sina vänner på kaffe med dopp på det trevliga caféet i Pildammsparken i Malmö för att fira dagen.



Finns det någon där ute i cyberspace som minns den fina uteserveringen med servitriser i vackra nationaldräkter? Det var något alldeles extra att sitta här och avnjuta kaffe eller lemonad eller vad det nu månde vara. För oss barn lockade de höga slänterna runt omkring kanske mer än själva kakätandet- vi åkte kana utför och fick massor av gräsfläckar på kläderna (det blev inte populärt).




Vi brukade också ränna in i den mörka och lite mystiska Margaretapaviljongen- det ekade så trevligt där inne och det luktade lite gammalt och instängt. Spännande var det också att springa fram och tillbaka över den stenlagda gången som var kantad med så många vackra blommor.






Pildammsparken är stor- hela 45 hektar och den anlades på platsen för Baltiska utställningen som gick av stapeln 1914. (det var en stor begivenhet).



Vad som kännetecknar "The Ideal Reader" enligt Alberto Manguel

Alberto Manguel

Ideal readers do not follow a story: they partake in it.

The ideal reader has no interest in the writings of Bret Easton Ellis.

Ideal readers cannot put their knowledge into words.

Upon closing the book, ideal readers feel that, had they not read it, the world would be poorer.

The ideal reader enjoys using a dictionary.

Reading a book from centuries ago, the ideal reader feels immortal.

Robinson Crusoe is not an ideal reader. He reads the Bible to find answers. An ideal reader reads to find questions.

Every book, good or bad, has its ideal reader.

Writing on the margins is a sign of the ideal reader.

Ideal readers never count their books.

Från "A Reader on Reading" av Alberto Manguel (och- detta är bara några exempel av många som räknas upp på vad som kännetecknar "an ideal reader")

fredag 27 maj 2011

Ibland måste jag bryta av med nutidshistoria







Jag läser på engelska- och hon skriver bra, Barbara Demick. Överraskande bra. Nord-Korea är inget land jag längtar efter att besöka- och det här är inte någon upplyftande läsning utan snarare en skräckskildring som förmodligen accelereras undan för undan. Jag får säkert anledning att återkomma till det här reportaget.

Om inte om hade varit

Man kan onekligen spekulera över ödets ironier och historiens underliga kringelikrokar när man läser den ypperligt skrivna biografin om Victoria av Preussen "Empress Frederick" - eller Vicky som hon också kallades- äldsta dotter till drottning Victoria och hennes Albert. Om Frederick hade fått leva.... om inte hans far hade blivit så gammal och virrig... om inte sonen Wilhelm hade fötts handikappad och om han inte blivit så hårt uppfostrad... Hade det då blivit krig? Hade världen sett annorlunda ut? Ja, det kan jag inte låta bli att fundera över.


Hannah Pakulas biografi är en tegelsten men varenda sida är värd att läsa. Hon har verkligen gjort sitt jobb ordentligt och forskat i källorna- men så spottar hon heller inte ur sig böcker på löpande band. Samtidigt kan man gärna titta på den utmärkta serien "Fall of Eagles"- då går det upp många talgdankar (som min mattelärarinna brukade säga).


Regnet faller i Brno

Är det vemodigare i Brno än någon annan stans i världen? Det vet jag inte men Karl-Markus Gauss skriver om regnet som faller i strida strömmar över staden och om hur man glömmer sin egen privata sorgsenhet (den sköljs bort av all väta ovanifrån) för att till slut hamna i det stora existensiella svårmodet. Så berättar Gauss om Brnos store diktare- han som dog två gånger (först genom sin exil och sedan "på riktigt")- Ivan Blatný. Blatný föddes i Brno år 1919 - han skrev bland annat motståndsdikter, mot nazisterna . Att skriva dikter, sa han, var inte märkvärdigare än att "upptäcka att regnet får stegen mot grusvägen att låta annorlunda".

Blatný var också motståndare till kommunismen och tvingades därför att lämna sitt hemland. Han levde isolerad och olycklig under många år- bortglömd.



Blatný dog i exil (i England) år 1990. Många av hans dikter har blivit översatta till engelska.



För den som är intresserad finns ett fint urval HÄR.



If only it were not yet the last summer

if only we could remain forever

happy in the maternal womb

in the rustle of seed catalogues.


(översättning : Martin Tharp)

Verbrannten Bücher (Brända böcker)

Den här boken (som kom ut 2009) har kallats "en triumf över barbariet" och ett pionjärarbete. Här redogörs för så gott som samtliga de författare som fick sina böcker slängda på det stora bokbålet (10 maj 1933)- och många av dem blev sedan helt bortglömda. Nu tar Volker Weidermann fram dem ur glömskans mörker. Han har fått lysande recensioner för sitt arbete.

Jürgen Serke har också skrivit om bokbålet i sin "Die Verbrannten Dichter" (2003)- den boken verkar dock vara lite svår att få tag på. Volker Weidermanns "Verbrannten Bücher" går att skaffa via svensk nätbokhandel.

torsdag 26 maj 2011

Mina bästa böcker under april och maj....



Maj är inte slut ännu men det är tveksamt om jag hinner med att läsa ut så mycket mera än jag redan gjort. Två månaders läsdagbok (som jag motvilligt för- oorganiserad som jag är) visar upp en del riktigt fina läsupplevelser.




Antalet böcker jag läst tycker jag är j-t ointressant och än mera antalet sidor- uschianamej för att behöva hålla koll på dylikt också- "det vil jeg så skide på" som man säger på andra sidan sundet.




Sonya Hartnetts "Thursday's Child" tyckte jag väldigt mycket om precis som hennes "Pojken i soffan"- en författare som jag kommer att läsa mera av- och väldigt roligt för mig att läsa lite ungdomslitteratur- mycket behövligt också. Jag har enorma glapp!




Karl-Markus Gauss "De döende européerna" var mycket intressant och lärorik - jag hoppas att många flera läser och uppmärksammar hans böcker! Det finns mycket att upptäcka i Europa och Gauss tar oss med på många intressanta turer.




Lion Feuchtwangers "The Oppermanns" har äntligen kommit ut i engelsk nyöversättning- en klassiker som borde ges ut på nytt äver här i Sverige. Otroligt bra! En otäck bok som handlar om nazismens smygande intrång i det dagliga livet och om en judisk familj som i det längsta försöker att klara sig undan.




Edmund de Waals "The Hare with Amber Eyes" var så fin... så ljuvlig... en släkthistoria som hålls samman genom de små japanska figurerna. Även här kommer de svartaste åren i Europas historia att spela en stor roll. Boken om "bärnstensharen" får man inte missa....För en gångs skull- en bästsäljare som förtjänar att vara just... bästsäljare.




Kapka Kassabova är en bulgarisk författare men hon skriver på engelska- hennes självbiografiska "Street Without a Name" väckte mitt stora intresse . Hoppas att hennes böcker ska bli översatta till svenska!




Adriana Lisboa - två böcker läste jag av henne "Colombines kyss" och "Symphony in White"- förtrollande och poetiskt... nu har jag beställt "The Hut of Fallen Persimmons" också. Mera Lisboa på svenska, tack!!




Michal Ajvaz: En annan stad- den liknar inget annat jag läst och det var kanske inte alldeles lätt att komma in i handlingen men väl där... åh, så vackert och så tankeväckande och så fantasieggande. Jag älskar språket- det vindlande, det skimrande..... (Recitationsfågeln Felix och den gröna marmorspårvagnen lockade mig alldeles speciellt....)



Ivan Cankar

I Karl-Markus Gauss bok "Im Wald der Metropolen" läser jag om den slovenske författaren Ivan Cankar (1876-1918). Gauss skriver att i Ivan Cankars noveller och berättelser dör fler människor än i alla andra verk i litteraturhistorien. Det låter inte särskilt upplyftande men ändå väcks min nyfikenhet (som kan stillas i någon mån eftersom Cankar har blivit översatt till svenska så sent som 1982 "Drängen Jernej" kom då ut på Anthropos förlag). Jag blir inte förvånad att se att Cankar själv dog ung- bara 42 år gammal var han när han avslutade detta livet (genom en olyckshändelse).

För den Habsburgska dubbelmonarkin hade Cankar inte mycket till övers- "Lassen wir dieses offizielle Österreich in seinem eigenem Dreck!". Han har kallats Sloveniens nationalskald och han öppnade nya vägar för sitt lands litteratur. Cankar var på sin tid mycket kontroversiell- en av hans böcker (en diktsamling med titeln "Erotika") lät biskopen i Ljubljana bränna. Cankar fick åtskilliga epitet: kommunist, pornograf, religiös svärmare, pessimist, social utopist etc etc.

År 1898 kom han från Ljubljana till Wien och där blev han kvar i elva år. Det var en period av hög produktivitet. Hans berättelser må vara mörka men han anses vara en ljusets författare trots allt- människan lever icke av bröd allenast- utan hon hungrar också efter det som gör livet vackert, efter skönhet och ljus.

Barn/Ungdomsböcker: Katja Henkel




Jag följer en schweizisk bokblogg. Fråga mig inte var jag hittat den för det har jag glömt :-) hur som helst - Hos Lesefieber recenseras idag en bok av Katja Henkel- "Rosa Rabenstein 1 neue Nachricht"- som handlar om en liten flicka som dragits med på semester tillsammans med sina föräldrar- älvor med galna påhitt och önskestenar... är del av handlingen... Jag tycker att det verkar vara ett finurligt och spännande hopkok- även för vuxna!




Jag letade därför vidare och hittade ytterligare en bok av Katja Henkel "Der Himmel soll warten"- här handlar det om att komma till rätta med mormors död- två barn försöker förstå och lära sig att man måste "släppa taget"-




Om Katja Henkel vet jag annars ingenting men de här två böckerna tänker jag försöka få tag på. Ett bra sätt att inspireras att läsa på tyska är att ta hjälp av ungdomslitteraturen- det säger jag till mig själv också. Jag är väldigt dåligt (alldeles för dåligt) insatt i just ungdomslitteratur så här blir det två flugor i en smäll!



Jag kunde inte motstå

Brasilien berättar... noveller- hela 37 stycken. (Några av dem beskrivs som "mikronoveller")- det är Tranans förlag som ger ut. Jag hade lagt upp högavis med böcker på min önskelista men när det kommer till att köpa måste det till kraftiga nedskärningar (jag vill ju gärna ha mat i huset också....)- men just den här lilla boken tillsammans med Adriana Lisboas "The Hut of Fallen Persimmons" fick stanna kvar ända fram till slutögonblicket.... när jag tryckte på den sista send-knappen... nu får jag vänta (inte så länge,hoppas jag).

Noveller är normalt sett inte min favoritgenre men jag måste erkänna för mig själv att de utgör en mycket bra inkörsport till nya författarskap (framför allt). I den här samlingen finns det massor att utforska.

onsdag 25 maj 2011

Marie av Rumänien

Marie av Rumänien fick ett spännande liv- men om det alltid var så lyckligt- nej, det tror jag inte. Hur som helst fascinerar hennes öde- och jag har länge kikat på Hannah Pakulas biografi- nu har jag beställt den. Marie levde under en svår tid i Rumäniens historia- hon fick se och vara med om mycket. Hannah Pakula har också skrivit en biografi om drottning Victorias äldsta dotter Victoria "Vicky" ("An Uncommon Woman").

Mot Dragatus i Slovenien

Dragatus verkar vara lätt att missa när man kommer körande i bil - åtminstone om man får tro Karl-Markus Gauss. Sent på kvällen kommer de fram- Gauss och hans fru- och tar in på ett litet pensionat. På matsalsväggarna hänger inramade foton och det finns vitrinskåp med gamla böcker och manuskript. Det här huset, visar det sig, är poeten Oton Zupancics barndomshem.


Zupancic (1878-1949) föddes í Vinica och skickades så småningom till Ljubljana för att gå i gymnasium där. På den tiden ansågs Dragatus vara världens ände. Fem språk lärde sig Zupancic behärska och han översatte många goda böcker från världslitteraturen till slovenska så att slovenerna skulle kunna få möjlighet att läsa de stora klassiska verken.

Zupancic längtade efter storstaden , efter det "larmande livet" - och i sin längtan skapade han en mängd vacker poesi (som tyvärr inte finns översatt till svenska....)


Lite portugisiskt....

"Blank Gaze" av José Luis Peixoto fick José Saramagopriset år 2001- och det är klart att jag är nyfiken... och man kan ju alltid hoppas att några av Peixotos böcker kommer i svensk översättning. Ett par av dem finns tack och lov på engelska.



Min väninna Mala har varit i London och där har hon provianterat böcker i mängd- hon tipsade mig om en av dem som hon fattat speciellt tycke för- "Equator" av Miguel Sousa Tavares (jo, han är portugis). Boken handlar om kolonialismen och den koncentrerar sig på förhållandena på ön São Tomé e Principe. Där odlas främst kokospalmer och handlingen tilldrar sig vid förra sekelskiftet. Jag tänker att jag säkert kan lära mig något nytt. Boken har fått positiva recensioner i både The Independent och i Il Corriere della Sera.




En annan stad av Michal Ajvaz

En man går in i ett antikvariat i Prag- han andas in böckernas doft och njuter av att vara i en värld som är varm, tyst och fylld av levande gamla böcker. Men.. så hittar han en bok i ett band av mörklila sammet- med okänd skrift.

"Som alla andra hade jag många gånger i livet passerat halvöppna dörrar som ledde någon annanstans , i kalla hallar i främmande hus, på bakgårdar, i utkanterna av städer. Gränsen för vår värld är inte långt borta, den sträcker sig inte längs horisonten eller ner i djupen utan den glimmar blekt i vår omedelbara närhet, i halvmörkret i vår trånga tillvaros utkanter; i ögonvrån skymtar vi hela tiden en annan värld utan att vara medvetna om det. Vi går ständigt längs en strand och i utkanten av en skog."

Just de orden beskriver "En annan stad" så väl- och det är så jag tror att denna magiska historia ska förstås. I boken ser vi denna andra värld- den värld som kanske finns närmre än vad vi tror- en värld fylld av fantastiska och my(s)tiska varelser och händelser. Jag läser i efterordet att Ajvaz böcker betraktas mycket olika på olika håll i världen- så klassificeras de som "magisk realism" i Tjeckien- som science fiction i USA och som poesi i Polen. Jag skulle vilja kalla "En annan stad" för en blandning av poesi, filosofi och fantasy. Det är också en Odysseuslik saga om en mans irrfärder i ett annat Prag. Här finns tigrar, hajar och en recitationsfågel som heter Felix ....en spårvagn av grön marmor som dyker upp om natten i dimma eller snöstorm....



Illustrationerna är lika vackra och gåtfulla som språket- och det är något magiskt och förtrollande över den här berättelsen som gör att man tvingas läsa, tvingas tränga in i en värld befolkad av dessa särpräglade människor, djur och händelser.


Så här reciterar fågeln Felix:


---


"Platserna vi kallar periferi är det hemliga centrum i vars periferi vi lever. Fågeln Felix, recitatören som har suttit på glänsande robotars axlar på irrfärder i gallerierna, säger dock: detta hemliga centrum är i sig endast periferin av ett än mer avlägset centrum ett sista centrum som strålar i en dröm bortom tusentals gränser.--"


Michal Ajvaz säger så här: " En annan stad" är framför allt en roman om vårt seendes begränslingar---- kanske en roman just om allt det som vi uteslutit ur våra liv."


"Varje verkligt möte slår sönder den värld vi känner till."


Den här boken måste läsas långsamt - den är inget man hastar igenom. Min egen startsträcka var ganska lång men plötsligt var jag helt fast. Kvar finns bilderna av snön som faller i lätta flingor över ett annat och annorlunda Prag- kvar finns recitationsfågeln Felix med orden som öppnar dörrar- och kvar finns en stark och intensiv längtan att få utforska mera av detta mycket annorlunda författarskap.


Översättningen är gjord av Tora Hedin - läs Bodil Zaleskys intervju av henne HÄR.