söndag 31 oktober 2010

Dave Allen

Den irländske komikern Dave Allen gick bort för fem år sedan- jag minns honom från TV på 70-talet- han var och förblir en av mina absoluta favoriter på humorns område. Han häcklade ofta den katolska kyrkan - Dave Allen sa att han själv var ateist- men alla sina shower avslutade han på ett mycket fint sätt genom frasen "Good night and may your God go with you". Jag såg honom "live" en gång på en teater i London- ett oförglömligt minne. Här är en kortare sketch- (och jag gillar den här typen av humor... ). Ett bra sätt att avsluta oktober månad på!
-

-

Under attack

Barbara Kingsolver- årets Orange Prize-vinnare. (Foto: John McDonnell/Washington Post)

-

Jag har tagit fram den tjocka "The Lacuna" ur bokhyllan där den stått på lagring ett tag.... det är en tegelsten på över 600 sidor och jag har en känsla av att man nog bör vara ganska koncentrerad när man läser. Här hamnar man i mexikanska revolutionen, träffar Frida Kahlo, Diego Rivera ,Trotsky- med flera och blir invecklad i McCarthy-tidens häxjakt.

-

Boken har inte ännu blivit översatt till svenska- men den finns i billig engelsk pocket för den som känner sig hågad.

Fina boktips


Jag blir så glad över två fina boktips nu på söndagmorgonen- "Lustigkulle" rekommenderar läsning av Angela Carter och Snowflake har läst Corpus Delicti av Juli Zeh. Angela Carter har jag inte läst något som helst av (som jag kan minnas) och jag blev nöjd av att se henne representerad på biblioteket - "Corpus Delicti "har jag på gång och jag hoppas verkligen att brevbäraren är snäll nog att lämpa ner ett bokpaket i min låda under veckan (med just denna bok inuti...)

lördag 30 oktober 2010

Om jag får rekommendera litterär skräck.......

blir det något av den här mannen- Edgar Allan Poe- "The Telltale Heart" till exempel... men han har skrivit många andra väldigt otäcka noveller... Aldrig har jag varit så rädd som när jag som mycket ung fick tag på en gammal novellsamling av honom - det var mörk kväll och jag var ensam hemma i en ensligt belägen stuga.... hu... jag glömmer det aldrig. Jag vågade knappt gå på toaletten (utedass givetvis...).

Det forjaettede land av Henrik Pontoppidan- en dansk klassiker värd att läsa



Det är med viss bävan jag skriver.... för det här är en så omvälvande roman och jag önskar att många fler än jag skulle vilja läsa den. Henrik Pontoppidan hör verkligen till den skara av nobelpristagare som gjort sig förtjänta av priset- ett bevis är väl att hans böcker kontinuerligt kommer ut i nya danska upplagor - (År 2010 kom en ny "Lykke-Per" till exempel) och Pontoppidan finns även översatt till engelska. Här i Sverige läses han väl knappast. Tråkigt nog.

-

Del ett av det här stora verket som var Pontoppidans första längre roman har jag skrivit lite om tidigare - här.

-

När vi lämnade Emanuel Hansted i "Muld"(del 1) hade han kommit upp sig i världen - han var på väg att flytta in i prästgården och han hade hittat en fru, den unga bondedottern Hansine. Allt tycktes gå honom väl i händer och framtiden låg öppen och ljus framför honom. Men... Emanuel är en grubblande och opraktisk natur- att sköta jordbruk utan vana och utan minsta anlag är dömt att misslyckas.

-

När vi möter familjen Hansted (Emanuel, Hansine och tre små barn) sju år senare är det i ett hus som är ovårdat och mörkt. Mörkt så tillvida att det saknas äkta kärlek i hemmet. Pontoppidan målar ett ömsint poträtt av en tystlåten och förtryckt ung kvinna i Hansine- en kvinna som känner sig underlägsen i alla avseenden och detta orsakar också så småningom en katastrof.

-

Verkligheten tränger sig på- och den försupne veterinär Aggerbölle uttrycker det tämligen realistiskt "Det er noget troldskab i luften herude paa landet, noget som stjaeler livskraften fra os..hvis vugge ikke har staaet herude under den store Himmel".

-

Emanuel träffar igen Ranghild Tönnesen (den förre prostens dotter)- och trots att de två hela tiden "käftar ikapp" förstår man att det är här kärleken finns- för dem båda. Vävare Hansen startar sitt intrigspel mot Emanuel- som snabbt ger upp och kastar in handduken- han lämnar sitt arbete och sin gård och far med barnen till Köpenhamn. Hansine stannar ensam kvar och gör den största uppoffringen.

-

Så går ytterligare ett och ett halvt år- och nu beslutar sig Emanuel för att återvända med barn och syster (som blivit änka). Han dras med religiösa grubblerier och han har nu helt vänt den organiserade religionen ryggen. Emanuel vandrar runt på bygden och omvänder utstötta församlingsbor som ser upp till honom som en ny Messias. Allt slutar med tragedi.

-

Emanuel är en svag man och han är dömd att gå under från början- världen utanför, den verkliga världen är svår att välja bort. Det går inte att överleva i en drömvärld. Emanuel speglas mot en värld som är i omvälvning, en ny tid- det är detta som också gör boken så otroligt fängslande. Det här är förutom en filosofisk betraktelse också en lektion i dansk historia- och inte minst en rad skickligt utmejslade personporträtt.

-

Pontoppidan fördömer inte Emanuel helt - han får upprättelse också- vi får veta att många fattiga fiskare och torpare vallfärdar till graven (jo, Emanuel dör i slutet på boken). En bekant till Emanuel, en annan präst- pater Rüdesheimer- säger att på Emanuels gravsten kunde man lika gärna skriva : "Herunder hviler Don Quijotes genganger, Emanuel Hansted ved navn, som var födt til at vaere en skikkelig kapellan, men troede sig en profet og helgen; som derfor klaedete sig udi en kvaeghyrdes dragt og ansaae enhver indskydelse for en speciel kaldelse fra himlen; som regelmaessigt forfuskede, hvad han fik mellem haender, forlod sin kone och vanrögtede sine börn, men som ikke desmindre indtil det sidste betragtede sig som den af forsynet undvalgte, der skulde berede tusindaarsrigets komme og forkynde Guds dom."

(Bättre kan inte Emanuel Hansted beskrivas).

-

Om man inte känner för att läsa ett så omfattande verk av Pontoppidan kanske några av hans kort-romaner kan vara något?

Science fiction på gång och en färdigläst nobelprisroman

Blåsten far fram i vassvipporna... och vi studerar höstens framfart... snart går den över i förvinter även här nere i södern.
-
Jag fick flera fina tips om science-fiction-böcker- tack till Sara, Petter och "Lustigkulle"- en del finns på biblioteket men jag har faktiskt tryckt på lite datorknappar också- så det kommer en del boktillskott i lådan snart. Det är alltid spännande att prova något nytt. Jag rapporterar när jag håller böckerna i min hand- det lär väl ta någon vecka eller så innan vi är där....
-

Jag har precis läst ut "Det forjaettede land" av Henrik Pontoppidan (nu har jag fått stavningen under kontroll :-) - jag vet inte om boken kan kallas för tegelsten men den har i alla fall tre delar och är lång nog. Jag har fattat stort tycke för Pontoppidans sätt att skriva. Så småningom ska jag klottra ner mina tankar om del 2 och del 3 (ettan har jag redan berättat lite om). Jag upprepar igen- så synd att den här boken inte finns i svensk översättning (och jag räknar inte utgåvan från 1907... det är ju över 100 år sedan den kom ut...)

fredag 29 oktober 2010

Upphovet- en resa med ljusets hastighet. "Jump!"

" Battlestar Galactica" kan nog få vem som helst att bli intresserad av Science Fiction- jag får alltså skylla mitt nyvaknade intresse för ämnet på serien som jag satt och såg avsnitt efter avsnitt... och nu är jag sur för allting tar ju slut.... (men efter ett tag går det att se om...). Jag saknar alla rollfigurerna- och slutet... det var verkligen mycket speciellt.... ja, vem vet vad man har för DNA (kanske finns det spår av cylon där :-)
-

Kära science fiction-älskare....


jag behöver hjälp. Science fiction är en genre som jag har läst mycket lite av. Jag skulle vilja läsa åtminstone några böcker (till) - och undrar om jag kan få några rekommendationer? Jag har läst Bradbury (Martian Chronicles) och lite av Ursula le Guin ... det är nog det hele.... inte mycket att hurra för. (Jag läser precis lika gärna på engelska som på svenska).


Jaan Kross- igen...

-

I somras läste jag "Kejsarens galning" av den estniske författaren Jaan Kross. (Kross listades ofta som kandidat till nobelpriset men nu är det för sent för han avled 2007).

-

Jaan Kross är en författare som ofta skriver om verkliga historiska personer som gör uppror mot överheten. Jaan Kross hade egen erfarenhet av att vara oliktänkande- och för det fick han också betala ett högt pris-han tillbringade över 10 år i Gulag.
-

I min "önskelistekorg" hos Adlibris ligger just nu "På stället flyg" - på biblioteket finns "Motstånd".
-
Läs också vad Enn Kokk skriver om Jaan Kross här.

Lite fôlkprat....

Avdelning: böcker på dialekt. Det finns bara två svenska dialekter som jag vågar mig på att tolka- det är skånska (för det pratar jag själv) och så värmländska- där är jag förstås mycket haltande i mina kunskaper... men lite har jag snappat upp efter att ha lyssnat på min prat- och historieglada farmor (från Kristinehamn) under många år). "Fôlkprat" hittade jag i bibliotekets vänners utförsäljningshylla igår- och den kunde jag så klart inte motstå.

-

Stig Berg är kanske inte någon Gustaf Fröding men jag tycker om hans små verser. De är tagna direkt ur vardagslivet och de känns så nära....

-

Ja önsker fôll

ittnô särskilt

-

Män ôm dä nu skull

vare nôe

ja önsker mej

så ä dä en vacker

sômmerda

unner ett äppelträ

mä e stor jolgubbstårte

å gôtt kaffe

-

Å så skull ja

så gärne se

att alle di gamle

sôm int finns mer

skull få sett

bortmä mej
(Från Gröna gatan - Kristinehamn- cirka 1912)

torsdag 28 oktober 2010

Trailer- two fat ladies

Two fat ladies

Jag har varit på biblioteket och hämtat "Ladies" av Johan Hakelius- väldigt efterlängtad. Det är en tjock bok på över 500 sidor om excentriska engelska damer. (Hakelius har ju redan skrivit om herrarna i "Döda vita män" (-alldeles fantastiskt underhållande). Jag kunde inte låta bli att öppna boken genast. Första kapitlet handlar om "The two fat ladies" som lagade mat i engelsk TV (BBC2) under slutet av 90-talet- Jennifer Paterson och Clarissa Dickson Wright. (Jennifer Paterson gick bort för lite över tio år sedan ).

-

Jennifer Paterson diagnosticerades med lungcancer mitt under inspelningen av seriens fjärde säsong (hon var storrökare under större delen av sitt liv)- när hon låg på sin dödsbädd fick hon brev från en hälsofanatiker som berättade att lungcancern naturligtvis var Jennifers eget fel- hon hade ju rökt så förbaskat mycket. Jennifers svar blev kort och koncist: " Jag är 71 år och du är en fjant"
-
Tyckte man om "Döda vita män" tycker man säkert om "Ladies" också. Jag är själv mycket förtjust i Hakelius kåserande anekdotstil- det är inte analyserande, det är inte högtravande- det är menat att vara underhållande och att väcka intresse för det där "anglosaxiskt udda". (Detta sagt eftersom jag har läst någon magsur kritiker ondgöra sig över att Hakelius "tar för lätt på ämnet" - Herre Gud, tänker jag - spänn av och låt dig roas en stund i stället av en duktig skribent. ,

Om gamla böcker och deras värde


Jag är mina föräldrar stort och evigt tack skyldig för alla böcker de lämnat efter sig i sina välfyllda hyllor- mycket har jag kvar att upptäcka ännu. Här ovan en bok som verkligen har ett bestående värde- både rent litterärt och även historiskt. Jag har inte läst den än - men den ligger i min "hög" och väntar på sin tur- diktarprästen Kaj Munks självbiografi- utgiven mitt under brinnande krig år 1942. Kaj Munk skrev med döden i hasorna- han visste att hans tid var utmätt- den tyska ockupationsmakten hade tröttnat på den frispråkige prästen i Vedersö.

-

Den fjärde januari 1944 kom den där väntade och fruktade knackningen på dörren- och Kaj Munk fördes bort och mördades.Men- Kaj Munks ord kunde förtryckarna inte döda- och de lever än - för evigt.

-

När jag öppnade boken föll ett A-5 kuvert ut- det innehöll ett antal tidningsurklipp - dödsrunor, hyllningar- skrivna i svenska tidningar fredagen den sjunde januari 1944.

-

"Nu sörger Danmarks Drot og Folk,

for ham som blev vort Hjertes Tolk,

og graeder ved hans Kiste:

Hvor dyrebar at miste." (Olaf V. Gregersen)

-

"Pastor Kaj Munk uppsöktes på tisdagseftermiddagen i sitt hem i Vedersö av fyra okända män, som förklarade sig vara myndighetspersoner och ha i uppdrag att anhålla honom. Han fördes därpå bort i en bil. På onsdagsmorgonen hittades han dödad i en plantering nära Silkeborg.

-

Kaj Munks självbiografi fick titeln "Foraaret saa sagte kommer" (Våren kommer så småningom)

En mycket talande titel. Han skriver lite om detta i sitt förord.

-

" Jeg kunde ogsaa have kaldt mig Bog "De lollandske Stjerner". Naar jeg af Far blev sendt i Brugsen Foraarsaftener , da straalede Stjernerne over den lave Ö höjere og blankere, end jeg nogensidne siden har set dem. De straalede af Renhed, Aere og evigt Liv.

Nu synes jeg, alle Stjerner er slukket. Efteraarsstormen pisker i Mörke og Slud.

Men Gud skal taende dem igen, over Lolland, min kaere Födeö, over Danmark, mit Faedreland.

Og vi skal se dem, som jeg saa dem i min Barndom, og elske dem og lyde dem igen.

-

Foraaret saa sagte kommer.

Saa sagte, ja.

Men kommer.


Vedersö Praestegaard i September 1942 KAJ MUNK

-

onsdag 27 oktober 2010

Jag föll för frestelsen...

Ja, just det... Jag har klickat hem "Min kamp" av Karl Ove Knausgård. Efter ett smakprov på 10 sidor blev jag alldeles för nyfiken och alldeles för frestad... (morrrrr egentligen - jag som har så många högar liggande här redan). Jag resonerade som så att jag får ju inte helt ägna mig åt gammal litteratur- det är säkert nyttigt med något nytt och färskt också.... Nu får jag vänta några dagar innan det dunsar till i min hundpinksingrodda brevlåda.... (obs-det är inte min hund som är den skyldige).

Mera om Grazia Deledda


Hon är från Sardinien och inte som jag påstod i går (Sicilien- men det skyller jag på Helmer Lång- han har angett fel ö i sin bok (och jag kunde givetvis ha kollat en gång till men jag litade på uppgiften- jag tror att Helmer Lång (han också) haft ett horn i sidan till Deledda....). Nog om detta. Jag har underhållit mig med att kolla hur "populär" hon kan tänkas vara i dag. På svenska finns hon bara i gamla översättningar men om man vill läsa henne på engelska finns det en hel del att välja på. Så någon efterfrågan måste det väl finnas.... På originalspråket lär det inte vara några problem att hitta hennes böcker.

-

Bodil Zalesky har skrivit lite om henne på sin blogg- jag länkar här. Deledda nämns också i ett nummer av tidskriften Vagabond- men det står inte så mycket -mest bara att "hon inte är någon kioskvältare" (det hade jag inte trott heller).

-

Jag lär få vänta ett tag innan min beställning kan resultera i bokavhämtning. Jag orsakar säkert en massa springade i magasinen över hela Sverige med mina "underliga" böcker.... (Två gamla "Vicki Baum är också på gång.... )






Henrik Pontoppidan: Det forjaettede land del 1: Muld


Omöjlig att få tag på i svensk översättning (jo, den finns- en- från 1907) - därför måste man läsa på danska om man inte vill missa detta mästerverk till bok. "Det forjaettede land" kom att bli samlingstiteln för en trilogi som består av "Muld"(1891), "Det forjaettede land"(1892) och "Dommens dag"(1895). Tidsmässigt sträcker sig skildringen från 1870-talets Danmark fram till sekelskiftet. Jag har köpt mina exemplar via Adlibris- (två böcker i pocketformat "Gyldendals traneböger"). "Det forjaettade land" var Henrik Pontoppidans första stora verk (och nu talar jag främst om format).
-
Henrik Pontoppidan var prästson, född i Fredericia men uppväxt i Randers. Han läste till ingenjör men avbröt sina studier innan han fick sin examen.
-
Jag har läst första delen "Muld"(och är på god väg med del 2). I "Muld" utspelar sig handlingen i de två byarna Skibberup och Vejlby. Huvudpersonen är en ung präst, Emanuel Hansted. Han kommer som ny och oerfaren kapellan till Skibberups prästgård där han blir inackorderad hos kyrkoherden "provst Tönnesen". Tönnesen är en stockkonservativ man som styr sin församling med järnhand- och han ses inte med blida ögon av många i socknen. En "motståndsrörelse" har bildats- under ledning av vävare Hansen. Tönnesen tar för givet att den nya kapellanen ska ge sitt stöd åt den konservativa kyrkopolitiken. Så blir det inte- Hansted är ung, romantisk, opraktisk och drömmande- han har signa egna funderingar och sina egna tankar om hur man ska sköta församlingen. I denna första del går det Hansted väl i händer och romanen slutar med att han tar över och provst Tönnesen flyttar ut ur prästgården med sin unga, vackra dotter Ragnhild. Hansted har hunnit gifta sig med en bondedotter - Hansigne -allt ser ut att gå bra- och där slutar "Muld".
-
Persongalleriet är rikt och Pontoppidan beskriver mycket levande hur böndernas liv gestaltar sig- här finns också många vältecknade porträtt : handlare Villing (som är slug och vet hur han ska få sålt sina varor), veterinären - Aggerbölle, en suput och en odugling med en hårt prövad familj, skollärare Mortensen- ålderstigen men en djävul på kortspel....
"Da skolelaerer Mortensen lå hjemme i sin blöde dunseng, foldede han haenderne over dynen og bad sit fadervor. Ved siden af ham lå hans kone og vendte sin store tunge krop i halvsövne, så sengbunden knagede under hende.
Endelig blev hun så vågen, at hun med snörvlende stemme kunne sige:
"Vandt du noget, Mortensen?"
Mortensen bad uforstyrret sit fadervor tilsende og svarede derpå:
"Tolv kroner, min bedste!" - hvorpå han mildt og fredeligt slumrede ind."
-
Och humor har han alltså, Pontoppidan: här ett av flera exempel:
-
" Blandt de ventende bönderkarle var det skik at drive löjer med provstens kusk- "Maren", som han gjerne kaldtes efter sin afdöde kone- hvem man i gengeld (og ikke uden grund) havde tildelt hans eget döbenavn Rasmus".
-
Det handlar om livet på landet- och det handlar om en brytningstid- men mest handlar det om Emanuel Hansted och hans val i livet. Jag läser med stort intresse och stor fascination. Jag återkommer så småningom med en sammanfattning av del 2 i trilogin.

tisdag 26 oktober 2010

Nu har jag gjort det

Jag har beställt en bok av Grazia Deledda (Nobelpris 1927). (Ja, på fjärrlån alltså)- det finns inte så många exemplar av varje utgiven och översatt bok kvar i lager... Mitt val blev "På onda vägar" - den kom ut för första gången 1896.
-
Om jag tror att det blir en stor läsupplevelse? Nej, jag har inga speciella förväntningar. Jag bara vill stilla en nära livslång nyfikenhet på damen i fråga. Det är nämligen så att så fort nobelpristagare började diskuteras i mitt hem kom det alltid en stående kommentar från min kära mor om att "den där Graaaazia Deledda var då det värsta i författarväg som de där gubbarna någonsin valt ut". Vad min stackars mor hade pinat sig till att läsa av Deledda fick jag aldrig reda på- men jag vill i alla fall se om denna författarinna är så hemsk som ryktet har gjort gällande....
-
(Helmer Lång är heller inte särskilt entusiastisk i sin bok " De litterära nobelprisen")
-
Motiveringen till priset låter ganska tjusig: " ... för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem.
(Fäderneön var Sardinien (och Helmer Lång har angett fel ö in sin bok!!).

Tre danska nobelpris i litteratur





Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan och Johannes V Jensen- det var det hele.
-
Av dessa tre torde Johannes V Jensen vara den författare som blivit mest översatt till svenska- och därför också blivit mest läst. Gjellerup tillhör kanske inte "höjdaren" i trion, han fick priset år 1917 tillsammans med Pontoppidan - den senare ansågs alltför kontroversiell av Svenska akademien för att ensam få ta emot pris.
-
Jag är just nu i full färd med läsningen av Henrik Pontoppidans första "stora" roman "Det forjaettede land" (jo, svensk översättning finns... från 1907.... "Det förlofvade landet" - och jag morrar inombords över att Pontoppidan inte uppmärksammas mera- han skriver nämligen väldigt, väldigt bra och alls inte tråkigt. Jag börjar fatta tycke för hans sorgliga manliga huvudkaraktärer (även om man också kan reta sig till döds över dem- men engagerar gör de!) Dessutom har Pontoppidan humor. Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle. "Det forfjaettede land" är en tegelsten och jag håller på med första delen just nu (Bind 1). (Det finns ett Bind 2 också.)

Kvällens "Who do you think you are"

Kommer att handla om regissören Spike Lee. Jag kommer att sitta som klistrad.

Die Welle- trailer

Vågen- Die Welle


Efter tips från Snowflake har jag sett på den tyska filmen "Die Welle". (Vågen). En skrämmande film som bygger på en verklig händelse (i USA).
-
Den unge populäre läraren Rainer Wenger får i uppgift att lära sina elever vad autokrati innebär - något som han är väldigt irriterad över eftersom han mycket hellre hade sysselsatt sig och dem med anarki (som han , som f d husockupant anser sig vara specialist på). En vecka får man på sig för projektet- och fria händer. Det börjar lovande men på dag tre när det bestäms att alla ska sätta på sig vita skjortor börjar man ana att detta inte kommer att sluta väl- här leks det med farliga krafter som till slut inte går att stävja eller kontrollera.
-
Några få elever drar sig ur och klassens tidigare tongivande flicka går i stark opposition (och blir snabbt utesluten ur gemenskapen). Det är en mycket obehaglig film- och Jürgen Vogel är otroligt bra i rollen som Rainer Wenger (jag finner den här illustrerade typen av lärare förfärligt osympatisk- över huvud taget- den väcker vissa minnen hos mig...(jag har aldrig varit särskilt svag för "kompistypen" i katedern). Slutet på experimentet blir en tragedi.
-
Filmen väcker många tankar hos mig men mest de att man inte ska "leka" historiska rollspel och experimentera med unga sårbara människor (framför allt). Grupptryckets mekanismer ska man inte underskatta. Inte heller känslornas styrka. Filmen var mycket sevärd. Tack för tipset Snowflake!

Che bella giornata!

På torsdag är det dags för "Rosa bandet-gala". Tankarna hos mig går till alla de kvinnor som har drabbats och kommer att drabbas av det fula C:et- c som i cancer och oftast då bröstcancer som är den vanligaste cancerformen bland kvinnor.


-


Det där c:et har till och från varit en mycket stor del av mitt liv- inte för egen del- men nära anhöriga till mig har tvingats acceptera sjukdomen och underkasta sig svåra och tärande behandlingar . Min egen mamma drabbades av bröstcancer- och överlevde (mamma blev över 90 år).


-


På bloggen Dovegrey reader (en av mina favoritbloggar) hittade jag en bokrekommendation - Cancer Vixen. Den visade sig inte finnas i lager hos Amazon men det gick enkelt att beställa den i begagnat skick. Cancer Vixen är något så ovanligt som en serie som handlar om just bröstcancer.


-


Marisa Acocella Marchetto var 43 år, framgångsrik serietecknare för New York Times och New Yorker när hon kände en knöl i bröstet- till råga på allt hade hon just träffat sitt livs stora kärlek och passion- datum var bestämt för bröllop. Hur hon hanterade denna katastrof beskriver hon i tecknad form- i sin seriebok "Cancer Vixen". Jo, man kan skratta åt elände också- och man kan bita ihop och bli förbannad och göra allt man kan för att ta vara på varje dag som livet ger. "Che bella giornata!".


-


Jag har ingen stor vana att läsa serier i bokform (fel generation) men den här berättelsen vill jag ösa mycket beröm över. Det är en hoppingivande bok- den är informativ på ett mycket annorlunda sätt - och dessutom är den skriven med humor. Massor av humor. Marisa genomgick ett dussin cellgiftsbehandlingar, 33 strålbehandlingar och måste nu dessutom under flera år stoppa i sig tamoxifen. Hennes make- restaurangägaren Silvano- stod vid hennes sida hela tiden (liksom hennes dominanta mamma- i serien kallad "s(mother)". Ett stort problem som Marisa också tar upp är det gräsliga sjukförsäkringssystemet i USA- hon var oförsäkrad under en stor del av behandlingen (när hon gifte sig fick hon del av makens sjukförsäkring). Att vara oförsäkrad är den värsta mardrömmen om man blir svårt sjuk i USA.


-


Jag känner att jag gjort en god gärning (om än aldrig så liten) när jag köpt boken för:


-


"Marisa has donated a percentage of the proceeds of Cancer Vixen to The Breast Cancer Research Foundation and to underprivileged women at the Comprehensive Cancer Center affiliated with St. Vincent′s Hospital in Manhattan. "


-

måndag 25 oktober 2010

Bam Cuttayen- sångare, poet och fredsaktivist från Mauritius


-
Ytterligare en röst som har tystnat på Mauritius.

Rätt tid för rätt bok


Det är nog så att varje bok har sin tid och ibland får boken vänta i hyllorna på att den rätta känslan hos den presumtive läsaren ska infinna sig. "The Echoing Grove"av Rosamond Lehmann har jag fingrat på länge och efter att ha inspirerats av alla vackra omslag som Snowflake visade upp idag känns det som om det vore dags... Jag har tidigare läst "Dusty Answer" av Lehmann och den tyckte jag väldigt mycket om.
-
Henrik Pontoppidans "Det forfjaettede land" funderar jag också starkt på. Jag läste Lykke-Per för ett tag sedan (en bok som var min mors en gång och som stått här i hyllorna under många decennier). Jag känner att jag får en större förståelse för det danska och det danska samhället genom Pontoppidan. På något sätt så klär han av den danska själen.... och visar upp .... Pontoppidans böcker har inte översatts till svenska på år och dag-och det är då för bedrövligt!!

Kvinnors verklighet


I dagens Sydsvenska - jag länkar här skriver Lena Ag om alla de kvinnor i Kongo som fallit offer för sexuellt våld av grövsta art. Läs och begrunda.

-

Sefi Atta har i sin novellsamling "News from Home" tagit upp kvinnors utsatthet och i flera av dessa noveller skildrar hon fruktansvärda kvinnoöden. Ibland är det nästan så att jag känner "nu orkar jag inte läsa vidare"- men jag måste, jag helt enkelt måste. Man får inte värja sig, man måste veta att så här är det, den här verkligheten lever skrämmande många kvinnor i- än i dag.

-

I novellen "Hailstones on Zamfara" (ja, vad stenarna syftar på är inte svårt att räkna ut- och det rör sig inte om hagel från himlen ovanför). En dödsdömd kvinna berättar sitt livs historia i väntan på bödlarna. En slagen kvinna, en våldtagen kvinna- så misshandlad att hon blivit nästan döv. "Did Our Husband think I was pretending the day I stopped hearing him? Had he forgotten he caused the very condition that made him so angry? I tried to help him understand. "You call me, I can't hear. You insult me, I can't hear. You tell me to get out of your house. How can I leave when I can't hear?" Just den här novellen är en av de absolut starkaste i samlingen- den skildrar avtrubbningen, hur livet mister sin mening helt för den här kvinnan, hur hon blir elak i sin tur, hur hon helt ger upp. Ett offer för ett samhälle som tillåter detta att hända.

-

I novellen "Last Trip" möter vi en prostituerad kvinna som för att få ihop extra pengar åtar sig att bli narkotikasmugglare. Hon har precis svalt ett hundra tjugosju ballonger fyllda med heroin- för att ta med till England. Hon måste ta med sig sin son på resan- något hon inte räknat med- men som i slutänden kommer att rädda henne. Det är en olidligt spännande och samtidigt vidrig berättelse- mycket skickligt sammansatt. Man lever med kvinnan under hela resan- plågas med henne, oroas med henne, svettas med henne- och tänker med fasa på alla dessa droger som sedan ska säljas vidare och orsaka så mycket elände.

-

"She is one of his best. He will have trouble finding anyone willing to swallow as many balloons. He is testy because last week the drug law agency arrested more of his couriers at Murtala Muhammed Airport. These ones didn't even make it past check-in. They were novices, 200-gram mules."

-

Idag får jag också mail från min goda vän på Mauritius- hon skriver att en kvinna i hennes hemstad blivit knivhuggen till döds av sin man- han hade först misshandlat henne så att hennes hörsel fördärvats- sedan mördar han henne för att hon inte hör vad han säger när han skriker ut sina order.

-

Sefi Attas bok har kuslig aktualitet- på alltför många platser på denna jord. Alla novellerna är inte lika påträngande hemska- men de har i de flesta fall en olycklig kvinna i fokus- en kvinna som är förtryckt och som har stelnat i sin utveckling. Jag hoppas att den här novellsamlingen blir översatt till svenska- Sefi Atta kan konsten att skriva med spets och udd- och det går inte att läsa utan att bli starkt berörd.

Om människans bästa vän


Den här lilla pocketboken var ett impulsköp (jag brukar alltid titta in i den lilla bok-och papperhandeln (med betoning på det senare) Ugglan när jag besöker det lokala "shopping-centret".)
-
Tio hundar och en katt. Katten (Josef) tillhör för övrigt Göran Hägg. Man måste nog vara djurälskare för att tycka om den här boken - men jag faller in i den kategorin- jag tycker om alla djur (en del dock helst på ganska stort avstånd). Elva mycket trevliga berättelser och elva olika upplevelser av hundar (och Josef, katten). Den gemensamma nämnaren i den här anrättningen är den stora kärleken till dessa djur- en kärlek som är passionerad och just därför blir också texterna så underbara att läsa. Det man skriver om med så stort intresse och sådan hänförelse.... ja, det brukar bli bra.
-
Åsa Nilsonnes sorgliga historia om Nestor - den oönskade hunden som hon tog hand om och ömt vårdade är nog den som griper mig mest. Det är svårt att läsa men det berör mig så starkt . Vägen till det sista svåra beslutet- förhoppningen att Nestor ska hinna först själv så att matte ska slippa undan.... Åh så fint hon har skildrat allt detta tunga, hemska. Sprutan hos veterinären, att sitta bredvid och vänta, tiden efteråt med "fantomsmärtorna".
-
" Och han finns kvar. Som en fantomsmärta ser jag honom i skogen. Jag vet exakt vart han hade gått, hur han hade rört sig, jag fyller tomrummet med en spökhund som följer mina steg. Jag märker när han stannar och när han springer före. Det hade varit skrämmande om jag inte hade förstått hur min hjärna fungerar. Spökhunden Nestor kommer att blekna med tiden. Jag hoppas att han inte försvinner helt."
-
Det här är en bok som jag kommer att läsa om- säkert flera gånger.

söndag 24 oktober 2010

Dagen har gått i dessas sällskap.....




Tankarna får vila nu och så blir det förhoppningsvis några rader i morgon. Ny vecka- ny inspiration. Klockan åtta i kväll vill jag gärna lyssna på P1... det ska handla om Harriet Löwenhjelm.

"Helkvällsnovell" av Vicki Baum


Helkvällsnovellen visade sig vara ett utdrag ur en roman- vilket absolut inte är någon nackdel (för nu kan jag kanske läsa hela historien!)- Vicki Baum var otroligt produktiv och väldigt många av hennes böcker har också blivit översatta till svenska- de finns fortfarande kvar på bibliotekens magasin men med nya upplagor är det sämre bevänt. Vicki Baum skrev främst så kallad underhållningslitteratur och kanske tycker man att det finns nog av den varan som det är. Vad vet jag.

-

Nu har jag läst utdraget ("helkvällsnovellen") ur tegelstensromanen "Det gråtande trädet" från 1944 och jag känner mig väl underhållen. Det var mycket spännande och jag kommer att fjärrlåna boken så småningom.

-

"Om Vicki Baum skrivit en bok om pappersmassa eller celluloid skulle det betytt att hon velat kvittera en mångårig tacksamhetsskuld. Nu har hon i stället (i "Det gråtande trädet") författat en romantiserad biografi över krigets aktuellaste råvara, gummit. " (från All världens berättare 1:1945 sidan 51)

-

Det kapitel jag läste i går kväll handlade om det syntetiska gummit (låter det tråkigt? det var det inte alls) -jag citerar igen " Det sista kapitlet i denna blodiga historia handlar om det syntetiska gummit, och det avsnitt som här presenteras handlar just om ett djärvt industrisabotage vid en tysk gummifabrik mitt under brinnande krig"

-

Dr Hernried (som kapitlet handlar om) tillhör motståndsrörelsen och har lyckats nästla sig in på I G Farbens stora fabrik i Ruhrområdet. Han lever ett isolerat liv och har (tror han) sopat igen alla spår av sin verkliga identitet. Men... Gestapo är honom på spåren och han får stifta bekantskap med en av deras ökända tortyrkammare.

-

"Den fina nya protesen i överkäken hade slagits sönder. När de slutade att slå Hernried och band honom och tvingade honom att se på hur de misshandlade Buchholtz tyckte han att det var värre än att själv bli slagen, och han hade också en känsla av att detta var något som han upplevat förr och han tänkte: kanske var och en bär inom sig ett intryck av allt mänskligt lidande genom tiderna."

-

Jag kommer att läsa några böcker av Vicki Baum och hennes självbiografi är jag också nyfiken på (Allt var annorlunda, 1963).

Ilse Aichinger

"Die Grössere Hoffnung" från 1948 har mig veterligen aldrig översatts till svenska-men på danska (Det större håb) finns den att beställa (antikvariskt). Boken på bilden (väldigt vackert och mycket passande omslag) har jag lånat på mitt lokala bibliotek- men... jag inser att jag inte kommer att hinna läsa ut innan "deadline"- och jag har beställt på tyska.... "Die Grössere Hoffnung" handlar om en ung flickas kamp för överlevnad under Hitlertiden. Ellen, som flickan heter är halvjudinna (och jag tänker omedelbart på Cordelia Edvardsson). Det här är en berättelse om rädsla, skräck, utsatthet och ett hopp som aldrig kommer att uppfyllas. Jag hoppas få min bok under nästa vecka . Den känns som ett "måste" att läsa.
-
Ilse Aichinger är från Österrike- (född 1921)- Efter Anschluss (Tysklands annekterande av Österrike år 1938) lyckades Ilses tvillingsyster fly till England men Ilse själv tvingades stanna kvar i sitt nazistockuperade hemland tillsammans med sin mor och sin mormor (modern var judinna). Många i moderns familj blev mördade i förintelselägren. "Die Grössere Hoffnung" är till många delar självbiografisk". Jag tycker att det är så synd att den aldrig givits ut i svensk översättning.


lördag 23 oktober 2010

All världens berättare- årgång 1945 (den allra första)

(Bilden är inte från min egen samling- den har jag hittat på nätet). Vilket vackert och passande omslag, tänker jag. Ett ymnighetshorn.... för det är precis vad den här tidskriften är. Fyllt av goda författares likaledes goda berättelser- ofta också med en kortfattad introduktion av författaren i fråga.
-
Redan i det allra första numret hittar jag något som fångar mitt intresse på direkten- en "helkvällsnovell"... smaka på ordet... helkvällsnovell... framför mig ser jag ett lite murrigt vardagsrum med en stor gammal grammofon - en bokylla, en soffa ,en bekväm fåtölj också... och en tygklädd radio med alla de där radiostationerna utmärkta... Kalundborg, Hilversum (ja, 50-talister kan genast känna igen sig... ). Det är kväll och ett gulaktigt ljus från en golvlampa lyser... man tar fram tidskriften och börjar långsamt och njutningsfyllt läsa sin helkvällsnovell....
-
Åh nostalgi... en tid utan TV och utan datorer och all annan störande elektronisk apparatur... radion, boken och människan. Det finns stunder då jag längtar tillbaka (men för det mesta är jag nöjd med den tid jag lever i- trots allt- den har sina fördelar....).
-
Den allra första helkvällsnovellen som publicerades i "All världens berättare" år 1945 var skriven av.... Vicki Baum. "Dr Hernried-sabotör". (Jag har inte läst den- ännu)- Den lilla biografin över författarinnan är trevligt formulerad- jag citerar valda delar:
-
" Den tyska författarinnan Vicki Baum är en bestsellerdam av format. Räknar man samman hela hennes tryckta produktion från "Helene Willfüer, kemist" till "Marion lever" visar det sig att hon kunnat hålla en mindre pappersfabrik gående något tiotal år utan att dess arbetare behövt bli uppsagda på grund av uteblivna beställningar."--- " Nu har hon författat en romantiserad biografi över krigets aktuellaste råvara, gummit"
-
Några av de övriga författarna som finns representerade : William Saroyan, André Gide, Prosper Mérimée, Dorothy Parker och Johannes V. Jensen.

Omskakande noveller av Sefi Atta

Sefi Atta är från Nigeria och hennes roman "Allt gott ska komma dig till del" har nyligen kommit ut på bokförlaget Tranan. Jag är mitt uppe i läsningen av en alldeles rykande färsk samling noveller "News from Home". Det är kvinnorna som står i centrum i de noveller jag hittills läst- plågade och förtryckta kvinnor - och Sefi Atta lånar sin röst åt dem. Det är tung läsning- de liv dessa kvinnor har är så fruktansvärda- så vedervärdiga. Jag som vanligtvis inte är någon stor novell-läsare är fulltständigt absorberad av läsningen. Åskan kunde slå ner... jag hade inte märkt det.... och forsättning följer. Jag tror att jag stannar i Sefi Attas värld ett tag till.

-
Omslaget hör till ett av de vackraste och vemodigaste jag har sett.

Lördag morgon söder om landsvägen

(Inte mitt hus- det såg bara så skånskt och genuint gammalt ut....)
-
I arla morgonstund och i blåst och mörker tassade vi ut- husdjuret och jag - han för att markera revir på alla barrhögar som jag krattat ihop (furor ger nyttig motion under alla årstider) och jag för att vittja brevlådan på den efterlängtade Dagens nyheter (jag har helgprenumeration) för idag är det ju dags för "Boklördag"- hurra!
-
Långpromenad- sedan kaffe för mig och dietpellets för husdjuret (Hills I/d) och så äntligen kan jag slita åt mig bokbilagan. På sidan fyra läser jag något som gör mig mycket glad- artikeln "De unga förlagen satsar på nya kort"- här berättas om flera nya och djärva förlag- nystartade Astor t ex som kommer att ge ut litteratur översatt från spanska och italienska- italiensk litteratur i översättning råder det brist på- och det ska bli mycket spännande att se vad som ska hända med denna nya satsning. Även förlagen Sekwa och Thorén och Lindskog (fransk respektive tysk litteratur) kommer till tals.
-
Statistiken från Kungliga biblioteket talar sitt tydliga språk- det är illa ställt med översättningslitteraturen- men... visst hopp finns om en bättre framtid. Tyska titlar i översättning har gått upp från 21 till 36 (från 2002 till 2009)- det är förstås inte någon jordskredsökning... De engelska översättningarna har dock minskat från 818 till 735 under samma tid.
-
Så vill jag länka till en mycket fin recension av Uwe Timms bok "I skuggan av min bror"-
(nyligen utgiven på Thorén och Lindskog förlag) jag har läst boken på tyska men ska läsa den även på svenska. Den boken kan jag verkligen rekommendera å det varmaste.

fredag 22 oktober 2010

Oktober månad

(Würzburg-norpat foto)

lider snart mot sitt slut- för mig har det varit en mycket tysk månad. Jag kommer att fortsätta att läsa tyska böcker men lite mera blandning blir det nog på länderna i fortsättningen. Ett står mig klart- det behövs mera fokus på tysk-språkig litteratur. Det finns deprimerande få översättningar till svenska.

-

Jag vill också gå igenom mina gamla "All världens berättare" för att leta rätt på glömda skatter vad gäller både författare och böcker. Mina årgångar är mestadels från 40-talet. Jag är också ständigt nyfiken på vad som finns lagrat på våra bibliotek och hur lätt (eller svårt) det är att få tillgång till den äldre litteraturen.

Om begagnandet av elden- Lars Gustafsson

Jag vill först tacka Lennart på Den långsamma bloggen- det är nämligen han som inspirerat mig till inköpet. Lyrik lånar jag sällan (det är dessutom inte någon prioriterad genre på biblioteken- heller) - "dikterna vill jag äga". Nu har jag den i alla fall i min hand- den nätta lilla volymen på lite under 100 sidor.
-
Det är en äldre man som skriver och det märks- och det passar mig alldeles utmärkt dessutom. Gustafsson blandar friskt "sorterna"- för att uttrycka det mycket olitterärt- och jag tycker om blandningen.
-
Jag fastnar för dikten om julgranen -visst är den underfundig och vacker på en gång?
-
Bättre än ett hus i skogen
är en mycket liten skog i huset.
-
Ett kort besök med dödlig utgång.
Försiktigt. Ingen kvist
-
får brytas under foten.
Inga fåglar hörs. Och lyckan?
-
En kvarglömd
kula utav djupblått glas
funnen under lägsta grenen.
-

Innan spåren försvinner av Christine Brückner



Brückners roman kom ut i Tyskland år 1954 och blev genast en storsäljare ("Ehe die Spuren verwehen")- snabbt, snabbt kom översättningen till svenska (Margareta Nylander) - Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB stod för utgivningen redan nästa år.

-

Hässleholms bibliotek har bevarat den här bokskatten i sina gömmor- och det är jag mycket tacksam för.

-

"Om det är sant att en stor olycka eller en stor lycka ger varsel om sin ankomst, så har jag inte förstått att tyda tecknen. Det var en dag som alla andra. Nej, inte riktigt. Den skilde sig från de föregående, dock inte på något sätt som kunde så i samband med händelsen."

-

Berättaren är en man i övre medelåldern- bankdirektör i en mindre tysk stad. Gift, två barn- han lever ett typiskt inrutat övre medelklassliv. Så omkullkastas hela hans tillvaro- på väg hem från arbetet kör han på och dödar en ung kvinna. Långsamt ändrar berättelsen fokus- från bankdirektören till den unga kvinnan. Vem var hon? Hur levde hon? Var kom hon ifrån? Tempot accelererar hela tiden och pusselbitarna läggs på plats- en efter en. Det blir faktiskt olidligt spännande- lite som en deckare men här är det en människas liv som ska kartläggas. Jag kunde inte släppa taget om boken när jag väl hade börjat- från första sidan till den sista... jag var fast.

-

Här talar man som känt den unga kvinnan (Gabriele)

" Jag känner alltid hennes närhet i min trädgård. Kan ni förstå hur hon har fängslat mig med den? Jag kan inte bli fri från henne. Brev och fotografier, det är saker man kan bränna upp och så bli fri från dem. Men trädgården, som jag älskar mer än någon annan plats jorden? Brev skulle jag ha kunnat visa för min hustru. Då skulle hon ha förstått att jag hade älskat henne, men att det nu var slut. Men hur ska jag kunna berätta för henne om blommor och träd, utan att hon kommer att hata huset och trädgården, där hon ändå måste leva tillsammans med mig? Hon anar något. Någon har tänt en gnista i henne och elden brinner sakta i det fördolda."

-

För bankdirektören blir livet aldrig mer det samma (det är han som gör alla efterforskningar och som letar sig fram till vem Gabriele var).

-

"Innan spåren försvinner" är kanske ingen "nobelprisroman" (men hur många romaner är det?) men det är en spännande berättelse med god psykologisk insikt i en kvinnas liv och död. Christine Brückner förtjänar att ta lite mera plats på den litterära scenen även här i Sverige. Jag kommer nu att vilja läsa hennes "Jauche und Levkojen".

-

Tack Hässleholms stadsbibliotek!

Tack för lånet av Christine Brückners bok "Innan spåren försvinner" och framför allt tack för att den fortfarande finns kvar på ert magasin (och inte har blivit nedmald till pappersmassa). "Innan spåren försvinner" finns bara att hitta på sex (!) bibliotek här i Sverige. Sic transit gloria mundi....
-
Dessutom hittade jag er fina blogg! Den länkar jag till här.

torsdag 21 oktober 2010

Ett nytt bokpaket

Jag ska frossa i lyrik - igen (Adonis och Lars Gustafsson) och så har jag fått ett nytt och fint lexikon i stället för min mammas uråldriga.... ett lexikon från 30-talet kan vara trevligt som kuriosa men språket förnyas hela tiden. (Fast jag hade nog egentligen föredragit två olika delar- tysk-svenskt för sig och svensk-tyskt för sig).
-
Och nu är det dags att gå ut i stormen med husdjuret.

Christine Brückner

Jag har tillbringat eftermiddagen i sällskap med Christine Brückner (1921-1996)- jag har nämligen suttit fastnaglad i soffan med hennes roman "Innan spåren försvinner". Den kom ut i Tyskland 1954 och översattes raskt till svenska (I Tyskland hade den fått Bertelsmanns förlags stora pris).

-

Christine Brückner torde inte vara särskilt känd/läst i Sverige i dag. Det tror jag är väldigt synd- när jag googlar på hennes namn + sidor på svenska blir det ganska mager utdelning. På biblioteken finns bara två av hennes böcker i svensk översättning. Brückner var/är en av de mest framgångsrika författarna i Tyskland och hennes böcker har getts ut i stora upplagor.

-

"Poenichen-Trilogie" blev Brückners nästa stora succé efter "Innan spåren försvinner"-det är en tysk familjs historia berättad från 1918 och framåt i tiden. Brückner var här mycket inspirerad av Theodor Fontane. Tyvärr finns dessa tre böcker inte i svensk översättning. (Brückner skrev trilogin under 70-talet).


Jag hade aldrig hittat denna författarinna om det inte hade varit för mina gamla BLM som jag sorterade och sökte igenom för några veckor sedan. Det är så eländigt med denna brist på översättningar- och jag blir lika frusterad varje gång jag "hittar" en författare som verkar sälja en masse i hemlandet och som så gott som tigs ihjäl här i den svenska ankdammen. (Jodå, jag vet att mängd inte nödvändigtvis betyder kvalité men Christine Brückners böcker borde man verkligen lägga ner lite krut på....). Nu ska jag försöka samla tankarna och så småningom skriva ner några rader om " Innan spåren försvinner" (det blir i morgon, det).

Tema-trio film


Tre favoritfilmer vill Lyran att vi ska berätta om. Det blir inte lätt att begränsa sig....
-
1. Full Metal Jacket- en "Vietnamfilm" från 1987 av Stanley Kubrick. Enligt mitt förmenande den bästa av alla Vietnamfilmer som har gjorts. Filmen består av två delar- del ett handlar om "basic training" och visar precis hur det går till att "göra män av pojkar"- och det är vidrigt att se men oerhört skickligt hopsatt- där finns pennalismen och utgallringen- det skoningslösa. Del två tar oss med till Vietnam- och ett krig mot en osynlig och ogripbar fiende. Vad gör vi här? Varför är vi här? Som "Joker" filmens huvudperson uttrycker det- "vi är här för att förstöra en gammal kultur".
-
2. Europa, Europa- av Agnieszka Holland. Filmen är från 1990 och handlar om den unge judiske pojken Solomons kamp för överlevnad i det tredje riket. Det är en otrolig berättelse. Med hjälp av både tur och skicklighet lyckas Solomon /Solly rädda sitt liv. Solly hamnar både hos ryssarna och hos tyskarna- han lyckas dölja sin rätta identitet och dras in i den tyska armén - han till och med blir skickad till en Hitlerjugend-skola. Filmen bygger på en verklig historia.
-
3. Gettysburg av Ronald Maxwell- från 1993 och filmen bygger på Michael Shaaras bestseller "Killer Angels". Oerhört påkostad -Ted Turner stod för finansieringen. Jag väljer den här filmen för jag, liksom många andra (säkert) har varit av den uppfattningen att det amerikanska inbördeskriget var en "lätt match" för nord-staterna och att de kammade hem den ena segern efter den andra- så var det inte alls. Slaget vid Gettysburg ägde rum tre dagar under sommaren 1863 -kriget var inne på sitt tredje år och det såg mycket dystert ut för "The army of the Potomac". Gettysburg var vändpunkten som så många hade väntat på. Slaget kostade cirka
50 000 soldater livet- det var ett oerhört blodbad. I november samma år höll Abraham Lincoln sitt allra mest berömda tal "The Gettysburg address".
-
Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent a new nation, conceived in liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.
Now we are engaged in a great civil war, testing whether that nation, or any nation, so conceived and so dedicated, can long endure. We are met on a great battle-field of that war. We have come to dedicate a portion of that field, as a final resting place for those who here gave their lives that that nation might live. It is altogether fitting and proper that we should do this.
-
But, in a larger sense, we can not dedicate, we can not consecrate, we can not hallow this ground. The brave men, living and dead, who struggled here, have consecrated it, far above our poor power to add or detract. The world will little note, nor long remember what we say here, but it can never forget what they did here. It is for us the living, rather, to be dedicated here to the unfinished work which they who fought here have thus far so nobly advanced. It is rather for us to be here dedicated to the great task remaining before us—that from these honored dead we take increased devotion to that cause for which they gave the last full measure of devotion—that we here highly resolve that these dead shall not have died in vain—that this nation, under God, shall have a new birth of freedom—and that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth.