söndag 31 januari 2010

Tribute to Robert Falcon Scott

Idag kan jag bara tänka på Robert Falcon Scott och Antarktis. Utanför mitt fönster har jag en utsikt som påminner mig om polartrakter.


lördag 30 januari 2010

Tom är död av Marie Darrieussecq


Min mor förlorade båda sina föräldrar vid sex års ålder. Hennes upplevelse av detta har präglat också mitt liv. Det känns som om liemannen vandrat bredvid mig alltid- och gott så- för som människa måste man vänja sig vid döden. Vad som trots allt är svårt att förstå och komma över- är när ett litet barn mister livet.
-
Tom- var bara fyra och ett halvt år när hans liv slutade. Kvinnan i Marie Darrieussecqs hudnära berättelse börjar skriva om sina upplevelser och tankar när Tom varit borta i tio år- först då kan hon ana början på slutet av sitt sorgearbete. (Ett sorgearbete tar egentligen aldrig slut, så känner och tänker jag).
-
Det handlar om sorg, naturligtvis, rå och hjärtskärande sorg. Det handlar också om skuld för Tom dog inte av sjukdom utan på grund av en olyckshändelse. Den här boken går det inte att lägga åt sidan när man väl börjat läsa- man dras in i allt detta hemska- i denna kvinnas outsägliga lidande, trauma och försök till att hitta en väg ut ur kaoset.
-
Jag tycker att det Darrieussecq säger i sin bok är viktigt.Till exempel- känns den här frågan igen- "Sörjer du fortfarande"? Om terapigrupper: "Jag har försökt med olika terapiformer, samtalsgrupper, och jag har inte fått tillbaka Tom". " När man har sorg har man ett arbete att göra, även om man inte alls vill göra det".
-
Jag skulle vilja påstå att varje sida i den här boken förmedlar något oerhört väsentligt- det är en av de absolut bästa böcker jag läst om just sorg. Sidorna är laddade- meningarna är korta och intensiva. Mitt exemplar av boken är en lånebok men det känns som att det här är en bok jag vill äga. Den är ett mästerverk.
-
"Lidandet smäller till. Att Toms kläder och leksaker fortfarande finns kvar men inte han. Att hans tandborste är kvar, just den och inte min son. Att löjliga plast- och pappersföremål fortfarande finns kvar och inte hans lilla friska och muskulösa kropp. Bräckligare än en docka."
-
En nära anhörigs död innebär att ett stort sår öppnas- och hur vi hanterar läkningen är högst individuellt- och- det måste det få vara. Jag har mycket stor förståelse för kvinnan i berättelsen.

fredag 29 januari 2010

Nyfiken på...två grafiska romaner



------------------------------------
---
-----
-----
---------
---------------------------------
Ja, det heter väl så? Grafiska romaner ? Eller säger man romaner i serieform? Jag har läst så lite av genren - jag känner mig väldigt obildad. Marjane Satrapi blev en väldigt stark läsupplevelse både i "Persepolis" och "Kyckling med plommon"- givetvis vill jag läsa "Broderier" också.
Alison Bechdels bok väcker också intresse och nyfikenhet. Båda böckerna lär finnas på "mitt" bibliotek- så "marsch pannkaka" på måndag (just nu är biblioteket stängt för lite omorganisation bland böckerna).

JD Salinger

Jerome David Salinger har gått ur tiden- men hans böcker lever för evigt. "Räddaren i nöden" (The Catcher in the Rye) är en av mina eviga följeslagare. Mitt liv hade varit bra mycket tråkigare utan Holden Caulfield och hans tankar och upplevelser.
-
"I’m standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff—I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all.''

torsdag 28 januari 2010

Eric Satie- en morgon i gnistrande kyla....



Jag avnjuter de vackra tonerna till en utsikt över snö och is..... en lugn morgon efter en natt av (halv) storm.....

Gripande läsning


Jag är mitt uppe i läsningen av en väldigt omskakande och gripande bok- "Tom är död" av Marie Darrieussecq. Den kommer jag att återkomma till.


onsdag 27 januari 2010

Tema-trio iskyla


Veckans tema-trio från Lyran ska handla om iskyla... brrrr (som om det inte räckte med att sticka näsan utanför dörren). Tre böcker som utspelar sig i sträng kyla var det....
1. Något av det kallaste jag kan tänka mig är Ryssland under vintertid. Man behöver inte åka långt in i det stora landet för att riskera att mötas av iskyla- och under belägringen av Leningrad var iskylan något mycket påtagligt och mycket dödande. I "The Madonnas of Leningrad" av Debra Dean får vi följa med Marina som som gammal minns hur hon uthärdade flera vintrar i Leningrad under 40-talet- hur hon överlevde mot alla odds- och dessutom kunde hjälpa till att rädda mängder av oskattbara tavlor i Eremitaget. Jag tycket mycket om den här boken.
-
" The first snows have come early this year. It is only October, but already there are fifty millimeters on the roof. On the radio, the snow is heralded as a good sign because it means winter is coming, and winter has always been Russia's salvation. It was the Russian winter that turned back Napoleon, and now, they say, it will keep Hitler out of Moscow."
-
2. År 1658 tågade den fete kungen över Stora Bält (att isen höll för honom och stackars häst, säger jag ). Is var det gott om det året. Om Tåget över Bält har Lars Ericson Wolke skrivit.
De som bor i Malmö kan beskåda erövraren på Stortorget. Jag avstår gärna. Jag tillhör inte Karl den X Gustavs beundrarskara.
-
3. Ytterligare en faktabok. "The Children's Blizzard" av David Laskin. År 1888 miste över 100 barn livet i en katastrofal och oväntad snöstorm som svepte fram över prärien i USA. David Laskin har skildrat hela förloppet på ett mycket ingående och skickligt sätt. Boken är ett skrämmande dokument över hur människan alltid är i händerna på naturen.

Kom och köp konserverad gröt


Ungefär så tänker jag inför Liza Marklund kombinerat med James Patterson. Per Svensson har skrivit en mycket bra recension - här är länken. Mycket väl formulerat och väldigt underhållande. (Nej, jag har inte läst boken och inte tänker jag göra det heller).

tisdag 26 januari 2010

En mycket läsvärd tysk

Den här boken är på bara lite över 100 sidor och egentligen bör väl berättelsen beskrivas som en lång prosadikt. Jag tycker mycket om lyrik och därför fängslas jag av Friedrich Christian Delius språk. Det blir aldrig kompakt eller ogenomträngligt.
-
Handlingen så: År 1943. En ung tysk kvinna (författarens mor) väntar sitt första barn (hon är höggradigt gravid)- och är ensam i Rom. Hennes man, Gert, har blivit skickad som soldat/fältpräst till Nord-Afrika där han försöker att se det bästa i situationen (det kunde ha varit värre- han kunde ha sänts tillbaka till Öst-fronten där han tidigare blivit sårad- så resonerar han).
-
Vi får följa kvinnan under en dag. Hon går genom Rom (hon har uppmanats att promenera för att det är nyttigt) och hon funderar över sitt liv och samtidigt betraktar hon omgivningarna. Det blir många kontraster för henne. Rom- så fyllt av historia och prakt från forna tider ställs mot hennes egen hembygd i Tyskland- det katolska tänkandet ställs mot det protestantiska- och hon har tankar om Tyskland och kriget. Delius beskriver en oskyldig och ganska naiv ung kvinna- hon längtar och väntar...
-
Jag tycker mycket om bilden den här berättelsen förmedlar- jag tänker på hur det kan ha varit att tillbringa sin ungdom under hakkorsets ok, att tvingas vänta och oroas och så undrar jag naturligtvis hur det gick i slutänden (för det får vi inte veta). Det här ¨är en vacker bok , en bok som känns som långsamt porlande vatten....
-
" å andra sidan, om benet någon gång skulle bli bra skulle man då inte genast skicka honom till Ryssland eller en annan farlig front, och det vore slut med den tämligen skyddade platsen i skrivstugan i en villa i utkanten av Tunis, där bomber bara föll då och då, men så dum är inte ens fineden att han kastar sina bomber över villakvarter,"

måndag 25 januari 2010

Bibliotekets magasin


Jag har varit på besök i ett biblioteksmagasin. Hmmm.... det var allt ett magert utbud tycker jag. Kanske detta bibliotek inte är särskilt representativt vad gäller antalet böcker och urvalet. Två volymer Faulkner fanns- några volymer Goethe och en del Hjalmar Bergman (bland annat Jag, Ljung och Medardus) plus ett par klassiker till- mest förvånande var att se så mycket relativt ny litteratur på magasinet. (Östergrens "Orkanpartyt" bl a).
Jag "kramar" just nu "Ett liv" av Guy de Maupassant (jag funderade på att låna hem Marianne Ahrnes "Äppelblom och ruiner" också.). Marianne Ahrne är en spännande kvinna (och henne vill jag skriva om snart- det känner jag.) Biblioteket jag besökte är inte jättestort men betydligt större än det där jag vanligen lånar mina böcker (jag har en känsla av att "mitt" bibliotek har betydligt flera intressanta böcker på sitt magasin).
-
På väg ut passerade jag "aktualitetshyllan" - och jag nappade raskt åt mig "Porträtt av modern som ung" av Christian Delius . Tiden i boken är 1943 och minnen från Nord-Tyskland blandas med intryck från Rom. (Bokförlaget Tranan står bakom utgivningen).
"Tom är död" av Marie Darrieussecq hamnade också i min lånehög tillsammans med del 1 av Doris Lessings självbiografi "Under huden". Jag undrar nu när i hela fridens namn jag ska hinna läsa allt..... Hur som helst- det blev en bra blandning av Tyskland, Frankrike och England. (eller ska jag säga det engelska imperiet för Lessing växte ju upp i Rhodesia).

Eviga följeslagare I


Ja, hon är odödlig och för mig är hon en evig följeslagare- Anna Maria Lenngren. I min bokhylla finns ett slitet men vackert inbundet exemplar av "Samlade skaldeförsök"- utgivet 1919 (och 100 år efter den ursprungliga utgåvan som kom postumt - Anna Maria avled 1817).
-
Humor hade hon gott om och hon är en satirens mästare. Ibland är det svårt att tolka hennes mening... men i dikten Farbror Staffan kan det inte råda minsta tvekan ...
-
----
Kort var farbror Staffans skägg,
Svar och rockskört lika korta:
»Hvad befalls till afton?» Ägg.
»Hvad har herrn på näsan?» Vårta.
»Hvar var herrn på bröllop?» Borta.
»Hur mår unga paret?» Sundt.
»Hvad är mannens handtverk?» Lästen.
»Hur var brudens tillstånd?» Rundt.
»Hur var bröllops-vinet?» Strunt.
»Hvem drack längst och snålast?» Presten.
-
Det finns alltid något nytt att upptäcka hos Anna- Maria Lenngren. Hon är i sanning en evig följeslagare.

söndag 24 januari 2010

Judd mat gaardebounen, wanneg gelift


Platsen är Luxembourg. ("Judd mat gaardebounen" är rökt grishals med gröna bönor och potatis- sauterat i bacon- nationalrätten. Jodå- jag har provsmakat-och har konstaterat "not my cup of tea").
-
Här befann jag mig under en tid- tidigt 70-tal. Vad minns jag? Att ett glas kallt och gott riesling-vin kostade 12 belgiska (luxembourgiska( francs), att ett glas öl på Café des Alliés kostade 9 francs... (dvs 90 öre) (det säger väl en del om mina vanor). (Radio Luxembourgs diskotek var det full fart på- hette det inte "Blow up" eller något i den stilen... jag kan ha fel.) Nu var dock det litteratur jag skulle skriva om....
-
På den här tiden läste jag mest engelskt- och jag kan inte komma ihåg att jag ens frågade efter Luxembourgisk litteratur. Kultur för mig då var att få läsa Sunday Times varje helg- och den inköptes på järnvägsstationen. Nu har jag letat efter författare från Luxembourg och hittat Lambert Schlechter - han finns utgiven på franska men har omnämnts på en del kultursidor även här i Sverige. Jag skulle gärna vilja läsa något av honom. Han är människorättskämpe och filosof- det gör honom extra intressant för mig. Lambert Schlechters "Le Silence Inutile" finns nu på min önskelista.


lördag 23 januari 2010

Kyckling med plommon



Nej, detta ska inte handla om matlagning eller kokböcker- utan om Marjane Satrapis berättelse om Nasser Ali Khan (han var Satrapis mammas farbror).

-

Här blandas nedtecknandet av ett sorgligt och intensivt människoliv med Iransk historia och kultur. Det är en mästerlig sammansättning. Nasser Ali Khan är musiker och han älskar sin tar (iransk luta) - i ett stormande gräl slår hans hustru itu den- och då bestämmer sig Nasser Ali Khan för att livet inte längre är värt att leva. Vi får följa hans sista åtta dagar genom Marjane Satrapis bilder och texter.

-

Jag kommer aldrig att glömma den här vackra hyllningen till en död släkting. Det är visserligen en svart historia men den har inslag av glädje också- av kärlek- och humor. Marjane Satrapi kan konsten att blanda rätt ingredienser för att åstadkomma den mest fängslande och undersköna biografi över ett liv som förtjänar att kommas ihåg.

fredag 22 januari 2010

En dikt om vår underliga tid.....


På fotot valpen Alvin från Canada.
-
Och så går jag över till en dikt av Wislawa Szymborska- en dikt som väl beskriver den tid vi lever i.
Ett utdrag:
---
-
" Köper man Prousts verk
får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln,
man kan inte zappa
över till en fotbollsmatch
eller en frågesport och vinna en Volvo.
-
Vi lever längre,
men mindre exakt,
i kortare meningar.
-
Vi reser fortare, oftare, längre bort,
fast i stället för minnen kommer vi hem med foton.
Här står jag med någon kille.
Där är visst min ex.
Här är alla nakna,
så det är väl på någon strand.
------
Ur dikten "Icke-läsning" från diktsamlingen "Här". (utgiven av Ellerströms förlag).

torsdag 21 januari 2010

En klassiker från Finland


För någon vecka sedan fick jag tag på en alldeles färsk "reseguide till Finland". Finland är ett spännande land, tycker jag (som bara varit i Helsingfors och det för ganska länge sedan nu). Ett av bokens kapitel handlade om litteratur- och jag kunde inte låta bli att bli inspirerad. Nu har jag läst och njutit storligen av Juhani Ahos lilla mästerverk "Järnvägen". Boken skrevs år 1882 och det är inte svårt att förstå varför den blivit odödlig. Just den här upplagan har dessutom svindlande vackra illustrationer av Raimo Puustinen.
-
"Järnvägen" handlar om just.... järnvägen. I det här fallet är det den bit av den som ligger i Lapinlahti kyrkby. Det finns två andra huvudpersoner- Matti och hans hustru Lisa i Korventausta stuga. Kring Matti och Lisa kretsar hela berättelsen- och det är en berättelse med humor och underfundighet- och stor psykologisk insikt. Aho skriver nyansrikt... och med stor kärlek både till sina objekt och subjekt. Naturen målar han mästerligt med sin penna.... Den här boken blir man glad av att läsa. Så här var livet en gång i tiden- och så här levde man- och Aho har tagit fram det bästa.
-
"Kölden brakar i knutarna, knastrar utmed gärdesgårdarna och strör rimfrost på träd och buskar. Solen förgyller kyrkan och klockstapelns kors, skiner glättigt in i den rimfrusna björkdungen och belyser varje rökpelare, som slingrande bolmar upp ur skorstenspipor och rökgluggar när och fjärran. Alldeles för död och pina klagar ju inte snön under slädens medar, men sorgset och hopplöst kvider den."
-

onsdag 20 januari 2010

Tema-trio "Ondska"


Veckans tema-trio från Lyran handlar om ondska. Fotot till vänster illusterar temat. Den 11 september år 2001 befann jag mig i Boston. Jag glömmer aldrig den dagen.
-
Jag ska välja ut tre böcker på temat ifråga.
-
1. Onkel Toms Stuga av Harriet Beecher Stowe- och vem kan bättre personifiera ondskans hemska anlete än slavägaren Simon Legree.
-
"-Ser ni den här? fortfor han och knöt sin väldiga näve som liknade en slägga. Känn på den! sa han och lade den på Toms hand. Titta på de här knogarna! Vet ni vad dom har blivit så hårda av? Jo, av att tukta niggrer. Hittills har jag inte träffat en enda nigger som jag inte har kunnat klubba med ett enda slag, sa han och förde knytnäven under näsan på Tom så att denne blinkade och ryggade tillbaka."
-
2. Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Detta är en faktabok- och den är hemsk. Vidrig att läsa- men väldigt nyttig. Giriga kolonialmakter som delar upp en hel kontinent mellan sig- roffar åt sig av naturtillgångar och behandlar den inhemska befolkningen som skit (rent ut sagt). Historien om Kongo är historien om folkmord , ja, ren utrotning. Kongo har fortfarande inte helats- såren blöder ännu.
-
3. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Jag håller mig kvar vid den kollektiva ondskan- och att bränna böcker är för mig en mycket ond handling- en attack mot människans själ-en attack mot människans rätt att få vara just människa.

tisdag 19 januari 2010

Haiti i fokus


I dagens Sydsvenska har Margareta Flygt skrivit några rader om den Haitiske författaren och geologen Georges Anglade (Jag kan tyvärr inte hitta länken till Margareta Flygts lilla blänkare).Anglade och hans hustru omkom båda i jordbävningen. Jag hade aldrig hört talas om denne författare förut men har funderat mycket över Haiti och kulturen där och den tragedi (av enorma dimensioner) som nu drabbat detta arma land.

-

Jag citerar Margareta Flygt "Haiti har förlorat en av sina viktigaste röster och vi möjligheten att förstå landet lite bättre. Ska det behövas en jordbävning innan han blir översatt".

-

Georges Anglade var grundare av Haitis Penklubb- hans bok "Rire Haïtien" intresserar mig mycket.
-
(Författarinnan Marianne Ahrne har skrivit om en resa till Haiti i boken "Äventyr, vingslag".)

Nobelpris- nobelalfabet bokstaven V



Nobelalfabetet i Lyrans regi fokuserar denna vecka på bokstaven "V".

Det är ingen lätt bokstav visar det sig.... men till sist föll mitt val på Erik Axel Karlfeldt och "Vildmarks-och kärleksvisor".

-

Karlfeldts diktning minns jag nog bäst från min gymnasietid- men jag har hans samlade dikter i min bokhylla (arvegods...). Helmer Lång skriver i sin bok om "De litterära Nobelprisen" att Karlfeldts pris var unikt i minst två avseenden- dels saknas motivering dels gavs priset postumt.

-

Karlfeldt skriver så gott som alltid med rötterna i sitt hemlandskap- Dalarna. Hans debutverk var just "Vildmarks- och kärleksvisor". I Karlfeldts dikter finns passion, vemod och finstämda naturbeskrivningar (ibland får han mig att tänka på Harry Martinson). Tycker jag om Karlfeldts lyrik? Ja, det gör jag. Han berör- och hans längtan känns så starkt i både raderna han skriver och i mellanrummen.

Här några rader ur dikten "Ur hjärtats gåtbok" (från Vildmarks- och kärleksvisor)-

Jag vill komma en gång, då din ungdom är slut,

då ditt hjärtas mystärer du tyst grubblar ut.

I den döende sommarens ljus vid din dörr

vill jag röra de strängar som klingade förr.

Ty vart dunkelt ackord har jag gripit och gömt

och kan ge dem på nytt, lågnt se'n klangen du glömt;

och i vemodig lek skola strömma förbi

sorl av vindar och älv och vår dröms melodi.

-

Nobelpriset till en ännu levande författare så.... det skulle jag gärna vilja tilldela författarinnan Susan Vreeland. Hon skriver så levande och kunnigt om konstnärskap och historia- om kärlek- passion och lidande men också om skapandets glädje. (Jag vill samtidigt tacka Hermia för tipset att läsa "Artemisias passion"- en bok som verkligen var fängslande intill sista sidan). Min motivering för Susan Vreeland: För hennes glöd och passion när det gäller att beskriva både svunna tider och svunna konstnärsliv.

måndag 18 januari 2010

Blogg-award

Geir har tilldelat mig en blogg-award. Jag tackar och bugar mig djupt. Pannan ligger i djupa veck över att hitta 7 intressanta fakta om mig själv......
-
Reglerna när man accepterat utmärkelsen är som följer: Kopiera "awarden" till din blogg. Länka till den person som gav dig "awarden".Berätta 7 interessanta fakta om dig själv.- Välj 7 andra bloggare som du skickar "awarden" vidare till. Länka till deras bloggar. Skriv en kommentar i respektive blogg så att "awarden" uppmärksammas.

-
Inte blir det några särskilt intressanta fakta som ploppar upp ur vindlingarna- men trivia kan vara roligt det med ibland..... Sju fakta var det, ja...
-
1. Jag har hållit i Ingemar Johanssons silvermedalj från 1952 och också hans två mästarbälten . (Ingemar Johansson var en gång min stora idol och visst..jag satt uppe och lyssnade den där magiska natten år 1959.)
-
2. Jag älskar Göteborg. (mycket högre än både Malmö och Stockholm).
-
3. Jag har sett Gagarin "live" i Malmö år 1964. (Han var på snabb-visit på en tråkig herrekipering som hette "Herr-Centrum" (bara namnet...)
-
4. Jag tycker inte om småprat.
-
5. Min absolut största "författarupplevelse" var när Jevgenij Jevtuschenko läste sina dikter i en skol-aula i Göteborg
-
6. Jag var på god väg att bli flygvärdinna en gång (och det är en av de få saker i livet som jag ångrar... att jag inte blev det vill säga... i alla fall för några år....)
-
7. Jag är en typisk stadsmänniska som hamnat på landet.....

Nu låter jag denna "award" gå vidare till dessa sju:
-
1.Martina på "Ett hem utan böcker"- Martinas blogg var den allra första jag kom i kontakt med och Martina har så fina bok-utmaningar med "Klassiska kvinnor".
-
2. Sören på "Sörens bogblog" för att han hittar och läser böcker som oftast ligger bortom de omskrivna- för att han är en verkligt sann bokälskare och för att han skriver så initierat om de böcker han läst.
-
3. Snowflakes på "Snowflakes in rain" för att jag alltid dras till hennes blogg ...hon är så otroligt inspirerande och lyhörd. Jag gillar blandningen av så många typer av litteratur och jag tycker om att man får lyssna till musik också ibland!
-
4. Hermia för att hon skriver så vackra, ja ljuvliga bokrecensioner - man vill läsa nästan alla böcker Hermia skriver om!
-
5. Holly Hock- för hennes intressanta djupdykningar bland litteraturens mästare och för hennes integritet.
-
6. Vixxtoria på "Om böcker som jag hunnit läsa"- motivering: för att det är så himla roligt att diskutera med henne och för att jag tycker att hon skriver så många intressanta inlägg och funderingar. Jag uppskattar också Vixxtorias flitighet med kommentarer!
-
7. Bai på "Boklesebloggen min" - jag har haft så många goda utbyten av boktankar med Bai under året och hoppas på många flera!

söndag 17 januari 2010

Om Michelangelo och påvens tak


Jag föll för frestelsen och köpte några böcker på AdLibris rea- en av dem var "Michelangelo och påvens tak" av Ross King. Jag vet inget om vare sig boken eller författaren men ämnet intresserar mig.
-
Rom vid 1500-talets början borde vara mycket givande att fördjupa sig i - och det Sixtinska kapellets tak vill jag gärna veta mera om. Tänk att ha en så stor målarduk.... 1000 kvadratmeter..... Bara tanken på att måla ett tak av den dimensionen är svindlande i sig (även utan figurativ konst)- hur var det bara möjligt!
-
Boken är utgiven av Historiska Media.

lördag 16 januari 2010

Full Metal Jacket

Vietnamkriget i sammanfattning. Kan inte sägas bättre.

En produkt av sin tid



Den här kartan visar en stor del av min barndom och ungdom. "Järnridån" och det kalla kriget som blev en följd av indelningen. Jag tänkte mycket på den här kartan när jag läste "Le Grand Tour" (en resa i döda poeters sällskap)- en stor del av den resan företogs på den sida som länge var dold bakom järngardinen.

-

På 60-talet kändes det inte lockande alls att resa "österut". Berlinmuren föll så småningom -men först år 1989-och gardinen revs ner den också. Nu är saker och ting mycket annorlunda. I min hand just nu (eller snarare på bordet för den här boken är tung...) har jag Gunnar Åselius "Krigen under kalla kriget" - ett reafynd från AdLibris.

-

Boken väcker minnen bara i kapitelrubrikerna. "De skäggigas triumf- Sierra Maestra 1958"- (jovisst- nu handlar det om Cuba - Fidel och Che). "Tillbaka till stenåldern" ("egentligen "vi borde bomba Vietnam tillbaks till stenåldern"- ett yttrande som tillskrivs flyggeneralen Curtis LeMay)- jag ryser när jag tänker på Vietnamkriget.

-

Jag minns också Kuba-krisen 1962- aldrig har jag varit så rädd som då- jag trodde att det tredje världskriget skulle bryta ut när som helst- och nära var det förmodligen också.

-

Vi är och blir alla en produkt av vår tid- och då främst den tid vi var unga i- då intrycken är som starkast. Jag hävdar också med en åsnas envishet att 60-talet var ett extra speciellt årtionde. En brytningstid mellan gammalt och nytt- och jag är tacksam att få ha växt upp mitt i det.

torsdag 14 januari 2010

Le Grand Tour


Ibland känns det som om mitt liv har varit just lite av "Le Grand Tour" (jag börjar bli gammal nog att teckna ner en resumé...). Resor, kringflackande, rörelse för rörelsens skull ibland.... men framför allt en längtan efter att lära och förstå.
-
"Le Grand Tour" är en bok jag verkligen uppskattar- just för att den rör sig på ett sätt som tilltalar mig- både i rummet och i tiden. Med hjälp av Crister Enander (författare) och Lotta Nylander (fotograf) får vi ta del av flera fängslande och kända författaröden och samtidigt får vi besöka platser både nu och under förgången tid. Jag gillar blandningen av nytt och gammalt och jag blir inspirerad att själv få uppleva många av resmålen och likaledes tänds en längtan att återknyta bekantskapen med de pennans mästare som får sin väl förtjänta plats i boken.
-
Den här resan börjar i Trelleborg och slutar i Venedig- dikt och tanke styr resmålen. Vad vore Europa utan sin historia, frågar författaren. Men.... vad är det vi förmår att se när vi irrar runt bland de så kallade sevärdheterna?
-
I Greifswald t ex bodde Thomas Thorild, Carl Gustaf Leopold och Lasse Lucidor- Caspar David Friedrich föddes här. Greifswald innehåller mycket av svensk historia....
-
"O levande, levande Gudomlighet
min själs själ
Där var jag
din är jag." (texten på Thomas Thorilds gravsten i Greifswald (i översättning från latinet).
-
Resan går i så gott som rakt sydlig riktning med flera nedslag i gamla kulturstäder (Weimar, Baden Baden (varning för att inta kurbad där utfärdas- i badhuset härskar "Ordnung muss sein" i kubik genom bad-madamer som inte låter sig charmas på något sätt).
-
Besöket i Trieste är speciellt intressant att läsa om- Trieste...som jag föreställer mig vara en sån där "hybrid" till stad. Trieste var staden dit James Joyce for ut i världen med sin Nora. "Trieste är det råaste ställe jag sett. Det är knappast möjligt att överdriva hur ohyfsade människorna är. Flickorna och kvinnorna är så oförskämda mot Nora att hon är rädd för att gå ut på gatan."
-
Trieste är också Italo Svevos stad (eller Ettore Schmitz som han egentligen hette). Hans öde griper mig alldeles särskilt. Han blev mer eller mindre tvingad att arbeta som banktjänsteman men det enda han brann för var litteraturen och att skriva. "Min verkliga styrka ligger alltid i att jag hoppas, och det värsta av allt är jag håller på att förlora även min begåvning för det."
-
"Onsdagen den 12 september 1928 är familjen (Italo Svevos) på väg hem från Venedig. De åker bil. Regnet piskar vägarna. Trots att klockan bara är kring ett på eftermiddagen är det nästan mörkt. Chauffören får plötsligt sladd och kör rakt in i ett träd. De övriga i bilen- Livia och dottersonen- klarar sig med smärre blessyrer. Men Italo Svevo är svårt skadad när han kommer till sjukhuset Motta di Livenza, några mil norr om Venedig. Nästa dag, framemot kvällen, avlider han. Det sista han gör före han för gott somnar in är att han tigger om att få en cigarett. Personalen vägrar. "Det var synd", säger Italo Svevo på dödsbädden. "Det skulle verkligen ha blivit min allra sista."
-
Tanken är att "Le Grand Tour" ska bli en serie om tre böcker- nästa bok kommer att ha undertiteln "Framme" och en avslutande del " Vägen hem" (då går vägen genom Frankrike, Nederländerna och västra Tyskland). Jag väntar med spänning....

onsdag 13 januari 2010

Mitt kära lilla bibliotek- tack för två trevliga böcker!




-
Här två fynd från mitt senaste besök- jag är så förtjust i biblioteket här på den lilla orten! Länge leve det. (Det har varit nedläggningshotat mer än en gång). Det är ovärderligt att kunna låna hem både nya och gamla böcker från så "nära". Dessutom får man också god service av vänlig och hjälpsam personal.
-
Det blev som synes två böcker som faller under biblioteksbokstaven "N". Finland är jag intresserad av (jag har bara varit i Helsingfors och det är nu ganska länge sedan). I den väldigt vackert illustrerade "Fantastiska Finland" finns dessutom ett kapitel som ägnas åt både finsk och finlandssvensk litteratur. Jag har låtit mig inspireras och tänker läsa något av Kjell Westö och Lars Sund. Aleksis Kivis "Sju bröder" fanns på magasinet (den tänker jag "krama" väldigt snart). Juhani Ahos bok "Järnvägen" har jag beställt från AdLibris.
-
"Le grand tour" lockar väldigt. Det är en resa som går söderut i Europa- med intressanta möten från en gången tid. Jag känner för att träffa Bengt Lidner i Greifswald och Madame de Staël i Weimar- och Lord Byron i Venedig.... ett helt kapitel ägnas åt Heidelberg.... Heidelberg - med Neckar, slottet och de fina gamla gatorna- för att citera boken " Det som är fult och sönderbombat i Jena står vackert och intagande kvar i Heidelberg".
-
Nu ska jag sätta mig tillrätta i soffan och njuta av resorna i tid och rum.

tisdag 12 januari 2010

Min favorit-filosof


och... detta är så klart ett porträtt utan verklig likhet men i alla fall... man kan ju få lov att drömma och fantisera. Så här kan jag gärna föreställa mig Herakleitos.
-
"You can not step into the same river twice because the waters are forever flowing"
-
"Panta rhei" (allting flyter)
-
"Abundance of knowledge does not teach men to be wise"
-
"Nothing endures but change"
-
"A man's character is his fate"
-
"Fragment" från Propexus förlag ligger i min inköpskorg hos AdLibris.....

Bladvändare- tema-trio


Lyran vill ha förslag på bladvändare den här veckan. Jag har botaniserat bland hyllorna här i huset och konstaterar att jag helst vänder blad ofta när det rör sig om verklighet. Jag tycker faktiskt att verkligheten väldigt många gånger överträffar dikten (om än inte alltid).
-
Mina tre val kommer från "fakta"-hyllorna.
1. Förra året läste jag om en mycket stark kvinna som slogs för sina rättigheter med näbbar och klor- mot alla odds. Susette Kelo vågade en fight mot "City Hall". I boken
Little Pink House får vi följa hennes kamp- otroligt spännande.
-
2. Om rättssystemets alla hemska felsteg och hur en oskyldig människa drabbas finns att läsa i John Grishams "The Innocent Man" Den boken var skrämmande och upprörande- omöjlig att släppa.
-
3. David McCullogh var en stor skildrare av "US History"- jag har flera av hans böcker i mina hyllor. En av de bästa han skrivit är biografin om Harry S Truman. Truman är en president som har blivit väldigt svartmålad men McCullogh får fram en mycket nyanserad och som jag känner det rättvis bild av denne kontroversielle president. "The buck stops here" förknippar jag för evigt med Harry S. Sammanfattningsvis- en otroligt välskriven och intressant biografi- den går inte att släppa....

måndag 11 januari 2010

Isbjörnen av Henrik Pontoppidan






Under förra året läste jag Henrik Pontoppidans stora roman "Lykke-Per." Nu har jag tagit itu med en av hans kortare romaner "Isbjörnen". Lång novell eller kort roman... på cirka 60 sidor får man en verkligt god, spännande, rolig, sorglig och oförglömlig berättelse om en präst av mycket udda kaliber-" sognepraest til Söby og Sorvad: Thorkild Asger Ejnar Frederik Müller". (Andra prästers skräck, skollärarens fasa och biskopens stora förtvivlan är han, denne man).

Vi får lära oss att känna och förstå Müller- hans barndom och uppväxt var inte lätt- han hade ont om pengar och svårt att lära- Grönland blev räddningen för Müller. På den här tiden kunde man- om man som teologistuderande ville förbinda sig att verka på Grönland- få hjälp med finanserna under studietiden. Grönland blir det så... och här lever Müller upp- han känner sin nytta och han blir den han är skapad att bli.

-

"Over hans hoved hvaelvede sig den dybblå himmel taet besat med store gyldne stjaerner. Ude i öst steg månen langsomt op over fjaeldkammen og lagde et ejendommeligt maelkeagtigt skaer henover den nyfaldne sne. Nu og da kastede et nordlys sig hen over himlen."

"Men heroppe under ispolen levede han et langt och glaederigt liv. Mellem disse fattige, nöjsomme mennesker laerte han en lykke at kende, hvorom han ikke havde drömt, den gang han sad med selvmordstanker på sin tomme kvist i Köbenhavn."

Men... så längtar Müller hem till Söby igen och han får tjänst som sognepraest där. Det blir inte som han tänkt sig... kontrasten mellan hans fria liv på Grönland och det betydligt mer inrutade i Söby blir väldigt stor... (och Pontoppidan skildrar detta med stor humor). Slutet är precis "to the point". (och jag tänker inte avslöja det).

Jag tackar Sören för tipset att läsa Pontoppidans kortromaner. Det kommer jag att fortsätta med! "Isbjörnen" var en synnerligen underhållande berättelse!

söndag 10 januari 2010

Smugglarkungens son


Den här barndomsskildringen läste jag ut i morse (alltmedan vinden ven och mörkret låg kompakt utanför de skallrande rutorna).
-
"Smugglarkungens son" är mycket mera än en biografi över en barndom i Tornedalen- det är en historiebok, det är en bok om ett språks historia och djupa tankar om att tvingas in i två-språkighet (ja till och med tre-språkighet). Att behärska flera språk är gott- men hur vi kommer fram till det målet är inte alltid förenat med positiva minnen eller tankar. Hur det känns att få veta att det man talar är "mindervärdigt" beskriver Bengt Pohjanen mycket väl.
-
Jag tycker mycket om Pohjanens sätt att använda språket - och jag kan bara förstå hans svenska... jag funderar mycket på hur han skulle uttrycka sig på meänkieli (det som kanske felaktigt kallas för tornedalsfinska). Jag tror att det skulle vara mycket vackert.. ....
"Stjärnorna kvittar det som bekant lika om någon föds eller dör, om det inte råkar vara en viktig person från L'attitude Äppelviken. Vem som föds eller dör i L'ugritude Kassa by, i den absoluta marginalen hundrasextio steg från Tornedalen, är förstås av mindre intresse. Alltid medveten om detta har jag ändå haft fräckheten att för länge sedan börja berätta om mig, om oss i denna marginalernas marginal."
-
"Eftersom språket är själens fingeravtryck har jag ingen identitet. Född utan språk vid en gräns i en djävulsförgäten by, som inte ens Nils Holgersson upptäckte, är jag som en kastlös och jag bär de kastlösas outplånliga märke på pannan."
-
I Tornedalen måste man lära sig att läsa av naturen för att överleva- då används alla sinnen. Naturen är- som Pohjanen uttrycker det "en stor bok".
-
Hejdlöst roligt skildrar Pohjanen sitt och systerns möte med "doktor Henriksson"- uttrycket "kasta vatten" är som gjort att missförstås...
En tandutdragning med en mardrömslik bussfärd hem.... beskrivningen av gamla bokskatter som "Himlaharpan"... den alldeles speciella vänskapen med "farfar"-"Isä"... så fint berättad. Jag är mycket tagen av Pohjanens biografi och kommer definitivt att vilja läsa mera om Tornedalen med dess mycket "annorlunda" historia.
-
"Jordfästningen sker söndagen den 24 april 1955 efter högmässan som förstås hålls av prosten. När kistan sänks i jorden går jag och ställer mig så nära kriget jag kan, bredvid tant Elsas man, Hilding, hjälten från Salla. Jag ser att han gråter. Min barndom är slut."

lördag 9 januari 2010

Tornedalen blandat med tysk romantik


Den här boken har jag i min hand just nu- den är riktigt bra. Jag har alltid haft en dragning norrut...Pohjanen skriver om sitt Tornedalen... det här är en väldigt fin barndomsskildring som också berör ämnena historia och språkhistoria.
-
(Meänkieli - tornedalsfinska- blev ett officiellt svenskt minoritetsspråk år 2000.)
-
Jag har en hel del sidor kvar att läsa - läsning som jag nu ser fram emot.
-
Den tyska romantiken representeras av E.T.A. Hoffman och "Den gyllene krukan"- boken är ett loppmarknadsfynd. Boken utgavs första gången år 1814. Om Hoffman läser jag på bokomslaget bland annat: " När Napoleons trupper dragit sig tillbaka kunde Hoffman återgå till sitt ämbetsverk och blev nu straffrättsexpert i Berlin. På kvällarna var han medelpunkt i sällskapet Serapionbröderna där man musiscerade , drack punsch och experimenterade med opiumpreparat." (Det var under dessa förhållanden som flera av Hoffmans böcker skapades).

fredag 8 januari 2010

The Company They Kept


Jag har läst ut boken "The Company They Kept"- Writers on Unforgettable Friendships (red. av Robert B . Silvers och Barbara Epstein). Jag är besviken. Det blir lite segt och lite ytligt ibland- det är inte lätt att skriva om vänskap på bara ett par sidor- ibland är det nog heller inte vänskap ( i alla fall inte på det sätt jag klassificerar begreppet). I stället handlar det i flera fall om "mera tillfälliga bekantskaper". Trots allt- några berättelser griper tag.
-
Edward Dahlberg (en amerikansk essäist som jag aldrig hade hört talas om) har skrivit mycket fängslande om poeten Hart Crane- som han mötte i Paris på tjugo-talet. Crane förälskade sig i Paris- med absinthe, Gertrude Stein och det franska språket i fokus- men han for i alla fall tillbaks till USA.
-
"The American poet is a nihilist, and because he has no past or any sure, graspable tradition, he starts with nothing and then imagines that is his godhead." Om Hart Crane skriver Dahlberg "He would have burnt Troy for a memorable stanza and swallowed Hell's sulphur to be laureled a poet".
-
Den ryska poeten Anna Akhmatova skriver mycket fint om Amedeo Modigliani och Maurice Grossers minnen av Gertrude Stein och hennes ledsagarinna Alice B Toklas är också mycket läsvärda. Gertrude Stein fick en gång frågan "What do you expect of the future"? Svaret blev "More of the same".
-
Sammanfattningsvis- det finns bättre skildringar av "författarvänskaper".
Några författare som det skrivs om : John Cheever, Djuna Barnes, Mary McCarthy, Joseph Brodsky och Octavio Paz.

torsdag 7 januari 2010

Oluf Höst


Jag vill bara tipsa om en artikel i dagens Sydsvenska som handlar om Oluf Höst- en av lilla Bornholms stora söner..... Hans målningar är så skimrande- ljuset, ljuset..... konturerna... man anar... och jag själv drömmer om ön i Östersjön.

onsdag 6 januari 2010

Släktkrönikor- tema-trio

Lyrans tema-trio den här veckan handlar om släktkrönikor. På bilden syns skådespelarna från BBCs stora 60-tals-satsning

The Forsythe Saga baserad på böckerna av nobelpristagaren John Galsworthy. (Jodå, jag har läst böckern också). The Forsythe Saga följer den stora familjen Forsythe genom ett par generationer- och huvudpersonerna är den inskränkte Soames Forsythe (spelad av den förnämligt skicklige skådespelaren Eric Porter) och hans absoluta motsats- bohemen och konstnären Jolyon Forsythe (spelad av den likaledes fantastiske Kenneth Moore). Det är lagom blandning av sorg, glädje och humor. (Det finns en senare version också men den kan absolut inte mäta sig med 60-talets inspelning).
-
2. Mitt nästa val måste så klart bli Buddenbrooks av Thomas Mann. Jag sträckläste den under nyåret och sällan har jag blivit så väl underhållen av en bok. En verklig läs-pärla.
-
3. Nu ska jag gå över till verkligheten- och rekommendera en bok av den danska journalisten Pia Fris Laneth. "Lillys Danmarkshistorie" -kvindeliv i fire generationer. Här får man lära sig mycket om både kvinnohistoria och Danmarks historia. Pia Fris Laneth börjar med sin oldemor Karen Marie och så går hon framåt i familjehistorien. Många foton gör boken extra spännande att läsa. Här fick jag t ex lära mig vad en skudsmålsbog var för något. Kort sagt- en bok jag verkligen kan rekommendera.

tisdag 5 januari 2010

Hundtrötthet och en dystopi på gång....



Nej, bilden föreställer inte min hund utan en hund vid namn "Buffy". Jag fick tillbringa större delen av gårdagen på djursjukhuset och därför blir det lite trögt med bokbloggandet idag. Det är ingen höjdare att sitta i ett proppfullt väntrum (lääänge) med en magsjuk och skällande hund. Puh! Min läsning idag blir väl mest kostråd till hund med "maglidande"och FASS. Det enda som piggade upp väntan var att den garanterat största hunden i församlingen gick rakt fram till receptionsdisken och lyfte på benet.... tala om tsunami.

-

Boken i min hand idag är Hungerspelen av Suzanne Collins. Den har jag länge velat läsa- jag brukar tycka om dystopier - de är oftast otäcka men samtidigt väcker de många tankar. Det är så det ska vara, tecknar en ganska trött hund- och bokälskare.

måndag 4 januari 2010

Om gamla böcker


Vi har fått ett nytt och fint bibliotek här i kommunen. Det har ett öppet magasin (och jag har ännu inte varit därinne)- jag tycker att det är en alldeles förträfflig idé.
-
När helgerna är över tänkte jag ta en tur till detta nya magasin och se vad som kan finnas där för intressant. Jag har stora förväntningar och kanske ska jag starta mitt alldeles eget "rädda en gammal bok" projekt. Efter höstens Ulla Isaksson-festival (tack till Snowflakes!) känns det än mer angeläget att rota i magasinen.
-
Jag kommer att lämna en rapport "Rapport från ett magasin" så småningom.

söndag 3 januari 2010

En bokresa till.....


Bibliophilia vill resa till Afrika. Jag tänker följa med - i alla fall på vissa utflykter. Jag har läst alldeles för lite av afrikanska författare. Precis som så många andra bokälskare hamnar jag mest i den anglosaxiska världen (och det är inte så konstigt egentligen- översättningar, marknadsföring.... tillgänglighet över huvud taget.... många faktorer spelar in).
-
Min första tripp har jag planerat till Sénégal. Jag ser fram emot Mariama Bâs bok "Brev från Sénégal". (Resan i Sénégal varar mellan 8/3-28/3.) Samtidigt vill jag gärna läsa en annan Sénégalesisk författare och poet- Léopold Sédar Senghor. Medlem av L'Académie Francaise (och jag hittar inte cediljen)- död 2001 i mycket hög ålder.
-
Här Senghors gravskrift:
-
Quand je serai mort, mes amis, couchez-moi sous Joal-l'Ombreuse.
Sur la colline au bord du Mamanguedy, près l'oreille du sanctuaire des Serpents.
Mais entre le Lion couchez-moi et l'aïeule Tening-Ndyae.
Quand je serai mort mes amis, couchez-moi sous Joal-la-Portugaise.
Des pierres du Fort vous ferez ma tombe, et les canons garderont le silence.
Deux lauriers roses-blanc et rose-embaumeront la Signare.
-
When I'm dead, my friends, place me below Shadowy Joal,
On the hill, by the bank of the Mamanguedy, near the ear of Serpents' Sanctuary.
But place me between the Lion and ancestral Tening-Ndyae.
When I'm dead, my friends, place me beneath Portuguese Joal.
Of stones from the Fort build my tomb, and cannons will keep quiet.
Two laurier roses -- white and pink -- will perfume the Signare.

lördag 2 januari 2010

Buddenbrooks av Thomas Mann


Jag närmade mig den här boken med stor respekt- och nu ska jag försöka skriva ner mina tankar.... hur jag än bär mig åt kommer jag inte att kunna göra det här verket rättvisa. Det känns som om jag har haft min största läsupplevelse det här året redan.
-
Buddenbrooks är en berättelse som är skriven av en mycket ung författare. Thomas Mann var bara några å tjugo när han avslutade sin roman om "en familjs förfall". Det kan man inte tro.....
-
Det här är en historia om en köpmansfamilj- om en välbärgad familj och om en familj som går sin undergång till mötes- långsamt med säkert. Undergång i så måtto att de faller ner på samhällsstegen. De upphör att vara "förnäma" som en av bokens huvudpersoner, Tony Buddenbrook skulle ha uttryckt det.
-
Vi får möta Johann (Jean) Buddenbrook (konsul och ledare av Buddenbrooks affärsimperium) i bokens början- hans hustru konsulinnan Antoinette- barnen Thomas, Christian och Antoine (Tony). Dessa är huvudpersoner- många bipersoner bidrar till att färglägga den här bokpaletten. Platsen är den gamla hansastaden Lübeck.
-
Mann skildrar personerna med stor psykologisk insikt- och han kryddar anrättningen med både humor och ironi. Han träffar verkligen huvudet på spiken många gånger.
-
Den gamle Johann Buddenbrook går ur tiden och då fokuseras handlingen på de tre barnen som växer upp och gör sina val i livet. Thomas- pliktmänniskan som tar över rörelsen. Christian- slarvern och goddagspilten- Tony- högfärdsplytet men samtidigt också ett oskyldigt offer på något sätt...(fastän jag inte tycker särskilt mycket om Tony Buddenbrook kan jag inte låta bli att tycka synd om henne också).
-
"Tony var i morgonrock; hon vurmade för morgonrockar. Ingenting tycktes henne förnämare än en elegant négligé, och eftersom hon i föräldrahemmet inte hade fått ge efter för denna passion hängav hon sig nu som gift kvinna desto ivrigare åt den".
-
Bokens tema är konflikten mellan "business as usual" och konstens /musikens/litteraturens värld.
" Men vi, mitt barn är bara enkla köpmän; våra själviakttagelser är förtvivlat futtiga. Vi kan till nöds få fram att det bereder oss ett märkvärdigt nöje när de stämmer orkesterinstrumenten, och att det händer att vi inte vågar vilja svälja... För fan, vi ska sätta oss ner och uträtta något, liksom våra förfäder uträttade något...." (Thomas till Tony).
-
Med Thomas övertagande av firman börjar undergången- inte märkbart först men Thomas gifter sig med Gerda som är en kontnärsnatur- deras ende son Johann (Hanno) växer upp till en känslig och enstörig pojke.... Christian har inte kraft att vara något annat än en vindflöjel- affärer är inte något för honom. Han vill leva gott och roa sig. Konstnärstemperament har han kanske men förmår inte att "styra upp det". Thomas sköter affärerna men under stora uppoffringar. Både andliga och kroppsliga. Båda bröderna- Christian och Thomas förnekar något i sig själva- och båda går under. Hanno klara heller inte av livet. Kvar finns i slutet bara Tony...
"...men Thomas finns inte längre, ...och ingen finns längre." För henne går livet vidare- ungefär på samma sätt som förut- bara något mindre "förnämt".
-
"Jag bär fröet, ansatsen, möjligheten till alla förmågor och verksamheter i världen inom mig.... Var skulle jag inte kunna vara om jag inte vore här! Vem, vad, hur skulle jag inte kunna vara om jag inte vore jag, om inte denna min personliga uppenbarelse låste in mig och skilde mitt medvetande från medvetandet hos alla dem som inte är jag! Organismen! En blind, oöverlagd, beklaglig eruption av den pockande viljan! Bättre sannerligen, att denna vilja verkar fritt i en natt utan tid och rum än att den försmäktar i en fängelsehåla som nödtorftigt lyses upp av intellektets darrande och ostadiga lilla låga!" (Thomas Buddenbrook)

fredag 1 januari 2010

På årets första skälvande dag

Stort snöfall av Xi Chuan
-
Mänskligheten fäller ihop sitt bländande ljus
Se, snön utanför staden får allt ljus att blekna
Staden som skyddar dig mot vindens köld
är nu uppslukad av snöslättens gränslöshet
-
Tyst snö, den förbjuder dig att avslöja
stadens namn och historia
Hela dess hemlighet ryms i ditt hjärta
Hela dess hemlighet kommer att försvinna
-
medan du svarar tystnaden med ditt tigande-
Runt omkring staden skakar vinden
den eviga elden, stjärnorna ovanför tallarna
-
Vad det är mörkt mellan snön och elden!
De otaliga själar som svävar i mörkret
återvänder nu tyst till sitt hem av snö.

(Översättning: Li Li)